Månad: oktober 2015

Gamla Kyrkskolan i Askersund

I augusti 1949 började jag min skolgång i Kyrkskolan Askersund. Sedan dess har det hänt mycket både med den stora röda träbyggnaden vid vattnet från 1926. Och med mej också. Men nu ska det handla om Kyrkskolan. Mina minnen från den skolan är inte mycket att skryta med. Tyckte de första åren var ganska trista. Men de fanns också de som tyckte det var roligt för att få lite balans på det hela.

Kyrkskolan blev färdig för inflyttning 1926. Bilden är från den tiden och kommer från Leif Linus arkiv.

Kyrkskolan 1949
Hamnhuset (Kyrkskolan) i dag

Vid senaste fullmäktig godkände församlingen att Askersundsbostäder AB får köpa skolan för 9,2 miljoner kronor. 200 000 avser inventarier. Syftet på kort sikt är att hyra ut lokalerna till Askersunds kommun till ett hem för ensamkommande barn. På lång sikt kan fastigheten bli lägenhetsboende. Enligt ordföranden i Askersundsbostäder Rolf Karlsson, skulle det bli ett av stadens attraktivaste lägen. Så sa han i fullmäktige. Det var precis det som Askersundsbostäder ville göra för drygt tio år sedan. En ritning fanns framme, men den gången blev det stopp. Kommunen gjorde istället upp med Askersunds församling om byggnaden, trots att det är ett helägt kommunalt bolag. Bostadsbolaget vill riva och bygga nytt.

Ritning på ett tänkt bygge vid gamla Kyrkskolan. Bostadsbolaget kommer aldrig över tomten.

Församlingen hade planer till att använda gamla Kyrkskolan till sin egen verksamhet, men hade svårt att hitta användningsområden. Det ledde också till försäljning. Makarna Franzèn tog över huset och har gjort en totalrenovering. Bland annat med ett antal rum och ett restaurangkök. Det var en mycket stor satsning. Huset bytte också namn från Lindbogården till Hamnhuset. Nu blev det inte den succé som man hade hoppats på, därför valde man att sälja till det kommunala bolaget.

Gamla tidningsklipp

År 1979 tog kommunen beslut om att förvandla Kyrkskolan till vandrarhem och föreningsgård. Vandrarhemmet i Lindbogården blev mycket populärt med närhet både till stan och småbåtshamnen. Men det fanns ett problem. Kommunens personal fick sätta upp lösa väggar inför varje säsong, för att dela av de stora klassrummen med. Det gjorde man i många år, men så skulle Kyrkskolan användas till annat och då åkte vandrarhemmet ut.
Lokalerna har sedan används för vuxenundervisning av olika slag. Det har funnits musikgrupper där och föreningarna har haft sina träffar där. Ibland har den ståt helt oanvänd och kommunen som var tidigare ägare har eldat för kråkorna. Den stora grejen med skolan var att stadens ungdomar skulle få en egen gård. Hösten 1980 drog verksamheten igång, men gamla Kyrkskolan blev inte den succé man hade väntat sig. Ansvarige Börje Bohman gjorde allt han kunde för att stället skulle bli populärt och fyllt med aktiviteter. Börje ville inte att skolbyggnaden bara skulle bli en värmestuga. Ett gårdsråd bildades med ungdomar och ledare. Men det var hopplöst att få stället populärt bland stadens ungdomar.

Efter något år kom förslag på att byta namn på den gamla skolan. Ungdomarna tyckte inte att Kyrkskolan var något bra namn på en ungdoms-och föreningsgård. Folk fick lämna förslag och sedan blev det röstning. Då 11-åriga Ann-Sofie Granström, kom med förslaget Lindbogården. Som tack för hjälpen fick hon ett presentkort av fritidsnämnden på hela 50 kronor. Från början var det svårt få folk att säga Lindbogården. För det flesta var det fortfarande gamla Kyrkskolan. Men det har ändrat sig med åren. Lindbogården blev ett vedertaget namn hos de flesta. Ann-Sofie och hennes pappa Max kopplade namnet till platsen intill skolan, Lindbomossen.

Askersundsbostäder AB har mera saker på gång. Bolaget vill nämligen också köpa fastigheten Norra Bergen 49 av kommunen. Fastigheten omfattar bland annat Vattentornet, gamla Samrealskolan (kulturskolan) samt några mindre byggnader. Bostadsbolaget förbinder sig också att upprätta en detaljplan för området som ska innehålla bostäder och en ombyggnad av gamla skolan på Norra Bergen till lägenheter. Det blir möjligt när kulturskolan som finns där i dag flyttar till nya Sjöängen.
Bostadsbolaget lovar också att behålla Vattentornet exteriört, eftersom det är ett viktigt landmärke för Askersund. Under många år har duvorna haft sin bostad i vattentornet, men nu kanske det blir några andra bosättare i tornet. Bostadsbolaget vill också ha förtur att köpa Norra Bergens äldreboende när ett nytt äldreboende står klart. Köpesumman för fastigheten kommer att ligga runt 3,5 miljoner.

Vattentornet är ett riktmärke för Askersund
Samrealskolan som i dag är Kulturskola. Och som så småningom ska bli lägenheter.

Ännu är inga kommunala beslutat fattade när det gäller Norra Bergen 49, men vad jag förstår är det bara en formsak. Så brukar det vara när ärendena når så långt upp som till kommunstyrelsen. Det kan bli några mindre justeringar. Några politiker är vad jag förstår motståndare till att bostadsbolaget ska få förtur till köpet av Norra Bergens äldreboende.

Min krönika i söndagstidningen

 

Apropå älgjakt och styckning. I min ungdom jobbade jag i en charkuteriaffär när torget i Askersund. Det var på den tiden gris-och köttdelar hade sitt riktiga namn i köttdiskarna. Häromdagen köpte jag något som hette fläskmästarbit. Det måste ha hänt något med grisarna eller styckningen. En sådan del fanns inte att köpa förr i tiden. Då var det helt andra namn. De riktiga namnen på bitarna. Det var inget drömjobb för mej, eftersom jag också är ganska kräkmagad, men fick en förfrågan om att bli springgrabb och tackade ja. Tänkte inte på konsekvenserna med lever och blodmat. Djuren var slaktade som tur var innan de kom till butiken. Det var viktigt att komma ut och tjäna pengar snabbt. Som bonus på det hela fick man lära sig stycka och veta lite om vad bitarna skulle användas till. Kok-eller stekkött? Ja det var en stor fråga för många kunder.

Vännen Birger i vid Slakteriföreningens gård

En del kunder kom in och frågade om det fanns något ”rart fläsk”. En äldre ”fin” herre önskade alltid två charmanta köttbitar till helgen. De skulle vara tunna och inte kosta så mycket. Plånboken var förmodligen lika tunn som de charmanta köttbitarna men det gällde att hålla stilen. Någon skulle ha en ”korvabit” och en ostbit. En dam nöjde sig aldrig med den första köttbiten som visades upp. Då var det bara att gå bakom hörnet och vända på biten. ”Så ska det se ut”, blev kommentaren från den nöjda damen. Kanske lite fult, men väldigt effektivt. Någon gång om dagen gick jag också in till vännen Birger i pannrummet med något ätbart. Han skötte eldningen i huset och när det var riktigt kallt sov han över där. Ingen av personerna jag skrivit om finns inte kvar i livet längre. Jag vill inte lämna ut någon som skulle känna igen sig.

Slakteriföreningen i hörnet på torget

Under älgjaktstider var alla som kunde stycka mycket eftertraktade. Nu tror jag de flesta jaktlag har folk som kan stycka och har bra lokaler för att ta hand jaktfångsterna. Men så har det inte alltid varit. Själv har jag stått och styckat både i trånga garage och i pannrum. Vid ett tillfälle hade ett jaktlag som ringde mej om hjälp, fällt en riktigt stor älg. Så stor att några i gänget fick ge sig iväg till Varuhuset och skaffa sig ytterligare en frysbox. Tror jag slet ut tre-fyra fogsvansar innan allt var klart. Det fanns ingen motorsåg i det garaget. Efter det sa jag nej till all styckning av älg. Nöjde mej i fortsättningen med lite mera lättstyckade djur. Ersättningen var ofta en köttbit. I mitt fall ganska misslyckat, efter som hälften av familjen var och är vegetarianer.

IFK:s Philip Larsson nominerad som bästa back till fotbollsgalan

IFK Askersunds duktige mittfältare i fotboll, Philip Larsson, är nominerad som en av distriktens bästa backar till Örebro läns fotbollsförbund lokal gala på Ritz i Örebro den 7 november. Det trots att han är mittfältsmotor i IFK. Inte back, men vad gör det. Han tillhör de bättre i länet. Det finns en uppdelning mellan nationella och lokala serier vid galan

Philip Larsson.
Bild: Sossi Fahlström

Distriktsserierna, herrar.
Målvakter: Alexander Appelqvist, Nora Pershyttan BK, Adam Friis, Latorps IF, Alexander Skattberg, IK Sturehov.

Backar: Oskar Andersson, Real Örebro, Filip Larsson, IFK Askersund, Magnus Wikström, Nora Pershyttan BK.

Mittfältare: Per Johansson, BK Simperon, Björn Rosén, Vretstorps IF, David Åwall, Adolfsbergs IK.

Anfallare: Gabriel Pettersson, Lillån FK, Anderson Ponciano, Nora Pershyttan BK, Jerry Wiberg, Vretstorps IF.

Mummel i kön av Gits Olsson

Askersund hade en gång ett Stadshotell. Det blev en politisk kamp om det skulle få vara kvar eller rivas. De som förordade ett nytt hotell på andra sidan Sundsbron gick segrande ur striden. På samma plats byggdes servicehuset upp. En byggnad som är ganska lik gamla ”Statt”. När hotellet revs i början på 80-talet var byggnaden i ett ganska dåligt skick. Enligt kåsören Gits Olsson var heller inte servicen den bästa mot slutet.

Varje vecka hade Gits Olsson en krönika i tidningen SE under rubriken ”Mummel i kön”. Vid ett tillfälle besökte han hotellet i Askersund och skrev en krönika därifrån. En krönika som askersundarna pratade mycket och länge om. Gits utgick från visan om Petter och Frida. I visan kom Frida in på hotellet i Askersund men inte Petter. Gits skrev att Petter inte gick miste om något. Stället var ganska ruffigt.

” Vi fick rum nr 12 en trappa upp. Där såg det ut så här. Spegeln på väggen hade lossnat och någon hade hängt upp den på en spik. Ja la tandborsten på hyllan och då halkade spegeln på sniskan, så jag fick snabbt beslutade att lägga tandkrämstuben som motvikt på hyllans motsatta sida. Men det gick inte för hyllglaset var av på mitten”, skrev Gits.

”Möblemanget består av två sängar och ett skrivbord i blankpolerat lövträd, som var så populära i början av 40-talet. På skrivbordsunderlägget ligger en solkig lapp som meddelar att restaurangen är öppen från kl 12.00 till 23.00, medan grillen stängs redan kl 19.00. Där kakelugnen har stått finns det en skrubb att hänga kläderna i. Den är utrustad med galgar. Tre och halv. På en av galgarna står Kemisk Tvättindustri Askersund.”

”På väggen hänger en pastell visande en närkingsk ladugård i snösmältning. Signaturen I E målade 1922. Det finns ingen anteckning om när han blev skjuten. Fönstret går inte att stänga, så tofsen i den nötta rullgardinen pendlar muntert i draget. Nöjeslivet i Askersund synes trots allt vara koncentrerat till detta Stadshotell. Den trevliga matsalen med spontade trätak och sin pittoreskt svarvade pelare befolkades av gäster som inte var så ansträngt eleganta.”

” Vi föredrog att äta vår måltid i matsalen tillsammans med societeten. Men trots att det var onsdag svek societeten. En grinig handelsresande som körde glasögonen upp i pannan, räckte ut armen och höll matsedeln mellan knäna och frågade om den lilla sillbrickan för 5:75 var bra. Det sa servitrisen att den var. Då sa handelsresanden att det trodde han vad han ville om, och tog tre sandvikare. ”

”På morgonen försökte vi få frukost på rummet, men dels var det ingen som svarade nere i telefonväxeln, dels är servering på rummet inte brukligt på Askersund stadshotell. Man fick gå ner i PUBEN för där hade man ställt fram smör och bröd, kokta ägg, en kaffepanna och lite koppar på ett bord så att gästerna får ta för sej om de får lust. För att komma åt morgonkaffet fick vi göra en kringgående rörelse kring en gumma som dammsög under bordet. Sedan vi blåst av det värsta dammet smakade osten riktigt bra”, slutade Gits sin krönika.


En del blev mycket upprörda över Gits krönika, medan andra tog det hela med humor.

Fritjof Andersson bodde i Askersunds hamnkontor

Fritjof Anderssons tre barnbarn, Inga-Britt, Marianne och Gunilla, var trogna sommargäster som barn hos morfar i Askersunds Hamnkontor på 40-och 50-talen. Flickornas mamma Göta hade först tagit plats i en läkarfamilj i Askersund. Sedan fick hon jobb hos en friherrinna i Askersund och flyttade med henne till Stockholm. Göta bildade familj och blev bofast i Stockholm. Men sommarbesöken i Askersund var ett givet inslag i familjens liv. Fritjof var en känd i Askersund, liksom sonen Birger. Av någon anledning kallades sonen i folkmun för ”Tjommen”. Fritjof hade också två döttrar, nämnda Göta och så Gerda.

Fritjof var gift med Karolina Andersdotter från värmländska Långserud. Hon dog många år före sin man. Då jobbade Fritjof vid Gryts bruk. Efter ha jobbat i Göteborg en period kom han till Askersund 1926. Han bodde själv i en lägenhet på övervåningen i Hamnkontoret (nuvarande Kinaresturangen). Fritjof avled 1951.

Fritjof på hamnplanen .En 40-talsbild

Fritjof i hamnen vid Öhrmans lager

Barnbarnen Marianne och Gunilla, sysslar med släktforskning. Inga-Britt finns inte i livet längre. De vill träffa och ta reda på vad släkten i Askersund finns i dag. Och vännerna i Askersund som de lekte med som barn vid sina sommarvistelser. För en tid sedan träffade jag systrarna med deras män, Björn och Björn på hotellet i Askersund. Ett mycket trevligt möte. De hade tagit sig en sväng till Askersund för att forska vidare och besöka några gravar. Bland annat morfar Fritjofs grav där också morbror Birger är placerad.
Fritjofs barnbarn Marianne och Gunilla med sina män Björn och Björn
Norströmsgatan. I huset till höger bodde Fritjof fram till sin död 1951. I dag finns det en Kinarestaurang i huset.

Fritjofs hustru ligger begravd vid Gryts bruk, där hon avled redan 1913. Döttrarna fick växa upp hos farfar och farmor, strax utanför Askersund. Systrarna hade tagit med sig många gamla fina kort. Bland annat på Birger när han var snobbig i sin glans dagar. Men mer om det senare.

-Vi hade mycket roligt i Askersund. Bland annat tog jag simmärken i gamla Kallbadhuset där Svante Eriksson var simlärare, berättar Marianne.

Gunilla minns danskvällarna på gamla IP i Askersund med glädje. Och leken i hamnen vid Öhrmans järnhandels lager. Där fanns massor av spännande föremål som passade för lekar, däribland stora cementrör.

-Vi hälsade också på familjer i Askersund som morfar kände. En familj bodde i ett litet rött hus inte långt från Pingstkyrkan inne på en gård vid Storgatan. Huset finns kvar. Vi har varit där och tittat. Mannen kallades för ”Hotell-Gustav”. Vi var med honom ofta ute och fiskade.

-En annan familj som vi hälsade på bodde ute i Haga och hade stor trädgård. Där fanns gula hallon som vi aldrig sett tidigare. Tror att mannen i huset hette Bertrand, berättar systrarna

Morbrodern Birger är värt ett eget kapitel eftersom nästa alla äldre askersundare minns honom. Han tillhörde stadsbilden under en lång period. Hur Birger fick sitt smeknamn ”Tjommen” vet jag inte. Men alla som levde som han var ”tjommar” på den tiden. Har också skrivit en blogg om honom med bilder. Finns också på WordPress :ovedanielsson.se och på na.se.

Birger var snobbig en gång i tiden. Sedan hände något.
Birger Andersson i lite olika upplagor. Kjell Johansson tagit bilden med pipan.

Gå gärna in och läs den. Träffade honom så gott som dagligen under en mängd år i det huset vid torget där Birger skötte eldningen. Han valde att leva utanför samhället utan att störa någon. Birger var en bildad och vänlig människa. Frågade honom ibland varför han hade valt det liv han gjorde och om det hänt något som bidrog till det. Det gick rykten om olycklig kärlek. Birger svarade aldrig. Han tyckte väl att ingen hade med det att göra. Birger hade valt att leva på det sätt han gjorde och tänkte inte ändra på sig. Han ställde aldrig heller några krav på samhället.

Ibland köpte han några flaskor öl och ibland gick han till kommunala ölcaféet för att ta sig en ”dricka” och spela lite schack. Han levde på ströjobb av olika slag. Det fanns folk som tyckte synd om honom för det sätt han levde på. Men det var något som som han inte brydde sig om. Birger verkade trivas med sitt ovanliga liv. Han var nästan alltid förnöjd.

-Jag hälsade på Birger innan han dog på USÖ i Örebro. Sedan fick vi åka ner till Askersund ta reda på några prylar efter honom i huset på Norra Bergen där han bodde de senaste åren. Måste erkänna att jag inte kände min morbror så väl att jag hann och fråga honom om olika saker. Morfar talade sällan om honom fast de båda bodde i Askersund. Tror inte Birger var särskilt ofta och hälsade på honom i Hamnkontoret, säger Gunilla.

Birger och pappa Fritjofs grav finns vid norra kyrkogården. Kyrkoförvaltningen vill nu att deras gravsten ska förvandlas till en kultursten. Det betyder att man kommer att sköta och vårda Birger och Fritjofs sten i all framtid. Det är mera vanligt att präster och män av staten får sina stenar kulturförklarade. Men det finns möjlighet att begära kulturskydd av stenar där det finns speciella personer i gravarna. Den chansen har förvaltningen nu tagit. Birger var speciell. Ännu har inte de beslutande organen inom den kyrkliga verksamheten sagt ja, men det finns stora förhoppningar om att det blir så. Själv undrar jag hur vännen Birger i sin himmel tar en sådan upphöjning? Han skrattar nog bort det hela med sitt speciella skratt som han hämtade långt nerifrån bröstet. Om det nu finns någon himmel att komma till på andra sidan? Är det så finns säkert Birger där även om han tog sig en ”dricka” på ölcaféet ibland.

Marianne och Gunilla hade tagit med sig en del gamla Askersundsbilder som finns med i bloggen. Är det någon som kan tillföra något mera till systrarnas släktforskning så hör av er till mej ska jag lämna det vidare.

Fritjof med dotter och barnbarn vid Hagavägen. De skulle hälsa på bekanta.Bryggan vid Marieborg och en bild in mot stan. Så såg det ut på den tiden. Till vänster Fritjofs dotter GötaBorgmästareholmenLilla Bergsgatan . Fritjof längst till vänsterHopspitalsgatanBilder från KallbadhusetGunilla på spåret vid Askersunds järnvägsstation

Vännen Birger ”Tjommen” Andersson

Många gånger har jag fått frågan om jag inte kan skriva om Birger ”Tjommen” Andersson. Han var en mycket välbekant person och ett original i Askersund. Och folk glömmer inte sina original. Vi får se när jag själv slänger in handduken för gott. Birger och jag kände varandra väl.

Birger var 74 år när han avled 1974. Han var döpt till Karl Birger Verner och kom från en mycket fin släkt, med kända namn som Samzelius och Schultz. Själv hade jag daglig kontakt med Birger under fem-sex år, som anställd vid Slakteriföreningen. Birger och jag höll till i samma hus. Han var lite gårdskarl och skötte eldningen åt fastighetsägare Lönn. När det var som kallast sov han också över i pannrummet och det var väl inte mycket att säga om det. Säkert var det bättre än att gå hem till något kallt rum. Många tyckte naturligtvis att det var märkligt med Birger levnadssätt. Men inte han själv. Och själv hade jag inga synpunkter på Birgers sätt att leva efter alla samtal med honom. Man väljer sina liv så gott det går.

I sin ungdom hade han varit ett snobbigt affärsbiträde. Vad som hände sedan finns det massor av teorier och rykten om. Men ingen vet. Och han berättade aldrig det för mej. Många tyckte synd om honom och skänkte kläder. Enligt säkra källor hade han kläder som kunde ha räckt till att öppna en butik. Själv log han bara åt det hela. Birger klagade aldrig på samhället. Han verkade rätt nöjd med sitt att leva. Det var mesta andra som tyckte synd om honom.

Varje dag träffade jag Birger i pannrummet, ofta med en tidning. Han lästa noga igenom de tidningar som hyresgästerna i huset kastade. På det viset var han insatt i det mesta som hände i samhället. Han var en klok karl trots sitt udda levnadssätt. När jag kom visste Birger att jag hade med mej lite mat. På mitt jobb fanns alltid ”bitar” från korv och annan smörgåsmat som jag höll undan till Birger. Minns att det sprack en ärtkorv på tre kilo vid ett tillfälle, som jag lämnade över till Birger. Tror till och med att det var en torsdag. Han blev mycket glad över den godbiten, som han åt kall med mycket god aptit.

Birger tyckte också om pilsner. Och ibland blev det för många, men han var aldrig otrevlig. Jag bad honom många gånger att inte komma in i affären och fråga efter mej på lördagar när det var fullt av folk, men det glömde han efter några pilsner. Inte för att jag skämdes för honom, men det var mer andra som hade synpunkter. ”Är Ove här ropade han ut över lokalen”. Tror inte min chef gillade det något vidare och heller inte alla tanter som skulle handla. För det var tanter som handlade på den tiden. Mina leveranser till Birger gick genom källarutrymmet. Det hade vi enats om. Men det var inte alltid så lätt att komma ihåg för Birger. Och jag stal inte några måltider till Birger från firman. Alla konservburkar han fick av mej hade jag tjänat ihop pengar till själv. Vill inte skryta med att jag är någon särskilt fin människa, men har man vänner så har man. Även om folk kallar vännen för ”Tjommen”. Och vem vet, man kan själv hamna i samma situation. Det är tillfälligheter som ofta avgör ens liv. Så har det varit för mej och så var det för Birger.

Vid ett tillfälle på 50-talet var det en filminspelning i trakterna runt Askersund. Filmbolaget sökte statister och Birger anmälde sig. Filmbolget bjöd på mat och kaffe. Statisterna fick också en slant. Birgers roll blev att spela en drucken vedhuggare. Tyvärr gick han in lite för hårt i rollen, så det blev inte så många filmdagar.

Birger fick en statistroll i filmen ”Häxan”  med Marina Vlady som spelades in i Askersund  på 50-talet. Tyvärr tog han sin roll som smått berusad vedhuggare  allt för allvarligt. Filmkarriären blev kort.

Ibland lånade Birger några kronor till en ”dricka” som han sa. Han kom alltid tillbaka med pengarna. Men tiggde han pengar, som hände ibland, var det upp till mej. Birger höll isär lån och tiggeri.

Mot slutet av sin levnad bodde han i ett hus på Norra Bergen strax intill Vattentornet. Naturligtvis fick huset namnet ”Tjommebo”. I slutet av sin livsvandring berättade han för mej att han hade fått ”något skit i halsen” och hade svårt att äta. Han förstod inte vad det kunde vara. Det var ingen riktigt förkylning. Birger dog i cancer den 10 september 74, men väldigt många pratar fortfarande om honom när gamla Askersund kommer på tal.

Leif ”Linus” och Kjell Johansson har hjälpt till med bilder.

Min tidningskrönika

Nya skol-och kulturbygget i kanten av Strandparken i Askersund är ett stort samtalsämne i stan. ”Blev det så stort” , är en kommentar från många. Bygget fotograferas nu ur alla vinklar kan man se på sociala medier. Själv bidrar jag med två bilder i veckan från samma lägen till kommunens hemsida. Än så länge händer det saker på utsidan av bygget. När det är klart får jag krypa in i byggnaden och hitta nya plaster. Har fått löfte om det. Brukar nu ta bostadsbolagets stege en gång i veckan för att komma upp på taket till stationshuset för en bild.

Jag har fått massor av frågor varför jag går med en stege på stan så ofta. Folk har olika teorier. Allt från sotning till fönsterputs. Själv brukar jag säga att en del går med stavar, men jag har valt en stege. För en tid sedan blev jag visat runt i bygget och visst är det imponerande. Skulle aldrig hittat runt utan trevlige guiden Appelgren. Det hade behövts en snitslad bana för mej för att hitta ut igen. Det är rum överallt och på olika våningar. Alla väntar nu med spänning på hur det ska bli när allt är färdigt.

Den dåliga skolmiljön i Sjöängsskolan har diskuterats länge, precis som placeringen av den nya byggnaden. Och varför man inte använde en del av pengarna till en ny idrottshall. Frågor som politikerna får slita med framöver och svara på. Nästa höst är det i alla fall dags för elever och lärare att ta plats i nya Sjöängen som många har väntat på. Skolan och nedläggningar av skolor har annars varit en het potatis under många år. Förr var det mycket lättare att vara politiker. Hörde aldrig att någon protesterade mot nedläggningsbeslut. Eller mot några andra beslut heller. Själv skulle jag börja i Läggesta skola i slutet av 40-talet, men där tog man bara in elever jämna årtal. Och det var inget jämnt årtal när jag skulle börja, så det blev Kyrkskolan i Askersund. Några år senare stängdes Läggesta skola. Mina föräldrar var enkla människor som inte hade några starka röster i samhället, så protester var otänkbart. Ingen skulle brytt sig i alla fall.


Tänker tillbaka lite hur det var när jag började i skolan. Inte för att jag kommer ihåg så mycket, men det kanske berodde på att det inte var så roligt. Det verkar mycket roligare i dagens skola, även om det kan vara tufft. Det som slår mej är att det nästa alltid har fattas skollokaler i centralorten. Själv gick jag både i Kyrkskolan, Elimkapellet och i Connings hus vid torget. I brist på skollokaler.

IFK föll i första kvalmatchen till fyran

Adde Borg gjorde IFK:s båda mål mot Laxå.

Laxå IF tog ett jättekliv mot att säkra en ny säsong i division fyra i lördagens kvalmatch på Solberga i Askersund. Det blev vinst i första kvalmatchen till fyran mot IFK Askersund med 3-2, sedan IFK haft ledningen i pausen med 2-1. Spelmässigt var det en jämn match, med ett litet plus för IFK stundtals. Skillnaden var att Laxå gjorde mål på sina chanser. Det ska nu mycket till om IFK ska kunna vända på den steken i avslutningsmatchen på Ramundevallen nästa lördag.

IFK tog ledningen med 1-0 sedan Adde Borg, lämnat Laxåförsvaret bakom sig i en typisk Borg-löpning. Övriga mål var bjudningar som Laxå var bästa att utnyttja. Benjamin Widmark kvitterade, innan Adde Borg gav IFK ledningen strax före pausvilan. Det var ett skott från Johan Hailee, som tog på Borg och ställe duktige Laxå målvakten Alex Berger helt. Laxå övriga mål gjordes av Jose Maria. Han dök upp som gubben i lådan lite överallt, så det var ganska logiskt att han blev tvåmålskytt också.

Bäst i Laxå var målvakten Alex Berg, som dominerade hela straffområdet. Alex räddade några frilägen när det bäst behövdes. Han fick också priset som bäste spelare i sitt lag. IFK har ett farligt anfallspar i Adde Borg och Johan Hailee. På mitten slet som vanligt Philip Larsson hårt. Adde Borg fick priset som bäste IFK-spelare. IFK:s hopp får nog nu stå till Latorp. Vinner Latorp sin kvalgrupp till trean, återfinns både IFK och Laxå i fyran nästa år.

Runt 200 personer såg matchen. En mycket bra publiksiffra i Askersund.

Ove Danielsson