Månad: september 2015

För mycket länge sedan, närmare bestämt 1947, bildades en kommitté i Askersund som skulle ordna med frivillig vedhuggning. Det var föreståndaren vid arbetsförmedlingen som organiserade det hela. Går man runt i dagens villaområden så sysslar ett stort antal med just frivillig vedhuggning. Ved som ska användas för uppvärmning av villor, eller bara för lite mys pys framför brasan ruskiga höstkvällar.

1947 handlade det hela om samhällsnytta av ett helt annat slag. Det var stor brist på fossila bränslen vid den här tiden, så åtgången av ved mycket stor. Bränslesituationen i landet var mycket allvarlig. För att hålla igång industrin behövdes stora mängder ved. Alla kommunala instanser behövde ved i avsaknad av olja för att värma upp sina lokaler. Samma var det för uppvärmning av bostäder. Så var det över hela Sverige.

Olika myndigheter och organisationer i Stockholm enades om att försöka intressera svenska folket för fritidshuggning. Uppmaningen var att varje arbetsduglig person skulle hjälpa till . Naturligtvis utan betalning. Arbetet organiserades på olika sätt. En del i form av kvällsarbete, och en del i form av huggardagar. I det senare fallet uppmanades industrierna att ges sina anställda ledigt vissa dagar för hugga i skogen.

Ett stort problem för den frivilliga vedhuggningen var bristen på verktyg. Länsarbetsnämnden hade 400 verktygssatser och det förslog inte på långa vägar. Arbetsförmedlingen hade dock fria händer att köpa in verktyg så fort det fanns några att tillgå.

För att uppmuntra huggarna delades ett litet rockmärke i form yxa ut till alla. För 10 meter ved fick huggarna en bronsyxa, för 25 meter en silveryxa och för 100 en guldyxa. Vidare fick bäste huggaren i länet en olympiaresa i pris. På en del platser ställde lottakåren upp med förplägnad. På några plaster ordnades också underhållning.

Vid den första sammankomsten i Askersund undrade rektor Frendel om det var tillåtet att köpa upp massaved för husbehovsbränsle. Det blev ett blankt nej. Däremot var det tillåtet att köpa skog på rot, även om det inte var så lämpligt att hugga meterved av. Ett stort problem var hur huggarna skulle ta sig till den plats där veden skulle huggas upp. En del som hade anmält sig som frivilliga vedhuggare bodde långt från huggarplatsen. Problemet med transporter i Askersund löstes dock snabbt. Direktör Franzén på Askersundsverken ställde välvilligt en bil till huggarkommitténs förfogande.

Tidningsrubriker

Många askersundare ställde också upp och skänkte priser till huggarna. Direktör Karl Nilsson vid Trikåfabriken skänkte ett presentkort på 50 kronor. Askersunds köpmannaförening ville inte vara sämre utan skänkte tre presentkort värd 70 kronor styck. Men det var nog olympiaresan som lockade många energiska huggare. 1948 gick sommarolympiaden i London med stora svenska framgångar.

Eftersom det är så många som ägnar sig åt frivillig vedhuggning i dag, kanske det är dags med en liten organisation igen. Det behöver inte vara någon kommunal kommitté utan bara en liten förening där man kan dryfta vedhuggningens för –och nackdelar. Och lottakåren får gärna ställa upp med lite god förtäring om det skulle vara så. Själv myseldar jag bara lite ibland. Och veden som jag använder  är huggen när den kom till mej i en säck från Coop. Så jag är inte riktigt kvalificerad för att vara med i någon vedförening. Men det finns många andra som verklig uppfyller alla krav. Det är bara att ta en runda i villaområdena.

Och visst  är det trevligt  med fina vedhögar.  Jordvärme, bergvärme, och allt vad det nu  är kan aldrig konkurrera med en välplockad vedhög när det gäller skönhet.  Några andra värderingar  lägger jag inte på det hela.

Brott lönar sig inte har man alltid fått höra. Men det höll inte en dräng i Åmmeberg riktigt med om. Han blev faktiskt rik på sitt brott. Drängen tjänande hos en bonde i Kärra. Någon av bönderna hade stulit en kanna brännvin på bränneriet i Åmmeberg. Mot betalning tog drängen på sig brottet. Han fick avtjäna straffet på fängelset i Örebro för stölden han aldrig gjort. På fängelset träffade han en stortjuv som berättade för drängen att han skulle söka noga bredvid vägen i södra Lidabacken mot Långvägsgränsen när han kom ut. Där fanns en stor sten. Under stenen fanns en kopparkruka med en stor summa pengar som han stulit. Han uppmanade drängen att ta hand om pengarna, eftersom han själv satt inne på ett långt fängelsestraff. Han skulle inte ha någon nytta av pengarna under lång tid.

När drängen kom ut från fängelset sökte han upp platsen som stortjuven berättat om. Där fanns också krukan med pengar. En del av pengarna var av så stor sedelvalör att han hade svårt att växla in dem. En person som reste till Amerika fick mot viss ersättning ta med den största sedeln för växling och sedan sända tillbaka resten. Så blev det.

I samma berättelse som jag läst om Åmmeberg, handlade en del om verksamheten innan industridriften kom till bygden. Bönderna i Norra Kärra och angränsade byar tillverkade ost som de sålde för att få in pengar till kreatursskötsel. Sommartid kom det uppköpare på skutor från Jönköping som köpte upp ost, vilket lastades på skutor på Flyktsberget, Norra Kärra. Rävaberget i dag enligt åmmebergaren Anders Foglander Denna plats var hamnplats på den här tiden.

Kärrafjärden Åmmeberg. Gammal bild från Anders Foglander.

Golfklubbens anläggning i Åmmeberg. Bild Anders Foglander.

Vidare kan man läsa i de gamla klippen om att det dansades på logar under sommarmånaderna. Bergsmannen Sätter i Skalltorp var en duktig fiolspelare, som spelade vid många danser. Sätter var också en duktig snickare.

Två öar i Kärrafjärden hängde förr ihop och var endast en ö. Sjön hade frätt upp sundet mellan öarna så det blev två öar. När Claude Nocolin var chef för bolagets lantbruk lär han stensätta en del av Ulvöns stränder för att förhindra sjön att äta upp ön.

Krönika från söndagstidningen

Efter drygt 30 år inom journalistyrket har det varit en del föreningar som hört av sig och vill att jag skulle komma och berätta om mitt gamla yrkesliv. Det är ju trevligt, även om jag ibland har funderat över om jag har något intressant att berätta. Vad vill folk veta? Som aktiv journalist ställde jag aldrig upp. Tyckte inte riktigt att det passade ihop jobbet. Var sak har sin tid brukar det heta.

Som journalist kunde jag gömma min blyghet och osäkerhet bakom ett block och kamera. Skulle jag vara blyg, ja tro det om ni vill. Jag hade inte med någon tung ryggsäck med självförtroende hemifrån, så jag får skylla på min bakgrund. Men jag har nu hunnit med att tala både med prinsar, statsministrar och massor av landshövdingar förstås. För att inte tala om allt ”vanligt” folk. Den nuvarande landshövding Maria Larsson, har jag träffat flera gånger när hon var politiker. En hygglig kvinna. Det var aldrig varit problem i jobbet att tala med folk, men att stå och tala inför hundratals personer är en annan sak. Jag har själv suttit och lyssnat på ett antal sega föreläsare som hållit på i timmar, men som borde ha avslutat efter en kvart. Har varit rädd för att bli en sådan seg gubbe eller tant. Men har också lyssnat på många fantastiska föreläsare där det varit ett rent nöje att sitta och lyssna på.

Vi är nu två gamla kompisar, Leif Linus och jag, som slagit oss ihop när det gäller föreläsningar och bildvisningar. Även när det gäller bloggar. Och det har gått skapligt. Ingen har kastat tomater eller ägg på oss, men så föreläser vi också för trevliga och vänliga människor. Linus som är en gammal brevbärare har alla gårdsnummer i stan väl programmerade i sitt huvud. Som en liten hårddisk. Han har också fantastiskt bildarkiv som vi har nytta av på våra föreläsningar. Och inte nog med det. Han har ordning på bilderna till skillnad från mej. Jag får ständigt leta efter bilder och klipp. Men jag har blivit bättre med åren om jag får skryta lite. Mina barnbarn brukar säga att jag måste ska skaffa mej ett register. Min motfråga har alltid varit då: vem ska föra in uppgifterna i registret? Det är just det som är problemet. Har alltid varit lite avundsjuk på folk som har ordning och reda på allt.

Leif Linus

Jag brukar börja med att visa ett antal bilder som jag berättar till. Sedan fortsätter Leif Linus med en film. Det brukar ta 45 minuter. Det här är ingen marknadsföringsblogg utan bara lite information hur det brukar gå till på våra möten. Någon brukar fråga ibland.