Har ni det bra! Så lyder det ofta när artister tar plats på scenen. Och det upprepas flera gånger. Vet inte vad man tänkt sig att publiken ska svara? Själv har jag känt mej kraslig flera gånger på konserter och artistframträdanden, men det är inte något jag basunerat ut i folkmängden. Jag har hållit det för mej själv.
Som journalist i många år hann jag dock med att träffa många artister och författare. Askersunds egen sångstjärna, den sjungande bonden Bertil Boo, kom in på redaktionen ibland när han kom hem på sommaren för att koppla av från turnerandet. En vänlig man som ibland bjöd på lite sång för mej och kontoristerna Sonja och Britt. Han var också lite besviken på farsan Sven, som hade klätt vår lilla röda stuga vid sjön med vita så kallade ”fattiglappar”. Skivorna skulle vara en bra isolering i gamla dragiga hus. Bertil tyckte det skulle bli svårt att sjunga ”I en röd liten stuga ner vid sjön ska vi bo”. Det stämde inte med vita eternitplattor.
Bertil berättade att han varit på turné i Norrland och gästat en rad ålderdomshem. Vid ett framträdande kom en gammal man fram och tackade för den fina sången, samtidigt som han förklarade att han aldrig trott att han skulle få träffa sin idol Harry Brandelius i verkligheten. Bertil skrattade gott åt händelsen i det norrländska ålderdomshemmet.
Jag är ganska säker på att min gamle bekant Erik Frykman, hade funnits med i Sverigeuttagningarna till Melodifestivalen om det varit aktuellt på hans tid. Eriks populära schlagers finns fortfarande med i allsångshäften och sjungs så fort det drar ihop sig till allsång någonstans. Han var medansvarig till evergreens som ”En dörr står på glänt”, ” I en grönmålad båt”, ”Två små fåglar på en gren” och sist men inte minst ”En röd liten stuga ner vid sjön”.
Schlagerförfattare Erik Frykman fick själv inte bo i en röd stuga vid sjön när han flyttade till Askersund på 70-talet, men ibland dök det i alla falla upp en grönmålad båt i vattnet utanför köksfönstret vid Sundsgatan.
Erik var lugn och stillsam man som inte gjorde stort väsen av sig. Vi hälsade på varandra, men i början visste jag inte att det var den Frykman som hade gjort alla schlagers som folk gick och gnolade på från och till. Jag visste att någon Frykman och Paddock hade skrivit visor. Men varför skulle Frykman ha flyttat till Askersund? Man borde ha hört talas om det. Jag funderade och frågade till slut honom rakt på sak. Och visst var den Frykman jag tänkte på.
