Strandparken är utan tvekan askersundarnas populäraste promenadstråk. Det är alltid mycket folk som rör sig i området. Ska inte folk till sina båtplatser eller Borgmästareholmen, så nöjer de sig ”bara” med promenader. Är det inte stavgång är det promenader i värdig takt. Ibland är det joggare på gång. Boulebanan är också välbesökt. Vackra dagar kan det också vara ett litet gäng där som tycker om pilsner. Det finns en plats för alla i Strandparken.

Strandskoningen vid Strandparken i Askersund blev bra. Från Hagabadet och fram till den nya bryggan vid gamla Varmbadhuset ligger nu en vacker stenbädd som förgyller stranden. Satsningen var nödvändig för att inte delar av parken skulle försvinna ut i Alsen. Men det tog lite tid innan arbetet kom igång. Det är mycket formalia från olika myndigheter som skall till när det gäller arbeten runt stränderna. Sedan en tid tillbaka är det också fritt fram att gå ut till Borgmästareholmen utan hinder och stängda grindar. Det finns också en skylt vid bron med det rätta namnet -Borgmästareholmen. Jag har skrivit kritiskt några gånger om låsta grindar och fel namnskylt ut till askersundarnas holme.

Strandparken har sin egen historia. Fram till i början av 50-talet var det bara sträckan från hamnen och fram till stationshuset som räknades och sköttes ordentligt. Parken utanför stationshuset kallades Järnvägsparken. Det namnet försvann förmodligen med järnvägen på 50-talet. Det verkar logiskt. Nu är det Strandparken som gäller. Inte många har hört talas om Järnvägsparken i dag. Men det finns gamla vykort från den parken.

Området från stationshuset och fram till Haga var det inte många som brydde sig om. Det var bara vass och annat skräp vid strandkanten. I mitt allt ringlade järnvägen fram. Järnvägsparken anlades i slutet på 1800-talet. 50 år senare fanns det inte mycket kvar av den ursprungliga planteringen. Det skriver Joel Haugard i sin bok ”Askersundiana” som kom ut 1940. En rad björkar som stod vid strandkanten höggs ned på grund av att de blivit underminerade av vattnet. Nyplanteringar har sedan gjorts i parken flera gånger.

1950 påbörjades första etappen på arbetet från stationshuset ut mot Hagabadet. På den tiden fanns det inte så gott om politiska nämnder. Det var mera halvprivata nämnder , som ofta leddes av någon uppsatt person med stort inflytande i staden. Planteringsnämndens ordförande hade hämtas från Samrealskolan, nämligen rektor Anton Frendel. Sjöängsparken var arbetsnamnet på fortsättningen av Strandparken. Sjöängsparken kallades till och med i tidningarna för Askersunds nya fritidsområde.

I tidningen från 1950 kunde man läsa att en vacker spireahäck skulle bli en fortsättning på Joel Haugardsgatan. Den skulle mynna ut vid parkens sydöstra hörn, där man i framtiden skulle planera för en bro till ön Byfogden. För mej är det helt nytt med att det fans planer för en bro just där. Vad skulle man göra där? Nu blev det istället en bro ut till Borgmästareholmen. Första etappen på fortsättningen av Strandparken kostade 14 000 kronor

Nu finns rätt skylt upp vid brofästet i Strandparken-Borgmästareholmen . Chefen vid Sjöängen Daniel Eriksson såg till att den kom upp liksom att stängda grindar till holmen är borta.

I en tidningsartikel 1953 fanns en intervju med Anton Frendel. Enligt rektorn mycket väl använda pengar. Yttre förutsättningar för en lyckad månskenspromenad hade skapats av planteringsnämnden. Under en period var alla större sommararrangemang förlagda till Strandparken, där det också fanns en
scen. Gräsmattan söder om Sjöängsskolan var mycket utnyttjad. Och det var inga
problem med artistframträdanden som drog stor publik. Det fans plats för alla.
I dag är det Askersunds hamn som gäller för de flesta arrangemangen.

Gösta Snoddas Nordgren och Karlstads-Snoddas på Trivselkväll i Strandparken.

Tycker även att dagens planerar kan vara nöjda med
strandskoningen av Strandparken, precis som rektor Frendel var en gång i tiden.
Det är vackert med sten. 1950 skrev tidningen ”att en vacker bård av rundsten pryder strandkanten”. Det gäller 2024 också.

Sedan år 1835 har en oljemålning av drottning Kristina prytt en vägg i rådsalen på Askersunds rådhus. Det är en ung skönlockig kvinna med jätteögon och välvda ögonbryn. Men oljemålningen är falsk. Drottningen har förskönats och det
skedde faktiskt genom ett misstag. Tavlan är övermålad. På originalet satt drottningens vänstra ögat för högt, näsan var utan näsborrar, samtidigt som drottningen var harmynt.

Tavlan i rådsalen

Porträttet skänktes till staden 1835 av rådman C.G Kjerrström. Tyvärr blev porträttet övermålat år 1869 av en telegrafkommissarie Appelholm. Tavlan med drottningen sändes senare till en konservator på Nationalmuseum. Konservatorn meddelade att Kristinaporträttet varit ett originalporträtt men blivit felaktigt restaurerat.

Under porträttet fanns nämligen ett äldre, av allt att döma 1600-tals porträtt av en gammal inte allt för vacker och hålögd Kristina mycket skadad i färgen och av låg kvalitet. Appelholm trodde att han gjort en välgärning när han förändrade drottningen till en ung skönhet. Precis som man i dag gör med olika bildprogram i datorn. Men det var helt fel tänkt då som nu. Istället hade han gjort ett konstmord på drottningens bild.

Det finns intresse för drottning Kristina fortfarande både utomlands och på andra orter i Sverige trots att hon hade ett skamfilat rykte. Hon blev betraktad som en lätting, festprisse och slöserska som snodde statens egendom när hon gav sig iväg till Rom 1654. Men de finns de som är av en helt annan åsikt. Lise-Lotte Lybeck-Erixon, egen företagare i Malmö, bildade för ett antal år sedan en stiftelse till drottning Kristinas minne.

Under mina år som journalist var jag i kontakt med henne några gånger. Hon berättade då att stiftelsen bland annat samlat pengar till ett konstverk med
drottningens porträtt, som hänger i hennes sista bostad, Palazzo Corsini i Rom.
Drottningen avled där 1689.

Tavlan, som nu hänger i Rom, ropades in vid en auktion på Bukowskis i Stockholm. Tavlan är målad av Justus van Egmont på 1650-talet och hängde en gång i tiden på Stjernsunds gods strax söder om Askersund. Lise-Lotte Lybeck –Erixon började intressera sig för drottning Kristina redan som 10-åring, då hennes mor gav henne Py Sörmans bok, ”Wi, Kristina, med Guds nåde”, i julklapp.

Askersund har en del att tacka drottning Kristina för. Den 13 juni 1643 beviljades Askersunds stadsprivilegier av drottningens förmyndarregering. Det är 381 år sedan, men så ojämna tal firas inte vad jag förstår. Förmodligen får dröja till 400 årsjubileet och då kan inte jag vara med och blogga längre. År 1647 konfirmerade drottningen privilegierna. En kopia gjordes av brevet, som sedan drottningen skrev under ensam.

Självplockning av jordgubbar finns fortfarande kvar på en del ställen, men frågan är hur det är med självplockning av potatis? Förr var det ganska vanligt. Ofta fick skolklasser plocka potatis hos lantbrukarna. För besväret blev det några kronor till klasskassan. Potatisbloggen kom jag på när jag satt och åt färsk potatis och sill midsommarafton.  Och på Tore i Svinnersta.

Tore i Svinnersta i högform med sin tjocka plånbok.

Tore Karlsson i Svinnersta klagade alltid på potatisförsäljningen inte gav någon förtjänst. Enligt honom var det rena välgörenheten. Trots det fortsatte han  år med självplockning, så någon krona blev det säkert över. Tore gick omkring på potatisgärdet med en grön axelväska, som också var hans kassaväska. Potatisodling var bara en ful ovana sa han själv till mej flera gånger.

Några odlare satsade på självplockning. Som Tore Karlsson i Svinnersta. För honom var det en stor sak som gav lite inkomster. Det kom folk både från Örebro och Laxå  för att plocka. Bara för att nämna några orter.

Trots den här annonsen hade Tore en trogen kundkrets av självplockare. Om det kom för potatisen eller för Tores skulle låter jag vara osagt.

”Självplockning, sandjordspotatis Magnum bonum. Inga garantier. Säckar och trunkar väges. Småpotatis väges”.  Med den annonsen lockade potatisodlare Tore Karlsson i Svinnersta självplockare i många år. Trots att Tore i klartext talade om att det inte fanns några garantier – till skillnad från många andra annonsörer – hade han en trogen kundkrets som  kom till Sandbacken. Plockarna gillade att han pratade klartext. Och så var det också lite roligt att träffa och prata med Tore. Det tyckte i alla fall jag och  många självplockare.

Några gånger besökte jag Tore som journalist när det var full fart på potatisgärdet. Självplockarna låg i rader med baken i vädret, för att fylla sina korgar och hinkar. Tore ”i Ola eller Olas” som han kallades körde runt med sin potatisupptagare i sitt anletes svett för att hinna med att serva sina kunder. Allt emellanåt fick han hoppa av traktorn och väga in potatisen till kunder som hade plockat färdigt. I grön liten axelväska hade Tore sin kassa. Hundralapparna strömmade in med jämna mellanrum. Och det var något som Tore tyckte om. Han var då verkligen i högform ute på potatisgärdet.

Trots att pengarna flöt in på potatisgärdet tyckte Tore att han  ägnades sig åt ren välgörenhet. Många gånger sa han till mej att potatisodling var rena förlustaffären. Lika många gånger förklarade han för mej att det var sista året han sysslade  på med potatisodling.  Men varje höst var det dags igen för självplockning. 

Tidningsartikel från 1959.

Magnum bonum var en potatissort som Tore hade tagit till sitt hjärta. Ett år provade han med King Edward, men det blev helt misslyckat sa han själv. Något som han aldrig gjorde om. Det fick bli hans gamla kära sort i fortsättningen.

Tore var en särling och ett original som gick sina egna vägar. Det är trevligt och berikande med sådana människor tycker jag. Åsikten bygger jag på efter alla år som journalist. Magnum Bonum är en  gammal sort från 1876 som fortfarande på 1980-talet var Sveriges tredje mest odlade sort. Skörden 1986 innehöll för stora halter solanin och försäljningen upphörde i stort sett över en natt. Men då hade Tore redan lagt av med sitt självplock.

Tore hade ingen bil. När han åkte in till Askersund för att handla tog han traktorn. Varorna packade han i en jutesäck. Ibland när slängde upp säcken på butikernas rullband blev det tvärstopp. Och det berodde på att Tore hade struntat i att tömma säckarna. Resterna från säden orkade inte rullbanden med. En del butiksägare blev irriterade på Tore, men det var inget som reflekterade särskilt mycket över. Det fanns andra affärer att handla i…

Självplockning av potatis i kanten av Väderkvarnsbacken norr om Askersund. Elever plockade för att få ihop pengar till klasskassan.

Tore bodde i ett litet vitt barackliknande hus i Svinnersta. Där trivdes han bra även om jag som besökare ibland tyckte att det var väl torftigt. Men då påminde han mej om att ” din farfar var en fattig j-el som rostade kaffebönor på vår spis”. Jag vet inte hur det låg till med den saken. Jag har aldrig träffat farfar Emil. Men vad jag förstår hade han väl det inte så ”fett” som en del gamla människor brukar säga.

Det är just träffar med personer som Tore , som jag saknar mest  från min journalistår. Enkla personer son var sig själva och inte brydde sig så mycket om vad andra sa och tyckte. De gick sina egna vägar. Säkert något som de flesta önskar att göra, men inte har möjlighet till det.  Under mina år som journalist fick jag kontakt med många udda och originella personer. Att de kom just till mej kanske berodde på att de hittat en själsfrände.  Klart att det kunde bli knepigt ibland med telefonsamtal två-tre på natten om banala saker. Vid den tiden på dygnet var jag nog ingen bra journalist och lyssnare.

När jag ändå är inne på ämnet potatis besökte jag Allingsås för några år sedan. Där har kommunen gjort den lilla potatisen till en stor sak. Som staty på torget står   Jonas Alströmer. Mannen som införde potatisodling i Sverige enligt en del historiker, en bedrift som dock är något omstridd. En del menar att det inte alls är Alströmer som var potatisens fader i Sverige. Men statyn är praktfull och det var ju ändå så länge sedan. Och potatis är gott. Faktum är att statyn har lite anknytning till Askersund även om det är lite långsökt. Mannen bakom statyn är Aron Sandberg, samme Sandberg som modellerade smeden på rådhustaket i Askersund. Han har också gjort flera skulpturer till Stockholms stadshus. Men det här var inget som Tore i Svinnersta visste eller brydde sig om. Självplockning var hans stora grej. Och att den stora plånboken blev fylld med pengar varje höst, även om han ansåg att det rörde sig om välgörenhet.

Kontentan av den här bloggen är, satsa mera på självplockning av potatis. Förr gick det att hitta en vän för livet ut i potatisfårorna. I min bok ”Oves  observationer” som Skyllbergs Bild och kultur gav  ut för  några år sedan finns ett avsnitt just om Tore i Svinnersta. Vill bara  nämna det  om någon är intresserad.

Går allt som planerat  kommer  kommunen att ställa ut  några fotbollsmål  på en gräsplan vid villaområdet Lustenrust i Askersund. Det är ett medborgarförslag som har fått gehör.

” Idén är att främja spontanidrott och fysisk aktivitet är bra och kommunen ska undersöka möjligheten att ordna fotbollsmål i enlighet med förslaget. Vi hoppas att området då kan nyttjas av barn, unga och vuxna ” framhåller  medborgaren i sitt förslag.

En medborgare vill att kommunen ställer dit några fotbollsmål på Lustenrust. Och det blir nog så också. Politierna är med på att ärendet ska gå i mål. Och det kan vara skönt att luta sig mot en stolpe om man ska titta på spelarna.

Kommunstyrelsen uppmanar nu kultur- och tekniknämnden att se över möjligheten att ställa ut fotbollsmål i enlighet med medborgarförslaget. Med andra ord fixa det hela så snart det går.

Själv har jag bara trevliga saker att minnas från allt mitt fotbollsspelande i IFK. Så några mål är en bra satsning.

Föreningen Gamla Askersund försätter att berika staden med husskyltar som berättar om fastighetens historia. Något som föreningen gjort ett antal år.  En kulturinsats som gott som något. Hus som fick skyltar den här gången var Agrellska gården vid Sundsbrogatan och Apoteksgården Storgatan/Norströmsgatan.

I torsdags den 13 juni  kom det upp  två nya skyltar . Det var just den 13  juni 1643 som Askersund beviljades sina stadsprivilegier av  drottning Christinas  förmyndarregering. För 381 år sedan. En födelsedag som  Föreningen Gamla Askersund håller  vid liv.

Gamla IP i Askersund var en fin gammal idrottsplats med en träläktare från invigningen 1925. IP användes till många olika aktiviteter. Inte bara till bandy, fotboll och friidrott.  I dag ligger det hyreshus där. Några av de gamla björkarna från invigningen finns kvar.

En av de stora publikattraktionerna inträffade 1957. Dåvarande Europamästaren i boxning, Ingemar Johansson uppvisningsboxades  mot sin bror Rolf på en  uppbyggd ring på gräsplanen. Det var stor sak att få populäre ”Ingo” till Askersund.  Något som IFK lyckades med genom bra kontakter. Det kom drygt 1000 personer för att se bröderna.

Ingemars bror Rolf var också en bra fotbollsspelare i IFK Göteborg

Gamla IP i Askersund

Som alla  idrottsintresserad vet blev senare  ”Ingo” Världsmästare genom seger  över  Floyd  1959.  Klockan 03.47.27 svensk tid natten mellan den 26 och 27 juni för att vara exakt. Det har kallat det största ögonblicket i svensk idrottshistoria. För på den tiden fanns det inget större i idrottsvärlden än att vara världsmästare i tungvikt. 45 sekunder in i den tredje ronden fick Patterson smaka på ”Tors Hammare”, Ingos raka höger, för första gången och amerikanen gick i golvet på Yankee Stadium inför 30 000 åskådare. Han reste sig på nio och Ingo fick slå ner honom igen, och igen, och igen… Efter sex nedslagningar kunde referenten Ottosson äntligen skrika: ”domaren bryter matchen, vi har fått en svensk världsmästare” och hela Sverige jublade i sommarnatten.

Titeln var tillbaka i Europa efter 25 år.

”Flickorna på trikån” i Askersund var ett begrepp i stan under många år. Det var långt innan popgruppen Gyllene Tider kom ut med sin hittlåt ”Flickorna på TV 2” år 1979. Bara det. Men jag tror inte Gessle hade sneglat åt Trikåfabriken i Askersund när han skrev den. Han kom nog på det själv. Och det hade nog inte rimmat så bra.

Men den här bloggen ska påminna om en stor kvinnoarbetsplats. Trikåfabriken.
Tycker den har fallit lite i glömska. Det måste vara rättvist. Och det var många som jobbade där. Alla var förstås inte flickor , utan det fanns folk i alla åldrar. Några män hade också anställning vid ”trikån”.

Gamla Askersunds stad kunde annars inte skryta med att det fanns ett stort antal industrier där massor av människor jobbade. Men det fanns ändå tre stora industrier sett i askersundarnas ögon, där de flesta jobbade. Handeln har annars
alltid varit det dominerande i stan. De största industrierna var Askersundsverken
(AVA), Askersunds bryggeri och Askersunds Trikåfabrik. Ingen av industrierna finns kvar i dag. I de flesta Askersundfamiljer finns det alltid någon, eller flera, som jobbat på de tre stora arbetsplasterna.

Om Trikåfabriken finns en intressant dokumentation som gjordes av Eivor Lundqvist i början av 90-talet. Säkert finns den att få tag på någonstans. Det började redan på 1800-talet med A.W Bergqvist yllefabrik som hade ångfärgeri och spinneri i lokaler invid gamla Varmbadhuset i hamnområdet. Ett 70-tal personer jobbade där.
Fabriken lades ner 1907.

Eivor Lundqvist

År 1909 startade köpman Karl Nilsson en trikåfabrik i Askersund. Han hyrde praktiskt nog yllefabrikens hus i hamnen. Han hade då haft trikåtillverkning i Lerbäck. Verksamheten flyttades in till Askersund. Nilsson förvandlade lite
senare också Askersunds Trikåfabrik till ett rent familjebolag där han själv fick ta hand om disponentposten. Företagets snabba utveckling krävde större lokaler. År 1926 byggdes en ny modern industribyggnad utmed Stora Bergsgatan. Det huset finns kvar i dag . I början av 1940-talet hade ”Trikå-Nisse” -som Karl Nilsson kallades av allmänheten-cirka 160 anställda. Det är väldigt mycket i lilla Askersund.

Fest för personalen.” Trikå-Nisse” i vit skjorta längst fram

Gamla tider vid fabriken

Ernst Skoog och Johan Johansson lastar ut

Vid seklets början skedde en förändring i synen på underkläder. Yllet ersattes av bomull. Det var den danska läkaren Carl Ottesen som pratade sig varm för bomull närmast kroppen. ”Trikå-Nisse” nappade på danskens idéer och började tillverka så kallade hälsounderkläder av bomull. Det tog lite tid att övertyga svenska folket om hur bra det var med bomull. En del gick det dock aldrig at övertyga. Askersundsfabriken övergav därför till viss mån sin första specialitet på grund av ”trögfattade” svenskar aldrig förstod fördelen med bomull. Nu blev det istället en satsning på konstsilke.

30-talet var fabrikens glansperiod. Efter Karl Nilssons död 1954 tog riksdagsmannen Matteus Berglund över som disponent. Efter honom leddes företaget av Elias Andersson. Karls dotter, Lisa Fors, tog sedan vid som VD. Det kan nämnas att ”Trikå-Nisse” hade fyra döttrar. Lisa Fors efterträddes av Lennart Sondér fram till
1975 , då han efter ett eget förslag om nedläggning av fabriken tog över
sömnasdelen med 26 anställda. Stickeriet och färgeriet avvecklades på grund av
lågkonjunkturen på 70-talet. Lågprisimporten på 80-talet ledde en kris som
företaget inte klarade. 1985 lades fabriken ned, men återuppstod året därpå som AB Askersunds Teko med etttiotal anställda. Det gick ytterligare ett antal år innan även det företaget fann för gott att lägga ned. Sveriges stormaktstid som framgångsrikt trikåland var över.

Trikåfabriken blev under några år också en trevlig nöjeslokal med både
mat och fina artistuppträdanden. Några av de bästa artisterna i Sverige kom då till Askersund och gamla ”trikån”. Namnet på stället blev Krokodilen skapad av
skinnkonstnären Benny Öhrman, som inte längre finns kvar i livet .

Benny Öhrman

Senare gjordes en stor satsning av ett callcenterföretag. Ni vet sådana företag
som ringer till folk och vill sälja olika produkter. Förmodligen ett tufft
jobb rent psykiskt. Många uppringda är inte helt vänliga. Satsningen skulle ge ett 100-tal jobbenligt företag och näringslivsansvariga i Askersund. Det var stort när det hela presenterades. Vackra förhoppningar som gick i stöpet. Så kan det bli ibland. Företaget finns inte längre kvar i Askersund. Dåvarande ägaren Kent Oliv gjorde stora ombyggnader för att det skulle passa alla telefonförsäljare. Under en period fanns också ungdomsgården där, men den fick flyttades när callcenterföretaget skulle in.

Hårspray är för många fotbollsdomare, spelare och politiker mycket viktigt i dag. Något som många packar ner först i sina väskor när de ska iväg på uppdrag.  Produkten måste ha fått ett stort uppsving. Det gäller att hänga med i modet och se fina och vackra ut i tv-rutorna. Lite av mannekänguppvisning. Själv behöver jag inte tänka på hårspray efter som min nuvarande hårväxt är begränsad. Och så bär jag nästan alltid keps.

Erik Danielsson, IFK:s duktige lagkapten hade en naturlig häftig kalufs som syntes på håll. I dag har Erik en mer avskalad frisyr kunde jag konstatera när jag såg den senaste matchen.

För 20 år sedan kom det ut en mycket trevlig bok med namnet ”Fotbollsfrisyr”. En hårresande historia. Den var också rikt illustrerad med bilder. Kom att tänka på boken som jag har i min bokhylla när jag ser alla välkammade personer i media. Den var skriven av Annika Grälls, Thomas Nordahl och Tomas Ekman. Utgivare var Sportförlaget och Skillnad AB i Örebro. Intäkterna från boken gick till Gunnar Nordahls minnesfond för unga spelarlöften.

Ett uppslag i boken . Bild på Jesper Blomqvist.

Under alla år jag spelade minns jag bara en spelare som kammade sig noga innan vi gick ut på planen. Frisyrer var inget vi pratade om utan det handlade om hur vi skulle spela. Det behövdes bara i så fallen en nickduell så var frisyren förstörd. Det fanns heller   ingen tatuerad spelare vad jag minns. Men det är ju ”hundra år ” sedan jag var aktiv.

Vi var tre bröder som spelade i IFK:s fotbollslag. Jag Olle och Karlherbert. Vi behövde aldrig tänka på några häftiga frisyrer . Vi hade inga.

Men åter till den trevliga boken som är indelad i årtionden och en del spelare. Det visar att hårmodet svängt genom åren. Och hur benan ska dras för att det ska se bra ut. Faktum är ändå enligt boken att en frisör i Helsingborg redan på 20-talet drog nyttalandslagsspelare Doglas Krook i sin reklam. ”Här rakar sig Doglas Krook”, löd reklamen.

På 70-talet blev det något av en revolution när det gällde frisyrer enligt boken. Då skaffade spelare en egen fön, ett skåp bara för gelé, spray och mousse. Även en del politiker hängde på trenden. Sedan dess har det utvecklats. Slutsatsen i boken är att en välfriserad spelare är en lycklig spelare. Och så måste det också vara för politiker man kan se i tv.

Gamla ishockeyrinken vid Sundsängen har förvandlats till en populär parkeringsplats för övernattande ägare till husbilar. Vem kunde
tro det när man skrinnande runt på isbanan. Där spelades förutom ”riktig”
hockey också korpbandy. Nu blev det inte så många år rinken
användes. Funderingar på hur platsen skulle användas har funnits genom åren. Sundsängen är ändå ett skyltfönster in mot stan från norr. Lösningen blev en populär parkering där många passar på att övernatta med sin husbilar.

Det ser trevligt ut när jag springer förbi parkeringen på förmiddagen. Folk äter sin frukost utanför bilarna. En del är redan klara med frukosten färdiga för en cykeltur
eller en fiskerunda. Och förmodligen handlar de också en del i stadens butiker.
Kanske till och med en del äter en bit matbit på något näringsställe.

Bryggföreningens lilla by vid Sundsängen.

Det finns ett förslag om att bygga en ny skola på tomten där hockeyrinken fanns. ”Å-tomten” var namnet. Tomten skulle ligga mellan riksväg 50 och Sundsgatan. Namnet ”Å-tomten” gjorde mej förbryllad. Ingen har hört namnet förut. Och nu har namnet fallit i glömska, liksom förslaget om en skola. Det var någon planerare som tyckte det var ett käckt namnförslag.

Vid Sundsängen fanns för Westerbergs tvätteri. Han lockade i sin
reklam med att han tvättade i ”äkta sjövatten”. Den som tittade i vattnet vid Sundsängen på den tiden blev nog inte särskild imponerad av reklamen. Där flöt det mesta omkring som inte borde finnas i vattnet. Man kan med viss fog säga att reklamen var lätt överdriven. Men Westerberg var en duktig och kunde reklam, så det är honom förlåtet. Och tvätten blev ren. Trots sjövattnet.

I dag är det keramikverkstaden som lockar folk. I den lokalen
tillverkades förr disktrasor. Och intill finns Askersundsbostäders garagelänga.
Min bil står bra där.

I annonser har ja läst att folk efterlyser gamla etiketter som förr fanns på öl-och läskedrycksflaskor. Och det betalar ganska mycket. Som grabb hade jag sommarjobb på Askersunds bryggeri och kunde ha plockat hur många etiketter som helst. Men jag sparade bara några och en träback som jag nu gett bort. Hade jag varit framsynt kunde jag ha gjort mej en liten förmögenhet i dag. Samlare kan betala vad som helst för en pryl de ”måste” ha. Men jag har aldrig varit riktigt alert när det gäller att få in pengar på olika saker. Som Kamprad och Perssons i HM. Vem kunde då tro att de små papperslapparna skulle bli värdefulla för en del samlare. När flaskorna diskades ramlade det bort etiketter i massor och så fanns det förstås nya att tillgå. Och jag sparade bara några få.

Bild från ölstugan i Askersund

Så här års var –och är- det full fart ute på bryggerierna. Alla skall ha något att dricka. Askersunds bryggeri var en ganska stor arbetsplats en gång i tiden med tanke på stadens storlek. I skolåldern jobbade jag några somrar på bryggeriet. Jag fick följa med utkörarna ute på sina dryckesrundor i kommunen för att langa pilsner och dricka. På bryggeriet jobbade många trevliga original. En del prövade också gärna standarden på bryggeriets pilsner under arbetets gång. Många gånger om dagen. På den tiden fick alla jobbare tre dagdricka att hämta vid en disk på kontoret. En jobbarförmån så god som någon. En del utökade dagdrickan med ytterligare lite pilsner. De fans en del som hade höga stövelskaft, som rymde tre –fyra pilsner. De fyllde upp sina stövlar både vid frukost, lunch och efter jobbets slut när de gick hem. Och till de kom de ordinarie tre flaskorna. Minns att ölen ibland blev lite för stark och då blev räddningen stadens ölcafé. Den starka ölen som inte gick att sälja kördes nämligen till ölstugan, där ingen hade något emot några procent starkare drycker. Ägarna vågade inte köra ut för stark öl. Risken att åka fast var stor när oannonserade kontrollanter dök upp.

En 50-talsbild

Volmar Lundkvist med bryggarhästen

En del törstiga män hade problem med ölinköpen. Det blev bråk i familjen. Minns att en man som bara fick köpa sex öl för sin fru, men han löste det elegant. Vi fick order att bära in sex till köket och sex till pannrummet i hemlighet. Det borde ha märkts framåt eftermiddagen, men den dubbla leveransen men det fungerade så länge jag minns. I dag är det väl ingen som smyger med öl. Förr undrade man om vi skulle ta en fika. I dag frågar folk om du ska med ut och ta en öl. Så vanligt har det blivit med öl. Mannen som jag berättat om levde vid fel tid.

På den här tiden ställde kunderna ut tomglas och lade pengar i ett kuvert. Ofta stod tomglasen och pengarna ute vid stora vägen. Undrar om det skulle gå i dag? Kanske riktigt bra. Problemet i dag att det inte finns några bryggerier som kör ut dricka , så det går aldrig att göra en riktigt test på ärligheten när det gäller öl och läsk vid vägkanten.

Minns också att bryggmästaren vid Askersunds bryggeri, Bergström, var mycket stolt över sin öl och sin yrkesskicklighet. Han sa ofta som ett bevis på det att ”vägarbetarna tycker bäst om min öl”. Det var ett betyg så gott som något.

För ett antal år sedan fanns det flera brygger inom kommunens gränser. För några år sedan är Askersunds bryggeri igång igen med att brygga öl. Bakom den satsningen står Tommy Pettersson  och Klas Stjernström. Mycket trevligt tycker en gammal byggerarbetare. Hammars bryggeri satsar också hårt och når nu ut över hela Sverige med sina drycker. Imponerande.

Askersunds bryggeri fanns inne stan som nu. Sedan fanns det Hammars bryggeri och Blomgrens bryggeri i Hammar. Mörtsjöns bryggeri fanns i Lerbäckstrakten.
Bryggeriet var känt för sin goda svagdricka. Nästan i alla hem fanns det en
svagdrickskagge från Mörtsjöns bryggeri. Och det var inte nog med de lokala
bryggerierna. Norlings från Örebro försökte också slå sig in på dryckesmarkanden i Askersund, men det blev inte särskilt lyckat. Hemmabryggerierna vann striden om dryckeskunderna.

Askersunds bryggeri var ett mycket gammalt bryggeriföretag från 1840-talet. Bryggeriet lades ner i slutet av 50-talet. Den ståtliga byggnaden, där Galfa finns i dag, dominerade under en lång period stadens västra höjdslutning. Men har det tillkommit hyreshus i närheten. Men visst är bryggeribyggnaden ståtlig.

Bruksinspektor Otto Sundblad startade bryggeriet på 1840-talet, men då på nuvarande Folkets hus gården. Till en början var det endast svensköl som gällde. Men 1848 anställdes bryggare Weiss från Bayern. Då började förstås också tillverkningen av Bayerskt öl. Askersunds bryggeri var ett av det första bayerska bryggerier i landet. Efter Weiss kom en ny bryggmästare, en Dreihall från Wurtemberg. År 1865 flyttade Sundblad bryggeriet till den nuvarande platsen på västra slutningen vid gamla kyrkogården.

Klas Stjenström i Askersunds bryggeri.

Några bilder kommer från Leif Linus samling.

Pressmeddelande från Askersunds kommun

Askersunds kommun har utsett 2024 års pristagare
Kultur- och tekniknämnden har beslutat om vilka som blir årets pristagare och stipendiater inom områdena kultur, idrott och miljö i Askersunds kommun. Priser och stipendier delas ut i samband med Sommarmusiken den 26 juni på Hamnscenen i Askersund. Undantaget är Kulturpriset, som delades ut den gångna helgen
Askersunds veteranfordonsklubb får årets kulturpris
Askersunds kulturpris 2024 tilldelas Askersunds veteranfordonsklubb för renoveringsarbetet av en REO-buss från 1931. Arbetet med att renovera bussen har pågått mellan 2001 och 2024. Priset delades ut i samband med att bussen invigdes lördag den 4 maj vid busstationen i Askersund. Kulturpriset består av 3000 kr till ett konstverk eller konsthantverk.
Albin Eriksson får årets kulturstipendium Askersunds kommuns kulturstipendium 2024 tilldelas Albin Eriksson för hans författarambitioner.
Under våren utgav Albin sitt första litterära verk Dödsnyckeln, i fantasygenren dread-punk. Fortsättningen kommer ut hösten 2024.
Kulturstipendiet är på 5 000 kronor.
Moses Öberg och Willhem Óskarsson får årets idrottsstipendium
Askersunds kommuns idrottsstipendium 2024 delas mellan Moses Öberg och Willhelm Óskarsson. 11-årige Moses Öberg tilldelas stipendiet för sina, trots sin ringa ålder, framstående insatser på speedway-banorna. 15-årige Willhelm Óskarsson får stipendiet för sina fina insatser i distriktsmästerskap och skol-SM i både luftgevär och korthållsskytte.
Idrottsstipendiet är på 5 000 kronor och delas mellan de två mottagarna.
Edlunds Järnhandel, Byggreturen får årets miljöpris
Askersunds kommuns miljöpris tilldelas AB Edlunds Järnhandel för initiativet att starta Byggreturen. Genom att låta använt byggmaterial få en ny chans skonas miljön och mängden avfall minskas.
Miljöpriset består av något som ska förhöja pristagarens verksamhet, främja hållbarhet och vara beständigt och ska motsvara ett värde på 3 000 kronor.

Torget i Askersund har alltid varit ett stort samtalsämne. Och det fortsätter att vara så.  Nu handlar det om en hamburgerförsäljare som enligt en del inte ska vara där, samt de djupa groparna i det gamla kullerstenstorget. Lägger in lite från 1957 då kommunen ställde dit en kiosk för uthyrning.  Det skrevs om den hela svenska pressen. 

En bild från slutet av 50-talet på torgkiosken

Det unika var att två försäljare fick dela på kioskförsäljningen. Båda ville ha egna kiosker vid torget men det ville inte de styrande i staden så det fick bli en kommunal kiosk. En månad korv och en månad glass och godis fick det bli. En kioskhalva i månaden. Lotten avgjorde vem som skulle börja med den attraktiva korvförsäljningen. Enligt ett refererat var det herr Jansson (Korva-Kalle) som fick börja med korven. Herr Carlsson (David) fick hålla till godo med godiset första månaden. Otur med lotten.

Teckning i Rekord-Magasinet

Själv blev jag inblandad. Hjälpte Kalle att flytta ut och in grejer varje månad. Han hade lite problem med hälsan och orkade inte bära. I dag verkar det inte klokt. Det var jobbigt eftersom han hade sina grejer längst upp i ett hyreshus vid torget. Som tur var fanns det en kommunal vattenkran på torget att släcka törsten med efter kioskarbetet.

Skönt med en kommunalvattenkran på Torget. Bild Nisse Müntzing.

För drygt 40 år sedan i oktober invigdes nya förbifarten norr om Askersund. Riksväg 50 fick en ny sträckning mellan bostadsområdena Närlunda och Lustenrust. Beslutsfattarna ville få bort den tunga trafiken genom stan. Men det var heta diskussioner om hur det skulle ”drabba” handeln i Askersund. Många trodde att
ett tungt mörkt täcke skulle läggas över stan med den nya förbifarten. Ingen
skulle åka in till centrum längre. Tänk så fel de hade. Det är bara att kolla på torget i slutet på helgerna. Nästan aldrig en plats ledig. Och det mesta av den tunga trafiken har försvunnit.

Själv gjorde jag och kollegan Göran Peterson och en grävande
undersökning av vägen innan den invigdes. Vi gjorde det med cyklar
och hade matsäck med oss. Både var vi eniga om att det var både första
och sista gången några kunde njuta av en fika mitt i vägen helt
ostörda av trafik. Och att det också var värt ett reportage.

Planerarna av förbifarten kom fram till att bilisterna skulle tjäna 1 minut och 35 sekunder på att slippa åka igenom stan. Sträckningen av förbifarten är 3,7 kilometer och kostnaden blev 23 miljoner. Till det priset byggdes också fyra broar över vägen. 500 personer kollade på invigningen.

Så var det 1983. Invigningen sköttes av landshövding Elvy Olsson, assisterad av kommunalrådet Karl-Erik Johansson. Så fort invigningen var överstökad började folk
köra fram och tillbaka på den nya vägsträckningen. Redan då var det diskussioner
om en rondell vid södra infarten. Men den lät vänta på sig i 30 år.

Cykelvägen mellan Askersund och Edö var en efterlängtad väg. Åmmebergsvägen är smal och krokig. Cyklisterna får ny en egen skyddad vägsträcka. Så klart är
den kopplad till kommunens storsatsningen på Edöområdet.

Under min tid som journalist var jag med om ett antal väginvigningar, då folk med lite makt kom ut ock klippte band, för att sedan säga några väl valda ord om hur viktigt satsningen var. Skriver inte det för raljera, utan så var det.

Ofta har det funnits delad meningar om ny vägsatsningar. När den nya vägen förbi Åsbro drogs, drabbades mackägaren hårt. Det gällde då att satsa på andra saker,
som gatukök och lite andra saker. Invigningen av förbifarten minns jag
särskilt. Kände man som var du och tjenis med alla höga potentater. Åtminstone
trodde han det själv och jag låtsades inget om. När vägen skulle invigas ringde han mej och vill åka med för att träffa ”kompisen” landshövdingen. Om
han sedan fick göra det minns jag inte.

En kompis till mej från idrotten vill också åka med. Vi tre åkte dit och jag gjorde mitt jobb som journalist. Dagen efter ringde mannen med med alla kändisvänner
till mej och frågade vad vägmästaren som var med på resan hette. Han
kunde aldrig drömma om att jag bara tog med en idrottskompis till en sådan
högtid. Och jag spelade med och förklarade att namnet var Olsson. Så viktigt är det för en del att träffa kändisar. Men jag hade överseende med det. Mannen var mycket snäll och det uppväger det mesta. Man ska vara snäll.

Skvallerpressen är bedrövlig brukar det ofta heta. Ingen köper heller tidningarna. Det är hos frisören, läkaren eller tandläkaren som de häromdebatterade tidningarna läses. I alla fall låter det ofta så. Klart det händer ibland, men visst köper folk de här tidningarna i kiosken. Det är bara att kolla upplagesiffrorna. Tycker någon det är kul att läsa om glitter och glamour och kändisars liv , så är det inget att
säga om det.

Prins Gustaf Adolf på Sundsbrogatan i Askersund.

Bild från Leif Linus arkiv

Själv begränsar jag mitt tidningsläsande till NA, och DN i veckosluten. Kungligheterna drabbas hårt och är också mycket kritiska mot
veckotidningarna. Men jag kan lugna kungahuset. Det var inte ett dugg bättre
förr. En del som skrivs i dag är bra en lätt vindpust mot det som skrevs förr. Läste en gång om ett besök som prins Gustaf Adolf (nuvarande kungens pappa) gjorde 1935 i Askersund. I tidningsreferatet kunde man till och med läsa om hur mycket prinsen hade ätit på Stadshotellet. Så skulle det aldrig gå att skriva i dag. Åtminstone inte i min gamla tidning.

Källarmästare Hermansson förklarade att prinsen tog dubbla portioner röding
till lunch. Och sedan fortsatte han i samma stil hela lunchen. Källarmästaren
tog prinsens aptit som ett högt betyg på hotellets matlagningskonst. En prins
som backade om flera gånger. Även officerarna i hans sällskap år rejält till Hermanssons förtjusning.

Källarmästaren berättade också för tidningen att ”prinsen var som
alla andra och att verkade trivas bra på hotellet”. Flickorna i personalen
förklarade också att ” prinsen var förtjusande enkel och rar”. De kunde också
berätta att prinsen , som bodde i rum nummer 11, hade sin frus porträtt, prinsessan Sibylla, stående på sitt skrivbord. Från portierens svarta tavla lyste den förnäma bokstavskombinationen H. K. H., och det hade inträffat under detta århundrade, kunde tidningen också meddela.

Gustaf Adolfs besök 1935 var helt inofficiellt. Han deltog i
krigshögskolans övningar i Askersundstrakten. Han kom till Askersund i sin
Mercedes-Benz A.26, som han körde själv. Många som bar uniform fanns
naturligtvis i stan under övningarna. Så fort det visade sig en man i uniform
hoppades askersundarna på att det var just prinsen. Någon hade också sett
prinsen på promenad en sen kväll. Många stod också och väntade med kameror vid prinsens bil som var framkörd till hotellentrén.

Som nämnts var kungens pappa í Askersund för en militärövning. Jag i
min enfald trodde då att militären skulle leva under fältmässiga förhållande. I
tält. Men under den här övningen var det stadens stadshotell som gällde.
Militärtält var det aldrig tal om! Hur som helst levde staden upp under några dagar. Och tidningen hade lite skvaller att skriva om och som folk tyckte det var roligt
läsa om.

Prinsen hade det skönt på gamla Statt i Askersund under militärövningen.

För mej känns det väldigt trevligt att det finns personer som vill göra ett nytryck av min bok som kom ut för två år sedan. Boken trycktes i 1000 ex av Bild-Och Kultur i Skyllberg. Och den tog slut ganska snabbt. Det var en bok med mina bloggar som grund. Jag var tveksam. Undrade vem som skulle köpa. Farsan och morsan var ju döda. Men Maria i Skyllberg och Ulrika på bokhandeln i Askersund, trodde på en bok. Den här gången är det en privatperson, Hans Örnhagen, och Ulrika, som enats om ett nytryck på 400 böcker , den har gången i svart/vitt. Så var det nästan också i den första utgåvan. Hoppas det inte låter allt för skrytig att skriva om sin egen bok. Men ni får ha överseende. För mej är det trevligt att folk vill läsa vad jag skriver.

Text från Bokhandel Ugglans Facebooksida Askersund:

Ugglan Askersund.  Nu är den här! Oves Bok ”Oves observationer” finns nu i svartvitt nytryck. Han finns hos oss här på bokhandeln lördag 20e april. Välkommen hit och få din bok signerad och byt några ord. Från klockan 11,00. Vi har redan nu boken i butiken om du inte har möjlighet att komma på signeringen. #boktips#ugglan#askersund#ovesobservationer#boksignering

Jag hade en gång en båt, men inte med segel, ruff och
köl. Men det var för så länge sen. Svara mig du, var är den nu, jag bara undrar
var är den nu, frågade Cornelis Vrerswijk i visan? Någon stal min båt
vid en båtplatsen i Strandparken för ett antal år sedan och har aldrig kommit till rätta. Visans text passar bra in tyckte jag.

Reportaget från 1947. Båtbyggare Isedor Lundfeldt i Hammar.

Intresset för båtar har alltid varit stort i Askersund. Och det är inte så märkligt med närheten till Vätterns klara vatten. Båtlivet är mycket aktiv. Det kommer båtgäster från alla håll. Många askersundare har naturligtvis också egna båtar. Det har också funnits en del båtbyggare i trakten. Och just nu sjuder det av liv i kommunens
båthamnar. I en blogg för tre-fyra år sedan skrev jag bland annat om båtbyggare i Hammar. Tycker det är läge att påminna lite om den nu när årets båtliv är på gång.

I Hammar fanns båtbyggare Lundfeldt, Båta-Frans och Gunnar Johansson. Läste in en intressant intervju med båtbyggare Isedor Lundfeldt från 1947. Han berättade då att han jobbat 50 år i branschen. 1915 slog han sig ner i Hammar. I intervjun upplyste han om att beställningarna strömmade in, men bristen på arbetskraft gjorde att varvet inte kunna få fram båtar snabbt nog till alla beställare.

Isedor berättade då också att sönerna Åke och Erik, hjälpte till i varvet. 1947 byggdes i huvudsak rodd-och motorbåtar vid Lundfeldts. Den största kuttern som hade byggts vid varvet just vid det tillfället hade en segelyta på 40 kvadratmeter. Längden var 11 meter och enbart blykölen vägde 1 500 kilo.

Bilder från Motala Musei-och Hembygdsförenings skrift.

Vätternsniporna blev lite specialbåtar för sjön. Sniporna svarade för
mindre frakter och fiske på Vättern från 1800-talets början fram till 1930-talet. De större sniporna lastade cirka 1 ton. Båtarna var mellan 5-8 meter långa och bredden var cirka 2 meter. Den spetsiga fören och den lite bulliga aktern gjorde att båtformen lämpade sig mycket väl för den krabba och lättrörliga Vättern. Flatbottande farkoster var inte särskilt lämpliga på Vätterns oroliga vatten. Båtbyggarna i Hammar byggde naturligtvis Vättersnipor. Även Rolf Jakobsson i Tived byggde många snipor.

På 1920-talet kom aktersnurrorna och då var båtbyggarna tvingade att göra en del ändringar på sniporna. Man monterade in en akterspegel med plats för snurran. I en årsskrift för Motala Musei-och Hembygdsförening för ett antal år sedan beskrev Ola
Edvinsson ingående Vättersnipornas tillkomst. Båt-Harry Karlsson berättade
många gånger för mej också om de speciella båtarna på Vättern. Håkan Jaldung har också skrivit om Vättersniporna

Skicklige båtbyggaren Gunnar Öhlin, som byggde sin egen Vättersnipa

Gunnar Öhlin var en av Lundfeldts skickliga båtbyggare. Han var med
när varvet spottade fram små Vättersnipor på 40-talet. Nästan direkt efter
skolan började Gunnar arbeta hos båtbyggare Lundfeldt. Han fick lära sig jobbet från
grunden. Läromästare var de äldre båtbyggarna. Gunnar finns inte kvar i livet
längre, men jag träffade honom ofta och besökte hon på varvet ett antal gånger. Vi kände varandra väl genom idrotten.

”Man blir aldrig fullärd som båtbyggare.
För att bli en bra båtbyggare, fodras stor känsla för trämaterialet. Det
fungera inte annars”, förklarade Gunnar många gånger för mej.

Det kanske inte var så konstigt att Gunnar blev båtbyggare. Han
växte upp med sjön och sjöfarten. Pappa Helge arbetade som kapten
på fraktbåtar i hela sitt liv. I många år drev Gunnar varvet ensam, men
då som en liten hobbyverksamhet. För att driva ett varv fodras stor planering. Virket till båtarna måste ligga några år innan det går att använda. Virket till båtarna kom strax före jul. Sedan skulle det plockas upp och torkas.

”En träbåt kan nästan bli hur gammal som helst, om den underhålls på rätt sätt. Till skillnad från plasten, är träet levande material”, betonade Gunnar, när plastbåtarna kom på tal.

När jag besökte hans varv i Hammar i Hammar i mitten på 90-talet,
byggde han just en Vättersnipa för eget bruk. Han berättade då att tidigare
inte hunnit bygga någon båt åt sig själv. Han hade haft fullt upp med
andras båtar.

Till höger på bilden Båt-Harry Karlsson med sin farkost på Vättern

Kan väl avslutningsvis avslöja att jag själv har haft en båt, men det var för länge sedan som jag nämnt. Det var en röd livräddningsbåt som kommunen hade annonserat ut. Som jag inledde blev den stulen. I dag har jag ingen båtplats och ingen båt. Det är nog bäst så. Och det säger en person som är uppväxt två meter från stranden vid Gårdsjön med en träbåt förankrad i ett pilträd strax intill huset…

För någon vecka tittade jag på tv-programmet Husdrömmar. Ett par hade inrättat sitt nya hus för att slippa undan strålningsfält. En kvinna var där och mätte in fälten så att familjen skulle undvika besvären. Enligt ägarna påverkade fälten negativ, både på sömn och hälsa. Det fick mej att tänka på ”Sme-Bertil” Karlsson i Lerbäck och mina reportage om honom för många år sedan. Han var tidigt ute med strålningsbältens påverkan på oss människor.

Bertil med sin katt.

Själv har jag bidragit till att ”Sme-Bertil” Karlsson i Lerbäck blev känd. Visserligen lite lokalbetonad först, men ändå. Smeden var i många år känd i sin hemby eller åtminstone på sin egen gata som mannen med pendeln koppartråden och björkluten. Men det var mitt reportage i Nerikes-Allehanda som gjorde smeden känd för svenska folket. Åtminstone för alla som hade TV 3 på den tiden.

Efter ett reportage om ”Sme-Bertil” i NA började telefonerna ringa. Först på tråden var TV 3. Robert Aschberg vill ha med honom i direktsändning. Var fanns smeden? Sedan följde en rad veckotidningar. Ni vet sådana tidningar som berättar om att folk varit hemskt sjuka och att de sedan blivit full friska. Och lyckliga.

Alla ville ha tag på smeden. Bertils telefon höll på att braka ihop. Folk stod på kö för att bli avstrålade med hjälp koppartråd. En hälsotråd som blev en bristvara i
Lerbäck under en period. Tala om genombrott. I en del fall lyckades Bertil så
bra att han fick åka tillbaka och ta bort en del trådar. Folk som hade haft
sömnproblem vaknande inte längre på morgonen, med följd att de kom för sent
till sina jobb. Allt enligt smeden själv. Ett problem för Bertil var att få komma till
husägare och mäta strålningen. Ingen vill ha radonhus och strålningshus. Det trodde att värdet på huset skulle sjunka om Bertil kom fram till att det fanns strålning. Därför släppte jag loss honom hemma i vårt eget hus vid Ugglegatan trots att vi aldrig haft några problem med strålning .Det låg koppartrådar lite här och var.

”Sme-Bertil” var helt övertygad om att jordstrålning påverkar oss människor negativt. Han tog som sin livsuppgift att hjälpa folk med strålningen på olika sätt. Smeden hade nästan en religiös övertygelse i vad han gjorde. Till och med resulterade det till en bok.

Vad var det då som fick media att reagera på reportaget om smeden från Lerbäck? Som så många gånger förr var det förmodligen sexinslaget som inspirerade till så kallade uppföljningar. I artikel berättade han om att många äktenskap som knakat i fogarna räddats genom avstrålning med koppartråd. Ett antal trådar placerades under dubbelsängen hos par som tappat gnistan. Äktenskapen slog i många fall ut i full blom. Enlig smeden började det istället att knaka i många dubbelsängar runt om Sydnärke. Allt på grund av små smala koppartrådar.

Aschbergs program skulle sändas den 1 april av alla dagar. Förmodligen var smedens framträdande tänkt som ett 1 april skämt, enligt honom själv. Men därav blev intet. Han tar alltid sin uppgift på fullaste allvar, så även i direktsändning i teve.

Under dubbelsängen när vi bodde på Ugglegatan

Bertil fixar till alla koppartrådar under dubbelsängen

Bertil fortsatte sin kamp bland annat genom mängder av insändare. Smeden hade dock sin egen förklaring varför han nobbas ibland. Folk vet inte sitt eget bästa och har redan drabbats av jordstrålningens negativa följder var hans teori.

Man får säga vad man vill ”Sme-Bertil”. Ett är dock klart. Ingen tar skada av lite björklut och koppartråd runt huset. Vem vet ,kanske det istället gör nytta? Jag tog ingen skada och märkte heller ingen skillnad. Och smeden fick hållas.

När jag var på NA i Askersund var han inne till mej flera gånger i veckan med nya
varningssignaler när det gällde den förhatliga strålningen. Vi hade också en katt som kom från Bertil genom Kattakuten i Skyllberg. Om någon är intresserad så hette katten Alice. En fin katt med mänskliga drag om det nu är något positivt. Kanske Bertils koppartrådar gjort gott även på en katt. Vi hade Alice i 19 år, men till slut orkade hon inte längre. Saknar henne.

Hantverkshuset vid Lilla Bergsgatan i Askersund var förr askersundarnas enda riktig stora samlingssal. Så fort det hände något stort publikmässigt var det på ”Hantverkaren”. En förening med ideella krafter räddade huset till askersundarnas glädje. Och medlemmarna rustar huset allt eftersom. Det fanns till och med förslag om rivning och ersätta det med ett höghus.

Filmen ”Häxan” med Mariana Vlady lockade storpublik i Askersund. Men så fanns också många askersundare med som statister

Så här kunde det se ut i gamla ”Hantverkarn” på 50-talet

50-tal

Jazz i hantverkshuset under festivalerna i Askersund

Roger Ivarsson har varit biomaskinist länge på Folkets hus.

De fyra främsta bänkarna var billigare att sitta på. Det passade mej och min kompisar bra.

Själv sprang jag och mina kompisar på film så fort det gavs tillfälle på 50-och 60-talet. De fyra första bänkraderna var billigare så det fick bli där. Bänkarna 53 och 54 längst ut till vänster i fjärde raden. Ibland fanns det inte pengar, men det rådde vi bot på. En av kompisarna bodde på övervåningen i ”Hantverkaren”.
I hallen mot kompisens våningen fanns en reservutgång från läktaren som alltid
var öppen. Problemet när det gällde att gå in ” riktigt billigt” var att det fanns en biljettrivare på varje våning som hade järnkoll på allt. Det gällde att filmen hade kört igång och mörkret hade fallit. Brottet är preskriberat. Och försvarbart enligt min mening. Vi saknade pengar till biljetter.

Alla teaterföreställningar gavs i lokalen, men då var inte kraven på ljud,
ljus och loger var allt för hårda. Många av de gamla skådespelarna tyckte
att Askersund var en mycket bra spelplats. Ett av de bästa i landet. Hotellet
låg nämligen tvärs över gatan, med mat och inte minst dryck. Någon har berättat att det fanns skådespelare som gick över till hotellet i pausen för att stärka sig lite med en god dryck.

Filmer som ”Åsa-Nisse” och ”Hon dansade en sommar” drog alltid fullt hus. Men frågan är ändå inte om filmen ”Häxan” drog mest publik av alla filmer. En stor del av filmen var inspelad i Askersundstrakten med en massa statister från stan. Folk ville naturligtvis se sig själva på film. Tycker själv att det var en knepig film,
men häxan Mariana Vlady var mycket vacker. Bara det. Jag såg den för första gången för några år sedan. När det begav sig gick det inte att få någon biljett.

Det har funnits och finns en del färgstarka biomaskinister, som Bertil ”Bubban” Johansson, Magnus Bromander och Roger Ivarsson. ”Bubban” var maskinist i 27 år. Magnus övertog jobbet 1958, för att sedan lämna över till Roger när Folkets hus tog över.

Har läste ett referat från 1958 när ”Bubban” blev avtackad. Den hösten infördes också vidfilm och att byta ut den mindre duken och bredda scenen lite betydde en
kostnad på 12 000 kronor.

Askersundsbygdens tidning skrev: ”Mannen som drar veven, avtackades i går
kväll. Han har sett till att askersundarna fått se rörliga bilder i 27
år. Det är känslig position han haft, där inga misstag tillåts. Då reagerar publiken direkt, trots att visselkonstnärerna i salen själva inte har en aning om vad
saken gäller. Vid minsta misstag sätter de igång med att föra oljud Man
kan tro det är en Rockn Roll-gala. Publiken är kräsen , men skyll för alla del
inte på pianisten ”.

Tidningen passade också på att ge biopubliken en känga: ” Varför behöver egentligen så många biobesökare ständigt rusa in i salongen sedan filmen
börjat ? Dessa förstör ju nöjet för dem som varit lojala och infunnit sig i tid.
Låt oss för fridens och våra medvandrares skull komma överens om att vi bör passa tiderna. Även på biograferna. Sedan några tillbaka har Folkets Hus flyttat sin biografverksamhet till Sjöängens moderna lokaler med en av länets största filmdukar.

Slutligen kan jag nämna att jag blivit inbjuden till hantverkshuset den 15 maj för att prata under rubriken ” Skrönor och sanningar i Askersund”. Leif Linus kommer också med för att visa bilder. Ingen av oss kunde drömma om att komma tillbaka till ”Hantverkarna” för att föreläsa när vi som unga satt på rad fyra och tittade på filmer. Och inte nog med det. Inte för att skryta men vi har båda fått kommunens ”Kulturpris”. En stor ära. Livet kan vara knepigt ibland och framtiden går aldrig att förutspå. Jag och Leif Linus är tydliga exempel på det.

IFK Askersund har hållit sitt 120 årsmöte. Det skedde på stadens hotell. Ulrika Bengtsson fick förnyat förtroende som ordförande. Förening har deltagit i en rad aktiviteter under året som, garderobresningsdagar, Vätternrundan, Antikmarknaden, aktiviteter för motorburen ungdom och tidningsutdelning för att nämna något.

Ulrika Bengtsson

Rent idrottsligt spelade damerna i division 4 med svårigheter att ta poäng trots jämna matcher. Det brast i målskyttet. Inför den här säsongen ser bra ut med ett 20-tal tjejer i träning. Nu också med en kontrakterad damtränare.

Herrlaget spelade i fem   med en stark vårsäsong.  Höstsäsongen blev en kamp för att hänga kvar i den mycket jämna serien. Till den här säsongen ställer IFK upp med ett mycket ungt lag. Ryktena om att IFK skulle dra sig ur serien, var bara rykten. Som tur är finns stöttepelaren Erik Danielsson kvar som försvarsklippa.

Under året har föreningen också haft igång ett antal ungdomslag både på pojk-och flicksidan. I år kommer att pojklag att delta i Gothia Cup i Göteborg, som är en av världens största ungdomsturneringar. En stor upplevelse för unga spelare.

Kan väl  också nämna  för ordföranden Ulrika Bengtsson, att  profilen Torsten Carlsson , var  ordförande för IFK i 36 år.

Som journalist i Askersund mötte jag ofta det rara gamla paret Nisse och Anna , på stadens gator när de var på väg att handla. De bodde i en lägenhet vid Tullplan i Askersund sedan de flyttat från Åmmeberg. Paret gick armkrok. Pratade vänligt med varandra och såg ut att ha det allmänt trevligt. Nisse hade alltid en egen väska med sig hemifrån när det gick och handlade. Han hade miljötänk.

Ibland stannade vi och pratade med varandra om väder och vind, sjukdomar, dåliga kommunala besluta och många andra viktiga saker. Tänkte alltid att jag måste göra ett reportage om paret. De hade inte Nisse och Anna något emot när jag frågade. Tvärtemot. De lovade kaffe och gott kaffebröd. Vem kan motstå något sådant?

Min första fråga var förstås hur länge de hade varit gifta.

-Vi är inte gifta. Vi är syskon, förklarade paret med ett skratt.

Anna var lite äldre och hade Petterssons som efternamn medan Nisse hette Jansson. Det skulle jag förstås ha kollat.  Nisse ställde upp för sin syster som hade dålig syn. Delad lägenhet blev både trevligt och praktiskt.

Det var nära att jag hade sjunkit genom golvet med stolen efter syskonbeskedet. Jag som alltid varit noga med fakta innan jag skrev för att inte få folk på mej. När det gällde Nisse och Anna hade jag gjort en verklig blunder. Men jag var helt säker på min sak. De blev inte arga. De tyckte mesta att det var humor och intervjun fortsatte utan problem. Och frågan om inte artikeln om syskonkärlek blev bättre än vad jag tänkt mej från början.

Mina fördomar om strak syskonkärlek kom på skam. Vi var många syskon men vi gick aldrig armkrok. Det närmaste vi kom i närkontakt var inom fotbollen där vi tre bröder spelade för IFK i samma lag. Kanske det blev något handklapp vid mål.

Nisse och Anna finns inte i livet längre. Men jag kommer alltid att minnas det trevliga syskonparet,

Torget i Askersund har alltid varit och fortsatt vara är ett kärt diskussionsämne. Och nu är det igång igen. Frågan ska upp i fullmäktige. Nu handlar det om hamburgarnas vara eller inte vara i samband med torghandeln! På 50-talet gällde striden korvförsäljning. Kommunen löste det hela den gången genom att bygga en kommunal korvkiosk som hyrdes ut.  Två korvhandlare fick dela på verksamheten genom att lösa av varandra varje månad. De styrande  tyckte  ändå att torghandeln var viktig.

Får hamburgaren säljas på torget i Askersund eller inte? Det kommer fullmäktige att avgöra i slutet av mars.

En försäljare kommer nu till torget Askersund i stort sett varje vecka för att sälja hamburgare från en rullande vagn. Food Trucks är namnet. En del tycker det är bra, gott och smidigt, medan andra inte tycker att det är bra. Det snedvrider konkurrensen menar en del.  Hamburgermannen   skattar inte i Askersund och har för billig platshyra är andra argument. Någon menade också folk ändrar matvanor med en hamburgervagnen på torget. Istället för att luncha på en restaurang blir det snabbluncher med mat från Food Trucks. Tror det är svårt att styra sådant. Pris, smak och trevligt bemötande avgör är min bestämda uppfattning.

Förvaltningen hade lagt ett förslag på nya regler. Bland annat att de som säljer måste ha organisationsnummer och personal med arbetstillstånd. Det som partierna blev oeniga om var huruvida foodtrucks, ambulerande gatukök, skulle omfattas av reglerna. Enligt förvaltningens förslag ska   inte foodtrucks räknas som torghandel.

Alla oppositionspartier, även SD, ville skicka frågan vidare till fullmäktige. Det gäller nu för politikerna att se bort från särintressen och påtryckningar.  Förmodligen inte så lätt i en liten stad som Askersund där alla känner alla och har vänskapsband på olika sätt. Någon politiker har sagt att sådant bara är trams. De är helt fristående, men det får man nog ta med en nypa salt. Märker det när jag talar med folk på stan och vilka vägar de ska gå vidare på för att få sina egna viljor godkända. Det är väl bra som politiker att lyssna på folk och sedan ta ett fristående demokratiskt beslut. Och det som är bäst för askersundarna.

 Och ett kommunalt rullande hamburgerkök att hyra ut   i likhet med kioskbygget på 50-talet för att lösa problemet lär inte vara aktuellt. Förhoppningsvis har politikerna lyssnat på askersundarna innan beslutet om hur de vill ha sitt torg och vad som ska vara där. När jag möter folk på stan varje dag finns en rad synpunkter. Torghandeln i Askersund är en mycket gammal tradition som alla vill värna om.

Men det är inte första gången det varit bråk om torget som jag nämnt. Inför Askersunds 300-årsjubileum 1943 uppstod en het politisk strid om en gammal fin torglampa. I folkmunnen var den döpt till ”metkroken”. Lampan hade stått på torget sedan staden fick elljus.

Eftersom det skulle bli jubileumsfest på torget skulle lampan bort ansåg hälften av de aktiva politikerna, medan andra hälften ville ha lampan kvar. Beslutet blev att den skulle bort och placeras i stadsparken. Men när ”metkroken” skulle plockas bort gick allt snett. Stolpen slog i marken och gick i bitar. Och Askersunds stad-som det hette då- blev en lampa fattigare.

En 50-talsbild från torget i Askersund med den kommunägda kiosken.

Slutligen kan jag upplysa om att jag aldrig köpt en hamburgare på torget så jag är inte jävig på något vis. Köper inte så ofta hamburgare men när det blir så är det vid matstället vid söder infarten till Askersund. På andra sidan riksvägen. Men förr köpte jag gärna en varm korv med bröd på torget i sällskap med alla kompisar. När sedan räksalladen kom var lyckan gjord.

Historien om industrihistoriska området Västra Strandparken i Askersund har satts på pränt. Författare är Björn Franzèn som har familjeband till området som i dag förvandlas till hus med bostadsrätter. Det var ortens historia och betydande tekniska genombrott som lade grunden till dagens Askersund. Björn har delat upp historien i tre böcker. Jag  lägger  med Björns inledning  i boken och redaktör Lars Litzèns förord.

Björn Franzèn

Äntligen har det kommit ett vin som gör skäl för namnet. Det portugisiska vinet Ove kommer säkert att bli en storsäljare utan att nu förhärliga alkohol. Men mörkt och gott var det. Och det är inte jag som ligger bakom satsningen.

Frälsningsarmén var förr ett givet inslag på marknaderna i
Askersund. Tidigare fanns den en kår i Askersund med egen möteslokal vid Hospitalsgatan. Kåren är nedlagd och möteslokalen omgjord till lägenheten. Nu ska marknaderna återuppstå igen och det är ju trevligt. Då kanske soldater från någon arme dyker upp igen. Frälsningsarméns framträdanden var alltid trevliga med alla kända medryckande läsarsånger, som Ovan där och Pärleporten.

Marknad i Askersund med sån från rådhustrappan.60-talsbild.

Bild:Kjell Johanson

Henry Johansson till vänster var arméns starke man i Askersund under många år.

Bild:Kjell Johansson

Bild från Leif Linus bildsamling.

Tavla av Agneta Swidèn med frälsningssoldater på rådhustrappan.

Kenneth Gustavsson med dragspelet som lockade till kollekt .

Bild: Ove Danielsson

Askersunds har många gånger kallats för ”Sveriges Jerusalem”
eftersom det fanns och finns ett stort antal friförsamlingar. Men Askersund är inte ensam epitelet. Många andra städer i Sverige har kallats för samma
namn. Jönköping är en av städerna med samma beteckning. Precis som för många andra föreningar och organisationer är det svårt att behålla medlemmarna och
få nya. Men de som finns kvar i Askersund kämpar på med ungdoms-och
mötesverksamhet. Frikyrkoförsamlingar har ofta också stora egna lokaler som kräver underhåller och kostar stora pengar. Men det brukar skötas ideellt. Det är bara att lyfta på kepsen för det.

I mitt jobb som journalist hade jag ofta kontakt med frikyrkofolket och församlingarnas pastorer. Ofta var det trevliga möten, även om jag själv aldrig varit med i gemenskapen som jag vet finns där. Men det beror inte på
frikyrkofolket. Det beror på mej. Men respekten är stor för de som är engagerade inom församlingarna. Precis som för de som vill åka till Ullared eller åka med
Ålandsbåtarna, naturligtvis utan alla annan jämförelse. Tycker inte att man
ska sätta sig på för höga hästar och döma ut folk för det och det.

En del församlingar har jag haft mer att göra med än andra. Som Jehovas Vittnen och Maranta. Under många år var Jehovas Vittnen de på jakt efter en möteslokal. Församlingen tänkte bygga nytt och jagade tomter. Byggplanerna föll och istället köpte de gamla tvätten vid Solhag väster om Askersund. Medlemmarna
gjorde en enorm upprustning bara på några veckor. En imponerade insats
av medlemmar från alla Sveriges hörn. En lite udda episod hände när församlingen
sökte bygglov på en tomt strax norr om Askersund. Det kom in proteser mot
bygget med en något annorlunda motivering. De som protesterade menade att det
var ingen idé att ge församlingen bygglov eftersom ”Jehovas Vittnen alltid
pratade om att jorden skulle gå under när som helst”. Det skulle vara bortkastat arbete med ett nybygge…

Många julaftnar besökte jag också EFS-församlingen vid Gårdsjögatan
i mitt jobb. De bjöd in ensamma och de som inte följt den raka vägen i livet precis. Vem har gjort det förresten….
Församlingen bjöd på julmat och lite julgemenskap. Jag tyckte det var ett mycket äkta och sympatiskt drag som var värt at skriva om. Senare tog RIA över det hela. Nu är också RIA borta. Mannen bakom det hela var Magnus Elf. Visst hade han medhjälpare, men han var den drivande. Familjen Elf är fortfarande några av de drivande inom församlingen. Alltid trevliga att ha att göra med.

En person som skrivit om ”Missionshus och kapell i Väckelsens Askersund” är Olle Bergström. Boken kom ut tidigare i år i Arkiv Centrums regi. Han beskriver noga väckelserörelsen och dess byggnader i Askersund. Med väckelse menar han i det
här sammanhanget ett personligt religiöst uppvaknande hos ett stort antal människor. En mycket intressant bok för alla som vill veta mera om församlingarnas historia i Askersund.

En gång i tiden finns det ett stort antal kommunala klapphus. I Askersund var det självklart med ett sådant hus med läge vid Vätterviken Alsen. Klapphusen fyllde en viktig funktion innan tvättmaskinerna gjorde sitt intåg. Många husmödrar i Askersund skurade familjens mattor i det lilla röda huset vid Sundsängen. Vår-och höstbyk var en självklarhet. Tvätterskorna gladdes åt att ha väggar som vindskydd.

 Männen verkade hålla sig borta. Kanske de satt på det kommunala ölcafét i väntan på att mattorna skulle torka. Vad vet jag? Det fanns också en lång stålstång intill huset att hänga upp och torka mattorna på. Mycket praktiskt.  Nu är allt borta som i sången ”Lyckliga gatan”. Stålstången fanns dock kvar länge. Långt efter det att klapphuset rivits.

Klapphuset fanns vid Sundsängen. Det första byggdes redan 1898 har jag läst. Ingen tänkte så mycket på att huset fanns där. Vattnet flöt stilla under det lilla röda huset utan att någon brydde sig.  Förstås utom det som tvättade där. Men det var faktiskt en del bråk och insändare om klapphuset på 20-och 30-talet då huset var mycket viktigt för många. Det handlade om att området skulle bli en parkanläggning, men det gick inte hem hos alla. Till och med gav sig på stadsfiskal Löndborg in i debatten med ett inte helt rumsrent debattinlägg på Ordet Fritt som innehöll rasism mot en viss folkgrupp. Han var för en parkanläggning. På den tiden fanns nästan inte ordet rasism. En insändare vill se stadsfiskalens avgång. Men det höll inte stadsfiskalen med om. Och allt handlade om ett klapphus. Så viktigt var det.

Stadsfiskalens tidningsinlägg

 

Tvätt vid bryggan vid Marieborg (där hotellet ligger i dag). På andra sidan där Sundsgården ligger fanns garverier och snickerier. Byggnaderna ersattes med en park.

Tvätt vid kajen intill Sundsgården. På andra sidan syns bryggan vid Marieborg.

Men i mitten på 70-talet hände något som några askersundare reagerade kraftigt på. I ett tv-program berättades om att i Kalmar fanns landets enda kommunala klapphus kvar. Och att det borde bevaras.  Men klapphuset i Askersund fanns kvar med samma verksamhet som tidigare. Det var inte bara huset i Kalmar som fanns kvar.  Det hade ansvariga för tv-programmet missat. Tidningarna tog upp askersundarnas protester.

I dag används området där klapphuset fanns av Sundsängens bryggförening. Fast det är väl klart att det fortfarande går att tvätta någon matta vid någon båtbrygga om man ber snällt. Själv har skrivit om tvättmaskinens revolution i de svenska hemmen i min bok ”Oves observationer” som Bild och Kultur i Skyllberg gav ut för några år sedan. Boken är tyvärr slutsåld men det ska komma ut ett nytryck om någon är intresserad. Bakom det står privatpersonen Hans Örnhagen i Västra Strandparken. Det är bara att lyfta på kepsen för initiativet och vara lite stolt över att folk vill läsa. Det handlade ändå om 1000 böcker. Själv har jag inte sålt några böcker. Sådant sköter andra mycket bättre. Men jag har signerat böcker åt den som önskat.

På tal om flyktingmottagande i Askersund och landet i övrigt. Klart
att det inte går att jämföra det med vad som hände på 1700-talet i Askersund. Rysslands krigsföring mot Ukraina är ju också aktuell i dessa dagar. Förstår inte att Putin kan hålla på att plåga folk. Annat var det när hans landsmän kom till Askersund.

Husabergsuddes camping söder om Askersund

Åren 1705 till 1721 fanns ett stort antal krigsfångar inkvarterade i
Askersund, som rönte en mycket human behandling. De blev så bra behandlade att
till och med kyrkoherden började klaga. Kyrkoherden menade att unga pigor och
änkor i staden , var allt för intresserade av fångarna. På våren 1719 inkvarterades inte mindre än 120 ryska krigsfångar i Askersund. Fångarna överfördes till Askersund från Visingsö, där de varit inhysta i Visingsborgs slott och rönt en ganska omild behandling. Vi några tillfällen var fångarna så utsvultna att de började äta gräs på slottsvallarna står att läsa i en uppsats i Karolinska Förbundets årsbok. Men i
Askersund blev det bättre. Där väntade både mat, och kärlek. En del kvinnor började nämligen svärma får ryssarna, kan man läsa gamla skrifter. Man kan konstatera att lilla Askersund var ganska ryskt under runt 1720.

Ett flertal fick också jobb hos borgarna i stan. Som betalning fick de
mat och kläder. Annars stod staten för inkvarteringen, precis som i dag
när det kommer människor från andra länder som behöver skydd från krig och elände. Fångarna fick också vara med om en skattgrävning vid Husabergsudde, som numera är en populär campingplats strax söder om Askersund. Tyvärr gjorde inte de sachiska fångarna några fynd i det stora bevarade gravfältet från vikingatiden.

Sommaren 1916 företogs dock en vetenskaplig utgrävning på Husabergsudde under ledning av doktor Erik Lundberg. Utgrävningen resultat blev ett otvivelaktigt vittnesbörd om att det funnits en stor och allmän gravplats på Husabergsudde under
vikingatiden. Sammanlagt undersöktes åtta större gravar, belägna i kanten av de höga gruskullarna. Redan vid första spadtagen påträffades en stensatt grav med föremål av brons. De döda brändes på kullens krön. Eldskenet och röken från bålet var en påminnelse om dödlighet, liksom i den kristna tiden kyrkklockornas ringning.

Gravarna vid Husabergsudde låg mycket tätt. De innehöll i regel en lerkruka med benrester efter den döde, samt olika vapen av järn. Det vackraste fyndet
av alla var ett svärd av järn. I mars 1880 påträffades en spännbuckla i
brons på Husabergsudde i samband med lastning av grus. I maj samma år –också i
samband med grustagning-hittades ett bronsspänne. Sommaren 1883 hittade man två ovala spännbucklor i brons, en järnring, ett järnfragment, pärlor av karneol
och bergkristall, samt en mängd människoben och skärvor av brända lerkärl.

Själv har jag alltid undrat varför inte kommunen gjort mera av historien på Husabergsudde. I många år har platsen använts till campingplats och blivit mycket populär. En spännande historia skulle säkert locka ännu flera turister ut till kullarna vid Husabergsudde. Naturligtvis skulle det finnas text om vad som hänt och bilder
på vikingafynden. Det kanske till och med kunde bli en daglig visning. En lite
spännande och spöklik sådan. Många av camparna som kommer till Husabergsudde
har förmodligen inte aning om vilken historisk plats de tältar på.

Husabergsuddes camping 2012

Husabergsuddes camping 1961, Bild från Leif Linus arkiv

För några år sedan gjorde en kvällstidning ett uppslag på vilka platser i Sverige det hade spökat på och vilka det kunde spöka på. Husabergsudde fanns med. Jag och en kvinnlig kollega till på tidningen nappade på kvällstidningens uppslag. Vi åkte till grushöjden på Husabergsudde för ett reportage, men spöken var inte alerta den dagen. Kanske det var för varmt?

Handeln i Askersund kämpar på mot stormarknaderna i närheten under många år. Och så är det för många handlare som ligger i närheten handelsbjässarna. Visst har en del butiker försvunnit, men handeln har alltid varit en stor sak i Askersund så det finns hopp.

Storgatan

Läser man gamla skrifter och tidningar hur det såg ut förr i Askersund ser man att handeln verkligen blomstrade i Askersund. Det fanns verksamheter och butiker, nästan i varje hus. Har roat mej med att ta fram vad som fanns efter Storgatan. Jag har läst artiklar just om handeln en bit in på 1900-talet. Som vanligt har vännen
Leif Linus hjälpt till med bilder och annonser.

Så här kunde man läsa om Storgatan:

”Kom man norrifrån till staden sågs vid Vretstorpsvägen en nybyggd
fastighet, Västerås Knappfabrik (1907-1923). Vandrade man vidare
söder ut på Storgatan, var en gammal skola eller kanske Tingshus, därefter flickpensionen Fleurie, som en hushållsskola. Bortom den prästgården och mitt emot gamla Elementarläroverket och Sofia Magdalena kyrka bakom sina murar.

Nedanför gamla kyrkogården fanns en krog som undgick förvandling först till frikyrkolokal och senare Konsumaffär. Vid en liten väg åt viken bodde målaren
Bromander , och på södra sidan av kyrkogården en annan väg låg Södergrens
smedja.

När vi återvänder till Storgatan är vi komna till Stööks manufakturaffär och urmakare Ståhlberg där mitt fortfarande använda konfirmationsur av märket Viking inköptes. Närmast torgparken Sandbergs kött-och charkuteriaffär.

I sydligaste delen av Storgatan var Edlunds, senare Bäcklunds järnhandel, Larssons
bageri-och konditori, Gustafssons garveri och Segerdahls garnhandel, samt
Anderssons bleckslageriverkstad. Nere vid sjön Bergqvist yllefabrik, senare byggmästare Forss snickerifabrik och till vänster Varmbadhuset.”

Storgatan utanför Stööks. I dag Be-Ge:s

Bernhard Johansson, senare Torstens specerier vid Storgatan och torget. Och nu Tutingen.

Kortvarumagasinet vid Storgatan

Yllefabriken i hamnen.

Alla städer med lite stolthet har en storgata. Så även Askersund. Men sedan många år tillbaka har den gatan hamnat lite i bakvattnet. Sundsbrogatan är sedan länge stadens den ”stora gata”. Och jag har inte några problem med det. Sundsbrogatan  är ett bra  och passande  namn med tanke på Sundsbron som binder ihop med kommunens södra del. Namnbyte är inte aktuell kan jag förstå. Tar mej nu också friheten att publicera en del gamla bilder från gatan och området däromkring.

Sundsbrogatan en gång i tiden.

Lejonet idag.

Lejonet förr

Lejonet i bakgrunden. Husen i förgrunden är rivna

Lejonet till höger. I förgrunden Skoogs gård

Rivning av hus vid Lilla Bergsgatan vid nuvarande parkeringen

Sundsbrogatan ner mot Sjöängen och Haga.

När Lejonet byggdes till revs hus i korsningen Lilla Bergsgatan-Sundsbrogatan

Hus på kvarteret Fyrkanten rivs. Ahnérs i bakgrunden har rivits.

ASfaltering inne på gamla Rådhusgården. I bakgrunden gamla brandstationen och bussventsalen

Fastigheten Lejonet har målats om från novembergrått
till klara färger. Huset har sin egen historia. Som de flesta hus. Men nu stannar jag vid Lejonet och lite runt där.

”Trikå-Nisse”, Karl Nilsson ägare till Trikåfabriken byggde och ägde Lejonet på 1940-talet.1951 byggdes huset till, som det ser ut i dag. Från början var det tre
tomter med olika ägare. Bland annat ägde släkten Nicolins två av tomterna under en del år.

Ägaren till Trikåfabriken, Karl Nilsson, byggde och ägde Lejonet

Norr ut upp mot Lilla Bergsgatan på den nuvarandeparkeringen fanns KIA:as bageri med sina populära ”slankor”. Alla i stan köpte ”slankor” där. På den nuvarande parkeringen fanns också kopparslagare Emanuel Widing med sin verkstad. Han slutade 1958 och hade då hållit på med sitt yrke i 70 år.

Så här såg det ut på den nuvarande parkeringen norr om Lejonet.Widings smedja och åkare Skoogs gård

Kopparslager Widing

Han kom till Askersund i sin ungdom och fick jobb vid Didrikssons kopparslageri, som fanns vid Väderkvarnsgatan. Så småningom tog Widing över rörelsen. I en intervju när han slutade berättade Widing om att han tänkte sälja alla sin redskap till Hembygdsföreningen i Askersund. Vet inte hur det gick med det? Intervjuaren undrade om han inte tänkte fortsätta med att demonstrera sitt yrke. Men det sa han bestämt nej till. Han tänkte bara ägna sig åt sin stora hobby att sitta ute på Vättern och dra upp ”stora feta gäddor.

Widing berättade vid samma tillfälle att det tog en halv dag med att slå en
kopparpanna. Som toppnotering hade han slagit 18 kaffepettrar på en vecka, så ni förstår att det var yrkesskicklig kopparslagare. Säkert är det en del
askersundare som är ägare till kopparföremål från Widings verkstad.

Det var lite om Lejonet och tomten intill. Och nu är det bara en tråkig parkering. En
liten trevligare inramning skulle inte vara helt fel. Tycker jag. Kanske en låg
häck eller ett fint staket? Flera kvarter har öppnas helt efter husrivningar. Ofta blir det tråkiga öppna parkeringar. På något vis borde man se till att det blir
trevliga inramningar. Förr fanns det hus utmed gatorna. Jag är ingen arkitekt
eller stadsplanerare, men nog borde man fixa till det hela. Det är bara att
kolla på äldre bilder och ta efter lite av det.

Vännen Leif Linus har hjälpt till med en del bilder.

Enligt gamla rykten var det meningen att stadsbanan Stockholm-Göteborg skulle dras över Askersund. Pamparna skulle då ha motsatt sig järnvägsbygget,
med motiveringen att de skulle få sin nattro förstörd. Den stora järnvägsknuten
blev i istället Hallsberg. Det är en bra historia när man tröttna på alla
lokalpolitiker för att det inte händer något. Nog snabbt.

Askersunds station 1916

Men historien är helt enkelt för bra för att vara sann. Hallsberg var helt enkelt ett bättre alternativ som järnvägsknut mellan de båda storstäderna. Att Askersund missade på grund av dålig nattsömn för de styrande, är att ge dåtidens styrande allt för stor betydelse. Besluten om stambanan togs på ett helt annat plan och då hade det ingen betydelse om pamparna kunde sova eller inte.

Askersund har faktiskt haft en egen järnväg när det begav sig. Det var en smalspårig bana mellan Askersund och Lerbäck. 1884 invigdes järnvägen. I slutet på 50-talet revs järnvägsrälsen upp. Busstrafiken hade tagit över och godstrafiken gick med lastbilar. Men visst var det lite synd att ansvariga inte sparade en bit räls och några tågvagnar. Om inte annat för att bevara lite järnvägskultur. Stationshuset finns kvar och är en kulturklenod för kommunen, även om inte stationsuret sköts särskilt väl längre sedan urmakare Bäckström gick ur tiden.

På väg bort. Bilden är vid järnvägsstationen i Askersund

Det enda som vittnar om att Askersund ändå haft en järnväg , är namnet Banvallsvägen som finns i kanten av Stadsparken. Och så finns det en informationstavla vid stationshuset som berättar stadens järnvägshistoria. Järnvägsbolaget fanns kvar många år efter det att järnvägen fanns kvar. Bolagsstyrelsen och dess aktieägare träffades en gång om året för att ta del av den
tunna verksamhetsrapporten och äta en god lunch. Det fanns lite pengar att
festa för. Men nu har bolaget gått i graven.

Många har skämtat om järnvägsbanan mellan Askersund och Lerbäck. I skämttidningen ”Söndags-Nisse” gjorde tecknaren Oskar Andersson, OA, en vanvördig teckning från stationen i Askersund. Några buspojkar såg till at tåget
inte kom någon vart.

”Nä, hö nu pojkar va ä de för
sabla skoj! Släpp tåget!” var stinsens kommentar på teckningen.

I väntan på kungen

Det största som förmodligen hänt vid stationshuset i Askersund är konung Oscar II besök 1898. Veckor i förväg hade mottagningskommittén dekorerat staden och stationshuset. Besöket ägde rum den 7 juni och det var en strålande dag. Trots det vackra vädret var kungen på ett uruselt humör. Han förklarade att kyrkan var smutsig och pennan som han skulle skriva sin namnteckning med var den sämsta han skrivit med. Kungen blev dock på lite bättre humör när flickorna vid flickpensionen vinkade från sin balkong. Ett fatalt misstag inträffade också när stadens representant skulle hålla det korta avskedstalet vid hamnkajen. Talet lästes från ett koncept, som var dolt i botten på cylinderhatten. På ett ställe hade han tänkt göra en konstpaus och hade därför i konceptet skrivit: Här göres ett uppehåll”. I ivern och nervositeten lästa han med högtidlig röst även det som inte skulle
sägas högt. Enligt Joel Haugard i Askersundia så uppfattade inte kungen turligt
nog det pinsamma misstaget.

Senare kungabesök har varit betydligt trevligare. Det har varit snälla och frågvisa kungar som besökt Askersund.

Håkan Persson ansvarade för stationen i Askersund under många år.

Några av bilderna till bloggen kommer från Leif Linus
bildarkiv.

En gång i tiden fick alla plats på torget i Askersund med sina olika aktiviteter. Det var trångt men gemytligt. Parkeringarna räckte till för de få bilar som stod på torget. Och soldater som förkunnade Guds Ord fick också plats mellan försäljarna. Lite trångt men ändå för i deras fall ett viktigt budskap för att alla skall vara snälla och rättvisa mot varandra. Någon tyckte också om seriefiguren Fantomen för att han var så rättvis. Kjell Johansson har tagit bilden från 50-talet. Kjells bilder som jag fått ta del av är en kulturskatt.

Järnspisar har blivit populära igen. Villaägare vill skaffa sig lite reservvärme om det skulle hända något med elen. Myndigheterna har ju också uppmanat allmänheten att skaffa sig alternativ i kristider.

Jonny Sundberg i Askersunds färghandel jobbar mycket med att installera järnspisar och uppvärmning av olika slag. Han har också en unik järnspis från 20-talet med ursprung i Askersund i sina ägor.

-För att vara så gammal måste tillverkarna varit mycket framsynta. Det finns redan vattenbehållare som kom senare på andra spisar. Allt som tillhör järnspisen finns kvar, berättar Jonny, som försökt bli av med spisen som han haft i sitt garage länge.

-Jag räddade spisen från skrotning när ett gammalt hus i Askersund revs. En liten kulturgärning som jag ser det. Men nu har jag inte plats längre. Har försökt skänka den som utställningsföremål lokalt men fått nej.

-Är det någon som vill ha spisen gratis så är det bara att höra av sig till mej. Annars får jag skrota den. Spisen kommer att fungera, tillägger Jonny.

Vem är mannen bakom skulpturen och bysten av Hjalmar Trafvenfelt i trappan upp till rådsalen och den vackra marmorstatyn i Rådhusfoajén? Inte
så många känner till det skulle jag tro. Konstföremålen finns där , men så har
det inte varit så mycket mera prat om det. Bildhuggare Erhard Johansson i Stora Björstorp väster om Askersund, är mannen bakom den vackra marmorstatyn i rådhuset, samt ett antal andra fina skulpturer.
Faktum är att kommunen ropade in några konstverk vid en auktion efter Erhard Johansson strax efter hans död i början på 70-talet. Kommunen betalde en tusenlapp för konstverken och då ingick gruppen som nu finns i
rådhusfoajén.

Bildhuggare Erhard Johansson och major Trafvenfelt var vänner. Erhards avbildning av majoren finns i Rådhuset

Major Trafvenfelt var Erhard Johanssons idol och läromästare.

Major Trafvenfelt visade konstutövare Erhard Johansson stor förståelse, med uppmuntran och vänlighet. Vad jag läst mej fram till förklarade majoren att Erhard borde ägna sig mer åt bildhuggeri än målning. Han sysslade också
med målning och kopparstick. Majoren menade att han hade
mera läggning åt bildhuggeri än åt målning. Och majoren hade säkert rätt.

Till att börja med tänkte de ansvariga i kommunen att placera
konstverket med de tre nakna människorna i Rådhusfoajén som
utsmyckning vid Norra Bergens äldreboende. Men allt stannade bara vid tankar.
Och ganska snart föll också Erhards fina skulpturer i glömska.

Från 1972 och fram till 1981 stod de vackra skulpturerna i ett förråd
nere i Hamnmagasinet. Det var inte särskilt många som visste om det. På
den tiden fanns en konstkommitté i kommunen med dåvarande kommunalrådet Bo Trygg i spetsen. Kommittén fick nys om att Erhards konst fanns i magasinet och bad
omgående byggnadskontoret att köra upp ett konstverk till rådhusfoajén. Åren
nere i Hamnmagasinet hade dock satt sina spår. Trygg och hans kollegor i kommittén fick ta fram stora skurborstarna och göra rent marmorstatyn.

Skulptur som finns i Rådhuset

Något namn finns inte på konstverket, liksom de flesta av Erhard
Johanssons skapelser. Konstnären menade att konstverken fick tala för sig själva
utan namn. Konstnärens stora idol genom åren var sångerskan Ingeborg Nyberg, som han både gjorde statyer och oljemålningar av. Sångerskan hann också besöka bildhuggare Johansson några gånger.

”Det var i landskyrkan som jag hörde henne sjunga första gången livs levande. När det var slut i kyrkan fick jag höra att hon ville
träffa mej. Någon hade berättat för henne att jag brukade måla hennes porträtt. Hon kom fram till mej och sa att hon gärna ville besöka mej. Vid det tillfället hade jag fått färdigt en staty i gips av henne. När hon stod där livs levande framför mej såg jag till min fasa att några detaljer i hennes ansikte inte stämde med min staty”, har
Erhard berättat.

”Och där stod hon nu och propsade på att få komma hem till mej. Jag var tvungen att säga henne, att jag helst ville skjuta på besöket en tid. Inte tänkte jag visa henne en staty som inte var perfekt.”.

Det gick ett par år och Erhard gjorde om sin staty, så att den blev som den skulle. Dessutom hade han huggit en ny staty av Ingeborg Nyberg i marmor. Så en dag gick han som vanligt i backen ner till postlådan. När han vände och skulle gå hem, kom en stor stilig bil efter honom. Den stannade till och chauffören frågade om det var konstnären. Det kunde inte Erhard förneka. I samma ögonblick steg Ingeborg Nyberg ut ur bilen.

Erhard Johanssons stora idol var sångerskan Ingeborg Nyberg

”Vi säger väl du sa hon. Det gjorde vi och så gick vi upp till min stuga.. Hon fick en staty och en målning som föreställde henne som ung flicka”, upplyste Erhard.

Ingeborg Nyberg slog igenom i radioprogrammet ”Skansenkväll” 1952.Tyvärr skadade hon struphuvudet i en olycka och fick sluta sjunga.

Erhard högg också en byst av Sveriges första kvinnliga fallskärmshoppare, Elsa
Andersson, som omkom just vid ett hopp över Alsens is. Minnesmärket finns
på Edö där hon landade efter dödshoppet. Prins Gustaf Adolf och
prinsessan Sibylla var andra motiv som Erhard högg i marmor. Han högg de kungliga efter tidningsurklipp. Erhard gick inte i någon konstnärlig utbildning. Enligt honom
själv hade han inte tid med det. Studier genom korrespondens och annan facklitteratur blev hans skola. Och det räckte långt om man ser på hans arbeten, som kommit lite i skymundan.

Ibland brukar jag läsa gamla klipp och kolla på vad politikerna drev för frågor för så där en 25-30 år sedan. Vad blev av alla planer och idéer. Gamla
oppositionspolitikern Kjerrström dömde ut alla framtidsplaner och
verksamhetsplaner. Han menade att det bara var drömmar som aldrig gick att
uppfylla, utan mera ord på ett papper.

I slutet av 80-talet fanns det förslag om att hela den kommunala förvaltningen skulle flytta ur Rådhuset. Det skulle ge plats för flera butiker. Kanske inte med de namn jag föreslog den gången

Men det är klart att man som politiker måste ha visioner och framtidsplaner även om inte allt går att genomföra. Det är så mycket annat som spelar in. Varje kommun
måste ha en verksamhetsplan. Men trots allt det här är det intressant att ta del av de gamla planerna och partiprogrammen. Och det fanns en del radikala idéer. Tiderna förändras och därmed ekonomin. Nu handlar det om vad som är viktigast att satsa på. Olika verksamheter kommer alltid att ställas mot varandra, och alla tycker att just deras verksamhet är viktigast. Det är sedan upp till oss väljare att sätta betyget.

I slutet på 80-talet fanns det ett kommunalråd, ett oppositionsråd och två deltidsråd. Ungefär som i dag. Moderaterna ville då flytta den kommunala administrationen från Rådhuset i centrala staden till ett nytt höghus. Kommunen skulle inte själva bygga huset, utan det skulle en samarbetspartner från näringslivet stå för. Huset skulle placeras på den tomt som i dag Askersundsbostäder finns. Gamla bussgaragen. Huset skulle bli som ett utropstecken och synas från långt håll. Vidare skulle kommunen spara pengar genom en samlad förvaltning. Så är det inte riktigt i dag. Förvaltningarna är lite utspridda.

De som kom med förslaget vill avkontorisera den gamla stadskärnan för
att ge plats åt ytterligare handel och attraktiva bostäder. Den gamla stadskärnans ursprungliga funktion skulle återuppstå. De senare är genomfört på vissa ställen. Då tänker jag på bostäderna vid Ahnérska och på övervåningen mot torget där den
kommunala förvaltningen finns i dag.

Precis som i dag fanns det stora klagomål när det gällde antalet parkeringsplatser. Det var för få. På den tiden fick kommunens anställda skulden för att alla
P-platser var upptagna. Hela dagarna. Med en flytt från Rådhuset skulle också parkeringsproblemen lösas.

Samma år som höghusplanerna var på tapeten fanns kritik mot den i dag så populära Citycampingen nedanför Landskyrkan. Dåvarande deltidsrådet för moderaterna, Hans Hjelte, tyckte platsen var helt olämplig i närheten av kyrkan. Men det blev en Citycamping, som nu är en av de populäraste i Sverige. Det är inte helt lätt att spå in i framtiden. Tror inte ens Saida kunde göra det.

Turist-och fritidskontoret fanns vid den tiden i Hamnkontoret (nuvarande Kinarestaurangen). Många drev frågan att huset skulle säljas och byggas om till lägenheter. Det blev en lägenhet och en restaurang.

Det här vara bara lite hur en del politiker tänkte för drygt 20 år sedan. Om 20 år kommer säkert någon annan att kolla på gamla protokoll från de senaste åren och fundera på vad som genomfördes av olika planer.

När jag ändå är inne på ämnet Rådhuset tycker jag att stora ingången ska vara från torget och stora trappan. Det är en personlig uppfattning och en liten utblick hur andra städer har det. Trodde det skulle bli en ändring i samband med de senaste ombyggnaderna i Rådhuset. I dag får besökarna leta sig in från sidan av huset till en trist ingång. En del gäster vet inte ens om det är rätt igång. Förmodligen kostar sådant här pengar och det kanske är krångligt att lösa. Men det behöver inte
jag som bloggare bry mej så mycket om.

Minns att förre ekonomi-och kanslichefen (det var innan namnet kommundirektör fanns) gentlemannen Alf Cederlind drev frågan att stora ingången från torget skulle vara huvudingången. Men det blev inte så och Alf gick i pension.

Följer fortfarande det som händer vid kommunen i dag. Intressant hur politikerna i dag tänker med våra skattepengar. Går ofta och lyssnar på fullmäktige. Hur personalpolitiken ska drivas i dag verkar vara en knepig fråga vid kommunen. I dag verkar personal bli uppkallade till förhör om det inte stämmer med chefernas åsikter. Trodde man förde samtal ute på jobben för att lösa problem socialt och trevligt utan att såra folk. Under mina många år som jag bevakade politiken i Askersund förekom inte förhör av det slag jag läser om nu. Det är förmodligen något nytt och modernt. Men dåligt.

J

Gamla Statt i Askersund var förr stadens stora
nöjespalats. Det var där det hände ”grejer”. Alla stora företagsbjudningar och
fester hölls där. För att inte tala om nyårsfesterna, och kräftpremiärerna på sommarverandan. Tänker på det ibland när nyårsfirandet är överspelat för den här gången . Och det var noga med klädseln.

I Little Gerhards låt ”Petter och Frida” fanns detaljer om kläder tydligt:

Och Petter han
fick ta och hyra en bil
och till Askersund for dom av som en pil
in på hotellet klev Frida med nosen i vädret
men Petter han stod där med tummen i svångremmalädret
Ja, Frida den släppte dom in utan prut
men Petter ilen tog dom och kastade ut
i pjäxor och skinnväst och utan rosett
man kommer ej in uti i stans socitett.

Familjen Kindbom höll i auktionen när gamla Statt försvann

Men som med så många andra gamla hotell blev det svårt att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt. Även i Askersund. Det fordrades kommunala subventioner hela tiden. Beslut togs att hotellet skulle rivas och en modernare anläggning skulle
byggas i närheten av riksväg 50. På hotelltomten finns i dag servicehuset Linden. Hårda strider utkämpades innan beslutet om rivning togs.

Borgmästare Bernhagen, fanns med i frontlinjen. Han åt sin lunch på hotellet varje dag, men han var nästan ensam sista året. Skojade en gång med honom att han skulle flytta över hotellbordet till sin lägenhet tvärsöver gatan. Det skulle vara enklast så. Då skulle det inte vara några problem med hotellrivningen. Han tyckte inte alls det var roligt.

Något som lockade storpublik till festvåningen på Statt var brottning. Då var det alltid fullsatt.

Är det inte dyrt att ligga på hotell! Det var ett stående skämt till brottarna i Askersund under många år. Brottning går som bekant ut på att lägga någon på rygg. Helst så fort som möjligt.

Nu var det inte bara brottningen som lockade en del av publiken till hotellet. För
många som var hårt hållna hemma blev brottningen ett legalt sätt att besöka hotellet till och med en vardagskväll. I pausen gick många i publiken en trappa ner till matsalen för att stärka sig lite. Inte så underligt sedan att stämningen ofta
var på topp efter pausvilan.

Brottarbas på den tiden i Askersund var Rolf Elving. Han kom från småländska Värnamo där brottningen var stor. Rolf var ständigt på oss grabbar att börja
brottas. Vi visste inget om brottning. Några av oss föll också för Rolfs locktoner. Det var lagom att träna lite brottningen mellan fotbolls-och bandysäsongen. Brottarträningen var bra och handlade inte om att pumpa muskler. Det var en allsidig träning. Ingen av oss grabbar var inriktade på att bli elitbrottare, utan det var bara träningen vi vill åt. Nästan ingen av oss visste något om brottning. Hur det än var anmälde Rolf oss till olika tävlingar. Själv hann jag med några
hundra matcher och ett antal Fyrstadsbrottningar, utan egentligen vara
intresserad. Förstår inte Rolf kunde övertala oss. Och visst har jag också legat mycket på golvet i gamla Statts festsal i Askersund. Kristallkronorna var mycket vackra från den horisonten. Det konstaterade jag många gånger.

Brottning var inget för mej. Gjorde ändå ett par Fyrstadsturneringar otränad och då gällde det att få slut på matcherna fort. Brottning är en sport som kräver kondition .Det hjälpte inte med ett antal snabba fallsegrar sista brottningsåren. Fotboll och bandy lockade mera, även om Rolf hävdade att det var ett felval. Men jag
stod ut med det.

När Statt stängde för brottning blev det stora problem bland utövarna. För att få lite tyngd över hur viktig lokalfrågan var, lockades två brottare ut på torget för en tidningsbildbild. Skulle brottningen tvingas hålla till där i fortsättningen? Det gav
resultat. I dag finns det inte någon brottarklubb i Askersund. Allt har sin tid, även om det är svårt att glömma allt trevligt som hände på gamla Statt. Även en vardagskvällarna på Statt i brottningens namn.

Föreningslivet förändras som allt annat. En del försvinner och en del nya kommer till. I äldre tidningar har jag ofta läst om att Hovvårdsföreningen har haft sammanträde. Blev lite nyfiken på föreningen och bestämde mej för att undersöka det närmare. Att det hade med hästar att göra var inte svårt
att räkna ut, men vad var uppgiften?

Lasse Larsson, hovslagare för Hovvårdsföreningen på den tiden då det fanns hästar på bondgårdarna.

Det handlade helt enkelt om att rationalisera lantbruket.
I början på 50-talet var det hästar som gällde . Bönderna ”for till smén” för att få sina hästar skodda. Vissa hade väldigt långt till smeden. I Hovvårdsföreningen
anställdes en hovslagare som istället åkte runt till bönderna. Det blev en
tidsvinst av stora mått för bönderna. Ett smedbesök kunde ta en dag. Föreningen var
underställd Hushållningssällskapet . Staten bidrog med pengar. Initiativet till att det bildades likande föreningar i landet kom från veterinärer.
Det fanns lokala styrelser som bestod av lantbrukare från trakten.

Hovslagaryrket var både tungt och obekvämt. Lasse Larsson var en känd hovslagare i Askersundstrakten och anställd av Hovvårdsföreningen. Lasse arbetade över
ett stort område, från länsgränsen i söder, upp till Ingelsby och hela Tiveden,
samt Hammar. Vid starten 1949 fanns 175 medlemmar i föreningen med
ungefär 250 hästar. Ett par dagar i veckan hade Sme-Lasse mottagning hemma i
Askersund. Övriga tiden kuskade han runt i bygderna och skötte hovslagningen.

”Det är ett tungt jobb och får man sko 15-16 hästar på en dag känns det i rygg
och armar. Arbetstiden är obestämd och arbetsförhållanden inte
alltid så trevliga i dåliga stallar” förklarade Lasse i en intervju.

”Klart att det kan vara riskabelt ibland, men jag
känner djuren ganska väl och har lyckats klara mej. Jag har alltid
haft lust för hästar och det är ett fritt liv att fara runt i bygden. Bättre
än att stå i smedjan.”

” Mest bråttom är det på hösten då hästarna ska skos om till vinterkörning. Sedan är det mycket jobb på våren då vårbruket väntar. Det är ingen konst att sko
en häst halt och sedan göra den oduglig för lång tid framöver. Man behöver bara
slå någon söm något millimeter fel innanför sömnranden på hoven så blir djuret halt. Att sko hästar är en svårlärd konst. Ett fel är rena djurplågeriet” . upplyste Lasse , i
samma intervju.

Från Ullavi går i Askersunds by på 20-talet

Hamnen Askersund med lastning

Lasse ansvarade också för klövvård av kor i sitt arbete. Men det var han inte så förtjust i. Korna var mera bångstyriga och stelbenta än hästarna.

I början på 50-talet började redan hästbeståndet inom jordbruket att sjunka. Men trots det var Lasse optimistiskt när det gällde yrket. Vid den tiden rådde det
ständigt brist på hovslagare. Undrar hur det är i dag?

Som grabb gick jag förbi smedjan i Askersunds by några gånger
om dagen. Vi bodde en bit längre bort och skolskjutsar var inte aktuellt
för mej. Men jag fick se hovslagaren på nära håll och inte genom ett bussfönster. Bara det.

Nästa varje dag fanns det ett antal lantbrukare på smedsbacken för att få sina arbetshästar skodda. Och jag blev imponerad varje gång av smedens arbete med de stora hästarna. Ett litet skådespel av en yrkesskicklig smed. Bara att våga lyfta upp hovarna var ett tufft jobb tyckte jag. Precis som Lasse berättade om i den gamla
intervjun

Erkänner direkt att jag inte kan något om hästar, mer än att de är eleganta att titta på. Brukar kolla på alla hästar i Askersunds by när jag springer igen bygatan. Och så spelar jag en Harry Boy på V 75 ibland. Utan att bli förmögen. Sedan
känner jag många som har hästar.

Bjuder också på lite frossa i hästbilder i bloggen. Många av hästbilderna kommer från vännen Leif Linus stora arkiv. Han och jag är ungefär lika bra på hästar, men bilder och text har vi. Och båda har vi upplevt travtävlingarna på Alsen när det begav sig.

Travtävlingar på Alsen med Ernst Skoog och hans häst.

En gammal gatubild i Askersund. Som synes fanns det gott om hästar i stadsbilden.

Hospitalsgatan i Askersund 1959

Stöökagatan och Herman med sin häst. Smeknamnet på kusken var som sig bör ”Hästa-Herman”.

Ernst Skoog på Sundsbrogatan för att lämna av paket till handlarna

Elving Andersson i Åmmeberg älskade verkligen sina hästar. Bilden är från ett reportage jag gjorde där.

Stöökagatan-Lilla Bergsgatan. Betjänten vid Stjernsunds slott, Oskar Karlsson, har varit inne hos fotograf Pettersson i Askersund för att föreviga det fina ekipaget. Gården är sig lik ännu i dag om någon vill kolla

Gamle kyrkoherden i Askersund, K.O Gullholmer, var rädd för att kriget skulle komma till Askersund. Och han verkade inte vara ensam om det i stan. Det här var i början på 50-talet då det utrikespolitiska läget var labilt. Som nu.
Skulle någon främmande makt slå till mot Sverige, så skulle inte lilla Askersund undkomma. Det var hans bestämda uppfattning. Även om inte staden var någon krigsviktigt ort. Gullholmer lanserade då en mycket kontroversiellt och radikalt förslag. En tunnel genom Norra Bergen. Det blev dock inget av det hela. Och det kanske var tur…

Norra Bergen 1907. Bild från Leif Linus arkiv

Kyrkoherde Gullholmer 1954

För att rädda askersundarna från krigets fasor ville kyrkoherde Gullholmer nämligen spränga en tunnel genom det kulturskyddade området Norra Bergen för att skapa ett skyddsrum. Ett rum som skulle räcka nästan till alla som bodde i stan.

”Visst kan det bli dyrt, men vad värderar askersundsborna mest-livet eller pengarna”, var Gullholmers retoriska fråga när förslaget presenterades.

Norra Bergen i december 2012.

Bild: Anders Foglander

När förslaget presenterades var många mycket positiva. Tidigare borgmästaren Bretzner tyckte det var ett utmärkt förslag. Liksom dåvarande stadsarkitekten Fredriksson. Den senare tyckte till och med att det var ett riktigt bra förslag värt att arbeta vidare med. Ett skyddsrum genom berget var det enda rätta om ”ryssen
kom”. För på den tiden var det ryssen som skulle komma. Det var bara frågan om
när.

Gullholmer hävdade att alla måste vara beredda på ett blixtkrig, utan några
krigsförklaringar.

”En dag ligger våra storstäder i grus och aska förstörda av robotvapen. Hur
går det då för Askersund? En invasion kan ske på några timmar med luftlandsättning av trupp i förening med bombardemang. Var ska då civilbefolkningen ta ivägen. Jag tänker då närmast på sjuka, gamla, kvinnor och barn. Det nuvarande skyddsrummen utgör inte något säkert skydd, snarare tvärtom”, ansåg Gullholmer.

”I Askersund har vi en utmärkt plats i Norra Bergen. En tunnel sprängd tvärsigenom
bergsmassivet skulle vara perfekt. Rummet skulle nås snabbt av alla boende i Askersund. Börja och spräng snarast möjligt, annars kan det vara försent, uppmanade Gullhollmer, de styrande i Askersund.

Gullholmer ansåg att skyddsrummet i fredstid skulle kunna användas till garage,
förråd och samlingslokaler av olika slag. Både stadsarkitekt Fredriksson och gamla borgmästare Bretzner, ansåg att kyrkoherdens förslag var värt att diskutera
vidare. Men det blev inte så, och rädslan för krig försvann allt eftersom. Stadsarkitekt Fredriksson och borgmästare Bretzner, var helt inne på kyrkoherdens linje med en tunnel genom bergen

I dag är Norra Bergen ett kulturområde som turistansvariga gärna visar upp. Askersundsbostäder har genom sin satsning på hus och lägenheter i Vattentornet gjort området attraktivt. Det är fint uppe på berget .Vet inte vad som hänt om kommunen börjat spränga för en tunnel där uppe…

Kände inte kyrkoherde Gullholmer personligen, utan lite mera på avstånd genom en gammal skräddare med Hjalmar i förnamn. Och så klart såg jag honom på stan. På den tiden jobbade jag i en butik som Hjalmar besökte ofta. Han lånade ibland pengar till lite starkare drycker av mej. Gullholmer stöttade Länkarna i Askersund och alla som hade problem med spriten. Hjalmar ansåg dock att spriten inte var något problem för honom. Kyrkoherden var en stor humanist som ville alla väl, men lite
lättlurad var han. Kyrkans man var på det klara med att han kunde hjälpa alla ur sprittäsket. Men så lätt är det inte och Hjalmar utnyttjade läget ibland när han fick problem i bostaden.

Det hände ibland att han behövde låna telefonen för att ringa till kyrkoherden
om hjälp. Och kyrkoherden ställde upp. Vid något tillfälle när han hade lånat telefonen av mej på jobbet, ringde han till kyrkoherden för att be om hjälp att sota spisen. Det är inte så vanligt att kyrkoherdar anlitas till sådant. Spisen hade sotat igen. Hjalmar förklarade med sin vänligaste stämma att han hade blivit en bättre människa och spriten var ett avslutat kapitel i hans liv. Dumheter som bara andra höll på med.
Gullholmer ställde som vanligt upp. Han kom farande på sin cykel till Långholmen (nuvarande Sjöbodarna) där Hjalmar bodde. Och han var redan svartklädd, så det blev inga problem med klädseln i samband med sotningen.

”Skräddar-Hjalmar” vid ”Wallinagården” Hospitalsgatan

Dagen efter kom Hjalmar till mej och ville låna 13:50. På den tiden kostade en kvarter renat just 13:50. Så var det med den omvändelsen. Kan nämna att
jag skrivit en blogg om vänskapen med Hjalmar. Hans humor var underfundig, men
jag är osäker på om han visst om det själv? Hjalmar var nog bara sådan. Det
här var en liten utvikning från ämnet.

Karl-Olov Gullholmer kom till Askersunds stadsförsamling 1940. Efternamnet var taget efter hans födelseort Gullholmen.

Så här års hörs ofta Jussi Björlings vackra starka tenorstämma i ” O helga natt” i olika radioprogram. Det är en av de finaste julsångerna att njuta av. Och att det är just Jussi som sjunger lyfter texten till skyarna. Tycker jag.

En av anledningarna till den  här bloggen  är att jag  hittat  artiklar om när Björlingska kvartetten, även kallad Björlingkvartetten, bildad 1916 av David Björling tillsammans med de minderåriga sönerna Olle, Jussi och Gösta Björling turnerade på svenska landsorten.  Flera besök  gjordes i kyrkor runt om i Askersund. Och inte nog med det. Samtidigt med ett framträdande i Sofia Magdalena kyrka 1923 , sjöng  också Björlings  i Hammars  kommunalhus  och  i Skyllbergs samlingslokal. Åren innan hade gruppen gästat USA

Framträdande i kyrkan fick blandad kritik av en störig recensent i Askersunds Tidning . Skribenten skrev ”att något mera moderat fortissimo hade varit önskvärt”. Vad jag förstå sjöng de för starkt. De var också dåligt med publik i kyrkan. Men Jussi skulle ta revansch senare livet.

”O helga natt” skrevs av fransmannen Placide Cappeau 1843. Han var en fransk sångtextförfattare och vinhandlare. Dikten väver samman det kristna budskapet med franska revolutionens ideal frihet, jämlikhet och broderskap. Jag har  läst på. Vem som översatt texten till svenska  är  oklart vad jag förstår. Det har länge ansetts att konsertsångaren Augustin Kock skrev den svenska texten till motsvarande vers 2 i den franska sången, men STIM är tveksam till detta. Den sjöngs 1948 av Sven-Olof Sandberg i Ingmar Bergmans film ”Hamnstad”. Hur som helst, bra blev det  och bäst med Jussis sång.

Julen närmar sig och det väcker många minnen. Lägger med några bilder att titta på och minnas hur det var en gång i tiden. Som julbandy på gamla IP och julslakten i Tived. En del är aktuella igen som en riktig gran på torget. En sådan vacker bild målade konstnär Agneta Swiden för länge sedan. Och så förstås den trevliga julmarknaden på Stöökagatan som blivit ett givet inslag i julförberedelserna, så det är inte bara gammalt.

Bild från Leif Linus fotosamling. Bilden är från julslakt i Tived .

IFK mötte Bollnäs på gamla IP i en vänskapsmatch december 1955. Jo det är Snoddas Nordgren på bilden. IFK vann.

För gaständarnas tid var det viktigt med riktiga tändstickor till juleljusen. De fanns bland annat att köpa vid Torstens livs som låg vid Torget i Askersund. Bilden har jag fått av Torstens barnbarn Eva.

Kronbloms jultidning var ett viktigt inslag till jul i många familjer. Just nu finns en utställning i Sjöängen där julnumren finns med.

Stöökagatans julmarknad den 10 december 2023

För ett 20-tal år sedan orkade inte smeden på rådhustaket i Askersund slå
längre. Mindre panik uppstod bland askersundarna. Vad hade hänt? Var
smeden överarbetad eller hade gått in i väggen som det brukar heta. Många kom in på redaktionen där jag jobbade och undrade vad som hänt. Smedens slag var viktiga.

Allt berodde dock på ett tekniskt fel. Fjädern som hållersläggan hade slutat fungerat efter 52 år. Det var bara att plocka bort smeden från rådhustaket och snabbt lämna in den på reparation. Det var i mars månad 1989 och det var viktigt att smeden kom på plats för den stora turistinvasionen på sommaren. Kanske någon minns det hela? Själv fotograferade jag det tomma hålet i jobbet för tidningens räkning.

Bilder från 1989

Askersund var sig inte riktigt likt under några månader när det bara gapade ett stor mörkt hål på rådhustaket. Väldigt tråkigt. Många sov säkert oroligt. Smedens klingande slag från taket var –och är-en trygghet för många. Eller som någon så fint uttryckte sig, ” smeden tillkännager tidens flykt med välklingade slag”. Riktigt så djup har jag aldrig tänkt, trots att jag numera bor nära torget.

Sedan smeden kom på plats på rådhustaket 1937 , har hans välklingande slag ekat ut över staden varje hel timma. Med undantag då för några månader 1989. Smeden är kopplad till den stora rådhusklockan. Modellen av smeden togs fram av Aron
Sandberg , Stockholm. Han hade utfört flera skulpturer i Stockholms Stadshus.
B. Myrsmeden, tillverkade smeden , eller drev den som det också heter.

Eftersom den exakta tiden finns i Askersund så är det naturligtvis viktigt att de offentliga klockorna fungerar och går rätt. Jo, det går en tidslinje genom kommunens marker. Rådhusklockan går för det mesta rätt. Sämre är det vid gamla stationshuset i Askersund. Där har tiden stannat. Det finns en klocka på varje sida av huset .

Stationshuset 19 november 2012. Rätta tiden var något helt annat än vad klockorna visar.

När stationen användes för sitt syfte, gick klockorna allt rätt. Stationsuren var stationschef Håkan Perssons eget lilla skötebarn, som drogs upp med vev efter ett bestämt schema. Och blev det något fel kom vännen och urmakare Rulle
Bäckström farande med sin cykel och ordnade upp det hela. Han var en
mångsysslare av rang. Rulle hade också hand om det stora uret på Sofia Magdalena kyrka. Var med honom ett antal gånger när han donade och fixade. ”Ska du med Ove och titta” , ringde Rulle när han skulle se till de stora urverken. Och jag följde med i ibland, även om inte kyrktornet var särskilt bra för mina slitna fotbollsknän. Men det var inget jag erkände för Rulle som var ”några år äldre”.

Håkan Persson var mycket noga med klockan vid stationen. På väggen upp till höger sitter urverket

Rulle Bäckström skötte de flesta större klockor som fínns i Askersund. Nu är han borta, men så har också en del ur stannat.

Rulle finns inte livet längre och ingen verkar ha tagit upp hans fallna mantel.

Folke Karlsson, Ruben Carlsson och Håkan Persson vid stationen när det begav sig

Nedan Stationshuset med Pressbyrån. Många har säkert glömt den bilden.

Smeden på Rådhustaket är kopplad till den stora rådhusklockan. Smeden ingår i Askersunds stadsvapen men det blev debatt om det i början på 20-talet. Anledningen var en ny upplaga av Nordisk Familjebok som publicerade en bild på smeden som sedan fastställdes. Tidigare hade smeden lyft sin slägga framför ett smidesstäd. Men på nya bilden var städet borttaget. Kritikerna menade att tankarna snarare gick till slagskämpe  istället till en smed. Någon funderade över om det inte istället skulle vara en grosshandlare i spik med portfölj på taket, istället för en smed. Men det blev bara en tanke.

Diktaren Olle Johansson skrev en dikt om Askersund 1889. Hittade den i en tidning från 1917. Läs och begrunda. Stämmer Olles ord fortfarande?

I år blir det en naturgran igen på Torget i Askersund. Både granen och transporten av den sponsras av det lokala näringslivet. Lagom till första advent kommer torget att förgyllas av granen. Allt enligt ett pressmeddelande. Efter några år med konstgjord gran på Torget i Askersund gör naturgranen nu alltså comeback, något som är efterlängtat bland många kommuninvånare.

Pressmeddelande:

”I år skänker LRF Askersund julgranen och Bröderna Björks åkeri erbjuder transport och hjälper till med uppsättningen med timmerbil.
De senaste åren har Askersunds torg prytts av en plastgran, som köptes in för att kommunen hade problem att hitta lämpliga granar på sin egen mark och för att transport och uppsättning var tids- och resurskrävande.
– Det har varit vissa driftsproblem med den konstgjorda granen och den har utsatts för skadegörelse.
Driftstopp är tråkiga och underhållet blir kostsamt. Dessutom harmoniserar en naturgran bättre med den gamla miljön i Askersund, säger Susanne Jarl, chef för tekniska förvaltningen.
Kultur- och tekniknämnden har beslutat att ta emot sponsringen av gran och transport och har även delegerat till avdelningschef gata/park att kunna ta emot sponsring av julgran på liknande sätt kommande år för att förenkla processen. Även Hamntorget i Askersund kommer att prydas av en naturgran i år.”

För att förgylla bloggen lägger jag med lite granbilder från torget genom åren.

2012 torget Askersund.

Bild:Anders Foglander

Marcin Peczinak fixar lamporna på granen och Einar Karlsson ser till att granen passar i hålet på torget.

Det är samma sak varje år när snön börjar falla. Kommunen och snöröjarna får alltid kritik för att det finns stora brister. Och att det inte går nog fort. Även om snön
vräker ner. Förmodar att alla gör så gott de kan. Kraftiga snöfall är inte mycket att göra åt. Kommunala besparingar slår säkert också mot snöröjningen. Tittar man bakåt är det bara att konstatera att det ändå gått framåt med snöröjningen.

Tidningen gjorde reportage om den nya snölastaren. Den väckte sensation på stadens gator i början på 50-talet. På den suddiga tidningsbilden syns Rune Niklasson, Harry Forsberg och Birger Pettersson.

När Vägförvaltningen i början på 50-talet fick en snölastare väckt det stor uppståndelse. Tidningen sände ut folk för att fotografera och skriva om nytillskottet i maskinparken. På den tiden hade Vägförvaltningen ansvar för väghållningen på de större gatorna i staden.

Snölastaren skulle lösa en massa problem. Moderna tider hade kommit till Askersund. Snabbt och effektivt kunde man forsla bort snödrivor som annars skulle ha legat kvar till hinder för trafiken. Så berättade tidningens utsände.

”Över 1 kubikmeter åt gången går det i den väldiga skopan och på blott några
minuter lastar den så mycket en lastbil över huvud taget får plats med på
lasset”, kunde man läsa i gamla Askersunds-Tidning.

Chaufför Harry Forsberg behövde inte ta ett spadtag själv för få bilen lastad. Han kunde lugnt och stilla sitta kvar i sin bil. Lastningen skötte Birger Pettersson vid
maskineriet om med spakarna i snölastartraktorn. Blev det några snökorn kvar efter skopan fanns Rune Niklasson där för skotta ihop kornen.

Så gick det till på den tiden. Vet inte hur många snölastare det finns i dag?
Ingen mer än de som jobbar med snöröjningen i dag skulle förmodligen bry
sig om snöröjarna hade fått en ny snölastare. Det är maskiner som bara ska finnas. Är tveksam om tidningen skulle sända ut någon reporter till
sådant i dag…

Lägger med en gammal suddig tidningsbild bara för
att visa hur snölastaren såg ut.

Anna och Ingrid Kriegholm, bakade Askersunds godaste småkakor under mängd år.  Inför  julen  hade systrarna extra stressigt.  Många  ville ha  extra  goda julkakor. Har skrivit om systrarna tidigare men en repris är på plats när julen är i antågande . Nu är båda borta, men småkakorna och systrarna finns i mångas minnen. Doften från systrarnas nybakade finska pinar, drömmar, korintkakor, schackrutor, bondkakor och havreflarn, spreds från deras lägenhet vid Storgatsbacken ut över Tingshusområdet, kyrkbacken och Storgatan. De bakade många andra sorters kakor också, men jag kan inte rabbla upp alla. När det drog ihop sig till storkalas i Askersund fick systrarna Kriegholm baka för allt vad ungarna höll. För till kalasen skulle det vara Kriegholms kakor. De hade också många veckokunder som skulle servas. Alla älskade deras kakor.

Anna med sina goda småkakor

Anna och Ingrid Kriegholm

Hemligheten med de goda kakorna var riktigt smör. Inget annat skulle det vara. Det berättade gärna Anna om. På 50-talet var jag springgrabb i en butik och fick åka flera gånger i veckan med varor till systrarna. Minns då att det också slank med en och annan kartong med EVE-margarin. Men det är preskriberat nu och för det mesta var det också hemkärnat smör som kom från en lantbrukare i trakten. Och kanske margarinet användes till matlagning. Riktigt smör skulle det var som Anna sa. I det gamla köket som där de Kriegholmska kakorna bakades hängde blänkande kopparföremål. I dag ser man bara sådant på bilder. Anna och Ingrid var mycket vänliga. De bjöd alltid på sina bakverk när jag kom dit. För mej som precis inte var van med kakor var det extra festligt. Minns ännu hur goda kakorna var.

När systrarna inte bakad såg man de ofta promenerande på stan. De ledde armkrok. Ingrid charmfull, rakryggad och livlig trots sitt handikapp. Hon var döv. Ingrid fick heller aldrig lära sig teckenspråket. Det fanns ingen i Askersund som lärde ut sådant när Ingrid växte upp. Hon var också ensam med sitt handikapp. Dövheten var en svit efter mässlingen. Trots allt var det lätt att kommunicera med Ingrid. Hon läste på läpparna.

Systrarna Kriegholm var uppväxta i Skyllberg. Fadern var bruksbokhållare på Skyllbergs bruk. Till Askersund kom familjen Kriegholm i slutet på 30-talet, när fadern hade pensionerats. De flyttade till det gamla trähuset på backkrönet vid Storgatan. Systrarna bodde tillsammans i den stora gammaldags våningen när föräldrarna hade gått bort. Ägare till fastigheterna Krukmakaren 5 och 6 var länge familjen Starkenberg. I huset bodde också IFK:s bandystjärna Svante Eriksson med mamma och bror. I det lilla huset på gården, det så kallade sommarhuset bodde herr och fru Frössle. Herr Frössle läste ofta ur bibeln med hög stämma så att alla på gården hörde. Jag har fått många fina bilder från tiden vid Storgatan av familjemedlemmen Christer Starkenberg. När Ingrid Kriegholm blev ensam flyttade hon till en modern tvårumslägenhet.

Julen 1952 hos Starkenbergs i huset vid Storgatan . Från vänster : Ingrid Starkenberg, Ingrid Kriegholm, Karl Theodor Starkenberg, Christer Starkenberg, Anna Kriegholm, Carl Starkenberg, Gunnar Starkenberg, Signe Starkenberg och Ebba Pahlin.

Bröllop 1896 vid Storgatan 38 . Husägare Karl Thedor Starkenberg gifter sig med Signe född Wennermark . Bilden har jag fått av Christer Starkenberg. Senare blev huset välbesökt av kakköpare.

Genom tidningsläsande och TV-tittande höll sig Ingrid informerad om vad som hände. Systern Anna var solidarisk med Ingrid, genom att aldrig skaffa sig någon radio eftersom systern inte kunde lyssna på den.

Många äldre askersundare minns säkert systrarna Kriegholm och deras goda kakor. Hembak på det viset förekommer inte längre. Då skulle säkert miljömyndigheten slå till. Baka massor av kakor hemma i köket till försäljning och beställningar. Omöjligt med dagens regler. Nu har Västgötabagaren tagit över en stor del av kakverksamheten med besök varje vecka på Askersunds torg. Men systrarna Kriegholms kakor var ändå en klass för sig. Som springgrabb fick jag alltid några kakor och jag minns ännu hur goda de var.

Gatornas nuvarande rutmönster i Askersund ritades redan 1643. Den stora
branden 1776 lämnade inte några spår efter sig i stadsplaneringen. Det var rutmönster som gällde. Förr i tiden var inte de stenlagda gatorna särskilt populära. I en gammal skrift från 1800-talet kan man läsa att en del gator i Askersund hade en ”infernalisk stensättning”. Men det var innan den inte allt för vackra asfalten gjorde sitt intåg i staden.

Pelle Landin-Lindberg stenlägger torget på 50-talet. En vanlig syn på den tiden

Bilder från 1989. Väderkvarnsgatan .

Det skulle komma tider då de flesta ville ha tillbaka de stenlagda gatorna igen. Och i slutet på 80-talet var politikerna beredda att återskapa den gamla stadsmiljön vad beträffar gatorna. Drömmen var att kopiera skånska Simrishamn i en liten mindre skala. Där finns kilometerlånga stensättningar.

Stadsbacken vid Storgatan. Bild från 89

I slutet på 80-talet kallades ett gäng stensättare från Skåne att fixa till
stensättningen i centrala Askersund. Med facit i hand kan man konstatera att
det blev bra. Sorgebarnet är fortfarande det gropiga kullestenstorget
där folk går och snubblar. Det är självklart att kullerstenarna ska vara
kvar, men torget kunde väl jämnas ut och groparna fyllas upp. När det gäller torget var inte skåningarna inblandade. Det är senare synder. Några pratar om asfaltering av hela torget, men det måste väl vara mera som ett skämt.

När det stora stenläggningsarbetet genomfördes i oktober 1989 stod Vägverket för en del av kostnaderna. På den tiden skötte Vägverket några gator
och kommunen några. Det var på gång att kommunen skulle sköta samtliga
gator, men innan övertagandet skedde var kravet att Vägverket skulle rusta sina gator. Kommunen-och då inte bara Askersund- vägrade ta över gator som senare skulle medföra stora upprustningskostnader. Frågan gick ända upp på
regeringsnivå och det ledde till att Vägverket fick lägga en slant för att bli
av med en del stadsgator.

Det stora jobbet gjordes som sig bör just på Storgatan, från kyrkbacken i norr ner till Stöökagatan. Sedan följde Sundsbrogatan och norra delen av Väderkvarnsgatan. Och nu år 2023 är det dags att snygga upp Stöökagatan från Stora Bergsgatan fram till Lilla Bergsgatan. Det kommer att bli bra och då inte bara för att jag bor vid gatan.

Mindre omläggningar hade kommunens egna jobbare klarat själva tidigare. Minns att man såg Sixten Gefvert och hans kompisar ständigt hålla på med att
plocka gatsten. Alltid var det något som skulle läggas om eller lagas. Senare
köpte kommunen in en maskin för att underlätta jobbet. Maskinen finns nu upprustad hos Ingemar Lundfeldt i hans verkstad på Ullavi. Den hade varit
utslängd i skogen under många år.

.

Det var länge sedan någon pratade om ny stenläggning av asfalterade gator
i Askersund. Men nu är det dags igen. Omläggningen av torget och allt krångel kring det för några år sedan har fått de flesta att ligga lågt. För att inte tala om all kritik. Klart att kullstenstorget kunde vara bättre, men pengarna tog slut innan stenläggarna kom dit. Det övriga runt torget hade kostat för mycket pengar. Den gången.

Ingemar Lundfeldt hittade kommunens gamla stensättningsmaskin utslängd i skogen. Ingemar har rustat den till nästan nyskick

Och något Simrishamn lär aldrig Askersund bli, med kilometerlånga stenläggningar. Då skulle man få börja ute vid Coop och lägga in mot stadskärnan. Men man kan inte få allt här livet. Inte ens gatsten.

De senaste åren har det varit mycket prat om trafikens vara eller inte vara i centrala Askersund. Senaste beslutet är att det är fritt fram utan avstängningar kommande sommar. Polisen ska se till att det inte spelas för högt på nätterna som stör de boende . Det finns regler för sådant redan nu utan avstängningar har jag förstått när jag lyssnat debatten. Lägger med ett beslut från 1960. Ett tidningsklipp. Då skulle det bland annat bli absolut förbjudet att köra bil i Strandparken. Trodde det var självklart från det parken byggdes. Men så var det tydligen inte.

Läraryrket har aldrig varit särskilt lätt. Det fodras talang att lära ut, mod , kunskap och vänlighet som ger förtroende. Mycket på en gång. Som tur har det skett stora förändringar genom åren. Som inom alla andra yrken.

Edö skola

Har skrivit bloggar om Edö. Tänkte fortsätta med Edö skola som lades ner 1940. Då fanns det sju elever i skolan. Som mest fanns det 45 elever. Jag har läst
en gammal dagbok som skrivits av en lärarinna , Anna Aldén. Hon kom till skolan som lärare 1886 och var kvar till 1897. Då hade den stora kärleken kommit in i hennes liv. På den tiden fick inte lärarinnor var gifta. Helst
skulle de förbli ungmör. Hon fick helt enkelt sluta.

Edö skola

Dagboken är en mycket intressant läsning. Den är skriven
på ett utförligt sätt och beskriver alla problem som fanns på den tiden. Med en handstil som är enorm vacker. Glädjestunderna verkar inte så många. Som tur var förlitade sig Anna helt på sin Gud. Det var en trygghet.

1887

Anna bodde i skolan, precis som många andra lärare gjorde på den tiden. Årslönen var 200 kronor. Lönen fick hon cykla ut till kyrkoherde Södersteen på Lind för att hämta. En lång cykelväg. Ibland fanns det inte några pengar att hämta och då var det bara att vända hem igen, för att ta en ny cykeltur en annan dag. Fackföreningsrörelsen hade ännu inte fått sitt genombrott, för då hade det nog blivit andra bullar av för kyrkoherden.

Träffade många gånger Einar Karlsson när han hade flyttat in till Askersund. Han hade gått i Edö skola 1912 till 1917. Efter skolan fick han jobb vid herrgården på Edö. Först som hantlangare för att sedan avancera till snickare och smed. Han berättad ibland om åren på Edö.

Einar Karlsson

-Jag är född och uppväxt vid Bengtstorp, som ligger tre-fyra kilometer från skolan. Vi var sju syskon och pappa arbetade vid herrgården. Jag minns åren i Edö skola mycket väl. Det fanns bara ett stort klassrum i skolan där alla fick samsas, berättade
Einar.

-Räkning och lära sig katekesen utantill var det viktigaste i skolan
på den tiden. Det fanns tre utedass. Ett för oss pojkar och ett för
flickorna. Lärarna hade ett eget dass mellan våra.

I mitten på 80-talet höll eleverna i klass sju vid Sjöängsskolan på med ett vildmarksprojekt på Edö. Samtidigt höll en del på med att rusta skolan. Då
användes halva skolan till sommarbostad, medan eleverna tog hand om andra
halvan. Minns att jag var där och gjorde reportage om det hela. Nu är skolan
riven.

Faktum är att det också hade bott en riktig operakändis i Edö skolan. Operasångare Ivar Andrésen bodde där några år. Han var gift med en Askersundsflicka. Många av de gamla skolorna ute på landsbygden finns kvar men används ofta som bostäder eller sommarbostäder. Men Edö skola är borta.

Ivar Andrésen bodde med hustru i Edö skola några år.

Leif Linus hjälpt till med material.

 I gamla timmerväggar kan det dölja sig udda hemligheter. Som kärleksbrev som inte tålde offentlighetens ljus  när de skrevs 1935. Naturen hjälpte dock till att  lägga breven i dagar igen. Ett vagnslider på en gård  i södra delen av Askersunds  kommun  skulle rustas  1975 efter en takläcka. Mellan  några timmerstockar  hittade  ägaren till huset kärleksbreven vid renoveringsarbetet. 40 år senare. Välbevarade brev.  Breven lades  undan. Det fanns  inte några av brevskrivarna kvar i livet, eller de som nämns i breven.

I gamla timmerväggar kan det dölja sig hemligheter. Som kärleksbrev.

Jag känner den som tagit hand om breven och han erbjöd mej läsa. Det är som att  tjuvläsa en dagbok, men jag  måste vara  förlåten. Det är ju ändå 88 år sedan breven skrevs. Och jag är intresserad  hur det kunde gå till  på den tiden. I vardagslivet också. Men det är enbart brev från kvinnan. Det hade varit  intressant att också läsa mannens brev. Men vad jag  kan läsa fick kvinnan ta hela ansvaret för relationen. Intressanta brev som  handlar om kärlek , men väldigt lite om otrohet. Inte annorlunda än nu.

Mannen i det  här fallet var gift  och  kvinnan som han hyste  varma sympatier för flyttade till en annan stad. Det fanns ett barn med i bilden som komplicerade det hela. Ett barn som egentligen inte skulle finnas. Kärleken hade tagit överhand vid  något tillfälle. Eller kanske vid några fler tillfällen. En flytt var tydligen den enda utvägen för att hålla allt hemligt. Inte undra på att  kärleksbreven hamnade  väl gömda i en timmervägg hos mannen. Ingen fick veta.

Kvinna var flitig att skriva medan mannen  inte verkade ha skrivit så ofta. ”Dröjer dina brev går jag  i oro och ängslan. Jag blir så glad  när jag får dina brev”, skriver kvinnan.

Kärleksförklaringarna är  många , fina och utförliga. Ni förstår säkert  hur det låter. Allt är så fantastiskt. Som det ska vara i kärleksbrev. Men  lite vardagssysslor finns  också med i breven som jag är intresserad av. Tycker det  är mänskligt  och lite fint vid sidan om alla kärleksproblem. Som att elektricitet håller  på monteras in  i hennes  lägenheten och att innanfönstren kommit  på plats. Och att hon skriver breven i ljuset av ett stearinljus. Elinstallationen är inte riktigt klar. Kvinnan berättar också att hon inte cyklar så mycket längre utan håller sig mest inomhus. Cykling gör henne  trött.

Kvinnan skriver att det svårt att få fram  nödvändiga  grönsaker till henne  och barnet. Hon berättar  om  inköp av  blåbär  och hallon till inkokning. Förhoppningen var  också att få tag  på lite lingon. ”Jag har inte varit till någon affär på tre veckor. Det är ett helt företag att ta sig dit. Brukar skicka bud med mjölkbilen” skriver  hon. Det fanns också problem för kvinnan att få iväg breven till mannen. Postgången var inte helt utbyggd.

Kopior av breven i husväggen som jag fått läsa. Intressant läsning.

Kvinnan berättar  också  i breven att sömnen varit dålig  och det kanske  inte var så konstigt. Men med  nya rullgardiner  från en auktion hade  sömnen blivit  mycket bättre. Hon hade  också planer på att köpa en ny klocka men pengarna räckt inte riktigt till.  Det blev istället en ny fjäder  i den gamla klockan för 4 kronor. Förhoppningen var naturligtvis att den skulle gå rätt i fortsättningen.

Breven i timmerväggen  är  mycket tätskrivna  och långa. Jag har bara  nämnt en liten del. Genomgående i alla breven är problemet att få mötas personligen. Kvinnan har ett förslag om att mannen tar  bilen till staden där hon bor  och sedan skaffar en hyrbil den sista  biten  till huset där hon bor för att inte  väcka uppmärksamhet. Det framgår  inte i breven hur det gick.

Vad jag hört av släktforskare ordnade allt upp sig för kvinnan  så småningom. Hon gifte sig  med en annan man  och  fick ytterligare ett barn. Det slutade lyckligt även om det var tungt för henne under en period. Som alltid tycker jag att böcker och filmer ska sluta lyckligt som i det här fallet, även om det blev med en annan man än det kanske var tänkt från början. Det känns mycket bättre då. Jag är inte mycket för tragiska slut.

Vad är det som döljer sig på sjöbotten? Säkert har någon funderat över det ibland. Eller är jag ensam om det? Är det bara gamla cyklar och parkbänkar, som folk försökt dölja på sjöbotten istället för att åka till miljöstationen med skräpet. Eller finns det något riktigt fint och spännande?

Valsverksdammen i Skyllberg efter tömningen. Det fanns inget spännande på botten.

För många år sedan som journalist var jag med om när
en hel damm tömdes i Skyllberg. Valsverksdammen skulle tappades ur så att vägsamfälligheten kunde bygga en ny bro upp till bostadsområdet Långsberg. Minns att min rubrik var ”Vem drog ur proppen?

Många följde arbetet med stor spänning. Vad döljde sig på botten i dammen? På en del ställen hängde bryggorna fyra-fem meter upp i luften. Valsverksdammen som byggdes 1860 och hade bara varit tömd någon gång.

Besvikelsen blev stor. Det fanns inget spännande på botten, mer än några gamla båtar som hade sänkts med sten. Och så massor av musslor. Och en del fisk. De största fiskarna fick förmodligen simma i sidoläge för att klara sig i den lilla vattenfåran som fanns kvar efter tömningen. Det såg mycket märkligt ut, som ett månlandskap. Vid samma tillfälle passade Skyllbergs bruk att rensa och göra ett nytt intag till sitt kraftverken. Bruket är som bekant och producent av el.

Det fanns massor av musslor på botten i dammen

Minns att ägaren till Skyllbergs bruk uppmanade folk att komma och kolla
på den tomma dammen. Han trodde då att det skulle ta 50 år till nästa tömning. I så fall skulle det ske runt år 2040.

När jag ändå är inne på ämnet sjöbottnar, så undrar jag vad som kommer att hända i Askersund hamn om så där 100 år där snäckbåten Oden låg vid bron? För att antal år sedan en kall vinterkväll kantrade Oden vid kajkanten. Förmodligen
hamnade en del snäckor i vattnet. Vid kommande dykningar blir man säkert mycket förvånade. Med vilka länder drev Askersund handel med 1900-talet? Hade det varit inne båtar från Kina i hamnen, för den typen av snäckor fanns absolut
inte Vättern. Något att fundera på för kommande generationer vid undersökningar i Askersund hamn. Tror det blir en verklig sensation för dykarna.

Oden med alla snäckor ombord var när att kantra en vinterkväll för en del år sedan. Året var 1996.

Oden i bakgrunden. Bertram Sjöholm och Lennart Carlsson, kollade in händelsen och arbetet med att få Oden på rätt köl igen.

IFK Askersunds fotbollslag i femman har klart med en ny  tränare  till nästa säsong. Joakim Frohm från Kumla tar  över IFK;s  unga lag efter årets spelande tränare Anton Karlsson. IFK:s förhoppning  är  att Anton fortsätter som  spelare men skador  och privata förhållanden  gjorde att båda sysslorna  blev jobbiga. Han har dock gjort ett bra jobb  med laget som slutade i mitten på tabellen.

Joakim Frohm

Joakim Frohm, 40 bor i en villa i Kumla med fru Linda och  sonen Leon 11 år. Jobbar som säljare på AKLA i Askersund.

 Joakims spelarkarriär startade i BK Forward redan som sexåring. Valde sedan Karlslunds IF där det blev spel i pojk och juniorallsvenskan.

Klubbar som senior har varit  FK Örebro, Tångeds IF, IFK Kumla, Sköllersta IF ,Lilla Örebro Bobby BK  och Vretstorp.

 Tränarkarriären började i Vretstorps IF, som spelande assisterande tränare 2016-2018. Huvudtränare i IFK Hallsberg,  2019-2021. Tränarutbildning är UEFA B, 2019.

-Efter ett kortare uppehåll på tränarfronten är jag  taggad för en ny säsong med vad det verkar ett riktigt härligt gäng, säger Joakim.

IFK har också några rutinerade spelare att bygga vidare på som konditionsstarke  lagkaptenen Andreas Borg, kämpen och glädjespridaren Erik Danielsson och försvararen Matthias Koch. Till Årets bästa spelare utsågs mittfältaren  Alexander Wilhelmsson.

Turistbyggnaden  vid Stora Hammarsbron ska säljas eller rivas. Samma är det  med en byggnad vid  skolan  i Åmmeberg. Men först ska det till en värdering av  byggnaderna.  En gång i tiden fanns det stora planer  byggnaden vid bron, med en mycket vacker  utsikt  mot Norra Vätterns  skärgård. Folk skulle  kunna  köpa en glass  eller  en kopp kaffe med något enkelt  doppa till. En höjdare och ett dragplåster till platsen. Förhoppningarna var stora.

Turistbyggnaden i förgrunden är till salu. En gång i tiden -när bron invigdes 1994- fanns det stora förhoppningar att den skulle bli en attraktion. Byggnaden har stått öde de senaste åren.

Som journalist var jag med och bevakade möten  när den nya bron  och förbifarten  skulle byggas  i Hammar. Det var hårda möten, men mannen som informerade var proffsig. Han gick aldrig in i några  diskussioner om detaljer. Många  med åkermark var förbittrad  över  åkarna skulle komma att delas med  den nya vägen  och bron.  De fick medhåll av mannen som  informerade men inga motargument. ”Ja så blir det” var det enkla svaret. Några ville inte ha den  nya bron. Skälet till det var att det skulle ta död på hela samhället. Ingen skulle längre åka in till Hammar.

Kommunen fick ett erbjudande om en avfart   upp mot  höjden söder om rastplatsen och turistbyggnaden. Det skulle ge förutsättningar för ett restaurangbygge med ett attraktivt läge och en fantastisk utsikt. Avfarten skulle kosta runt en halv miljon för kommunens del. Men de styrande på den tiden tackad  nej. Någon menade att det inte var nödvändigt med matställen på alla rastplatser, förmodligen med påtryckningar andra näringsidkare vad jag förstått. En del var rädda för att bilisterna bara skulle passera Askersund när det ätit sig mätta vid Hammarsbron.

Turistbyggnaden skulle bli en verklig attraktion. Det fanns proteser mot att det skulle säljas glass och kaffe, men de tystnade. Kommunen hade folk som  jobbade i byggnaden under  sommarmånaderna  några år.  Vad jag förstår prioriterades den verksamheten  bort. Förmodligen av ekonomiska skäl eller andra skäl som inte jag känner till.

Vad jag förstått har inte byggnaden användes  på  några  år. Det blev aldrig så stort som det var tänkt med  kopplingen till nya bron som invigdes 1994. Och nu ska byggnaden  bort. Politiker  har sagt att man inte kan ha byggnader stå tomma och förfalla. Många stannar fortfarande vid rastplatserna vid bron, men de får  väl ta med egen matsäck.  Precis som några ansvarig ansåg när det blev nej till avfarten  mot  höjden. Men nog vore det trevligt med en god glass och en kaffe  med bulle och sitta  och njuta av utsikten.  Utan att behöva ta med termos. Men det är vad jag tycker.

En bild från 1993 när Stora Hammarsbron byggdes. Jag hade möjlighet att få gå in i bron och fotografera.

Närkes Brandkår är en modern kår där det sällan händer
några fadäser vid utryckningar. Har på ganska nära håll genom mitt gamla jobb
som journalist kunde jag konstatera att manskapet blev proffsigare för
varje år som gick. Informationen blev också proffsig ute på olyckor och bränder. När jag började som journalist fick man gå runt och fråga
brandkillarna-och tjejerna om orsak och verkan. Ibland blev det olika
bud. Bättringen har väl med utbildning att göra kan jag förstå. Och att det finns sedan många år tillbaka också heltidsanställd räddningspersonal.

Minns när de första heltidarna vid brandstationen i Askersund skulle anställas i Askersund. En del politiker tyckte det var helt onödigt. Varför skulle det inte gå med bara deltidsanställda som förr…

Klart att jag varit med om en del knepiga saker där brandkåren har varit inblandad. Det mest udda var nog vid en brand i Olshammar där brandbilen var borta när personalen kom för att släcka en brand. Det visade sig då att brandbilen var stulen och det var den som låg och brann i ett dike.

En annan märklig händelse var vid en övning som skulle hållas vid Igelbäckens
brygga. Då överträffade verkligen fantasin. Det var meningen att det skulle
komma räddningsfordon både från Askersund och Motala, men det kom inga. Ansvariga chefen Anna och jag väntade och väntade på bryggan. Manskapen var helt
enkelt upptagna med riktiga händelser som en brand i Askersund och
en bilolycka på riksväg 50. Sjukvårdspersonal med en doktor i täten dök i alla fall upp.

Tänkte dock berätta om en brand i Hammar som slår alla rekord när det gäller missar. Det måste ha varit rena mardrömmen för ansvariga brandchefer. Allt gick snett. Det hela utspelades i slutet på 30-talet. Magasinsbyggnaden vid prästgården i Hammar hade fattat eld. Brandchefen , hyttmästare Eklund, larmade då via
glasbrukets siren. Så långt allt gott och väl.

Hammars brandkår anlände snabbt till platsen med sin
motorspruta, men det dröjde olyckligtvis länge innan den gick igång. Allt medan huset stod i ljusan låga. Brandplatsen var bara 75 meter från stranden av Vättern, så det fanns inga problem med slangdragningen. Stranden är långgrund och dyig, så
därför försökte man dra upp sprutan på en brygga. Det ledde till att vackumledningen på sprutan blev skadad. Och det tog tid att få igång sprutan. Under
tiden fortsatte branden att rasa i magasinsbyggnaden.
Närliggande byggnader hotades dock aldrig. Som tur var hade
brandkåren från Medevi dykt upp för att hjälpa till. Några i kåren hade sett
eldskenet på himlavalvet från Medevi.

Brandchef Andersson i Askersund

Brandkåren i Askersund lättade upp stämningen på 20-talet med en egen orkester. Det är aldrig fel med musik i jobbet.

Eklund kallade på förstärkning från Askersunds brandkår, som också anlände till platsen. Men bara med en bil utan spruta! I en kurva mellan Grindtorpet
och Stensäng kom brandbilen för långt ut på vägrenen, som i sin tur ledde till att
motorsprutan slängdes i diket. Dragjärnet gick av och sprutan blev kvar i
diket. Ett av hjulen blev fullständigt spolierat. Däcket och fälgen hittades senare långt ut på ett gärde. Med brandbilen följde ett 10-tal man. Som tur var hamnade inte hela gänget i diket.

Snabbt spreds ryktet om att både bil, manskap och motorspruta låg i diket. Och
det var långt före tillgången till Facebook och Internet. Men så var inte fallet. Det var bara den viktiga sprutan som hamnat i diket. Orsaken till dikeskörningen var enligt brandchefen i Askersund att ett av däcken var för löst pumpat. Det skulle vara 2,2, men det var bara 1,9, enligt brandchefen som var noga med detaljer.

Motorsprutan sändes till Kristinehamn för lagning och under några dagar stod Askersund utan sin spruta. Men det hände inte något. Brandskyddsföreningen
beslutade då också att det måste till en belysningsanordning på sprutan. Det gick inte att jobba i mörker och bara lita på eldskenet.

Församlingen i Hammar hade försäkrat ladan för 3 200 kronor och det
visade sig vara i snålaste laget. Arrendatorn hade 100 säckar vete i magasinet samt en del inventarier. Men där fanns en helförsäkring.

Så här såg det ut i Askersund under många år när brandkåren ryckte ut. Stationen fanns på rådhustomten. I bakgrunden Ahnérska som revs

Leif Linus har bidragit med en del bilder.

Askersundarna var en gång  i tiden  helt värdelösa   på köbildning.  I en tidning från 1918 fanns det till och med en artikel om skärpning och om hur köbildning skulle gå till. Den som stod först skulle få gå först. Enligt artikeln  liknade det hela mer  en bisvärm  än en  kö med ordning  och reda. Och den som lämnade  kön för bara en  kort stund kunde inte komma tillbaka och göra anspråk  på platsen. Det var kört. I dag händer  det att folk  lägger  ut  kläder  för att reservera platser. Från 1918 ska  det vara slut  på sådan markeringar i Askersund men också lite stil på köandet. Men det har inte riktigt slagit igenom  ännu när det gäller  att markera platser.. Men det har  ju bara gått 105 år…..

Text från Askersunds Tidning 1918

Tidningsbild från 1973. Rea på OAS (nuvarande leksaksaffären). Kön verkar vara under skaplig kontroll.

Kö till fetsen på Borgmästareholmen.

Bild:Kjell Johansson

Musikgruppen Mando Diao lyfte fram Gustaf Frödings diktning i rampljuset för några år sedan . Mando Diaos tolkning av dikten ”Vandring i hembygden” spelas på radion nästan varje dag. Gruppen gör en fin tolkning av Fröding. Och det gäller för övrigt hela Frödningsalbumet.

Annars är en av Gustaf Frödings mest betagande dikter den om Elsa Örn. Faktum är att Elsa härstammar från en känd Askersundssläkt, Stockenstrand, men hennes riktiga namn var Olga Schmidt. Det är trevligt att också Askersund finns med på ett hörn i Frödings diktning, även om det är en smula långsökt. Berättelsen om Elsa Örn
är en lång berättande dikt utgiven i samlingen Nya Dikter 1894. Elsa
representerar ungdom och skönhet. Dikten finns dock inte med i Mado Diaos album.

”…med vårvind susande i varje klut och glädjevimplar
i vajande förn, kom dotterdottern Elsa Örn”. Raderna återfinns
i en Frödings mest beundrade dikter med namnet Balen.

Olga Schmidt var dotter till bruksförvaltaren och senare bruksägaren Hjalmar Schmidt och hans maka Selma Christina Stockenstrand.
Familjen ägde och bodde i Jonsbols bruk i Frödings Värmland. Selmas
systrar Emilia Charlotta och Amalia Dorotea, bodde och ägde en gård vid Lilla Bergsgatan i Askersund. Båda var varmt religiösa. Deras stora livsintresse var religion och deras hem blev en samlingspunkt för missionsvänner.

Lilla Bergsgatan i Askersund där Olgas systrar Emilia och Amalia bodde.

Olga var precis som sina syskon mycket musikaliska. Hon studerade vid Musikaliska Akademin i Stockholm och blev en mycket anlitad musiklärarinna. Olga fick namnet Weidling som gift. Hon avled 1938, 74 år gammal.

Olga Schmidt, i Frödings dikt kallad för Elsa Örn

Släkten Stockenstrand har tagit namnet efter Stockshammar strax söder om Askersund. Där bodde den märklige och stridsbare forskaren Lars Stockenstrand
( 1773-1816). Hustrun Kristna Jansdotter kom från Markebäck. Lars flyttade
senare till Ingelsby. Ett ställe som han fick av svenska staten för en del
tjänster han gjort. Han fick välja mellan pengar och stället i Ingelsby.

Stockenstrandska släkte är utdöd, men fortlever genom andra släkter. En av släkterna är Aulin. Folkskollärare August Aulin ägde och bodde vid en gård i Askersund.

2011 blev Gustaf Norén tillfrågad att skriva musik till en av Gustaf Frödings dikter som en del av 100-årsjubiléet av poetens dödsdag. Det gick inte att begränsa till en låt. Gustaf Norén och Björn Dixgård satte sig ner och skrev nya Mando Diao låtar
men orden dem står Fröding för.

Albumet spelas in under fem intensiva dagar i en lada på gården i Dala-Floda och produceras av Björn Olsson. Frödings dikter illustrerar tio nyskrivna Mando Diao låtar och detta resulterar i Mando Diaos sjätte fullängdsalbum ”Infruset”. Det urval av texter som bandet valt sträcker sig från romantiska naturskildringar till brutalt raka reflektioner ur livet. Många av texterna är slående aktuella. Det är tonårsmammas dilemman, prostitution och alkoholmissbruk.

Dikten om Elsa Örn (
Olga Schmidt):

Men som en lustjakt förs av morgonvindar
i lätta lovar kring en flaggfregatt,
på bröllopsfärd i myrtenprakt som lindar
sig lent om duk och mast och ror och ratt
och glädjevimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.

Det sam en ljusröd ros vid hennes hjässa
bland hårets gula gammalsvenska lin,
hon förde nacken som en ung prinsessa
och hon var adligt smärt och rak och fin,
men mjuk i gången som en ung dansös
och smått behagsjuk som en borgartös.

Och hennes ögon voro arga skalkar
och hennes läppar sköto friska fram
som unga knoppars halvtutsprungna kalkar
och näsans min var trubbigt trätosam.
Det fanns ej spår av gamla mormors ståt,
en lustjakt var hon, ingen örlogsbåt.

En smäcker jakt, som just vid dagens gryning
på glada vågor nyss har stuckit ut
– och så i mormors svallvågs efterdyning
med vårvind susande i varje klut
och glädje vimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.

Fakta är hämtade från olika tidningsartiklar. Bland annat har
prosten Bäckgren skrivit om Olga vid något tillfälle.

Det var fotboll nästan hela söndagen på Solberga IP i Askersund. Dagen slutade med att IFK vann över Lindesberg med 2-1 där tränaren och lagkapten Anton Karlsson avgjorde. Och en avlägsen släkting Erik Danielsson fick priset som bäste hemmaspelare. Bara det. Därmed är IFK helt klara för spel i femman nästa år utan kval och elände. Och det var ett toppväder för fotboll. Bara att njuta i solen till en korv med bröd och en Trocadero. En bra söndagseftermiddag.

Skönt med en målstolpe att luta sig emot

Hoppet om en guldålder  i Mariedamm grusades snabbt i slutet på 50-talet. Det skulle bli uranbrytning  i stor stil vid Håkantorp med Stora Kopparbergs  Bergslags AB som entreprenör .  Det  gjordes  också provbrytningar , men uranmängden var alldeles för  låg för att starta brytningar. Det skulle inte löna sig med brytning.

Lokalt hade man  hoppats på ett rejält uppsving, men ett antal  nyanställningar.  Gulddrömmar. Övrig industri  på bygden skulle också få nytta av brytningen.

Ett gruvtorn byggdes på platsen. Vad jag  läst mej till fick tornet stå kvar  som ett monument  över  brustna ”gulddrömmar”. Manskapsbaracker  plockades ner  i Mariedamm  och maskinerna  från provborrningen  försvann åt andra håll.

Stora Kopparberg hade  också planer  på brytning i Godegård  på andra sidan länsgränsen och på många andra ställen i Mellansverige. Vi den här tiden hade intresset för uran svalnat. I slutet på 50-talet fanns en viss överproduktion av uran och därmed sjunkande  priser. Det var svårt att få lönsamhet  på brytningar.

Vet inte hur det ser  ut i Håkantorp, Mariedamm i dag.  Men det kanske finns någon som vill fylla på min blogg om den tänkta uranbrytningen på orten.

• Som journalist fick jag massor av tips på och händelser. En del tips tyckte jag var mycket märkliga, men vågade aldrig nonchalera det hela. Det kunde vara riktigt och en nyhet vill man inte missa. Men ibland tyckte jag det gick för långt, det kunde inte bara vara sant.

Tromben ställde till det på Stjernsund

Vid ett tillfälle ringde en person och berättade att nästan alla träd på Stjernsund hade blåst omkull i en tromb som dragit över platsen. Tyckte det var en bra skröna och förklarade att det var ju tråkigt. Fortsatte sedan mitt arbete på redaktionen, till nästa ringde och nästa. Trodde var en komplott, till en tredje person ringde. Då vågade jag inte sitta kvar på redaktionen längre.

När jag kom ut till Stjernsund så kunde jag konstatera att det inte var någon bluff. Stora delar av träden slottsparken hade fällts av en tromb. På en gata över 100 meter hade träden ryckts upp med rötterna eller kluvits som tändstickor. Utmed stranden fanns inte ett träd kvar. Ett träd föll över den gamla tvättstugan. Efter det lovade jag mej själv att åka på alla tips. Och det omgående.

Som tur var blev det bara materiella skador. Några turister fick sina bilar demolerade. Träden i parken var flera hundra år gamla, men på några få sekunder blev allt förstört. Tromben kom utifrån Vättern och in mot Stjernsund. Några personer som bodde där berättade att det började bubbla och fräsa, sedan började träden falla.

Slottet och byggnaderna däromkring klarade sig helt undan tromben. Byggnaderna till lantbruket drabbades dock hårt. Tak försvann och blåste ut i slottsparken. Samma väg gick det med dörrar och fönster. Allt låg i en enda röra runt
husen.

Det var i augusti 1997 som tromben drog fram över Stjernsund. I dag är allt i sin ordning igen. Ingen kan se att det dragit fram en tromb när man besöker platsen. Men från Strandparken i Askersund märker man skillnaden. Utsikten mot Stjernsund är öppen i dag. Tidigare skymde träd vid stranden.

Lägger med några bilder från Stjernsund, och då inte bra från den dag tromben drog fram.

Kronprinsessan Viktoria besökte Stjernsund för något år sedan i sällskap med mamma, pappa och syskon

Läser i Sjöängens höstprogram att Kronblom återvänder  till Askersund . Det ska bli en utställning om hans liv i Vinkelboda i konsthallen. Minns tillbaka på alla trevliga träffar jag haft  med tecknaren av figuren , Gunnar Persson.  Och faktiskt var ett Kroblomsmuseum på gång  på Norra Bergen i Askersund.

Det var Gunnars pappa, Elof, som är skapare av figuren. Kronblom har alltid bott i Vinkelboda. Men i början på 90-talet var det ytterst nära att han hade flyttat sin bopålar till Norra Bergen i Askersund.  Längst ut på berget fanns en röd liten stuga som fått namnet ”Tjommebo”, efter originalet Birger Andersson som gick under smeknamnet ”Tjommen”. Huset stod tomt sedan Birger några år tidigare ”kastat in handduken” för gott. Han bodde där periodvis. När det var för kallt använde hans slaktare Lönns pannrum som övernattningsrum. Birger var lite gårdskarl åt Lönn, så den vinterbostaden det var helt legal.

”Tjommebo” som kunde ha blivit ett nytt hem för Kronblom

Birger som levde sina sista år i det lilla röda huset på Norra Bergen

Turistansvariga i Askersund var intresserade av att få Kronblom till stan. Det skulle bli en verklig turistattraktion. Det handlade att få fram ett lämpligt hus för ett Kronblomsmuseum. Gunnar Persson som tecknar Kronblomsserien var med på noterna. Familjen hade då en sommarbostad i Åmmeberg. Det fanns många olika bud om lämpliga lokaler innan man fastande för ”Tjommebo”. Gunnar tyckte det var ett vackert område med massor av små fina röda stugor. Ett hus som skulle passa Kronblom bra tyckte Gunnar  när vi var där  och kollade.  Samtidigt med sökandet efter ett boende för Kronblom så ville Gunnar ha någon som spelade Kronblom. Jobbet var mycket enkelt. Det gällde bara att ligga still på en soffa. Ett drömjobb. Alternativet var två skyldockor utklädda till Kronbom och Malin.

Skulle ”Tjommebo” förvandlas till ett Kronblomsmuseum behövde huset rustas. Men det ansåg alla att det inte skulle vara några problem. Kronblomsmuseet skulle göra landets turistchefer gröna av avund . Det skulle bli en verklig turistattraktion. Nu blev det inget av Kronblomsplanerna. Efter en tid revs ”Tjommebo”. Och därmed var planerna på ett museum för den populäre seriefiguren spolade.

Själv har jag hamnat på två Kronblomstavlor från Askersund. Jag hjälpte Gunnar med lite bilder på personer som skulle var med på tavlorna. Men jag visste inte om att han också skulle ta med mej på tavlorna. Kronblom skapades av Gunnars pappa Elof 1927. Serien gick då i veckotidningen Allt för Alla. I många år gick serien i Allers. Gunnar tog över serien 1968 och  sonen Jonas tog senare över.

Tavlor som jag själv är med på. Gunnar berättade inte i förväg.

I tio år har jag skrivit krönikor  i  min ”gamla papperstidning”  NA.  Varannan söndag. Det har blivit  några stycken när jag ser tillbaka. Jag jobbade på NA i 30 år som journalist och en chefredaktör som jag inte minns namnet på  bad  mej  fortsätta skriva. Det var en trevlig kvinna vilja minnas. Efter lite tvekan  gjorde jag det.  Var rädd för att folk skulle tröttna på mej.

 Nu har det blivit förändringar på tidningen. Bland annat har papperspriserna gått upp kraftigt  och de begränsade sidorna  måste användas till de ordinarie medarbetarna. Inte till gamla journalister som skriver  krönikor. Helt förståeligt. Jag har hållit på länge och det sker förändringar och jag tar det med ro utan att bli sentimental. Varje sak  har sin tid brukar det heta. En del frågar  mej på stan   när krönikan kommer  tillbaka efter sommaruppehållet. Mitt besked är att den inte kommer tillbaka. Det är just av den anledningen jag skriver den här bloggen. Många frågar . Här är svaret på frågorna om mina krönikor. Ett problem i Askersund är att det finns många gamla  människor som inte är datoriserade och undrar. Men deras barn och barnbarn får berätta  om det är av intresse.

Men jag har en blogg -Oves blogg  ovedanielsson.se- om någon vill läsa. Det finns ju också Facebook och en Askersundssida med bilder och minnen. Kanske jag dyker  upp i ytterligare forum när det passar och jag får lust. Men jag får tacka för de här  åren och alla som hört av sig om krönikorna. Ofta med glada tillrop. Det har varit trevligt.

Doktorer, lärare och präster, var förr personer som folk bugade och såg upp till.
Säkert ser många upp till folk i de nämnda yrkeskategorierna även i dag, men inte på det rädda sättet som förr. Och tur i är det. De är människor som alla
andra och vill nog också vara det.

Doktor Nordes villa på vägen ut mot Haga, där han också hade mottagning i många år.

Läser man gamla klipp och skrifter fanns det också många originella personer i de nämnda yrkesgrupperna. Inte minst i Askersund. Ofta gick också deras smeknamn i arv från far till son till barnbarn. Som överlärare Hjalmar Sundén. Han gick under
smeknamnet ”Tuppen”. Sonen Anders som var en av IFK:s stora bandystjärnor fick
ärva smeknamnet.

En legendarisk läkare i Askersund var Nils Norder. Äldre askersundare minns honom säkert. Norder började som läkare på gamla sjukstugan (nuvarande skolkontoret vid Sjöängsskolan), för att sedan öppna egen praktik i sin villa bara ett stenkast från skolan. Äldre personer har berättat Norder öppnade dörren till
mottagningen och tittade ut över skaran av patienter med huvudet lite på sned.
Ofta nynnade han också på någon låt.

Doktor Norder blev en förgrundsfigur i Askersund. Frågan är om han visste om det själv? När han kom visslande med sin lilla läkarväska sakta promenerande över stadens gator förstod alla att någon stadsbo var sjuk. Frågan var bara vem? ”Har du sett vart Norder gick i dag” var en ständig fråga och så var gissningarna
igång vem som var sjuk. Som läkare var han också given i stadens
Hälsovårdsnämnden. Och visst var han också ordförande.

Lydia Bergström, Ingrid Sandström och doktor Norder på inspektion i Askersunds hamn

Många som skulle ta körkort gick ofta till Norder för att friskintyg. Elaka rykten gjorde gällande att det skulle vara lättare att få intyg hos Norder, än hos andra läkare. Men det kanske bara var elaka rykten. Själv minns jag vid ett tillfälle en person ofta använde straka drycker som sökte hjälp hos Norder. Han hade fått magbesvär. Mötte honom efter läkarbesöket och frågade vänligt vad Norder hade gett honom för botemedel. Upprört förklarade han då att han betalat Norder bara för att få beskedet: ”gå hem och ät”. Det kan nämnas att några
dagers senare gick mannen ur tiden, men det berodde inte på läkarbesöket.

Gamla sjukstugan som sedan blev kanslihus vid Sjöängsskolan.

Gamla sjukstugan (skolkontoret) invigdes i september 1909. Bygget kostade 50 000 kronor. 1920 skänkte bruksägare Cassel på Stjernsund 25 000 kronor så att sjukstugan kunde byggas ut åt norr. Askersund hade tidigare haft problem med sjukvården och åldringsvården. Verksamheterna blandades i en fastighet på södra udden i Askersund.
När den nya sjukstugan byggdes (Vårdcentralen) kom den praktfulla
tegelbyggnaden att användas för långtidsvård. För att sedan bli skolkontor. Nu står byggnaden tom.

Kyrkoherde K O Gullholmer 1954. En originell präst med djupt engagemang i nykterhetsfrågor och i Rotary.

Många har fått ärva smeknamnen av sina fäder. Överlärare Hjalmar Sundén kallades i smyg för ”Tuppen”. Sonen Anders, känd bandyspelare i IFK fick ärva namnet, men när det gällde honom var det lite mera öppet.

Leif Linus har bidragit med bild och annons.

I en röd  liten stuga  på Norra Bergen i Askersund fanns en gång i tiden  stadens första halvprivata  pensionärshem. ” Lilla ålderdomshemmet” var namnet i folkmun. Lutherska  missionsföreningen var ansvarig  för verksamheten  i den lilla stugan. Huset revs  när Norrbergahemmet skulle byggas.

Det skulle vara ett  hem för medellösa änkor  och ensamstående kvinnor enligt donationen från  rådmansfamiljen  Baeckman . Ett gåvobrev från 1899. Kvinnorna skulle också tillhöra församlingen eller ha en tro som byggde   på den lutherska bekännelsen.

En tidningsbild från 1958 på det lilla huset på Norra Bergen.

I början  bodde kvinnorna gratis, men fick senare betal en liten hyra. 1958 såldes huset till en privatperson. Samhällets  åldringsvård  hade förändrats sedan donationen till missionsföreningen och därmed också förutsättningarna för donatorns tankar. Försäljningen bröt  inte mot donationsbrevet. Där stod att  Lutherska hade fria händer att förvalta huset som mest  gagnade verksamheten.

Vem var då som bodde i det lilla huset  och var lutherskas skyddslingar? Flera var verkliga Askersundsprofiler som ”Tornväktarens Fia”. Hon var dotter till en av stadens tornväktare, som ropade ut klockslagen från kyrkans torn. Här bodde  också Klara-, Eva-Lovisa och Stryk-Sofia.

Segerdahls garnaffär vid ”Långholmen”. Där finns Sjöbodarna i dag.

Bild från Leif Linus samlingar.

Lilla-Ida var en rosig liten blid  gumma som var  någon sorts  föregångare till nuvarande hemtjänsten har jag läst. Hennes vaknätter vid många dödsbäddar  gav henne namnet ”Dödens ängel”. En annan av hemmets gäster var Ester Segerdahl. Hon fann en fristad  sina sista levnadsår i det lilla röda huset på Norra Bergen. Hennes familj  hade varit en av stöttepelarna  i församlingens arbete. Själv drev hon en garnaffär i ”Långholmen”, där Sjöbodarna  vid Storgatan finns i dag. Det var stora garnbuntar i hyllorna och på disken har jag läst.

Affären  blev  med åren mindre  lönsam  och slutligen fick Ester  lägga ner verksamheten. Ingeborg Johansson var en annan kvinna som bodde i huset. Henens fall  är ett typiskt exempel  på vilket bra sätt hemmet kompletterade  den inte allt för utbyggda sjukvården på, den tiden. Hon var inte så gammal men sjukdomen  tvingade henne att lämna  sitt  jobb. Den hyresfria bostaden hjälpte henne att  överleva.

En tidningsnotis som Leif Linus har hittat.

En av anledningarna till att jag skriver den här  bloggen är diskussionerna om privata alternativ.  Men så var det inte  år 1899 vid donationen. Men som alla förstod  måste samhället in  och ta det fulla ansvaret  för sjuka och gamla i Askersund oavsett tro. Uppgifterna  till bloggen har jag hämtat från tidningsartiklar, pratat med folk som minns huset , samt jubileumskrifter som jag läst.

Kräftfisket är nu i full gång. Ett fiske som lockar många. Ibland allt för
många. Det kan bli stökigt ute på sjön när det gäller det fria fisket. Har alltid funderat på om det inte finns en kräfta år alla..

Kräftfiske i Askersunds hamn

Bilder från Askersundsalmanacka där Fiskevårdsföreningen bidragit bilder.

Mitt intresse för fisket har alltid varit mycket begränsat, utom när det gällde kräftfisket. Det var visserligen länge sedan jag höll på med det, men under min uppväxt några meter från Gårdsjöns strand fiskade jag ofta. Då var det flodkräftor det gällde.

Vi fiskade från land eftersom inte fisket ingick i köpet av den lilla stugan. Men vi
hade en lång strandremsa, så vi kunde använda strandrätten. Många med stora
gårdar tyckte det var fel. Det väckte stor avundsjuka hos många.
Fiske och jakt är som bekant inte något som befrämjar grannsämjan. Det var bara en i stugan som var intresserad av
vanligt fiske, brorsan Tage.

Minns att det var många som ville komma och fiska
kräftor hos oss, men farsan var restriktiv. Han tyckte att man bara skulle
fiska för eget behov och inte göra affär av det hela.

Farsan stora intresse var att hänga upp färgade
lampor i träden när vi hade kräftfest.
Det skedde vid ett tillfälle per säsong. Själva fisket var han aldrig
intresserad av, utan mera det konstnärliga runt kräftkulturen. Minns inte om
han ens åt kräftor? Att koka kräftor var omöjligt för honom. Det stod han inte
ut med. Sådan uppväxt hade jag när det gäller kräftor.

Bild från Röllingen. En fin bild på Lilly och Gunnar Karlsson från 1962

Bild från fiskaffären i Askersund, Järlström och Erik Johansson

Vad jag förstår finns fortfarande det kräftor kvar i Gårdsjön, men då handlar
det om signalkräftor. Jag är själv inte någon stor kräftkännare. Själv brukar jag köpa en låda Kinesiska kräftor . Får tänka mej in att det är kräftor från Gårdsjön, hur det nu ska gå till? Får väl ta något drickbart till så kanske det går…

J

Centralföreningens gamla lokaler i Askersunds hamnområde revs i mitten
på 80-talet. Tomten stod öde ett antal år. Diskussioner om olika lösningar för
ödetomten fördes. Det blev bra till slut. ”Sojas” hyreshus som de boende är mycket nöjda med. Nu ägs huset av familjen Gyllings bostadsbolag.

Bild:Kjell Johansson

Ritningar fanns framme för ett Folkets hus i kombination med en efterlängtad badanläggning på Centralföreningens tomt. Politikerna vid det tillfället var inte nog modiga för en sådan satsning, så det hela rann ut i sanden. Ett badhus i Askersund blev bara för mycket. De som arbetade med frågan tröttnade efter ha kört huvudet i väggen ett antal gånger. Badhusfrågan är dock fortfarande aktuell
som bekant…

HSB fick hand om tomten för att istället bygga bostadsrätter, men även den idén föll. Bostadsföretaget gick ut med en förhandsförfrågan, men fick väldigt få svar. Insatserna var för höga för folk med vanliga löner. Det hela slutade med
att ”Soja” Johansson erbjöd kommunen att bygga hyreslägenheter. Och så blev
det.

Hamnen på 80-talet

Rivningen av Centralföreningen med tillhörande plåtförråd utfördes av beredskapsarbetare under ledning av personal från kommunen.
Facket och kommunen var helt eniga om den ordningen. Enligt planerna skulle det
gamla plåtskjulet plockas ner och sättas upp som ett kallförråd vid kommunens förråd. Vet inte hur det blev med det? Även trävirket skulle tas om hand och användas till något. Fick aldrig riktigt besked om användningen när jag
skrev i januari 1985. Plåtförrådet skulle ersättas med parkeringsplatser. Så
blev det också.

På tal om alla översvämningar som rapporterats. Hittade ett tidningsklipp från 1958 då Skärgården i Askersund drabbades. Men då handlade bara om en ”lokal” översvämning i en möteslokal. Men ändå…

Förr i tiden fanns det massor av serveringar
och bagerier i Askersund. Nästan i vart och vartannat gatuhörn.
Fikaställena var ungdomarnas stora samlingsställen. Ett av det populäraste ställena var Hammarbergs konditori vid Storgatan. Kompisarna fanns alltid på något av stans fik. Oftast var det på Ulla och Gösta Hammabergs fik.

Tillvänster Gösta och Ulla Hammarberg

I dag är det pizzerior och grillbarer som gäller. Kanske det är
dagen samlingsplatser…

Själv hade jag på den tiden också kontakt med Hammbergs även på dagtid och särskilt tidiga mornar. Jag jobbade på Slakteriföreningen i
Askersund. Ulla ringde och beställde dagens smörgåsmat tidigt. Det
var många som gick till Hammarbergs och tog sin frukostsmörgås.

Leverpastejen skulle ha viss tjocklek och det var inte alltid det lättaste. Det vet alla som skurit färsk pastej med maskin. Men Ulla var noga
med att det skulle bli bra. Själv har jag aldrig smakat pastej, men de flesta
älskar det pålägget. Min enkla förklaring är att jag inte äter blodmat även om det sägs vara nyttigt. Men det här var ett stickspår vad det egentligen
bloggen skulle handla om.

Vännen Leif Linus är en mästare att få tag på gamla fina bilder i fotalbum hos folk. Han har fullt upp. När det gäller Hammarbergs har Linus fått låna bilder av Ulla och Göstas grabb, Sten. Just sådana bilder är trevliga. De visar ofta hur det såg ut på det olika näringsställena. Man kan på det viset få en bild av vad som verkligen hände.

Ulla Hammarberg och Marianne Andersson

Publicerar ett antal nostalgibilder från Hammarbergs.
Kanske några minns och känner igen sig…

Vanja Wahlfridsson fikar

Boje Lundkvist, Sven Widing, Kurt Bergkvist och Kalle Karlsson

Ulla Hammarberg, Rune Svärd, Gulli..,Kurt Bergkvist, Marianne Andersson och Gösta Hammarberg

Tommy Toppe Johansson och Ulla Hammarberg

Hammarbergs konditori och Lundéns maskinaffär vid Storgatan

Vid Hospitalsgatan i Askersund bara ett stenkast från torget  ligger ett fint litet rött hus. Ingen som gått på gatan har kunnat  missat  huset som är från mitten av 1800-talet. Vem har bott där  och vilka är ägare undrar många? Jag kan nu presentera svaret för alla nyfikna. Som jag.  Har träffat ägaren Inga Edelswärd.  Det var hennes föräldrar ,Walfridssons, som köpte huset en gång i tiden. Sedan många år  tillbaka  är hon bosatt i Skåne, men hon  åker upp till sin barndomsstad när det passar. Och gör  hon inte det så finns  barn och barnbarn i  i det lilla röda huset. Hon hade  många  minnen från sin ungdom  och jag bad henne  skriva  ner sina minnen.

Inga Edelswärd vid sitt hus vid Hospitalsgatan.

– När jag var på kommunen och ansökte om lov att få måla om vår lilla stuga på Hospitalsgatan till röd med vita knutar fick jag veta att den byggdes år 1842 och då med bara ett rum och kök. Den  var tidigare grön/grå, skriver Inga.

-Där bodde en sömmerska som min Mor hade fått sytt kläder hos. Detta var början på 1900-talet. Mina föräldrar köpte stugan på 60-talet av en man från landet som i sin tur hyrde ut den till en familj med sex barn. Mannen i familjen blev väl trött på alla barn så han byggde ett rum intill vedboden där han bodde på somrarna. Yngsta dottern bodde ensam kvar när mina föräldrar köpte. Hon hade dass på gården och endast kallvattenkran i köket. Mina föräldrar började renovera och så har vi fortsatt så nu finns toa och varmvatten i stugan.

-Min uppväxt har präglats av ljusa minnen från en småstadsidyll med bad och lek på sommaren och skid -och skridskoåkning på vintern. Jag har växt upp på Bergsund som ligger vid hembygdsgården i Askersund. Till midsommarafton plockade man blommor ock klädde stång och kransar varefter spelmännen kom och dansen började runt stången. Härliga minnen. 

-När man skulle handla cyklade man in till stan  och där fanns gott  om affärer, speciellt runt torget. Speceriaffärer Som Didriksson, Sundblad, Törnkvist, Sohlberg med flera. Där var bokhandel, klädesaffärer som Jenny och Emelie, Lindborgs, Kullbergs, Edlunds järnaffär, Järnbolaget som låg en bit in på Storgatan, Zettervall tobakshandel med flera och postkontoret som låg vis Sundsbrogatan nära torget.

-På lördagarna var det alltid torghandel då folk från trakten kom in med sina varor till försäljning. Jag var ofta med min farmor som handlade på torget varje lördag. Då gick vi in med våra korgar och handlade, där fanns fisk, kött och chark, grönsaker, bröd, blommor, allt man behövde. Fiskhandlaren flyttade ut från affären och stod alltid i hörnet vid Rådhuset och nuvarande Torghallen. Han sålde jättegoda räkor som vi fick till lördagsgodis.

Torghandel

Foto: Samuelsson

-Där torghallen nu ligger låg konfekthörnan, en välbesökt affär. Ovanpå fanns ett pensionat med matservering. Där kunde arbetare från Askersundsverken och Trikåfabriken äta middag och kvällsmat för 3.50 kr per dag.

-Höst och vårmarknader har funnits på torget sedan lång tid tillbaka. Min mor berättade att hennes farmor ( måste varit mitten 1800-talet) gick från deras lilla torp i Tivedstorp till marknaden och köpte en liten vas för 25 öre. Hon tyckte så mycket om den så nästa år gick hon samma väg och köpte en likadan till, den har gått vidare i generationerna och finns nu i mitt barnbarns ägo. 

-Den lilla smalspåriga järnvägen som gick mellan Askersund och förbi Skyllberg till Lerbäck fraktade varor till affärerna. Det var Ernst Skoog som skötte om att varorna kom från stationen till affärerna. Han körde med häst och vagn och skötte även snöröjningen på gatorna på vintern. När han körde snö med häst och kälke kunde man få åka med honom, det var toppen.  Det fanns ytterligare en man som körde med häst och vagn, han kallades ” Blomsterhultaren ”, men jag kommer inte ihåg hans namn, (Emil Pettersson) han bodde nära hembygdsgården. 

Från Leif Linus arkiv

-Man minns en del personer som man ofta såg på stan’, bland annat. ”Skräddare -Hjalmar som var en mycket duktig skräddare men också väldigt begiven på starka drycker, vilket satte sina spår på skrädderiverksamheten. Så var det Kalle Bock som kom cyklande in till stan’ varje dag, där var Sme -Josef som hade sin verksamhet vid Sundsbron. 

Emil Blomsterhultarn med sin kärra.

-Den gamla sexåriga folkskolan är sedan länge riven. Den låg ovanför nuvarande Kulturhuset och nedanför gamla sjukstugan. På den tiden var man inte så glad i sjukstugan som när  man fick smittkoppsvaccination, men idag är jag väldigt glad att det gamla vackra huset finns kvar. 

-Bussarna som gick till dom mindre orterna runt Askersund utgick från torget. Där var turer till Hammar Medevi, Åmmeberg, Laxå, Vretstorp, Skyllberg, Aspa/Olshammar och Tiveden. På sommarloven åkte jag till släktingar i Sannerud som hade lantbruk, lanthandel och telefonväxel med åtta abonnenter. Det var härliga somrar med full aktivitet. Lanthandeln finns fortfarande och firade 100-årsjubileum förra året vill jag minnas. Vårt gamla Kallbadhus , där man tillbringade många dagar för att ta simmärken, är också rivet och ersatt av en bro ut till Borgmästareholmen. Där ordnade idrottsföreningen en fest med dans varje sommar. För att komma dit fick man åka båt från hamnen.

-Min mormor startade en gång i tiden en servering där hamnkrogen låg. Inte heller den finns kvar, synd på ett så fint läge. 

Idrottsföreningen ordnade också dans på idrottsplatsen (som låg bakom nuvarande Coop) lördag och söndag kvällar på sommaren . Där köpte killarna dansbiljetter för 10 öre styck, gick sedan fram till flickorna, bugade sig och sa ett artigt ”får jag lov”. Dansen slutade som regel klockan  ett varpå alla promenerade hem. De mindre orterna runt Askersund hade också sina bestämda danskvällar på sommaren. För att komma dit var det cykeln som gällde. Då samlades man ett gäng och cyklade iväg, för att sedan cykla tillbaka på natten när dansen var slut.

-Vintertid hände det ibland att det ordnades buss till Klippan i Åmmeberg där det var dans, mycket populärt.

Bild från Klippan i Åmmeberg. Little Gerhard på besök

Det fanns inte mycket att göra för ungdomar i Askersund på den tiden (ungefär mellan 1940-48) men man visste inte mycket annat och hade inte så stora pretentioner.

-När jag skriver detta och tänker tillbaka måste jag säja att det var en lugn och fin tid trots allt. 

Jag är väldigt tacksam och glad för alla härliga somrar vi fått tillbringa i vårt lilla hus och så glad att mina barn och barnbarn också tycker så mycket om att vara där.

Det tals mycket om konst och konstutställningar i Askersund . Ska därför berätta lite om min första konstupplevelse. Den varade till jag flyttade hemifrån. I mitt föräldrahem vid kanten av Gårdsjön strax norr om Askersund fanns bara ett konstverk på väggen vad jag minns. Grindslanten. Och då var ändå farsan konstintresserad. Men pengarna behövdes till annat än inköp av konst. Det kan ha varit ytterligare något. Men jag måste erkänna att jag är dålig på att minnas min barndom vad det beror på? Konstverket var som i många andra hem på tiden August Malmströms ”Grindslanten” med en fin ram på. Tavlan hängde på hedersplats i det lilla huset. Reproduktioner av tavlan har sålts i enorma upplagor.

Tyckte alltid att bilden var fin, men själva händelsen
bedrövlig. Fattiga barn som slogs om en slant. Tur att den tiden är förbi. Visst finns det många barn som har det knapert i dag också, men de behöver inte fajtas vid en väg om en peng.

När mina föräldrar dog i slutet på 60-talet nästan samtidigt, så vet jag inte var tavlan tog i vägen. Den hade inget högt värde ekonomiskt och jag själv tänkte inte så mycket
på tavlan. Ibland när jag var ute på journalistjobb såg jag ”vår” tavla hos folk.

För några år sedan var jag på en loppis i Harge missionshus och där hängde Malmströms tavla. Kunde inte hålla mej utan köpte den för 30 kronor av
ren nostalgi. Den blev hängande på vår altan under några tills vi sålde huset.
Då gav jag bort konstverket till ett annat loppis-Christers vid Borgmästargatan. Tror han tog upp den i lägenheten. Frun tyckte den var mycket fin.

Har besökt August Malmströms föräldrahem vid Nubbekullen i Västra Ny mellan Askersund och Motala. Västra Nys hembygdsförenig har sett till att konstnärens
hem är öppet för allmänheten. Malmström skapade sitt konstverk under några sommarmånader i början av 1890-talet. Det skedde på hans sommarvistelse, ett vindsrum i Rotebro Värdshus.

August Malmström föddes i torpet Nubbekullen i Västra Ny 1829. Redan vid 12-års
ålder målade han åtta akvareller som i dag finns på Nordiska Museet i Stockholm. Hans konstnärliga talang uppmärksammades snart. Han hjälpte sin pappa i hans snickeri, men skadade sig i en arm i samband med byggandet av av altarring till Västra Ny kyrka. Efter det ägnade ha sig helt åt målande.

Under många år reste och studerade Malmström ute i Europa. När han kom hem till Sverige igen utsågs ha till professor i figurmålning och teckning. ”Grindslanten” lär vara en minnesbild från Nubbekullen där brunnsgästerna åkte till Medevi och bygdens barn öppnade grinden och fick en slant. Har läst om att barnen som stod modell för tavlan fick 25 öre i timmen, som var stora pengar på den tiden.

Värdet av original tavlan har varierat genom åren från 16 miljoner till 2 miljoner 1992, då Bukowski sålde till okänd köpare.

Första etappen för villabebyggelse på Edö rullar på. Den första etappen handlar om Skathöjden ut mot Åmmebergsvägen. Själv har jag besökt höjden några gånger med politiker och tjänstemän. Men vid de tillfällena fick jag ingen riktigt bild över hur det kommer att se ut, men det fanns en detaljerad karta. Och nu finns ett antal hus på plats.

En tidig karta på hur Edöprojektet var tänkt.

Vägen fram till kartan och försäljning av tomter på Edö har minst
sagt varit bergig och krokig. Naturvårdsmyndigheterna menade att en del av de planerade tomerna på etapp den etapp kommunen hade tänkt börja med stred mot strandskyddet. Djur och växtliv skulle också påverkas. Arrendatorerna
av stugor på Edö protesterade också. Därför kastades de första planerna om. Det var lättare att börja på Skathöjden. När det gäller just Skathöjden fick kommunen punga ut med 300 000 kronor till arrendatorerna hösten 2007, för att komma
igång snabbare.

Bild från april 2020

Bild från 2007

Bild från 2007 . I dag är träden i förgrunden borta. De gamla husen på Skathöjden skymtar. Bilden är från ett besök med förre kommunalrådet Trygg

När husen var tomma följde jag med dåvarande kommunalrådet Bo Trygg och kollade hur det såg ut. Minns också att han var en smula uppgiven
när han talade om Naturvårdsverkets agerande i Edöfrågan. Ett besök i Stockholm hos myndigheten hade inte hjälpt

När det gäller Skathöjden så hände där en märklig olycka för drygt 60 år sedan. Det jag tänkte berätta om i den här bloggen när vi ändå är inne på platsen. Olyckan ledde till ett är ett tragiskt dödsfall. Två äldre systrar bodde på höjden där det nu byggs. En dag i början på december 1951, råkade en av systrarna ramla och bryta benet.

Skathöjden i början på 1900-talet. Då var namnet Lilla Djupviken på hela området. På bilden personer i familjen Nyman.

Djupviken 1930. Till höger upp bland träden ligger Skathöjden

Hon fick sedan ligga utan hjälp i två dygn i den lilla stugan. Det var då en bra bit
till närmaste grannar och hennes eventuella rop hjälp kunde inte höras. Systern var på grund av sjukdom helt oförmögen att ta hand om systern eller hjälpa henne.

Först efter två dagar kom en person till stugan för att gratulera en av
systrarna på hennes namnsdag. Det var en dag för sent, men det dåliga vädret hade hindrat ett besök på ”rätt” dag.

Den olycksdrabbade systern hittades svårt medtagen liggande på golvet, medan den sjuka systern satt i en stol helt ur stånd att ta vård om sig själv och systern. Den
skadade fördes omedelbart till Sjukstugan i Askersund, för vidare transport lasarettet i Örebro där hon avled senare. Den andra systern fördes till
äldreboende i Askersund.

Det var den tråkiga berättelsen om Skathöjden, men trevligare berättelse från höjden är att vänta. Som när alla tomerna är sålda.

Leif Linus har bidragit med några äldre bilder och en del har jag plåtat själv.

—————————————————————————————————————————————-

Kände en person för länge sedan, skomakare Nisse
Lundstedt, som berättade om ett unikt ungdomsjobb han haft i början på 20-talet ute på Husabergs udde. Anledningen till att jag lärde känna ”Skomakar-Nisse”, var att jag lagde min läderfotboll hos honom ibland. Han tyckte det var besvärligt att laga bollar med snörning, men han gjorde det för en billig penning. Och så var han idrottsintresserad och själv duktig idrottare
en gång i tiden.

Den forna gravplatsen för vikingar vid Husabergsudde, har förvandlats till en modern och trivsam camping

Husabergsuddes camping 1961.

Nisse Lundstedt fick ett ovanligt sommarjobb som ung.

Bild:Kjell Johansson

Nisse klagade på att ungdomarna inte var nog aktiva
i sitt sökande efter jobb. Annat var det förr minsann. Vet inte om han själv
hade varit så aktiv… Jobbet på 20-talet som han berättade om var enligt honom
en forskargärning. Även det bara pågick i tre dagar.

Nisse och kompis till honom höll gärna till nere vid
stationen. Det fanns tåg i staden på den
tiden. De höll gärna till vid vändskivan
där vattenpåfyllingen ägde rum av de fräsande tågen. Kände redaktören Joel
Haugard kom dit en dag och frågade Nisse och hans kompis om det kunde hjälpa till med en utgrävning ute på Husabergsudde. En järnåldersgrav skull undersökas.

De båda ynglingarna tackade ja till jobbet.
Tillsammans med Haugard och köpman Stöök tog de sig ut till Husabergsudde i en
skranglig roddbåt.

Förväntningarna på utgrävningen var stora. Arbetet
pågick några dagar, men om det gjordes några värdefulle fynd mindes inte Nisse.
Deras uppgift var att gräva och påta bland stenmurarna. Nisse och hans
kamrat undrade vad det hela skulle tjäna till. Efter tre dagar ställdes
grävningarna in, vid den nuvarande campingplatsen.

Nisse trappade med tiden ner sitt skomakeri, för att
istället köra tidningar från Pressbyrån
upp till affärerna i stan. I ärlighetens namn ska sägas att Nisses precis som kungen pådyvlats jobbet. Skomakeriet gick i arv.

Bilder på fynd ur Haugards bok om Vättern och Norra Vättersbygden

Utgrävningar vid Husabergsudde som gett resultat
skedde redan 1916 under ledning av fil.lic Erik Lundberg. Man kunde då
konstatera att det funnits en stor gravplats från där ute från vikingatiden.
Sammanlagt påträffades åtta större gravar. Bland annat påträffades ett
stort svärd av järn. I kollagren kring
gravarna hittades järnbitar och beslag
av järn. Det fanns också en del eleganta föremål i brons. De döda brändes från
på kullens krön. Eldskenet påminde om att även om vikingarnas dödlighet.

Gravfältet på Husabergsudde är det enda i södra
Närke , från vilket några järnåldersvapen finns bevarade. Redan i mars 1880
hade de som grävde efter grus hittat en
spännbuckla i brons och lite senare också
ett spänne i brons. Några år senare hittades
flera föremål från vikingatiden bland annat lerföremål och massor av benrester.
Men det skulle ta ytterligare drygt 30 år innan den stora utgrävningen gjordes.
Sedan tog det ännu några år innan Nisse
och hans kompis gjorde sin tredagarsinsats. Utan resultat att lägga på minnet.

Ungdomar jagar varje år med ljus och lykta efter sommarjobb. Kommunerna
ställer ofta upp med några veckor, så
att ungdomarna kan tjäna några kronor.
Och har något att göra. Men det är inte det lättaste att få tag på något
sommarjobb utanför det kommunala. Det gäller att ha kontakter. Nisses klagmål mot dagens ungdomar var obefogat.

För tio år sedan bildades Koloniföreningen Oxgropen i Askersund. I helgen var det en enkel trevlig fest , med både potatissallad och jordgubbstårta. Och allsång. Det som störde lite var en kraftig regnskur just när festen skulle börja, men vad gjorde det. Solen kom tillbaka och allt blev frid och fröjd.

Kolonilotterna har funnits mycket länge i Oxgropen, men för tio år sedan blev det mera organiserat genom en förening. Under en period var Oxgropen en bortglömd odlaroas. Men sedan kom Kerstin från Dalarna både med kunskap och entusiast. Hon väckte Oxgropen ur sin ”Törnrosasömn”. En förening bildades och genom ett LEADER-projekt på kunde man komma igång. I dag arrenderar koloniföreningen området av kommunen. Hade jag fått bestämma skulle föreningen haft området gratis genom det jättearbete medlemmarna gjort. Men jag vet inte hur många som varit där och kollat odlingarna av de som beslutar.

Ordföranden Kerstin Svärd hängde med i allsången

Kommunen har lämnat ett investeringsbidrag till en enkel redskapsbod. Senare har föreningen fått bidrag till en jordfräs och ytterligare en bod. Föreningen ordnar olika aktiviteter . En årlig populära aktivitet är skördefesten som ger lite inkomster till föreningen. Efter tio år har föreningen 28 medlemmar och området består av 20 odlingslotter, samt 22 pallkragar. För att få plats med flera odlare måste området i så fall utökas. Intresset för att odla ökar hela tiden. Det finns folk som har ringt till ordföranden Kerstin Svärd och frågat om det finns odlingslotter innan de ska flytta till Askersund.

Det är brist på platser vid de olika äldreboendena hör man ofta. Nya Smedsgården är i Askersund är fullbelagd vad jag förstår. Ett bevis på de ökade behoven är de ökade anslagen som sociala centralnämnden tvingas begära. Eftersom man inte kan erbjuda tillräckligt med platser belastas hemhjälpen till åldringarna i större utsträckning. Det behövs personal. Ett nytt äldreboende är på diskussionsplanet. Det handlar om vem som ska bygga och placeringen. Smedsgården byggdes av Länsgårdarna och hyrs ut till kommunen. Kanske det blir samma sak nästa gång?

Från rivningen av gamla Norrberghemmet.

Bild: Kjell Johansson

Rivning av gamla Norrbergahemmet.

Bild: Kjell Johansson

Från 1972

Känns det igen det där med ökade anslag till socialnämnden? Det mesta går igen. Ansvariga i den nämnden har slitit med ekonomiska problem mycket länge. Ingressen är faktiskt från en tidningsartikel för 40 år sedan, 1972. Det är bara att konstatera att det är en nämnd som alltid verkar ha fått för lite pengar tilldelade i budgeten. Det går helt enkelt inte att förutspå till fullo vad som kommer att hända. Det ansåg socialchef Holger Källebring 1972 och det ansåg socialnämndens ordförande Siv Ahlstrand, 2012.

Det kan vara intressant att gå 40 år tillbaka i tiden och se hur man resonerade då inom äldreomsorgen. Tog man någon lärdom av vad som hände då? I dag är äldreomsorgen högaktuell i Askersund och i många andra kommuner. Debatten rasar.

-Anledningen till att vi tvingas begära tilläggsanslag är att den prutning som gjordes i vår budget tog bort 5 000 timmars hemhjälp. De hade behövts. Tyvärr hade inte politikerna förståelse för våra behov och därför blev det en nedbantning, förklarade socialchef Holger Källebring , 1972.

-Hade politikerna lyssnat på våra önskemål som var exakt uträknade hade det inte behövts några extrapengar, som nu får plockas från något annat, upplyste Källebring, upprört 1972.

Så löd det för 40 år sedan….

Glädjen var ändå stort 1972. Det nya pensionärshotellet (Norra Bergens äldreboende) var på gång att byggas. Lägg märke till namnet-pensionärshotellet. Ålderdomshemmet i Finntorp hade tjänat ut. Den gamla träbyggnaden annonserades ut. Under tiden bygget pågick flyttade pensionärerna som fanns i gamla Norrberghemmet till gamla kommunalhuset i Hammar. Det gamla Norrbergahemmet stod färdigt 1931, så behovet av ett nybygge var stort.

-Med tanke på stora antalet pensionärer inom Askersunds kommun så är behovet av ett nytt pensionärshotell stort, förklarade socialchefen den gången.

Vet inte varför han använde orden ”ett nytt”? Det fanns inget sådant hotell tidigare vad jag vet. Då var det ju ålderdomshem med dålig standard som gällde. Det skulle finnas plats för 80 pensionärer. Ett plus var att det fanns uttag för både TV och telefon. Och för den allmänna trivseln skulle det byggas ett sällskapsrum och en altan i skyddat läge. Det fanns också möjlighet att hyra garage.

I övrigt skulle det bli bibliotek, läkarmottagning, matsal en del andra bra utrymmen. Bygget var kostnadsberäknar till 5 miljoner. Till att börja med användes det nya pensionärshotellet som det var tänkt. Nu är namnet Eden på byggnaden och drivs i privat regi som ett trygghetsboende.

Det jag alltid funderat på vid byggen och satsningar av det här slaget, är om ansvariga aldrig tror att folk ska bli äldre och skröpligare. För sådant verkar inte finns med någon plan. De som flyttar in tros alltid att vara i samma skick. Men så är det naturligtvis inte. Vårdbehoven ökar, det behövs mer folk och behoven ändras. Det kan inte komma som någon överraskning. Jag har följt det här på nära håll.

Har plockat med lite gamla bilder för att visa hur det var på den tiden. Kolla noga för snart kan det vara dags för ett nytt äldreboende igen. Tror inte att kommuner bygger på samma sätt i dag som man gjorde 1972. Men när Norra Bergens äldreboende byggdes ska man komma ihåg att namnet var ”pensionärshotellet”.

Det finns många gatunamn att fundera över i Askersund. Var kommer namnen ifrån? Har alltid varit lite intresserad av det, men det är mycket svårt att få reda på fakta. Det finns ett antal svar på varje gata, om det nu inte handlar om så lätta saker som ett personnamn. Men att döpa gator med personnamn är inte gångbart längre vad jag förstör. Själv bor jag på Ugglegatan, men har aldrig sett en uggla på den gatan. Den enda uggla som varit aktuell på den gatan har varit när Bernt-Åke Warg har besökt oss. Ni vet han med spelade uggla i barnprogrammet ”Hedvig” på TV. Han är ju också känt för lite annat. En trevlig prick.

8

Bert-Åke ”Ugglan” Warg på besök hemma vid Ugglegatan. Till vänster dragspelare Wärmelin och Sven-Åke Andersson i gruppen ”Amris” som blev kända med låten om en rullande husvagn.

Gamla Loggatan har fått namnet Klockaregatan. Skylten sitter ute vid Pingstkyrkan.

Det är svårt att hitta gatuskylten Loggatan i dag. Askersundsbostäder har satt upp husskyltar som tur är.

För övrigt vimlar området med namn efter fåglar. Lite tråkigt kan jag tycka. Vissa områden har gatunamn efter blommor. Inte så roligt heller. Fantasin borde ha fått flöda.

Själv har jag inte kommit särskilt långt i mina forskarambitioner, men med den här bloggen kanske det kommer in massor av information om gatunamn. Man kan alltid hoppas…

Varför Loggatan har fått sitt namn har jag ganska klart för mej efter ha läst en berättelse av en gammal man som bodde i Askersund i början på 1900-talet. På gatans södra sida fanns i början på 1900-talet ett antal logar. Byggnaderna försvann genom flera bränder enligt den gamle mannen. Ibland övernattade personer i ladorna. Vid något tillfälle hade en av nattgästerna enligt honom tänt på en loge, för att sedan gå upp på Norra Bergen ovanför och njuta av skådespelet.

Upptäckte till min förvåning när jag skulle ta en bild på gatuskylten, Loggatan att gatan bytt namn till Klockaregatan! Husen längre ned har fått den gamla gatuadressen liksom Askersundsbostäders fastigheter i området. Undrar hur tusan det gått till? Vem har tagit bort skylten?

Mannen som berättat bodde nedanför stadskyrkan mitt emot gamla kyrkogården. I hörnet Loggatan –Kraffskärsvägen (Gårdsjögatan) fanns ett svinhus, som senare hyrdes av en person till hönshus. Även denna byggnaden eldhärjades . Året var 1906 eller 1907. Skolan hade börjat tas i bruk innan den var helt färdig 1907.

”Under brandnatten kom det eldflagor seglande ner vid ingångsporten i hörnet Hospitalsgatan – Storgatan. Vi trodde först det var Sameralskolan som stod i brand. På den tiden hängde en brandlur i Rådhusets förstuga. Den som upptäckte en eldsvåda fick ta luren och löpa genom gatorna och tuta. Jag väcktes på natten av det otäcka tutandet och blev rädd. Men husvärden Almstedt kom och lugnade och förklarade att det bara var svinhuset som brann. Ryktet gick sedan att någon kvällen före plockat bort de flesta hönsen och sedan tuttat på. Men det blev aldrig utrett”, berättat den gamle mannen.

Brandchef vid den här tiden var storväxte yllefabrikören A.W. Bergqvist, som med långa kliv ledde de få hästförspända brandsprutorna. Yllefabriken som fanns väster om gamla Varmbadhuset i hamnområdet har jag bloggat om tidigare. Senare blev där en snickerifabrik och ett spannmålsmagasin.

Den gamla mannen berättar vidare om trädgården som fanns ovanför Norra Bergens äldreboende. Det var en stor trädgård som kallades Bergegrens trädgård. Bergegren var predikant vid Lutherska missionshuset som fanns Stora Bergsgatan. I dag har Edlunds järnaffär sitt lager i byggnaden. Även på baksidan av den byggnaden fanns en stor trädgård.

I den stora Bergegrensträdgården stod en rund paviljong där församlingens avdelning av ”De Ungas Förbund” hade sammankomster och andakt med sång. Vid ingången till trädgården hade missionsföreningen ett litet ålderdomshem. Den gamle mannen berättar att han och hans mamma brukade besöka en åldrig tillhörande den gamla Askersundssläkten Christiernsson.

Senare arrenderade Gabriel Carlsten , präst i Ekeby-Gällersta, trädgården där han hade både kalkoner och höns. På den tiden fanns det bara det nämnda svinhuset i området. Norr ut var det bara gärden. Sedan kom Knappfabriken, villor och idrottsplatsen. Den gamle mannen berättar att han var en mycket god kamrat till de tre Carlstenspojkarna. Det betydde att han också hade stor tillgång att njuta av alla frukt i Bergegrensträdgården.

Vid ett tillfälle hände ett vinterintermezzo med koppling till gamla Loggatan. En man med smeknamnet ”Lapp-Oskar” hämtade ett hölass i en av logarna med sin oxe. Ett gäng grabbar åkte med på lasset. En av grabbarna satt högst upp på lasset och höll i tömmarna medan den ekonomiske ”Lapp-Oskar” gick bakom och plockade höstrån som fallit ner. När ekipaget kom till hörnet av gamla kyrkogården och prästgården vände oxen väster ut ner för den stora bryggarbacken. Han var förmodligen van att göra det. Hölasset och grabbarna ramlade av när oxen ryckte till. Historien berättar inte om hur lasset kom ”på fötter” igen. ”Lapp-Oskar brydde sig inte så mycket om hur det gått med grabbarna. Han var mest bedrövad över att inte all hö kom till nytta.

Som vanligt har vännen Leif Linus gjort en djupdykning i sitt stora bild-och textarkiv. Och han har som vanligt fått fram några mycket intressanta bilder.

Pastor Carl Bergegren hade en stor fin trädgård på Norra Bergen

EFS ålderdomshem på Norra Bergen

Möte med De Ungas Förbund

Gamla Loggatan gick vid träden i kanten på bilden.

I förgrunden Knappfabriken , sedan kommer Loggatan och i bakgrunden Sameralskolan

Bild från 1949

Den gamla brandstationen i Askersund har gjort sitt anser ansvariga. Nu letar man plats för en ny station. Den äldre brandstationen låg på rådhustomten med utfart mot Stora Bergsgatan (bilden). Det var trångt att ta sig ut på gatorna där. En som inte tyckte om flytten var fritidsbrandmannen Kalle Lundstedt. Han bodde bara ett stenkast från stationen på Rådhustomten. Han kunde springa ner till stationen i kalsongerna vid larm. Praktiskt och snabbt.

Kalle Lundstedt

Bild från Leif Linus arkiv

Föreningen Gamla Askersund  har satt två  nya skyltar med information  på gamla hus. Den gamla färghandeln  vid Stora Bergsgatan 30 fick en skylt Det huset är nog mest  känd för ett inbrott av ”Bildsköne” Bengtsson.

Gamla Förnicklingsverket  vid Hospitalsgatan 5 fick också en skylt. Många minns Arne Wallin som sålde  mopeder  där. De flesta äldre askersundare köpte  nog sin första moped där. Reservdelarna låg alltid på Askersunds station.

Askersunds Vulkaniserings-och Cykelverkstad vid Stöökagatan var förr något av en institution för askersundare med bilar, cyklar mopeder och bilar. Företaget och den lilla gulbruna verkstaden är borta för länge sedan. En byggnad som flöt bra in i småstadsidyllen. Byggnaderna utmed gatan i det området revs och ersattes med hyreshus. Gamla trevliga Centralcaféet ingick också i rivningen, för att bland annat ge plats åt Posten.

Erik visar upp vad de kunde hitta i däcken .

Eric ”Vulkarn” Larsson, blev den som gjorde verkstaden känd. Alla kände honom. Vid icke fyllda 17 år, i slutet på 1920-talet, kom han till Askersund för att ta över verkstaden efter sin avlidne bror. Först drev han drev han verkstaden i mycket liten skala, med bara en anställd. Men tiderna förändrades och det blev allt mer att göra. Eric var en riktigt affärsman.

År 1931 kände han sig allt för trångbodd och flyttade då sin verkstad till lokalerna vid Stöökagatan. Då var titeln fabrikör Larsson. Företaget hade då fyra anställda och vid 25-årsjubileet 1953 funderade han på att anställa ytterligare någon.

Lokalen vid Stöökagatan var modern och ändamålsenligt. För sin tid. Fabrikör Larsson var en av Monarks bästa återförsäljare i början av 50-talet enligt tidningsnotiser.

Från verkstaden vid Stöökagatan. Fr.v: Rune Karlson, Knut Saxin, Gösta Larsson, Folke Tolvsson, och ”Pricken” Larsson

Bild: Kjell Johansson

Vulkarns och Centralcafeet vid Stöökagatan

När lokalerna revs upphörde verksamhet. Eric fick ägna sig åt andra saker fram till sin död . Jag kan inte säga att vi var närmare bekanta, men vi pratade med varandra ibland. Och ibland köpte jag något däck till cykeln av honom. Jag var mera bekant brodern Gösta. Båda var fantastiska diktläsare.

Faktum är också att jag köpte en Certinaklocka av honom en gång. Han hade fått en finare guldklocka i present förklarade han för mej och det räckte med en klocka åt honom. Eric undrade jag ville köpa hans gamla klocka och så blev det också. Nu finns klockan hos Eriks dotter. Det är inte jag som ska ha klockan.

Och visst kan jag tycka att det är lite tråkigt att både Vulkaniseringsverkstaden och Centralcaféet revs, men det var väl tidens gång. På ”Centis” var det samling på morgonen innan alla gick till sina jobb. Ett sådant ställe saknas i Askersund. Skulle ha gått dit även som pensionär. Helt klart. Kommer snart att bo ganska när det gamla morgonfikastället med alla dess minnen. Jag får klara mej med det.

Leif Linus har hjälpt till med bilder

Vretstorpsparken var en stor nöjesmetropol i min ungdom. Det fanns ingen Folkets park i Askersund, så därför ordnades bussar från torget till parken i Vretstorp på lördagskvällarna. Och de var alltid fullsatta. Vid hemfärden blev det en del bortfall av resenärer. Det berodde på olika orsaker. En del missade avgångstiden medan andra sysslade med viktigare saker efter dansen… Om bussarna var fullsatta fick vi ordna ett taxigäng, som delade på resekostnaden till det avlägsna Vretstorp.

Under åren som gått har jag passerat Vretstorpsparken och dess inbjudande välkomstskylt massor av gånger. Olika minnen har dykt upp i huvudet varje gång.

Tror det var Emile Ford-ni vet han med låten ”Still” som var så populär- som var artist senast jag var där. Men jag kan ha fel. Minns att det var bänkar i långa rader uppställda framför scenen. På bänkarna längst bak var det ståplats för att alla skulle kunna se uppträdandena. Vid något tillfälle var den en överfriskad person på en bänk längst bak som drog med ett antal bänkrader när han snubblade framåt. Så kunde det gå till i Vretstorpsparken.

Gamla scenen i Vretstorpsparken finns kvar

Parken var trevlig och lagom stor. Och det fanns stor möjligheter att planka in om det saknades pengar. Bara det. När jag gjorde mitt återbesök för några år sedan var det mesta sig likt. Klart är att byggnaderna nu är i ett betydligt bättre skick än vad jag minns.

Affischer i parken berättade om att artister som Eva Eastwood, Lars Kristers orkester och dansbandet Chippis var på gång .

Askersund har aldrig haft någon Folkets Park, som exempelvis Vretstorp. I mitten på 50-talet fördes diskussioner om att anlägga en Folkets Park i Stadsparken. Mannen bakom idén var stadsarkitekt Fredriksson. På gamla idrottsplatsen i Askersund fanns en festplats som drevs av idrottsföreningen. Under många var den mycket välbesökt. Askersundarnas eget nöjesfält. 1953 slog Gösta ”Snoddas” Nordgren publikrekord i parken. Men det gjorde han nästan på varje ställe han uppträde på den tiden.

Fredriksson tyckte inte att natursköna Stadsparken hade något att erbjuda som lockade till regelbundna besök. Han ville helt enkelt flytta IFK:s festplats till Stadsparken. Ett annat av skälen till den föreslagna flytten var också att staden hade gjort intrång på gamla IP, med planerad villabebyggelsen ute vid Skrinnargatan. En ny festplats i Stadsparken skulle bli lite plåster på såren för IFK.

Festplatsen på gamla IP i Askersund

Frågan var också uppe i drätselkammaren för diskussioner. Fredriksson föreslog också att Torebergsvägen skulle dras fram över bäcken och järnvägen för att göra uppfarten till Stadsparken. Stadsarkitekten hade inte pekat ut något område i Stadsparken för en festplats. Men han menade att det fanns flera lämpliga platser i parken at välja på. Det skulle heller inte kosta särskilt mycket att anlägga en Folkets Park. Det behövdes bara lite inhägnader…

Nu blev det aldrig något med stadsarkitekt Fredrikssons förslag. Det blev aldrig någon Folkets Park i Askersund. Det enda som genomfördes av hans förslag var att Torebergsvägen förlängdes över bäcken fram till gamla järnvägsbanken så småningom. Men det var inte för att det skulle bättre uppfart till Stadsparken. Gamla järnvägsbanken är i dag döpt till Banvallsvägen . Vägen blev ett måste för den byggnation som finns där i dag.

April 2012Postad av Ove Danielssonsön, april 01, 2012 17:08:12

I centrala Askersund har det att skett en del förändringar genom åren. Hus har rivits och nya lägenheter har byggts. Askersunds flitigaste fotograf Kjell Johansson förevigade många bygg-och rivningshändelse under 60-talet. En verklig bildskatt.

Kjell har lånade ut bilder till mej som räcker till några bloggar.

En 60-talsbild. Nya delen av Rådhuset är inte byggt. I bakgrunden brandstationen. Dörren på sidan leder in till polisstationen.

Väderkvarnsgatan. Skylten till pensionatet syns till höger. Hela det huset revs senare för att ge plats åt Torghallen

Torgparken. I bakgrunden huset som senare revs.

Stöökagatan. Rådhustomten till vänster.

Inne på gården vid Pensionatet

Borgmästarhuset fotograferat från Rådhustomten

Bild från Tingshusområdet mot Storgatan. Parken vid Tingshuset försvann när hyreshusen byggdes

MEDBORGARFÖRSLAG Mats Bergman
Angående brunnsfontänen i Torgparken
Förslag på åtgärder och önskemål om eventuell restaurering till ursprungligt skick.

Historia
Inför firandet av Askersunds stads 300-årsdag 1943, beslöt stadens styrande att en
brunnsfontän skulle uppföras i Torgparken. Innan fontänen projekterades var det
nära att man gav uppdraget till en utsocknes konstnär. Kritik riktades mot de
styrande för deras tanke att gå förbi en av bygdens egna konstnärer, Folke Dahlberg.
Den tillbakadragne och bohemiske Folke fick slutligen förtroendet att inkomma med
förslag och snart presenterade han en funkisinspirerad brunnsfontän med åtta sidor
av rödskimrande granit. Den dåvarande Askersunds Tidning skrev utförliga reportage och till och med gav ut en specialbilaga om Folke Dahlbergs arbete med brunnsfontänen. Denna bilaga gavs ut fredagen den 28 maj 1943, troligen med text av Joel Haugard som var tidningens redaktör och författare av flertalet lokalhistoriska böcker. Tidningens specialbilaga beskriver Folke Dahlbergs arbete, idéer och tankar på ett mycket intressant sätt. Bland annat om de styrandes förväntningar om att få ett majestätiskt monument i form av en brunnsfontän med historia, ”pyntat med gigantiska sjöjungfrur och delfiner av valars storlek” uppfört lagom till kungabesöket den 13/6, 1943. De styrande längtade till denna dag då den gamla gjutjärnsfontänen som då fanns i parken skulle ersättas av en värdigare installation där man kunde
”dricka brunn”. (Undrar var den fontänen tog vägen? Dess markfundament påträffades i samband med det senaste ombygget av Torgparken för inte så länge sedan.)

Mats Bergman på en bild från Facebook

”Varken stadens historia eller storlek motiverar en dylik, men väl en brunn med
enkla, strama linjer och sparsam skulptural utsmyckning”, skrev Folke Dahlberg.
Folke Dahlberg fick slita hårt med att få alla reliefbilder, brunnen och andra detaljer
färdiga i tid inför invigningen. In i det sista var stadens styrande inte överens om hur
många vattenstrålar som skulle skjuta upp från fontänens mörka vattenyta.
Själv föreslog Folke Dahlberg fyra strålar, representerande de fyra väderstrecken.
Även antalet parksoffor och var dessa skulle placeras, vållade debatt i stadsfullmäktige.
Folke Dahlberg hade ett eget förhållande till Vätterns vatten. En stor respekt för den
mäktiga sjö som betytt så mycket för Askersunds stad under så lång tid. Han
förklarade varför brunnens botten och sidor skulle vara mörkt gröna. Han menade
att den mörka vattenspegeln påminner om djupen och det mystiska som finns där
nere. Fontänens vattendroppar får uppleva tyngdlöshet i sin kortlivade gestaltning,
och sedan oundvikligen landa inom brunnens territorium. Den mörka vattenspegeln
ska kunna upplevas en blåsig, mörk höstdag runt klockan tolv. En påminnelse om
Vätterns vresighet och brutalitet som ofta var verklighet och vardag för fiskare och
andra sjöfarare.
Invigningen 1943

Bild från invigningen av Torgbrunnen 1943 i samband med stadens 300-årsjubileum. I förgrunden prins Eugen och Folke Dahlberg

Fontänen invigdes i närvaro av prins Eugén och prins Gustav Adolf, sedermera kung
Gustav VI Adolf. Folke Dahlberg var där tillsammans med andra inbjudna gäster och
stadens invånare. Det finns bilder från evenemanget där Folke står tillsammans med
kungligheterna. På en bild finns även krönikören Björn Franzéns farfar John Franzén med. Flera har ställt sig frågan om Folkes brunnsfontän fick något officiellt namn eller om han själv hade någon förklaring till namnlösheten. Han lär ha sagt att namn är betydelselösa. Det viktiga är att betraktaren själv bildar sig en uppfattning över vad han ser. Man ser ett konstverk i form av en brunn med fontän med sitt vattenspel och åtta historiskt viktiga bilder runt om.

Reliefbildernas tillkomst har en speciell historia där Askersundsverkens ägare och
ingenjörer spelade en stor roll. John Franzén hade generöst nog låtit gjuta skulpturerna och även ansvarat för all efterbearbetning som krävdes. Eftersom man inte kunde uppbringa ett lämpligt fontänmunstycke i landet, konstruerade Franzén ett dylikt och skänkte detta till staden. Det var ju krigstider!
”För allt detta oegennyttiga arbete och sin värdefulla gåva har han gjort sig väl
förtjänt av stadens tack!” skriver Joel Haugard i Askersunds Tidning.
Folke Dahlbergs arbete innebar en hel del resor till olika hantverkare i trakten för
att få inspiration till bilderna. Många var villiga att hjälpa till så att reliefbildernas
detaljer stämmer med den tidsepok som skulle skildras.

”Genom fabrikschefen Folkessons i Kårberg tillmötesgående blev jag i tillfälle att
besöka en spiksmed i Lerbäck, som ännu smidde spik för hand. Efter en bilresa på
smala skogsvägar, där hjulen grävde ned sig i leran, så att vi fingo skära granris och
lägga dem framför, kom vi vidare till smedjan. På en vägg hängde en gammal våg som förr användes att väga upp spiken med, och mittenfiguren på en relief håller just en sådan våg”, berättar Folke Dahlberg för Askersunds Tidning. Alla reliefbilder har sin egen historia av krävande arbete och vånda inför resultatet. ”Dessa reliefer kunde naturligtvis ha sett annorlunda ut, motivmässigt, tekniskt och konstnärligt sett.
Smakriktningarna i en liten stad äro nästan lika många som innevånarna, och att
tillfredsställa dem alla är omöjligt”, ansåg Folke Dahlberg.
Det bör påminnas om att konstverket finansierades genom insamlingar och frivilliga
gåvor från askersundarna själva. Hur detta gick till är en historia i sig.
Synpunkter
Folke Dahlbergs brunnsfontän har återinvigts vid flera tillfällen. Dels vid 350-årsdagen av stadens födelse, dels vid 100-årsdagen av Folke Dahlbergs födelse. I samband med dessa evenemang har resonemang förts kring drift och underhåll av konstverket.
Askersunds kommun brukar fira vårens ankomst genom att fylla brunnen med vatten och göra i ordning inför sommaren. Flera påpekanden om bristande underhåll och sedan länge den felaktiga färgen på insidan, har gjorts genom åren. Vid invigningen, jubileumsåret 1943, var brunnens insidor troligen svarta beroende på den nödvändiga tjära som användes för att få brunnen vattentät. När tjärmålningen härdat klart, målades brunnens insidor i en mörk färg för att svara mot Folke Dahlbergs bild av Vätterns vattenyta. Senare genom åren har färgvalet varit mörkt grönt, för att i dagens läge vara ljusblått. Man kan fortfarande se fläckar av mörkgröna ytor där den ljusblå färgen flagnat. Detta färgval är felaktigt och förtar den konstnärliga syn och vision som Folke Dahlberg vill förmedla till oss.
Brunnens botten har nu fått tre svarta strålkastare med tillhörande svarta ledningar.
Folke Dahlbergs idé om Vätterns mörka och mystiska vattendjup är därmed helt borta.
Nu även om natten. Om man målar simhallsblått och lägger i strålkastare så blir ju det första intrycket inte den förväntade konsten. Den ljusa ytan exponerar dessutom
smuts som fastnar på brunnsväggarna och därmed förtar mycket av upplevelsen.
Säkerheten och att ”dricka brunn”
De senaste somrarna har bjudit på mycket varmt och soligt väder. Förra året kunde
man se små barn svalkade sig och lekte i brunnen eller sprang på granitplattorna som ligger som krön runt brunnen. Ibland utan tillsyn. De nya attributen, färgvalet och belysningen, gör att konstverket i Torgparken inte uppfattas som konst utan som en möjlig lekplats. Brunnen är inte tänkt som en sådan, vare sig i materialval, utformning eller funktion. Under sommartider innebär det också att restauranger erbjuder utomhusservering i omedelbar närhet. Vad detta kan innebära säkerhetsmässigt måste tas i beaktande.
Förslag
Jag hade förväntat mig att brunnsfontänen inför varje säsong gjordes ren, vid behov
målades om och fylldes med vatten. I år missades mycket av detta underhåll.

1. En underhållsplan föreslås utformas som tar hänsyn till i första hand det konstnärliga värdet och den kulturhistoria som är knuten till konstverket. Även hur man får utnyttja
   konstverket i annat syfte. Inga juldekorationer.
2. Brunnens insidor ges rätt färg. Redan nu bör belysningen och tillhörande ledningar tasbort.
3. Det finns en informationsplatta i mässing på en av yttersidorna som berättar lite om
   konstverket. Placeringen gör det svårt att läsa vad som står. Se över texten och montera textplattan väl synlig högre upp eller på någon av krönplattorna.
   Slutord
   Askersunds kommun har fått förtroendet att visa upp konst och visa Folke Dahlbergs
   böcker genom föreningen Folke Dahlberg Sällskapets samlingar i Hantverkshuset.
   Flera tjänsterum i Rådhuset har hans konst på väggarna. Det vore därför hedrande för Folke Dahlberg och för alla dåtida och nutida inblandade att visar respekt för ett viktigt konstverk, och som ursprungligen har bekostats av Askersunds innevånare, genom att tillmötesgå förslagen snarast och så långt det är möjligt.
   Mats Bergman
   Källor: Björn Franzén, Folke Dahlberg, Ove Danielsson, Leif Larsson, Askersunds Tidning, Joel Haugard med flera

Leif Bolling, har alltid haft ett stort  intresse för genealogi och kulturhistoria.  Han brukar vandra  på kyrkogårdarna i Askersund, läsa på gravstenarna och anteckna. Intresset har lett till en skrift som finns att hämta  på Turistbyrån i hamnen. Leif har  gjort ett stort  jobb  med alla uppgifter. Det handlar om glömda, kända  och okända personer  på Askersunds kyrkogårdar. Med Leifs skrift är det lätta att  hitta till de olika gravarna han skriver om.

Det ska bli ordning  och reda på Stöökagatan  mellan Stora  och Lilla Bergsgatan. Ledningarna i gatan ska ordnats till. När allt det är klart ska gatan  beläggas  med gatsten. Det kommer att bli snyggt. Själv är jag extra  nöjd med arbetet eftersom jag  bor  utmed gatan. Det här  hänt lite med  gatstumpen mellan  Bergsgatorna genom åren. Lägger ut  några bilder som visar  hur det varit.

15 maj 2023.

1950-tal

1971.

1940-tal

Är man nyfiken så är man. En liten ursäkt är dock om dagboken är väldigt gammal. Och det är just vad den här bloggen ska handla om . En gammal dagbok från 1800-talet som berättar lite om livet och tankar i småstaden Askersund på den tiden. Dagboken är skriven av en dam och den handlar mycket om nöjen och kärlek i hennes ungdoms Askersund. Lite samma sak kanske….

”Nu är det vår igen och jag är 12 år. Björkarna vid Nordhammar har fått ljusgrönt lyster. Vi for till Björstorp och fann mormor vid god hälsa. På kvällen är det storkalas i parken hos Mamsell Dahlgren. Jag åt en pudding och den var så god att min mage värkte. På söndagsmorgonen kom Oskar tidigt från Björstorp och vi for sedan till Tortärn. Jag hade en ny klänning och jag dansade fram på lätta fötter. Jag tyckte Oskar var stilig och hela livet lekte.”

”Den 20:e avlöpte den stora seglatsen på Alsen. Vi var på sjön från tre till nio. Vita svanar låg vid Klockarholmen. Jag känner mej som en dam, men jag får inte göra som jag vill. Allting ska pappa bestämma, men mamma tycker jag bäst om. Vi for till Björns, där vi kokade kaffe i en bergsskreva. De pratade också om att vi ska få en järnväg, men det är nog inte sant. Det är säkert bara önskedrömmar.

Det blåste på holmen. Det finns inte så många träd där. Då är Borgmästareholmen mycket rarare. Där är som en park. Sedan seglade vi till Djupviken, där vi var hela kvällen och dansade och sjöng.”

Borgmästareholmen var ett kärt tillhåll för många askersundare för i tiden. Det vittnar dagboken om.

” I dag fyller jag 14 år. Jag har druckit kaffe hos mormor. Det liksom spritter i mej av liv. Men mormor säger att det inte passar, jag måste vara sedesam säger hon. Jag tycker det är dumt, för mormor har så många och vida kjolar på sig, men det ska jag nog inte ha. Vi promenerade till Åbron på kvällen. Nu skjuter dom inte så mycket på Borgmästareholmen och det tycker jag är bra. Då behöver man inte vara rädd.”

Skarpskyttekårens övningar skrämde många

”Emilie och Tolins gick i dag på nykterhetspredikan och så blev det seglats till Kalvholmen. Det var också musik och roligheter på Borgmästareholmen. Man blåste i mässingsinstrument. På aftonen var vi på Kyrkbacken. Det var Beckmans och vi.”

”Jag är nu 16 år och har inte skrivit i boken på länge. I dag ska tant Medin komma till Askersund. Hon skall bo vid Nordhammar hos Hedendals. Undrar om hon är snäll?

Jag har varit på båda julottorna och undrar i dag om Gud var med i kyrkan? Det glunkas om på stan att tant Medin har en fästman. Får se hur det går. Hon talar mycket om honom och hon virkar i hemlighet på mellanspets till örngott och lakan åt sig själv. Vad tror hon egentligen? Jag skrattar så förfärligt åt vad? Ingenting.

Vi var ute och provade skridskorna. Vi åkte runt Byfogden två gånger, men det var så kallt. Men nere i vilken, där dom säger att en järnväg ska gå fram, eldade dom på sjön för värmens skull. Där var en ung man som ville hålla mej i armen. Jag vågde inte låta honom göra det även jag själv ville det innerst inne. Han såg trevligt ut , men var kom han ifrån?”

” I dag har fröken Sundblad varit här. Hon har lärt mej knyppla. Sångföreningen har sjungit i dag. I dag har också Emil predikat här. Vi har varit hos faster på kalas. Boströmarna och någon som hette Waldenström och mamsell Berg var där. I går kom mamsell Andersson hem, hon har varit hos sin fästman. Får se hur det går, han är liten och tjock och har varit gift tidigare. Ack,ja…”

En flickaktig förälskelse har börjat spira. Så här låter det:

”Jag såg honom i går, han gick genom östra tullen. Han var lika stilig som vanligt. Men tyst nu min mun! Mamsell Andersson och vi var på Borgmästareholmen och drack kaffe. Det ska bli så fint där ute i framtiden säger dom. Det skall bli alla möjliga förlustelser. Men om man kunde gå över dit på en bro skulle allt bli så mycket lättare. Det skall bli dans och servering av alla slag. När jag skriver just nu har faster gått till Långhällan och en hel syndafamilj har böjt sig vid Jesu fötter”

”Jag såg honom igen. Det har på nytt blivit en bedårande vår. Vinden leker så milt i min kjol och jag känner en berusande längtan att leva ut mitt liv. Förbindelsen tycks gripa mej trots att han varken är vacker eller rik. Men ändå dras alla flickor till honom. Man har dock hindrat mej att gå ut. Jag stod alltid bakom gardinen och såg min vän snedda över parken.”

”Jag måste tänka en stund innan jag skriver. Jag stod nyss nere i torghörnan där jag gömde mej vid Rådhusets gavel. Det ligger en krog strax intill och utanför stod några oroliga hästar. Då-just då-gick han över torget, han kryssade mellan vattenpussarna och höll på att ramla i en stor grop. Mitt hjärta bävade, men han såg mej inte.”

”Vi har varit ute och åkt släde. Efter slädfärden var jag på bal i Stadskällaren. Det var hög stämning, men det luktade sprit av herrarna. Och det tycker jag inte om.”

Sundstedska huset vid Sundsbrogatan, stadens ”societetshus under första hälften av 1800-talet.

Men nu spetsar situationen plötsligt till sig. Ägaren till dagboken har nåt mogen ålder och så här låter det sommaren därpå:

”Jag har gråtit en hel natt. Jag har endast talat med honom en gång och han höll mej i sin famn. Det gjorde mej yr och besinningslös. Men det blev inget mer. Han kysste mej inte ens. Men hur hade inte den natten kunnat sluta? Kanske det var bäst som skedde?”

”Åter har det kommit höst . Jag gråter dagar och nätter. Aldrig mer ska någon få min kärlek. Jag vill nu vara hos Gud och träffa mormor.”

Den 2 juni 1886 kan man läsa följande i dagboken:

”Ja nu sitter jag på tåget. Jag skriver för sista gången i min dagbok. Jag ser dej ej mer älskade lilla stad. Jag tar alla minnen med på färden mot det okända. Nu försvinner staden i ett svart töcken från det bolmande loket. Nu ser jag den sista skymten av mina drömmars stad. Tåget går in en kurva och nedför en backe.

Jag känner att jag börjar bli gammal”.

Som vanligt har vännen Linus Larsson hjälpt till med en del bilder

Mässor av olika slag är populärt. Leif Linus och jag har letat fram lite nostalgibilder från mässor som varit. Till och med en vimpel från mässan 1950 har jag lyckats bevara i mina gömmor. Tydligen hölls en stor mässa i Askersund tredan 1901. Det visar gamla bilder. Mycket folk och festligt. Platsen var gamla Stadsskolan (där Sjöängen finns nu).

Mässaktivitet på gamla IP 1950. Landshövdingeparet Olsson på ingång i sällskap med borgmästare Bernhagen.

1950 hade en del mässevenemang förlagts till gamla IP. Som gymnastikuppvisningar. Några mässor har varit i Närlundahallen och i gamla Askersundsverken. I Hantverksföreningens lokal har det också hållits mässor. Till det här ska också läggas äldreomsorgsmässor.

Mässa vid gamla Folkskolan 1901

Bergqvist yllefabrik i Askersund hade egen monter vid mässan 1901

En del mässor hölls i nuvarande Hantverkshuset. Då 1900 var det hantverkarnas eget hus.

Utställare vid mässan 1950.

Mässparad på Sundsbrogatan 1950

Aspa musikkår ställer upp inför mässparaden 1950

Populäre Kaffe-Petter,Kurt Randelli, kom till mässan 1950. Här tillsammans med Henry Pettersson. Kaffe-Petter hade gjort sig ett namn i radions ”Frukostklubb”

Ofta när förändringar och upprustning i Askersunds Rådhus ska göras dyker namnet Cyrillus Johansson upp. Och då är det ändå 75 år sedan gjorde sin insats med stadens paradhus. Det var han som präglade huset som det ser ut i dag. Invändigt har det dock hänt en del sedan Cyrillus dagar.

Översta på bilden är Rådhuset i dag med en stentrappa ut mort torget. Den fanns på 1700-talet men plockades bort. Bilden nedan. Arkitekt Cyrillus Johansson såg till att den kom tillbaka vid uprustningen 1937. Stenhuggarfamlijen Gustavsson i Askersund ordnade det.

Vem var då mannen med det märkliga namnet? Naturligtvis är han känd för alla i branschen, men säkert inte för askersundarna i stort som stöter på hans namn ibland. Arkitekt Cyrillus Johansson föddes 9 juli 1884. Den dagen i tidens almanacka hade namnet Cyrillus. Troligen har namnet funnits där sedan 1700-talet. Men det var ”bara” ett offentligt namn på den berömde arkitekten från Gävle. I familjekretsen gick han under namnet Lars. Cyrillus avled 1959 då bosatt i Lidingö

Anita Stjernlöf-Lund gav ut en mycket intressant bok 2008, med namnet ”Från Askersund till Östersund”, om Cyrillus Johansson. Hon har gjort en djupdykning i arkitektens väg genom landet, med massor av fina bilder , text och ritningar. En verklig fin och intressant bok som jag plockat lite ur. Den borde stå på hedersplats i alla bokhyllor hos den som är intresserad av byggnader och arkitektur. Och om Askersund.

Har själv var intresserad av mannen med det märkliga namnet som gjorde en kulturinsats i Askersund. Hur gick det till? Bakom Cyrillus jobb i Askersund stod borgmästare Gunnar Bretzner. Han hade varit på besök i Vaxholms rådhus som fått en genomgripande restaurering av arkitekten år 1925. Bretzner blev förtjust i vad som åstadkommits i Vaxholm. Han vill göra något liknande i Askersund. Politikerna i stadsfullmäktige var med på noterna och Cyrillus Johansson anlitades för jobbet.

Borgmästare Bretzner besökte Rådhuset i Vaxholm. Han blev avundsjuk på vad han såg och ville ha något liknande i Askersund. Och så blev det. På den tiden lyssnade man på borgmästaren.

Dekorationsmålningen i entrén från torget gjordes av Gunnar Plamgren, Stockholm. Den finns kvar. Entrén mot torget är stängd och i dag används utrymmet till vigselrum

I boken kan man läsa att restaureringen av Rådhuset skulle stå klart till Askersunds 300-årsjubileum 1937 . Där har det blivit en miss. Jubileet var 1943. Men det kan bli fel på siffror både i böcker och bloggar. År 1937 för restaureringen är rätt.

Cyrillus fick se en äldre bild på Rådhuset vid ett besök. Och på den bilden fanns en yttertrappa från torget. Den hade plockats bort i början på 1900-talet. Det fanns också en urtavla ovanför dörren. Det gamla fotot gav arkitekten impulsen att söka reda på ritningarna till byggnaden. Han hittade ritningarna i Stockholms byggnadsnämnds arkiv, signerade Thure Wennberg år 1780. På de gamla ritningarna fanns förutom en trappa också en urtavla ovanför dörren.

Cyrillus förslag var återskapa Rådhuset till exteriören som fanns på 1700-talet. Men det gjordes också några förändringar. I Rådsalen på övervåningen fanns en del fönster på norra kortsidan (mot Torgahallen). Fönstren murades igen och en ny stentrappa byggdes. Den tillverkades ute på Hagaområdet av stenhuggarfamiljen Gustavson i Askersund. Klockan lyftes också upp för att den skulle bli mera synlig och på den placerades en smed, som är Askersunds stadsvapen.

En genomgripande restaurering av interiören gjordes också med dekorationsmålningar av Gunnar Palmgren. Målningarna finns kvar i taket innanför entrén från torget. Arkitekten gav också förslag till hur torget skulle utformas inför 300-årsjubileet . Han ritade in en fontän framför Rådhuset entré. Men så blev det inte som alla kan konstatera i dag. Den finns i torgparken.

I börja på 1970-talet gjordes en utbyggnad och ny entré. Samtidigt stängdes ingången från torget. Med det har också Cyrillus Johanssons eleganta hallinteriör gått förlorad för besökare i Rådhuset. Han ville att besökarna skulle få en upplevelse i själva inträdandet i byggnaden. Något som förre kanslichefen, Alf Cederlind, drev i många år. Utan att få gehör för sitt förslag. Alf ville att entrén från torget skulle öppnas. För någon vecka sedan blev Alf klar med en intressant skrift om vad som Rådhuset har använts till genom åren. Inom rådhusväggarna har det inte bara döljs politik och byråkrati.

Cyrillus Johansson arkitektgärning kom att omspinna ett halvt sekel. 1910 inledde han med att vinna en stadsplanetävling i Stockholm. Efter det blev han anlitad över hela Sverige. Arkitekterna anlitades på den tiden bara för mera påkostade uppdrag, som offentliga byggnader, banker och praktfulla privatbostäder. Cyrillus intresserade sig för enklare bostäder trots att de inte var så meriterande.

Anita Stjernlöf-Lund, har tagit ytterligare några steg om arkitekt Cyrillus i sin bok.

Anita Stjernlöf-Lund har skrivit den intressanta boken ”Från Askersund till Östersund”, om mannen som präglade Askersunds Rådhus, arkitekt Cyrillus Johansson.

Vem vill inte få lite pengar från en donator. Eller från någon Stiftelse. Kända eller okända. Normalt är det bra att ta emot donationen med utsträckta händer, men när det gäller donationer till kommuner och föreningar kan det bli problem.

Ofta är det gamla donationer som är skrivna efter dåtidens levnadsvillkor. Och att få en ändring från ursprungsdokumentet är näst intill omöjligt. Kommunen har fått ett antal donationer. Många med väldigt lite pengar omsatt i dagens penningvärde.

Den mest kända är Norrys fond där avkastningen skulle gå till stadens förskönande. Under en period fick ett antal husägare pengar ur fonden och en bricka att sätta på vägen. Men ränteavkastningen blev så dålig att den har plockats bort. Räntan räckte nästan bara till en korv med bröd.

Norry hemma lägenheten vid torget

Förre kanslichefen och vännen Alf Cederlind, kämpade ett antal år med att slå ihop smådonationer till en Skolsamfond. Det lyckades men det tog lång tid och många samtal med personer i kammarkolliget, myndigheter och eventuella anhöriga. Barn- och utbildningsnämnden förvaltar tre fonder, Skolsamfonden, Stiftelsen Amy och Östen Carlssons skolpremiefond och Stiftelsen Askersunds Hemvärns studiefond. Vid senaste fullmäktige uppmanade revisor Samuelsson nämnder och andra att söka pengar. Det gjordes allt för sällan enligt henne.

Vet också att det finns föreningar som fått donationer som inte går att utnyttja i dag. Bland anat har IFK Askersund fått en donation där avkastningen ska gå till föreningens bäste bandyspelare. IFK har inte haft bandy på programmet på många år, men det har inte gått att få en ändring till stånd. Pengarna finns men de går inte att använda, om nu inte kammarkolliget ändrat sin syn på saken på senare tid.

Askersunds kommun jobbade hårt för att få en ändring till stånd när det gäller Stiftelsen Systrarna Lodéns Understödsfond. Systrarna var bosatta i Åsbro. Fonden skulle förvaltas av Lerbäcks sockens fattigvårdsnämnd. Men det gällde bara kvinnor i Lerbäcks socken som skulle få ta del av pengarna. Kommunen har ansökt om att få utvidga det geografiska området till hela kommunen. Men det sade kammarkolliget nej till . Det var kvinnorna i Lerbäcks socken som gäller och inget annat. Donationsbrevet skrevs 1949.

Faktum är att jag själv fått ta del av en donation när jag gick i skolan i början på 50-talet, bara som en liten parentes. Det handlade inte om pengar utan kläder. En socialdam som tillhörde den etablerade kretsen i Askersund kom till klassen och förklarade att jag skulle få hämta kläder vid Ymos barnaffär i Askersund. Jag fick inte välja själv. Det var redan klart vilka kläder jag fick. Damen och butiken hade gjort valet. Som tur är den här typen av välgörenhet borta. Tror att namnet var Spångbergs fond. Anledningen att just jag fick kläder var att vi var många och det fanns inte precis någon överflöd av pengar hemmavid.

Jag lägger med lite av donationsbrevet från Lodéns i bloggen, bara för att visa hur det kan se ut. Hoppas texten syns.

De socialdemokratiska politikerna Johan Calais och Ronny Larsson bjöd på bokrelease i helgen (22 april). Johan har skrivit och kommit med idén. Ronny har gjort illustrationerna. Resultatet blev en bok för barn som heter En saga om och med Harald och Britta.

Bild och Kultur i Skyllberg har redigerat boken och gjort layouten.

Johan Calais och Ronny Larsson

Bild och text kommer från en Facebooksida

Hur ska det bli med de historiska marknaderna i Askersund? De senaste åren har Lions ansvarat för marknaderna men har nu sagt upp avtalet med kommunen.

En 50-talsbild från marknaden i Askersund

Uppsägningen nedan:

”Härmed säger Lions Club, Askersund upp avtalet för vår- och
höstmarknad i Askersund med omedelbar verkan.
Lions Club Askersund har haft intentionen att följa avtalet men måste
tyvärr på grund av personella resurser, ålderdom och sjukdomar
bryta detta avtal i förtid. Även om viljan finns, så finns inte
mankraften och möjligheten.
Via Lions VP och Sekreterare.
Åsa Pitkänen & Dan Ljungvall”.

Det var i februari 1550 som Gustav Vasa bestämde att det skulle vara två gånger årligen, sista onsdagen i april och sista onsdagen i augusti . Och så har det i stort varit sedan Gustav Vasa , förklarade hur det skulle vara. Kungen menade att Askersund var en lämplig handelsstad vid norra Vättern. På senare år har det inte varit någon vårmarknad och höstmarknad har flyttas till en dag. En lördag. Men det har varit marknad.

Ansvariga på kommunen får nu jobba snabbt för att hitta en lösning. Det vore väl synd om marknaderna försvann efter 473 år. Marknadsbesöken har varit ett måste för många. Jobbade ihop med en person som tog semester marknadsveckorna för att han helt kunde ägna sig åt försäljarna på heltid.

Vi väntar nu på spänning på en marknadslösning….

Vinterbadare och andra som badar året om  i Askersund har i flera  år  haft ett önskemål  om att få en enkel omklädningshytt  ute på Borgmästareholmen. Allt för slippa byta om inför  öppen ridå. Under  vinterhalvåret finns ett stort gäng  kvinnor som använder  den fina badplatsen ute på ”holmen” .  De vill inte bli fotograferade  från höjden ovanför badet.  Det är sådant som har hänt.

 Ombyte vid Borgmästareholmen. Det saknas en omklädningshytt och det verkar inte bli någon heller. Trots önskemål i flera år,

Tekniska förvaltningen är dock kallsinniga till förslaget . En av de flitigaste vinterbadarna, Marita Mattsson, har drivit frågan under flera år. Men nu  börjar hon tröttna. Hon och flera andra menar att det bara är det stora dyra byggen som räknas i Askersund. En liten omklädningshytt är inget att bry sig om.

Tekniska förvaltningen svar till badarna är stentufft. ”Kommunen kommer  inte att ombesörja någon omklädningshytt  vid Borgmästareholmen. Omklädningsrum  och bad finns vid Haga”, skriver förvaltningen med vänliga hälsningar utan någon vidare förklaring.

Kanske det handlar om pengar även om en enkel omklädningshytt inte för med sig  några större kostnader i den stora budgeten.

Att sedan folk vill bada  vid Borgmästareholmen för att det är ett bra och lämpligt bad, verkar vara en annan sak. Alternativet  är att byta om  och ute vid Haga  och sedan  vandra en halv kilometer till ”holmen”. Eller bada vid Haga.

Borgmästareholmen har blivit ett populärt bad. Året om.

Fler och fler  badar vid det fina badet på ”holmen” . Enligt de som badar där så är de mycket  nöjda med badstranden  och sjöbotten. Brukar själv bada vid  ”holmen”. Ett  bra ställe att bada  vid. I den nya turistfoldern ”Visit -Askersund”, finns det ett stort antal bad i kommunen  uppräknade. Också badet vid Borgmästareholmen. Men då utan omklädningshytt.

Som journalist hade jag mycket med familjen Kindbom att göra. Pappa Henry kallades ”Guds vandringsman” och blev en rikskändis. Familjen hade sitt säte i Svanvik utanför Karlsborg. Nu var det ett tag sedan någon i familjen hörde av sig. Det har varit berikande att träffa gänget. Och då ska ni veta att jag inte är särskilt religiös, men jag har respekt för alla som valt en linje i livet och följer den.

Familjen Kindbom mötte jag många gånger både när de höll auktioner och vid sångstunder i olika kyrkor. Och naturligtvis också vid Forsviks kanal när passagerarbåtarna slussade. De sjöng, delade ut blommor och välsignade de som reste med båten. Ett mycket uppskatta inslag, som de fortsatt med. De har också varit ute vid vägarna när cyklisterna i Vätternrundan passerat. Många av cykelkämparna behöver säkert en välsignelse för att orka fram till målet i Motala.

Som jag nämnt var evangelisten och lantbrukaren Henry Kindbom en rikskändis. Äldre personer minns honom säkert. Men man måste nog vara lika ålderstigen som jag. Han dök alltid upp vid stora folksamlingar, välsignade och sjöng en psalm. Henry var en ekumenik av renaste vatten. Det gick inte att stänga in honom i någon frireligiös fålla. Han trivdes lika bra bland missionsförbundare, som bland kyrkobröder. Vid ett tillfälle fick han till och med lämna sin välsignelse i berömda Cirkus Altenburgs manege. Då kände han sig helt nöjd.

Redan 1915 blev Henry Kindbom kompanjon med vår Herre. Kompanjonskapet höll sig fram till hans död 1976. Då hade han hunnit bli lite över 80. Det går många historier om förkunnaren Kindbom. Jag har fått många berättat för mej. Till att börja med hade han problem med polisen. Det var inte helt vanligt att en enkel odalman gick omkring och välsignade folk. Första gången polisen tog hand om honom enligt min berättare var vid Hjo-utställningen 1923. Polisen hade inte vant sig vid den ovanliga synen. Kungen var där och Kindbom fick sitta kvar i häktet till majestäten lämnat staden.

Kindbom blev dock senare vän med ett antal kungliga personer. Vid en tillställning i Axvalla en tid senare utspelades samma scen. Den här gången fördes han med polisbil ut ur samhället för att släppas av i en dikeskant mellan Billingen och Axvalla.

När Gustav V passerade en västgötastad försökte Kindbom komma till kungens uppvaktning. Men polisen som kände Kindbom sedan tidigare motade bryskt bort honom, men det upptäckte kungen.

”Låt honom vara det är ju min vän Kindbom” blev uppmaningen från kungen.

Kindbom hade alltid bra kontakt med kungahuset

När Gustaf V firade sin 90-årsdag befann sig Kindbom på borggården. Han blandade sig med en skara journalister och kunde på så sätt ta sig fram till kungen och till mikrofonen för att framföra en Guds välsignelse. Kindbom träffade också Gustaf VI för en pratstund på lantbruksutställningen i Jönköping 1959.

Henry Kindbom hade aldrig någon baktanke med sin förkunnelse. Han var Guds vandringsman som inte skiljde på folk. Sönerna och döttrarna har gått i samma fotspår som pappa Henry när det gällde tron. Och vad jag förstår har även barnbarnen gjort det samma.

Auktion vid Statt i Askersund med Kindbomsfamiljen som ansvariga. Bilden är från 1980 och utropare är Anders Kindbom

En del av bilderna till bloggen är hämtade ur boken om Henry Kindbom.

Berättade för en tid sedan på bloggen om Askersunds flitigaste fotograf genom åren, Kjell Johansson. Han ägnade sig åt svarvaryrket där han blev mycket skicklig. Men han kunde lika gärna ha blivit fotograf. Många av hans bilder är helt unika. Kjell har bland annat plåtat massor av försvunna Askersundsmiljöer. Han har också varit aktiv i Askersunds fotoklubb och vunnit priser. Kjell har också haft fotoutställning i Askersund.

Auktion på gamla Konsumgården (Åhlins). Kjell vann en tävling med den här bilden.

Kjell Johansson

Som gammal god vän till ”svarvar-Kjell” fick jag löfte om att publicera en del av hans bilder på bloggen. Och det är bara att tacka och ta emot. Någon har tidigare använt hans bilder och förvandlat dess till konstnärens egna tavlor. Utan att nämna Kjell. Det tycker han är lite knepigt. Men han var snäll. Säkert väcker Kjells bilder många minnen. Kjell finns inte i livet längre, men hans bilder lever.

Marknad i Askersund

Birger Tjommen Andersson

Josua Larsson

Hotell-Gustav

Holger Karlsson

Torghandel

Nisse Lundstedt

Pelle Landin

Diskussion på Rådhustomten

Märta Göteborgs-Posten

Brandövning i Askersunds hamn

Motala-Express på gång in i Askersunds hamn

Askersunds köpmän hotas då fri parkering slopas! Så löd en rubrik i tidningen 1972. Köpmännen var mycket oroliga över att förlora sin ställning som handelscentrum för Sydnärke. Köpmannaföreningen menade att det just var den fria parkeringen som hade gjort Askersund till en attraktiv handelsort. Och torghandeln i kombination med många butiker. I en skrivelse till kommunstyrelsen vädjade köpmännen om att beslutet om begränsade parkeringstider på torget skulle skjutas på framtiden. Det var inget för en småstad. Så löd det för snart 40 år sedan

Torget 1972

Brukar roa mej med att jämföra förr och nu i mina bloggar. Hur politikerna tänkte då och nu. I det här fallet var också köpmännen inblandade. Förändringens vindar har skett. Och det är väl naturligt. När det gäller torget i Askersund har det funnits nästan lika många idéer som kullerstenar.

I dag anses tidsbegränsningar är nödvändigt för att få lite rotation på torgparkeringen. Det finns ju också P-skivor som ska sörja för att alla blir laglydiga. Det är förstås inte själva skivan, utan parkeringsvakter som kommer till staden någon stans ifrån.

1972 drev köpmännen frågan om att det måste upp flera anvisningsskyltar på torget till andra P-platser. Och att kommunen borde prioritera en utökning av parkeringsplatser. Lämpliga platser ansågs vara i kvarteret Garvaren och Hattmakaren (bakom Åhlins).

Så här såg det ut på gården där Åhlins finns i dag vid Storgatan. Husen revs och ersattes med en hall. I det sammanhanget vill köpmännen ha en allmän parkering inne på bakgården.

Köpmännen menade att det inte enbart gällde deras egna intressen. Det skulle bli problem ur service-,sysselsättnings –och skattesynpunkt om den fria parkeringen slopades.

Kommunstyrelsen lämnade över skrivelsen till Trafiksäkerhetsverket. Och vad jag minns tog det sedan ett antal år innan parkeringsbegränsningar infördes.

Bara en liten påminnelse om hur tiderna och tankarna kring ett torg kan förändras. Och det beror förstås på att det är en helt annan trafiksituation i dag än för 40 år sedan. Bilarna fick plats på torget. I dag vill också folk parkera så nära butikerna som möjligt när de ska handla. Sådan är utvecklingen. Titta bara på det stora köpcentren som växt upp. Där är bra parkeringar nästan viktigare än det som finns i butikerna….

Varje dag  kan  vi läsa och höra om hur viktigt det  är att de anställda på företagen , trivs och motionerar. Då blir det bättre resultat. För mej är det ganska självklart. Electrolux i Askersund var en föregångare på området. Det berodde  mycket  på chefen för företaget i Askersund, Helmer Oscar Rajfors. Och det här var redan  i början på 50-talet. Han såg bland annat till att det fanns en fotbollsplan utanför fabriken. Det spelade brännboll, kastades pil, det hölls femkamp, spelades fotboll, för att nämna något.

Electrolux AB Motala var under 15 år en stor arbetsgivare i Askersund. Som mest arbetade ett 50-tal personer i lokalerna vid Repslageriet i korsningen Torebergsvägen – Trafvenfeltsvägen. I dag används industrifastigheten till förskoleverksamhet. Ute på stan sa folk alltid lite elakt att de anställda satt och gjorde ”motstånd” i fabriken. Men så var det inte. Huvudsysselsättningen var tillverkning av kyltermostater. Fabriken i Askersund var en satellitverkstad till Electrolux i Motala. Verksamheten pågick mellan 1951 och 1966.

Chefen vid Electrolux i Askersund Helmer Oscar Rajfors. En populär chef som anställda pratar om än i dag.

Rajfors  var helt säker  på att trivsel och motion gav bättre produktionsresultat. Och så blev det också. Jag har fått ett antal bilder  från Henry Johansson som jobbade där. Träffade en före detta anställd  för  några dagar sedan. Hon förklarade att Electrolux var den bästa arbetsplats  hon haft. Helmer Oscar skulle ha varit nöjd  om han hade fått höra det.

I min bok ” Oves observationer ” som Skyllbergs Bild  och Kultur gett  ut finns det ett kapitel om Electrolux om någon är intresserad. Varannan söndag medverkar jag också i Nerikes-Allehanda med en krönika med lite blandat om det skulle vara så.

För några  månader sedan skrev  jag om Vagnfabriken i Askersund. Den är borta för  länge sedan  och låg ut med Hagavägen. I fabriken  tillverkades bland annat  leksakskartor  och besparingsringar. Det var ringar som kunde användas i vardagslag för att spara det  riktiga vigselringarna av guld. Det fanns även lite guld på kristidsringarna som de  också kallades. När  jag skrev Bloggen  hade jag  ingen bild  på de då på populära ringarna. Men det har jag nu. Dottern till den siste  ägaren av fabriken, Inga, hade läst och hörde  av sig.  Inga hade fått ärva  en påse ringar. Hon bor i Helsingborgstrakten men är ibland  upp till sin barndomsstad, där  hon bor i ett litet rött hus vid Hospitalsgatan. Ett arv efter  sina föräldrar.

Lägger med den tidigare bloggen.

Kristidsringar i mässing för att användas till vardags. De riktiga ringarna användes bara till helgen.

Tidigare blogg:

En gång i tiden satt många kvinnor  i Askersund  och sydde verkstadskartor till barn. Uppgiften var att sy på leksaksverktyg på en karta. En trevlig  leksak. Wibell-Metodens  RingFabrik  vid Hagavägen stod för tillverkningen. Det var ett hemarbete som många nappade på. Det gav  några kronor  extra i portmonnän.

Kvinnorna-för det var kvinnor som gjorde den typen av hemmajobb vid den tiden- sydde  på olika verktyg  på kartorna. Hjalmar Forsell startade verksamheten. En stor sak  var också så kallade  kristidsringar , förgyllda  förlovnings-och vigselringar i  mässing. Forsell var ursprungligen folkskollärare, bland annat på Edö. Senare  utbildade han  sig till dövstumslärare och var verksam som sådan en kort period innan han  startade  Kortvarumagasin i Askersund, Linköping, Katrineholm, Stockholm och Flen. Han avled 1934.

Senare tog Per Ekström  över verksamheten och drev den ett antal år med några anställda innan gjutare Nisse Olsson tog  över. En son till Nisse, Sven-Erik, hade en verktygskarta  kvar i sin ägo som jag har plåtat av. Någon ring hade han inte kvar, men det kanske  är  någon som har? Tycker  det är lite  udda med leksakstillverkning i Askersund som inte så många känner till. För att inte tala om ringtillverkning. Sven-Erik har alltid undrat  över varför hans pappa tog över. Han fick aldrig  något svar. Det var i alla fall inte för att tjäna grova pengar. Det fanns inga stora pengar  i verksamheten. Nisse jobbade kvar på Askersundsverken även när han drev fabriken. Har själv minnen av fabriken. Farsan Sven jobbade där. Nisse  lade ner verksamheten efter  några år och fabriksbyggnaden revs. I dag  finns en gräsmatta  och en parkering  på samma plats.

Bild:Kjell Johansson

Själv skulle jag behövt en kristidsring. Min ”riktiga” ring försvann snabbt i samband med en fotbollsmatch på idrottsparken i Hallsberg. Plockade av ringen och placerade den på bänken där jag bytte om. När jag kom in efter matchen var ringen borta. Den hade förmodligen ramlat ner i det glesa golvet i omklädningsrummet. Kunde ju inte begära att de skulle riva upp golvet. Ringde till vaktmästare Carlos men han hade inte hitta någon ring. Men jag har klarat mej utan ring. Det har rullat på precis som i matchen i Hallsberg. Hur det gick? Minns inte, har spelat så många matcher. Men jag minns i alla fall att ringen försvann.

Privat eller offentligt? Det är en fråga som diskuterats flitigt på senare år när det gäller vården. Förhoppningsvis kommer politikerna att enas om något som är bra för alla och att ingen kan sko sig på skattebetalarnas pengar. Och på de som behöver vården.

Här låg Marieborgs vårdhem. I dag är byggnaderna borta och har ersatts med ett hotell

Privata vårdhem är annars inget nytt för Askersund. Man skulle nog kunna säga att Anna Beckman finns med bland privatpionjärerna. Redan 1919 startade Anna Beckman ett privat vårdhem i Marieborg, som också var hennes föräldrahem. På den platsen ligger i dag Hotellet.

Vårdhemmet -eller asylen som det hette på den- öppnade med platser för ”obildade sinneslöa”. Det gällde 28 platser. Med platserna räckte inte till. Därför öppnade hon också ett vårdhem i Vasshammar med 53 platser. Men det fanns problem med Vasshammar. Det var dyrt att bygga om fastigheten. Ett annat problem var att lönerna för den kvinliga personalen hade höjts med 50 procent och för den manliga med 100 procent. För att lätta på trycket beviljade landstinget ett räntefritt lån på 20 000 kronor. Men det fanns ett krav med lånet. ”Asylisterna” från Örebro län skulle ha företräde till de 53 platserna.

Efter nästan 30 år gav Anna Beckman upp sin verksamhet. Och det av hälsoskäl. Hon hade med ljus och lykta sökt efter någon som skulle ta över Marieborg. Men misslyckats. I det läget vände hon sig till landstinget. Förvaltningsutskottet gjorde en undersökning av vad som skulle hända om hemmet lades ned och möjligheterna att flytta patienterna till andra vårdhem.

Landstingspolitikerna kom fram till att hemmet fick vara kvar. Alternativet var annars att alla patienter skulle skrivas ut och sändas tillbaka till sina respektive hem. Och det skulle inte vara lyckat. Landstingspolitikerna väntade också på en utredning rörande ”sinneslövårdens framtida organisation”. Även på den tiden var det på modet med utredningar.

Landstinget beslutade hyra Marieborg av fröken Beckman från den 1 oktober till 1947 till den 30 september 1952. Den 1 juli 1950 övertog landstinget även Vasshammars vårdhem

1954 antog Riksdagen en lag som krävde att landstingen skulle svara för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. En plan skulle också upptas för specialskolor, vårdanstalter och för öppen vård. Slutna anstalter som Kristinaskolan, Vasshammar och Marieborg skulle upphöra vid årsskiftet 1954-55. I december 1957 överfördes sista patienterna vid Marieborg till landstingets nya anstalt i Nora, Hagbyhemmet. Kristinahemmet och Vasshammar dock blev kvar ytterligare ett antal år.

Anna Beckman drev också vårdhemmet i Vasshammar. Bilden är därifrån

Själv har jag erfarenhet av många som bodde på Marieborg. Jobbade då i en köttbutik som levererade varor till Marieborg. Ibland kom några av de boende där och hämtade varor. Det var alltid en högtidsstund. Samtalen blev både långa, intressanta och roliga. Och de hade funderingar som jag aldrig tänkt på tidigare och som berikade livet. Många gånger förstod jag inte varför vissa personer hade hamnat på Marieborg. Det var människor som kunde ha gjort en insats i samhället lika väl som någon annan.

Marieborg kom senare att användas som Vandrarhem, som lekskola och föreningslokal. Sedan revs allt. En av byggnaderna drabbades också av en brand.

Personal vid Marieborg

Beckmans vid Marieborg 1911

Bild från tidigt 1900-tal med Marieborg till vänster

Bilden är plåtad från Sundsgården mot Marieborg

Bild från 80-talet vid rivningen av Marieborg.

Leif Linus och Kjell Johansson har hjälpt till med bilder. Och några har jag tagit själv. Erik Larsson på Landstingsarkivet har också varit behjälplig med material .

I Askersunds hamnområde fanns fram till i början av 1970-talet en ståtlig röd kvarnbyggnad i fyra våningar. Det var en imponerande träbyggnad som tyvärr revs. När kvarnen byggdes 1908 vallfärdade folk till stan för att se det imponerande bygget. Och det kan man förstå.

Bilden på kvarnen är från 1972 strax före rivningen. Bilden är tagen från baksidan av Hamnmagsinet.

Bild: Kjell Johanson

Bild:Kjell Johansson

En mycket gammal bild. Kvarnbyggnaden syns till vänster i bild.

När kvarnen revs förändrades hamnbilden helt. Tittar man på bilder från 60-talet så kan man tycka att de styrande på den tiden borde gjort något bättre av den gamla praktfulla byggnaden , än att jämna den med marken. Det fanns också planer på att riva gamla Hamnkontoret samtidigt med kvarnen. Som tur var blev det stopp på dessa planer. Många askersundare protesterade mot rivningen av kvarnen, men vad hjälpte det. På den tiden hjälpte det inte att protestera. Annat är det i dag…

Kvarnen i Askersund var en bygdekvarn som flyttades från Ängatorp till stan 1908. Det jag vet är att den uppfördes någon gång på 1880-talet. Väl inne i Askersund var det ett kvarnaktiebolag som ansvarade för driften. Åtminstone till att börja med. Det visar gamla annonser. Aktiebolaget ägde också tomten där IOGT finns i dag. Ägarna till kvarnen ville in till Askersund som var centrum för båt-och tågtrafik.

Oskar Hagle blev ägare till kvarnen 1933. Han drev den fram till 1964, då ”mjölnardrängen”, Henry Persson, tog över. Han hade jobbat under Hagle sedan han tog över kvarnen. Han blev också förman vid kvarnen. I Askersund gick han under namnet ”Mjölnar-Henry”. Ett ganska logiskt smeknamn om man säger så. Henry drev kvarnen fram till det bittra slutet.

Henry Person och Oskar Hagle

Henry Persson och Olle Karlsson

Bild Eric Englund

Askersunds kvarn var länets största bygdekvarn. Hushållen kunde köpa mjöl direkt från kvarnen. För lantbrukarna fungerade den som en så kallad löneförmalningskvarn, där man malde sin säd. Största kunderna på 60-talet var stadens bagerier, där man i största möjliga utsträckning använde sig av Askersundsmjölet. Det blev mycket gott bröd av mjölet från Askersunds kvarn hävdade bagarna. På den här tiden hade kvarnen stor betydelse för bygden och var ett viktigt företag i stadens näringsliv.

Askersunds kvarn var knuten till lantbruket på ett alldeles speciellt sätt, då företaget också fungerade som ett slags sädesbolag genom att driva handel med utsäde, fodervaror och fröer.

På 60-talet ansågs Askersunds kvarn vara en modern rörelse i gammal stil. Det sistnämnda med tanke på att verksamheten var inrymd i en träbyggnad av typsikt 1800-talssnitt. Maskinparken var också imponerande enligt kvarnexpertisen, med tre par stenar, en havrekross och tre valsstolar. Till det kom också rensningsmaskiner och andra specialanordningar.

När kvarnen revs hade en grupp Sjöbodar redan uppförts mot Storgatan. Kvarnen skulle ge plats för ytterligare en rad. Och så blev det också. Men frågan är om inte både Sjöbodarna och kvarnbyggnaden fått plats. Det var ändå den ståtliga kvarnen som gav karaktär åt hamnområdet. Förhoppningsvis var rivningen av en sådan kulturbyggnad en engångsföreteelse. Det är vad jag tycker efter ha titta på äldre bilder. Minns själv också hur det såg ut när kvarnen fanns kvar. Så gammal är jag…

Som vanligt har Leif Linus, hjälpt till med en del bilder , liksom Kjell Johansson.

Pensionärernas Riksorganisations PRO-avdelning i Askersund har fått en ny ordförande. Marianne Wright tar över efter Birgitta Lindblad. Den senare har varit ordförande de senaste åren.

Kassör  är  Hans Muckenhirn och sekreterare Britt-Marie Muckenhirn.

Årsmötet  hölls  på hotellet. För  underhållningen svarade Lasse Luthman. Per Eriksson ledde mötet som ordförande.

Flera TV-program handlar numera om olösta kriminalfall. Ibland får programmen in tips så fallen kan lösas, men många blir olösta. Själv minns jag ett lite udda fall från Svinnersta i mitten på 50-talet, som vad jag vet fortfarande är olöst. Förmodligen också lagt till handlingarna.

Polismännen Erik Lindmark och Verner Karlsson undersöker vedhögen i Svinnersta.

Hemma hos ett äldre lantbrukarpar i Svinnersta exploderade vedspisen. Det var nära att sprängskotten som fläkte upp familjens spis kostat kvinna i huset livet. Men hon klarade sig undan med svåra ansiktsskador. Av attentatet blev hon också blind på ett öga. Mycket tragiskt. Explosionen inträffade när frun i huset lade in ved i spisen för att koka kaffe. Någon hade laddat några vedklabbar med sprängämnen. Några detonerade , men det fanns ytterligare tändhattar som inte detonerade, så explosionen kunde ha blivit mycket värre.

Järnspisen exploderade när hustrun i huset skulle koka kaffe

Från polishåll visste man inte från början inte hur man skulle beteckna Svinnerstahändelsen. Var det ett mordförsök eller bara ett dumt tilltag? Ja det var frågan? Efter sprängningen började det brinna i en kudde och i en soffa. Branden släcktes av en städhjälp som paret hade anlitat. En sak var dock klar, tändhattar och sprängämnen hade apterats i vedklabbarna. Maken hade burit in veden på morgonen eftersom han visste att det skulle komma en släkting och baka under dagen. Frukosten lagdes i spisen utan att något hände. Elden fick slockna och det var när frun i huset tände på senare för att koka kaffe som explosionen inträffade.

Landsfiskal Hugo Haag i samtal med den drabbade husägaren

Polisen lade ner ett mycket omfattande arbete med att höra olika personer. Uppgifter som kunde lösa det så kallade ”spisattentatet”. Dock utan resultat. Kriminaltekniska anstalten fick ta hand om vedklabbar, tändhattar och övriga fynd för analys. Men det ledde heller inte till någon lösning.

Bara ett lite exempel på svårlöst fall, men det är säkert bra att det finns program som kan lösa kriminalfall och hjälpa människor som drabbats.

Ber också om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten , men gamla tidningsbilder blir inte bättre.

Kommunekolog Per Karlsson Linderum berättade i veckan på Naturskyddsföreningens möte om kommunens naturvårdsprogram, som ska vara klart nästa år. Det kommer att publiceras för allmänhetens synpunkter, när inventeringarna blir sammanställda och eventuella åtgärdsförslag blir klara. Omställning av gräsytor som nu klipps kanske kan användas med större klimatnytta och artrikedom med annan skötsel är exempel på en tänkbar åtgärd. Åter-vätning av utdikade våtmarker, som kan rena vattendrag från fosfor och kväve och minska algblomningen i Alsen, kan också vara en möjlighet.

LONA-bidrag finns att söka för olika åtgärder, men för 2023 har tyvärr de statliga anslagen tagits bort. Flera frågor och diskussionsinlägg handlade om Lindbomossen och Borgmästarholmen, exempelvis funderade man över ”plockepinn” och igenväxning på holmen och varför träd sågats ner i mossen. Nersågade träd i mossen beror på att man vill skydda ruvande strandfåglar från att bo och ungar attackeras av fåglar, som kan sitta i träden ovanför och bevaka. På holmen handlar det om att satsa på stora träd, t ex ask, eftersom det är en hotad trädart, då kan det behöva skapas utrymme runt dem för att kunna utvecklas. ”Kan man tänka sig får på Borgmästarholmen?” var också en fråga som ställdes. Det rapporterades också att ett bestånd av nattviol i naturområdet vid Solberga förstörts av maskiner, trots att instruktioner fanns för att undvika skadan.

Därefter övergick föreläsningen till ett LONA-projekt, som Per nyligen avslutat söder om Tisaren. Det handlade om vilda bin, som hör ihop med att det måste finnas åkervädd i vägkanter och betesmarker. Många nyregistrerade observationer registrerades, eftersom man tidigare inte upptäckt dem i Örebro län. Guldsandbiet kräver att det måste finnas minst 200 blommande plantor av ängs- eller åkervädd inom ett område inom 200 meter från boet för att de ska kunna föda upp sina larver. Därför får man inte slå vägkanten förrän sent på hösten. Det finns också många andra insektsarter som inte heller finns kvar på grund av lant- och skogsbrukets storskalighet och brist på betande djur i skog och hagar. Den som vill läsa mer om detta kan hitta rapporten ”Hjälp våra vilda bin” på Länsstyrelsens hemsida. Många fina bilder på sällsynta insekter och fjärilar fick besökarna också se, åhörarna verkade väldigt nöjda med de nya kunskaperna av applåden att döma.

Flickorna i Askersund har alltid varit populära, om man se till böcker och revyer. År 1912 kom G.H Melin, ut med 25-öresboken ” Flickorna i Askersund” på Albert Bonniers förlag. Fyra år senare , 1916, satte revykungen i Göteborg, Axel Engdahl, upp en nyårsrevy med namnet ”Flickorna från Askersund” på Folkteatern. Säkert var han inspirerad av Melins bok. Visste inte om revyn själv men för en tid  sedan fick jag ett program från Gunnar Schön, som driver ett antikvariat i Helsingborg.

Flickorna från Askersund i baletten

Melins bok om flickor från Askersund 1912

Det fanns inte mycket med i programmet och revyn från Askersund trots namnet. Men flickorna i baletten var från Askersund enligt programmet. Men det var nog mera på skoj. Tror inte det fanns så många balettflickor i Askersund 1916 som åkte till Göteborg för att sprattla med benen. Engdahl skrev bland annat också ”Askersunds-Goliats visa” som handlade om en viss Messalina Pettersson. Många kända teaternamn fanns dock med i ensemblen. Bland annat Erik ”Bullen” Berglund. Han uppträdde som revy-och kuplettsångare. Vid sidan om det var han matskribent och filmaktör. Bullens pilsnerkorv är uppkallad efter honom. Vidare fanns Carl Hagman, Ludde Gentzel och Alfhild André med nyårsrevyn.

Erik Bullen Berglund var med i nyårsrevyn.

Bullen Berglund var också matskrivare och blev också känd för sin pilsnerkorv

Från revyprogrammet

Varför skådespelaren, revyförfattaren och teaterchefen, Axel Engdahl, plockade med Askersund i namnet är oklart. Men som jag nämnt , det var nog för Melins bok. Det kanske lät lite roligt med småstaden Askersund som revynamn… Han drev Folkteatern i Göteborg i Göteborg under många år. Engdahl avled 1922, 59 år gammal. Han fick till och med en gata i Göteborg uppkallad efter sig. Engdahl var en mycket aktad teaterman.

Det är några år sedan nu det skrevs om flickorna i Askersund. De flickor som det skrivs mest om nu är Systrarna K, Åsa och Karin Karlson. Två pigga systrar som underhåller med sång och musik. Och då inte bara i Askersund. Arrangörer lite var stans i Sverige har upptäckt systrarna vars vagga stått i Dalby, Zinkgruvan.

Askersunds många gamla innergårdar har starkt bidraget till den lokala konsten. På bloggen finns bilder från gamla Konsumgården. Konstnär Hjalmar Trafvenfelts katthatande foxterrier måste också få ett stort köttben på sin minnessten för sin insats för den lokala konsten. Det finns många gårdsmiljöer bevarade i oljemålningar utförda av majoren och konstnären Trafvenfelt. Hunden tålde inte katter. När han fick se en katt blev det full jakt inne på gårdarna. Konstnären måste då skynda till för att avstyra blodiga bataljer. Det var vid sådana tillfällen konstnären också upptäckte nygammal miljöer att måla.

Auktion bakom gamla Konsum på 50-talet

Auktionist Swidén

När tavlorna överlämnades till Askersund stad 1921 som en donation förklarade också konstnären att hunden spelat en ej oviktig roll vid tillkomsten av många tavlor. Trafvenfelt dog 1937 vid 85 års ålder.

Bild från 1936. Ryttare inför hembygdsfesten

Innan Konsumhallen byggdes

Arrenius butik vid Storgatan där Åhlins finns i dag

Så här såg det ut innan Konsum byggde den butik som Åhlins finns i.

Linus Larsson har hjälpt mej med bilder från Konsumgården.. På den platsen finns i dag Åhlins (Storgatan). Inne på gården där parkeringen finns i dag hölls bland annat auktioner. Innan Åhlins kom fanns Konsum i lokalen. För att ge plats för den nya Konsumhallen revs ett hus där både Konsum och Arrenius kläder var inrymda.

Bokbindare Holm hade lokal inne på gården

Energidebatten är i full gång. Senaste var det hård bud i riksdagen om vilka energikällor det skulle satsas på. Och hur man skulle spara på el. Kärnkraften är verkligen på tapeten också efter regimskiftet .

Bara en liten tillbakablick när det gäller belysning i kommunen. Då med hjälp av en del bilder från vännen Leif Linus. För snart 160 år sedan fick Askersunds centralort sin första gatubelysning. Det var gatlyktor med snodda vekar som eldades med rovolja. När det var månljust tändes inte lyktorna. Stadens styrande ville spara på oljan. Men klagomålen över dålig belysning spred sig. Då gjordes för den tiden ett radikalt grepp, lyktorna började eldas med fotogen. Från början fanns det 15 lyktor som spred ljus över stadens gator.

Hamntorget för ett antal år sedan

År 1898 så blev det aktuellt med elektrisk kraft från en kraftstation vid Starketorp. Erbjudandet kom från ingenjör Axel Giöbel , Bastedalen och statsfiskal Setterberg. Ett år senare stod kraftstationen färdig. För att driva stationen hade Askersunds Elektriska AB bildats. Askersunds stad fick då ett erbjudande från bolaget om gatubelysning med glödlampor. Några i stadsfullmäktige var motståndare till nymodigheten med glödlampor. De hade en usel ljuseffekt menade många. Frågan blev också bordlagd, men bara några månader. Tisdagen den 10 oktober 1898 strålade Askersund för första gången i elektrisk belysning. Många butiksägare var dock kritiska till den nya belysningen. Den nya belysningen tog sig inte in i butikerna som den gamla med lyktor. Handlarna fick använda stearinljus och fotogenlampor för att klara kommersen.

Korsningen Norströmsgatan -Sjötullsgatan tidigt 1900-tal. Kolla belysningen.

Linjeförman Oskar Johansson åkte runt med sin bil och bytte glödlampor i gatubelysningen en gång i tiden. Elaka tungor sa att han saknade körkort, men det hade ingen betydelse i det här fallet.

De gamla gatlyktorna ställdes upp på Rådhusvinden. Ett annat problem för askersundare var att gatubelysning släcktes redan klockan 23 . Folk fick treva sig hem genom gatorna i mörker. Men det fanns undantag från 23-regeln och det var när kraftverkschefen och stadsfiskalen hade fest hemma eller var på hotellet. Då strålade gatorna i full belysning långt inpå natten.

Vattentillgången vid kraftverket i Starketorp blev för liten ganska snart. Ett konsortium bildades , som köpte in fallen vid Näs i Motala. Och då bildades också Motala Ströms Kraft AB, som levererade ström till Askersund under massor av år.

Norra Bergen i Askersund. På platsen byggdes sedan Samrelaskolan. Och belysning fanns.

Fin lykta vid slaktare Helmer Anderssons gård 1890-tal, Stora Bergsgatan -Norströmsgatan

Ströms hörna . En 40-talsbild i skymning

Landskyrkan i början av 1900-talet. Det var sparsamt belysning i hamnområdet på den tiden som synes. En stolpe i närheten av bron.

En del faktauppgifter är hämtade ut Haugards ”Askersundiana”.

———————————————————————-

Askersunds kommun ville göra en satsning för drygt tio år sedan på elbesparingar. Kommunen räknade med att kunna spara lite pengar på att släcka ner en del park-och gatubelysningar på orter där begreppet ”samlad bebyggelse” inte kan användas. Men nedsläckningen kom inte att ske utan protester. Ärendet var ute för yttrande till lokalföreningarna. Politiker från de aktuella orterna hamnade i mörker på hemmaplan när förslaget lades fram.

I yttrandet från Zinkgruvan sa man att det vore effektivare och mindre skadligt att släcka varannan lampa i centralorten Askersund, istället för i gruvsamhället. Det skulle ändå vara bättre belysning än vad som finns i Zinkgruvan. 1964 förbättrades vägbelysningen i Zinkgruvan som då tillhörde Hammars kommun. När storkommunen bildades 1971 blev det mycket sämre vad beträffar belysningen hävdar representanter från olika föreningar.

I Lerbäck menade man att kommunen inte slentrianmässigt kan säga att den och den ljuspunkten ska bort. Det handlar om säkerhet och trygghet.

”Vi som valt att bo utanför centralorten måste kunna vistas utomhus även under den mörka årstiden och känna oss trygga” , skrev man från Lerbäck.

Istället för att ta bort ljuspunkter behövs det flera, särskilt då vid busshållsplatsen för barnens säkerhet.

Förslaget från kommunen innebar att belysning vid gamla vägen vid Lerbäcks teater skulle plockas bort. Totalfel menar Lerbäcksborna med tanke på Lerbäcks teaterns utveckling, med runt 10 000 besökare under den mörka årstiden. Samma oro för mörker är belysningen förbi Per-Olofsgården som har både övernattningsrum och driver ett konferenshotell.

Även i Mariedamm tyckte man att det är orimligt att ta bort belysning från delar av samhället. Med tanke på den tunga trafiken genom Mariedamm-bland annat bergkrosstransporter från Zinkgruvan- anser styrelsen för vägföreningen att belysningen i samhället istället borde utökas.

Vad jag minns blev det inte mycket av kommuners besparingsförslag den gången.

Med anledning av att det inte finns något vatten i kranarna i Askersund torsdag 12 jan. Trasig ledning i Hammar. Askersundarna hade en gång i tiden minst tre kommunala pumpställen att välja på för att få friskt vatten. Trots närheten till sjön. Några vattenledningar fanns ännu inte i stan. Pumparna var ett pittoreskt inslag i stadsbilden. Men också mötesplatser för stadens ungdomar. Där fanns tillfälle för alla pojkar att visa sina chevalereska anlag genom att hjälpa flickorna med vattenpumpningen. I många fall blev vattenpumpningen helt avgörande för en fortsättning av bekantskapen, som senare ledde till äktenskap. Närvattenledningarna kom blev det betydligt svårare för pojkarna i Askersund att imponera.
Har inte riktigt kläm på vilka metoder som användes efter pumpepoken….

Jonskällan intill gamla Frälsningsarmén

Det var inte alls som Ulf Peder Olrogs visa ”Samling vid pumpen”från början av 40-talet. I texten står att ”Alfred har di slagit så han ligger å blör”. Och fortsättningen är inte bättre .”Länsman fick på huve, sa jag tror han dör”. Det var betydligt lugnare vid pumparna i Askersund.

På de flesta gårdar fanns källor. Stora pumpar för att få upp
sjövatten fanns uppsatta i hamnområdet och öster om hamnområdet. Den flitigaste
besökta källan var den så kallade Jonskällan invid kyrkberget vid gamla
Förnicklingsverket och Frälsningsarmén (Högbergs affär Hospitalsgatan)) .
Det var en källa känd för mycket gott vatten. Under torra sommarmånader var det ransonering av vatten från källan. Pumpen hölls då endast öppen på morgonen . Men då stod ofta 20-30 tjänsteflickor i kö för att hämta vatten. Men det blev bara en kruka vattentill alla. Punkt och slut.

När vattenledningarna i stan började komma sinade intresset för pumparna. 1875 tog allmänna rådstugan beslut om att bygga en vattenledning i stan. Men då hade de styrande tjafsat i många år om från vilken sjö vattnet skulle hämtas. Det fanns förslag om vatten från Stora Röllingen och Gårdsjön, men det blev ingen av dessa båda sjöar. Vattnet togs istället från en källa vid Sundsängen, för att sedan passera genom en reningsapparat till en stor cistern på Norra Bergen, för att sedan renas
ytterligare och ledas ut i järnrör till brandposter och vattenhämtningsställen.

Redan 1897 dömde vattenledningarna ut av Brandstodsbolaget. Effekten på ledningen var alldeles för dålig. Kasthöjden över marken var bara 4,6 meter. Brandstodsbolaget krävde en kasthöjd på 15 meter , om det skulle börja brinna i stan igen. Det resulterade i ett nytt vattentorn på Norra Bergen.
I juli 1907 påbörjades bygget och avslutades i slutet av 1908. Tornet är 31 meter och i dag till salu om någon skulle vara intresserande av ett boende med en enorm vacker utsikt. Det är ett antal år sedan tornet togs ur bruk. Det sista när det gäller det ståtliga tornet är att det ska till belysning, så det kan synas på långt håll.

I oktober 1947 försvann den sista pumpen ur stadsbilden. Då flyttades pumpen vid kyrkberget upp till Hembygdsgården, där den fortfarande finns för beskådande. Hur gammal pumpen är svårt att få fram. Men bilder från 1800-talets mitt visar att den fanns på plats vid kyrkberget. Anledningen till att pumpen flyttades var att
Förnicklingsverkstaden skull ändras och byggas ut. Pumpen fick helt enkelt inte
plats på tomten längre. För ett antal år sedan fanns det personer som ville att
pumpen skulle flyttas tillbaka till sin gamla plats. Men jag har inte hört något
mera om det på senare år. Pumpen skänktes av staden till hembygdsföreningen.

Skolmaten är en ständig aktuell fråga. Faktum är att Hammars skoldistrikt var  pionjärer  när det gällde fria skolmåltider. Så Askersunds kommun har mycket att leva upp till nu när Hammar också tillhör kommunen. Hammar var den första på länets landsbygd som införde fria  skolmåltider. Det skedde redan 1946. Askersunds stad  lågt långt efter. Reformen  infördes  efter en motion av fabriksarbetare  Alf Carlsson, Aspa. Han är värd att  minnas som en föregångsman i Hammars kommun. Precis som Valle Eriksson.

Mitt under  brinnande och ransonering försökte Hammars skoldistrikt för projektet i hamn. Första tiden  lånades kokkärl vid Vättra barnkoloni. I alla skolor  i området  skulle kök iordningsställas, eftersom matlagning skulle ske i varje skola. Elva personer var anställda för att sköta matlagningen. Planläggningen  utfördes av en kommitté med makarna Ragnar  och Maja Wiklund, och skolstyrelsens ordförande Valle Eriksson. Maja Wiklund  såg till att lägga upp en matsedel för tre veckor i taget. En svårighet  var alla licenser  som fanns på vissa varor. Fru Wiklund var också en tid   husmor i Harge skola.

Mannen bakom skolmaten i Hammar på 40-talet var Alf Karlsson. Han står i översta raden längst till höger. Bild från Leif Linus bildarkiv.

Hon hade  också till uppgift  att besöka de  olika bespisningarna inom  området för att ge råd. Hon var också en av distriktets  första  skolkökslärarinnor  på 30-talet. Kostnaden  för maten de första 4  åren  varierade mellan 37-57 öre  per  måltid. Varje dag serverades  ett stadigt  mål mat  och ost eller annat pålägg på smörgåsarna. Grönt i  någon form fanns varje dag. Mjölken kom fet  och fin  från Hammars gård.

En sak som väckte stor uppmärksamhet  långt  utanför  kommun var att Hammar sände mat till  elever från Hammar som gick i realskolan inne i Askersund. Skolstyrelsen ansåg att de behövde lagad mat  varje skoldag. För att genomföra det hela behövdes en ändring av  bestämmelserna för skolmåltider. Från myndighetens  högsta  ort  blev det klartecken , men också om ett stadsbidrag.

År 1957  den 25 januari serverades den första  måltiden till 60 elever  i Lutherska  Missionshuset vid Stora Bergsgatan  i närheten av Samrealskolan. Hyran till församlingen var  5 kronor per dag. Maten forslades  med bil i kantiner till Askersund av Birgit Nilsson. I början  på 60-talet hade bespisningen flyttas till  Hantverksföreningen (Hantverkshuset). Då hade elevantalet   stigit till 120 elever. Senare  utspisades eleverna från Hammar på Stadshotellet. 1964 tog Askersunds skolförbund  över bespisningen. Maten lagades  i Askersund  och fraktades ut till samtliga skolor.

Lutherska Missionshuset Stora Bergsgatan

Personligen tycker jag  att skolmaten verkar bra. Alla  kan ju inte tycka om allt. Huvudsaken  är att maten är god. Kan nämna att jag aldrig  ätit skolmat, men jag har varit  i Sjöängens matsal som pensionär och ätit. Och det var riktigt gott. Inget att  klaga på.

 En del faktauppgifter  är hämtade  ur Hammars Hembygdsförenings  bok som gavs  ut  i samband med kommunsammanslagningen.

Förre urmakaren Magnus Bromander var Askersunds förste ”riktiga” pressfotograf. Han sprang inte omkring som dagens lokalskrivare, både med kamera och anteckningsblock för att intervjua. Magnus ägnade sig enbart åt att fotografera. Men så blev det också bra bilder.

Magnus finns inte kvar i livet längre, men hans Askersundsbilder kommer att leva länge. Vi hade ofta kontakt med varandra. Särskilt intensivt blev det i samband med Askersund 350-årsjubileum, då jag körde en serie med Magnus bilder under en egen vinjett. Det var mycket uppskattat bland askersundarna.

Vid sidan av sitt urmakeri hade Magnus en typ av deltidsanställning på gamla Askersunds-Tidning under en tioårsperiod på 40-och 50-talen. Det var också han som gjorde i ordning det första mörkrummet på tidningen. Rummet användes även när Allehanda hade tagit över. Jag själv har tillbringat många timmar i det trånga mörkrummet.

Magnus sa många gånger till mej att tiden som fotograf på tidningen var underbar. Det var jobbigt men mycket roligt. Askersunds-Tidning kom bara ut tre dagar i veckan. På söndagskvällarna efter bandymatcherna på gamla IP, fick han sätta sig i bilen och åka in till en klicéverkstad i Örebro med bilderna. Där var kön lång med fotografer, som hade samma ärende. Magnus berättade för mej att lilla Askersunds-Tidning alltid kom långt bak i kön. De större tidningarna i Örebro hade företräde. Som tur var kom inte ”Askersundaren” ut förrän vid middagstiden på måndagen.

Det var mycket idrotten som gjorde att Magnus började fotografera. Han var aktiv inom IFK Askersund på olika sätt. När IFK spelade allsvensk bandy, så följde Magnus laget med sin kamera, både hemma och borta. Han lämnade bandybilder till olika tidningar. En verklig stor händelse i det bandytokiga Askersund inträffade 1945 då IFK:s Gunnar Carlsson blev uttagen till landslaget. Magnus fanns på IP för att spola is, när hans pappa kom ut vid niotiden på kvällen och berättade att Gunnar skulle spela i landslaget. Magnus pappa hade hört det på radio och ville göra sonen beredd med sin kamera. Lite senare på kvällen kom Gunnar själv ut till IP och tränade en stund. Han hade en stor supporterskara med sig berättade Magnus för mej.

Magnus var sedan med Gunnar som ledare till hans första landskamp. I den matchen utsågs Gunnar till landskampens bäste spelare. Och Magnus fick sina bilder. En av hans verkliga pangbilder tog han på ”Stålfarfar” Håkansson, när Sverigeloppet på cykel gick genom staden på 50-talet. Kvällstidningarna stod på kö för att få köpa bilder.

Magnus började tidigt med en småbildskamera. På den tiden använde de flesta fotografer storbildskameror som Rolliflex och liknande. Redan när Askersund firade sitt 300-årsjubileum 1943, använde magnus en småbildskamera. Många av hans pressbilder är unika både vad gäller miljö och personer. Leif Linus Larsson , har haft möjlighet att kopiera Magnus bilder och visa upp en för allmänheten. På det viset förs Magnus fotoarv vidare och det är ju mycket trevligt. Elof Fryxell var en annan fotograf vid den här tiden i Askersund. Han hade fotoaffär med egen ateljé. Ibland blev han kallade till olika uppdrag. Men Magnus var den ”riktige” pressfotografen som fanns på plats när det hände något.

OVE DANIELSSON

Det har varit aktuellt med en del viktiga markinköp för Askersunds kommun genom åren som kostat lite pengar. Därför ska jag berätta om ett markövertagande som inte kostade en krona. Ett verkligt markklipp. Bara som en liten motvikt. Och hur det kunde gå till ”förr i tiden”. Så kan det naturligtvis inte gå till nu för tiden. Nu handlar det för det mesta om rena markköp utan krusiduller…

Från invigningen av gamla IP 1925

För drygt 50 år sedan övertog Askersund stad IFK Askersunds gamla idrottsplats. Det ledde ett 15-tal år senare till att Askersund beslutade sig för att lite oväntat bygga hus på gamla IP. Det var inte vad ansvariga inom IFK hade tänkt sig. En ny anläggning skulle byggas på Solberg, där man från början tänkt bygga husen. Varför planerna ändras känner jag inte till. Men märkligt var det. Beslutet kom helt oväntat. 1982 var det skrinnarpremiär på Solberga med Svenska juniorcupen.

De flesta inom IFK Askersund och de flesta askersundare ville behålla gamla IP, och med en träningsplan intill. Där Konsum finns i dag. Pengarna till både allsvensk bandy och skötsel av en idrottsanläggning fanns inte. Det var en kommunal anläggning under IFK:s tid , men ändå inte. Staden blev nu ägare till anläggningen, så det var politikerna som bestämde hur det skulle vara i fortsättningen. Några politiker var emot flytten, men de var inte nog många. Solberga blev en fin anläggning för den stora allmänheten, men ändå lite knepig. Kommunen har fått en anläggning med en grusplan som står tom nästan hela året. Men jag förmodar att idrottsfolket fick vara med och säga sitt när det begav sig. Tror inte att det finns en liknande utformning på någon annan plats. Kanske det går att fixa till det, vad vet jag….

Dansbanan på gamla IP

Gamla IP 1957

År 1964 tog Askersunds stad över idrottsplatsen med bland annat löften om att IFK skulle få disponera anläggningen som tidigare. Löftet hölls inte när det gällde klubbrummet. Efter en del år plockades klubbrummet under gamla läkaren bort med löfte om ett nytt rum. Nu dröjde det fram Solberga IP blev klart i början på 80-talet. Under många år var prissamling, bilder och viktiga klubbsaker nedpackade i kartonger för att forslas runt till olika platser. En del prylar kom bort och andra förstördes.

IFK Askersund, vars medlemmar hade byggt idrottsplatsen, fick inte en krona för själva markområdet! Staden gjorde ett verkligt markklipp 1964.Området hade köptes in i början på 20-talet av IFK och den nya idrottsplatsen var klar för invigning 1925. Ersättningen till IFK blev inlösen av ett lån på 15 000 kronor i Sparbanken 1964, vidare fick IFK 10 000 kronor för täckande av utgående skulder, samt 5 000 kronor för inventarierna. Sammanlagt 30 000 kronor. Men överlåtelsekontraktet står inte en rad om betalning för marken där hyreshusen står i dag. Det kan också nämnas att föreningen också hade ett årligt bidrag från stan för spoling av isbanan som aldrig räckt till. Men kravet var ändå att alla skulle ha tillgång till isen, skolor som allmänhet. Och så var det också.

Det som finns kvar av gamla IP i dag är ett antal stora björkar. Träd som en skogsägare skänkte till föreningen. I övrigt finns det inget som vittnar om att området varit en idrottsplats. Jo, möjligen gatunamnen, Torsten Carlssons väg. Han var ordförande i föreningen en herrans massa år. Punkten om överlåtelse av idrottsparken-den viktigaste frågan i föreningens historia-vållade ingen som helst diskussion vid årsmötet. Alla var säkra på att IP skulle finnas kvar på samma plats och att den skulle få användas som den alltid gjort. Det var ingen dramatik i det. Men politikerna efter kommunsammanslagningen 1970 hade andra större planer. Men så långt som till konstfryst räckte inte planerna.

I dag hade flytten av idrottsplatsen var betydligt mera komplicerad. Tror aldrig kulturen gått med på en rivning av den gamla läktaren från 1925. Kanske en flyttning till Solberga, men inte en rivning. Det är vad jag tror. En liknanden läktare finns på Skyllbergsvallen. Den är från slutet av 30-talet. Idrottsföreningen där har fått kulturbidrag för att rusta läktaren. Och det har man gjort bra. Medlemmarna har jobbat hårt med den gamla läktaren, som blivit en prydnad för Skyllbergsvallen.

För oss alla som varit aktiva inom idrotten var gamla IP en betydligt gemytligare arena än vad Solberga är. Men det beror förstås på storleken. Och så förstås på lite nostalgi.

Det här var lite idrottshistoria och en liten påminnelse hur markförvärven kunde gå till för ett 50-tal år sedan.

Förr fanns många kaféer i Askersund. Det mest bekanta var ”Nissas kafé” vid hörnet av torget mitt emot polisstationen som då låg i Rådhuset. Av krogar fanns en som vanligen kallades ”Stampen”. Där såldes supar vid disk med en smörgås till. ”Stampen” låg vid Stöökagatan ner mot sjön där parkeringarna finns i dag. ”Stampagården” som namn hängde med länge.

Stampagården vid Stöökagatan

Återger en tårdrypande sedelärande historia i jultid som utspelades just i Värdshuset Stampen. Historien är så mycket man tål så här i juletid. Men jag tar risken. Läste den för ett antal år sedan och vad som kan hända om spriten får ta överhand. Jag
är inte själv nykterist men det får vara måtta på det hela. Ofta är det ju barn som drabbas och det är ju minst sagt tråkigt. En vit jul är att föredra.

Sundsgatan med Stampagården i bakgrunden till höger.

Stampagården på 50-talet. I dag finns parkeringar i området.

Historien handlar om en julafton för länge sedan. Fyra yngre män hade slagit sig ned vid ett bord inne på Stampen för att njuta av varm julglögg. Medan de satt där och i munter stämning och samspråkade kom en ynkligt illa klädd luffare in genom dörren. Han såg sig skyggt omkring. Det glada sällskapet hade observerat mannen och någon vinkade att komma så skulle de bjuda på en sup. Han gick fram till dem för att få supen och när de så skulle skåla för honom så föreslog en i sällskapet att han skulle hålla ett skåltal för dem. Gänget hävdade ”att en sup är en sup och ännu har ingen luffare försmått en sup.”

Den arme mannen som redan fattat sitt glas hejdade sig och ställde tillbaka det på
bordet och började prata.

-När jag var ung var jag lika glad som ni är. Jag fick en fästmö, en god och trofast
kvinna. Vi gifte oss, livet såg sig ljust och lovande ut, men så började jag supa så smått. Begäret växte och jag blev fullständigt slav under spritbegäret. Min hustru vädjade och bad om att sluta supa men det blev bara värre. Barnen drabbades också hårt, förklarade den slitne luffaren med tårarna rinnande.

Mannen hann också med att berätta att både barn och hustru var döda och det skyllde han på sitt spritbegär. Luffaren lämnade Stampen. Glaset med brännvin som han blev bjuden på fick stå orört.

Den glada stämningen försvann i en hast. Det var inte roligt att festa längre. Enligt historieberättaren , en anställd på Stampen, blev sällskapet tystlåtna och fundersamma. Och det kan man förstå. Luffarens tal hade blivit en mycket allvarlig predikan som sent skulle glömmas. Inte något skåltal som var tänkt.

Tybeck ägde Stampen

Storgatan. Till vänster Tybecks affärsskylt. Ner till vänster låg sedan Stampen.

Så gick det till i Värdshuset Stampen i Askersund för mycket länge sedan. Men så där går det förstås inte nu för tiden i Askersund. Luffare finns inte längre och jag vet inte
om det går att köpa rena supar direkt över disk till en smörgås? Möjligen finns det drinkar av olika slag och det är förestås lite finare. Men de har samma verkan.

Som vanligt har vännen Leif Linus hjälpt till med bilder och en del annonser.

Isupptagning var en viktig sak vid den här årstiden förr i tiden.  Men det var innan kyl-och frysskåpens stora genombrott.  Lite var stans på sjöarna fanns det folk som sågade is med jättesågar. Ett tungt arbete men ett måste för företag som fiskaffären, bryggeriet, hotellet, mejeriet och för de flesta lantbruk. I det senare fallet var det viktig med is för att bland annat kunna kyla mjölken.

I Askersunds hamnområdet var isupptagningen en stor aktivitet. Vid Stapelängen nedanför landskyrkan fanns det en isdös . Och det fanns också vid många andra ställen, som vid bryggeriet. Det finns många historier om isupptagningen på Alsen.  En historia som jag hört  är en  ilsken arbetsgivare som kom ner till isen  och såg att det fattades en av mannarna mitt på blanka förmiddagen. Svaret från de övriga var att han var hemma och tvättade sågspån ur  ögonen. Det ledde till att arbetsgivaren vände på klacken och försvann. Han insåg det meningslösa att argumentera mot sådana påståenden.

 En isdös byggdes med plankor runt om. Isen som sågats i 50-60 cm stora bitar packades tätt så de frös ihop sedan. Sågspån fylldes på ca 25 cm runt om och ovanpå. Det isolerade fullgott. Man hade alltid is för två år på lager.

Historien bakom ett vykort från Askersund

Alla som samlar på vykort från Askersund har sett bilden. Och många andra också. Pojken med gasbinda om en arm stående mitt ute på Hospitalsgatan och tittar in i kameran. Bilden är från slutet av 40-talet. Vad heter pojken och vad finns för historia bakom bilden?

Grabben heter Kalle Tingö och det är något som jag känt till under många år. Känner honom, men har aldrig tagit reda på historien bakom vykortet förrän för ett par år sedan. Men jag har många gånger undrat varför han står där. Det är inte så vanligt att det finns folk på vykort.

Pojken som mit i gatan står. Ett gammalt vykort från Hospitalsgatan med Kalle Tingö. I bakgrunden syns ”Mäntar-Axel” med sin häst.

Kalle Tingö i dag. Under många år har varit bosatt i Mariestad och jobbat som lärare i Borås.

Jag har haft kontakt med Kalle, som sedan 1959 är bosatt i Mariestad. Och han berättar.

-Jag hade cyklat omkull dagen före och hade ont i armen när fotografen dök upp. Han tyckte väl synd om mej och frågade om jag ville vara med på bilden. Bör ha varit fem-sex år. På samma bild syns en person med häst och vagn. Det är en man som gick under namnet ”Mältar-Axel”. Han hade ett stall vid Lilla Bergsgatan strax intill, berättar Kalle.

Det rätta namnet på hästägaren var Axel Pettersson, född 1892 . Han levde ensam med sin häst.

Familjen bodde på vid Trädgårdsgatan 17 strax intill där bilden är tagen. Huset med gården kallades ”Blåskäggagården” av askersundarna . Det var en jordbruksfastighet som ägdes av ett dödsbo, där Hilma Maria Karlsson var en av delägarna. Hon både där med sin son Birger. Det bodde också en del andra personer i huset, som nu är borta och har ersatts med moderna hyreshus. Vad namnet ”Blåskägg” kommer ifrån lämnar jag därhän. Tror inte att den person som gick under det namnet tyckte om det…

-Farsan hette Sigfrid Johansson och hade ägt en båt. När han blev utan båt fick han smeknamnet ”skutlös”. Smeknamnet gick i arv, berättar Kalle , roat.

-Vi bodde sex personer i två rum och kök. Så var det på den tiden. Standarden i huset var inte den bästa. Det saknades vatten, men det fanns gott om vägglöss som bet oss på nätterna. Många familjer hade det så i de gamla dåliga trähusen. Jag bodde vid Trädgårdsgatan från jag var två år och fram tills vi flyttade till Laxå 1950. Tidigare hade vi bott på söder i Askersund.

Hilma Maria Karlsson var ”chef” på ”Blåsskäggagården” i Askersund där Kalles familj bodde fram till 1950. Adressen var Trädgårdsgatan 16.

Birger var son till Hilma Maria. Han bodde på gården tillsammans med sin mamma.

-Mina kompisar var bröderna Bergholm vid Elimkapellet på samma gata. Deras farsa var pastor.En annan kompis var Sven ”Putte” Ahlm. Hans pappa , Abel, var vaktmästare i kapellet. Som många andra var jag med och spelade bandy i IFK. Det fortsatte jag med i Mariestad och då i Elles. Var också spelande tränare där under en period, upplyser Kalle.

-När vi flyttade till Laxå forsatte jag att spela bandy för IFK. Fick åka med backkämpen Karl-Erik Hagman som bodde i Laxå. Vi hade ett bra juniorlag som spelade hem DM-tecknet 1954.

Kalle spelade bandy för IFK. Även när han hade flyttat till Laxå. Juniorlaget blev DM-mästare 11954. Stående fr.v: Pelle Törnmarck (lagledare), Hasse Andersson, Kalle Tingö,Sven Ahlm, Anders Björck, Kurt Nilsson och Toffe Wallin. Knä:Sune Nordberg,Jan Körner, Sven-Åke Frida Karlsson, Hasse Larsson och Mikael Färg

Kalle lämnade snart Laxå för att gå till sjöss. Sedan har han prövat på lite av varje. De senaste 25 åren fram till pensionering jobbade han som lärare vid Viskadalens folkhögskola i Borås.

-Jag har släkt kvar både i Laxå och Askersund. Brorsan Pelle har bott i Askersund. Kollar också på din blogg om både gamla och nya Askersund, upplyser Kalle, som inte glömt sin barndoms Askersund.

Det är inte så ofta Kalle och hans fru besöker Askersund nu för tiden. Efter alla år i bilen mellan Mariestad och Borås, är han ganska trött på bilåkande. Men det händer ändå ibland. Kalle och jag har enats om ett nytt foto på Hospitalsgatan nästa gång han kommer till stan. Den här gången kommer inte Kalle med på bilden därför att han kört omkull på cykel dagen före. Den nya bilden från Hospitalsgatan har jag väntat på länge och det är mitt förslag. Det blir inget vykort utan en bra och trevlig bild som kommer att spegla lite vad som hänt en gammal gata i Askersund.

Leif Linus har hjälpt till med några bilder och lite fakta. Några bilder har Kalle själv bidraget med.

Alla som samlar på vykort från Askersund har sett bilden. Och många andra också. Pojken med gasbinda om en arm stående mitt ute på Hospitalsgatan och tittar in i kameran. Bilden är från slutet av 40-talet. Vad heter pojken och vad finns för historia bakom bilden?

Grabben heter Kalle Tingö och det är något som jag känt till under många år. Känner honom, men har aldrig tagit reda på historien bakom vykortet förrän för ett par ¨år sedan. Men jag har många gånger undrat varför han står där. Det är inte så vanligt att det finns folk på vykort.

Pojken som mit i gatan står. Ett gammalt vykort från Hospitalsgatan med Kalle Tingö. I bakgrunden syns ”Mäntar-Axel” med sin häst.

Kalle Tingö i dag. Under många år har varit bosatt i Mariestad och jobbat som lärare i Borås.

Jag har haft kontakt med Kalle, som sedan 1959 är bosatt i Mariestad. Och han berättar.

-Jag hade cyklat omkull dagen före och hade ont i armen när fotografen dök upp. Han tyckte väl synd om mej och frågade om jag ville vara med på bilden. Bör ha varit fem-sex år. På samma bild syns en person med häst och vagn. Det är en man som gick under namnet ”Mältar-Axel”. Han hade ett stall vid Lilla Bergsgatan strax intill, berättar Kalle.

Det rätta namnet på hästägaren var Axel Pettersson, född 1892 . Han levde ensam med sin häst.

Familjen bodde på vid Trädgårdsgatan 17 strax intill där bilden är tagen. Huset med gården kallades ”Blåskäggagården” av askersundarna . Det var en jordbruksfastighet som ägdes av ett dödsbo, där Hilma Maria Karlsson var en av delägarna. Hon både där med sin son Birger. Det bodde också en del andra personer i huset, som nu är borta och har ersatts med moderna hyreshus. Vad namnet ”Blåskägg” kommer ifrån lämnar jag därhän. Tror inte att den person som gick under det namnet tyckte om det…

-Farsan hette Sigfrid Johansson och hade ägt en båt. När han blev utan båt fick han smeknamnet ”skutlös”. Smeknamnet gick i arv, berättar Kalle , roat.

-Vi bodde sex personer i två rum och kök. Så var det på den tiden. Standarden i huset var inte den bästa. Det saknades vatten, men det fanns gott om vägglöss som bet oss på nätterna. Många familjer hade det så i de gamla dåliga trähusen. Jag bodde vid Trädgårdsgatan från jag var två år och fram tills vi flyttade till Laxå 1950. Tidigare hade vi bott på söder i Askersund.

Hilma Maria Karlsson var ”chef” på ”Blåsskäggagården” i Askersund där Kalles familj bodde fram till 1950. Adressen var Trädgårdsgatan 16.

Birger var son till Hilma Maria. Han bodde på gården tillsammans med sin mamma.

-Mina kompisar var bröderna Bergholm vid Elimkapellet på samma gata. Deras farsa var pastor.En annan kompis var Sven ”Putte” Ahlm. Hans pappa , Abel, var vaktmästare i kapellet. Som många andra var jag med och spelade bandy i IFK. Det fortsatte jag med i Mariestad och då i Elles. Var också spelande tränare där under en period, upplyser Kalle.

-När vi flyttade till Laxå forsatte jag att spela bandy för IFK. Fick åka med backkämpen Karl-Erik Hagman som bodde i Laxå. Vi hade ett bra juniorlag som spelade hem DM-tecknet 1954.

Kalle spelade bandy för IFK. Även när han hade flyttat till Laxå. Juniorlaget blev DM-mästare 11954. Stående fr.v: Pelle Törnmarck (lagledare), Hasse Andersson, Kalle Tingö,Sven Ahlm, Anders Björck, Kurt Nilsson och Toffe Wallin. Knä:Sune Nordberg,Jan Körner, Sven-Åke Frida Karlsson, Hasse Larsson och Mikael Färg

Kalle lämnade snart Laxå för att gå till sjöss. Sedan har han prövat på lite av varje. De senaste 25 åren fram till pensionering jobbade han som lärare vid Viskadalens folkhögskola i Borås.

-Jag har släkt kvar både i Laxå och Askersund. Brorsan Pelle bodde i Askersund. Kollar också på din blogg om både gamla och nya Askersund, upplyser Kalle, som inte glömt sin barndoms Askersund.

Det är inte så ofta Kalle och hans fru besöker Askersund nu för tiden. Efter alla år i bilen mellan Mariestad och Borås, är han ganska trött på bilåkande. Men det händer ändå ibland. Kalle och jag har enats om ett nytt foto på Hospitalsgatan nästa gång han kommer till stan. Den här gången kommer inte Kalle med på bilden därför att han kört omkull på cykel dagen före. Den nya bilden från Hospitalsgatan har jag väntat på länge och det är mitt förslag. Det blir inget vykort utan en bra och trevlig bild som kommer att spegla lite vad som hänt en gammal gata i Askersund.

——-       Löpsedeln är från 1988. Och texten är några år gammal och har varit publicerad i en tidigare blogg. Kanske inte allt stämmer idag. Undertecknad hade samlat familjen Hagman i Laxå hemma hos Kennet. Övre raden Arne Hagman, Karl-Erik Hagman, Kenneth Hagman och Anders Hagman. Framför  gänget sitter Kenneths grabbar Robin och Niklas.  Arne Hagman var under många år backklippa i Degerfors fotbollslag.  Några gånger blev han uttagen till Sverige B och i presslaget. Bilden är från Rekord-Magasinet 1949.  Stående fr.v: Reino Börjesson, Kalle Svensson, Kalle Franck, Börja Leander, Lennart Lindskog (Degerfors) och Vitjärv Sundkvist. Knästående: Olle Åhlund (Degerfors) Arne Hagman (Degerfors) Bernt Karlsson (Örebro SK) Tore Karlsson (Degerfors och Gösta Lindh (Örebro SK) . Pressen förlorade med 4-1 mot landslaget.   Karl-Erik Hagman var hårdför back i Askersunds allsvenska bandylag under många år. Här i kamp med Olle Sääw i en DM-final i mot ÖSK i Örebro. IFK:s målvakt Edvardsson kniper dock bollen. Övriga spelare på bilden är Åke Pettersson och Astley Nyhlén. ÖSK vann matchen trots Hagmans backspel.     ”Hagmans bollklubb” i Laxå har aldrig vunnit någon serie. Däremot har många av spelarna i ”klubben” medverkat till framgångar både i fotboll och bandy. Klubbar som Degerfors IF, IFK Askersund, Elles, Rävåsen, KB Karlskoga, IFK Eskilstuna, City och Köpings IS, har dragit nytta av familjen Hagmans bollkunnande. Även fotbollslandslaget har använt Hagmans som förstärkning. Arne Hagman, som avled för några år sedan gjorde flera B-landskamper  under sin storhetstid som back i allsvenska Degerfors. Kenneth är den i familjen som blivit mest känd på senare år.  Han var klippa i Degerfors stolta fotbollslag under många år. Han gästspelade också i Örebro SK på 80-talet sedan Laxå IF varit vänliga att låna ut honom. -Det blev fem allsvenska matcher i fotboll för ÖSK. Just då var det rörigt i ÖSK. Benny Lennartsson hade fått sparken och Orvar Bergmark hade tagit över mot slutet av serien. Degerfors var annars klubben för mej. Första gången jag lämnade Laxå var annars när jag gick till KB Karlskoga. Sedan var det mycket nära att jag hamnade i IFK Norrköping. Tyvärr kom aldrig Laxå och IFK överens om övergångssumman. Och på den tiden handlade det inte om några stora pengar, men Laxå hade fått med en bankman i styrelsen som skötte förhandlingarna och pengar var hans grej, berättar Kenneth utan att låta allt för bitter. Det blev Degerfors istället där Kenneth trivdes utmärkt. Pappa Karl-Erik, 87, var allsvenska bandyspelare i IFK Askersund under många år. Sonen Kenneth följde sedan i pappas spår till Askersund och bandyn . Karl-Erik hann också med några säsonger i Köpings IS. – Själv hann jag också med att spela et 60-tal allsvenska matcher i bandy för Örebro SK. I dag läser man ofta att ÖSK har ett lovande bandylag. Men jag undrar när laget ska gå över från att bara vara lovande till ett bra allsvenskt lag. Det måste naturligtvis till bra rutinerade spelare, konstaterar Kenneth.  Farbror Arne värvades från Degerfors till Eskilstuna på 50-talet där han representera både City och IFK. När han kom hem från Eskilstuna blev han tränare för olika lag i Sydnärke. Kennets yngre bror Anders var också aktiv i Laxås fotbollslag under en lång period. -När jag kom hem från Degerfors hann vi med att spela ihop några år. Jag slutade och han fortsatte. Men det var trevligt att också fått spela ihop med brorsan, säger Kenneth. Båda bröderna Hagman har sitt dagliga värv inom byggbranschen. Bröderna Hagman har inte lämnat fotbollen helt. De brukar hjälpa till när det dra ihop sig till cuper i idrottshallen. Under en period spelade Kenneths grabbar Robin och Niklas fotboll i Laxå, men de bor inte kvar på orten längre. -Grabbarna har spelat för Yxhult på senare år, men nu har de lagt av. Robin är underhållningsbranschen, upplyser Kenneth.Men den som tror att det är slut för epoken Hagman i Laxå är fel ute. Anders grabb Albin tillhör en av de mest lovande spelarna i Laxå IF. Han har varit med på flera sammandrag för länets bästa ungdomsspelare. Ove Danielsson

Någon undrar kanske varför jag bloggar om en man som verkade och levde i Sandviken. Faktum är dock att hans rötter finns i Askersund. Det gäller att ta vara på varje liten positiv nyhet som är förknippad med kommunen. Stort som smått och även det som står på gamla gravstenar. Jag visste inte själv om anknytningen till Askersund, men för en tid sedan fick jag en bild på E-post med en gravsten där Göran Fredrik Göranssons namn finns inristad. Texten finns på samma sten som handelsman och rådman Göran Berg. Berg var född 1744 och avled 1805. Gravstenen finns på gamla kyrkogården vid Stadsbacken.

Göran Fredrik Göransson var med och bildade Sandvikens Jernverk på 1800-talet. Han var köpman och stor industriman. Göransson avled 1900 i Sandviken 81 år gammal.

Det var vännen Alf Anneborg som sände över bilden med en lite följdfråga. Han undrade om jag visste sambandet mellan Göransson och bandyn i Askersund. Då gick det upp ett ljus. Sandvikens fina bandyarena är döpt till ”Göranssons Arena”, efter industrifamiljen Göransson. Själv har jag aldrig läst så noga vad som står på gravstenarna vid gamla kyrkogården. Går inte så ofta på kyrkogårdarna, men där finns mycket historik att hämta. Helt klart. Jag får bättra mej.

Vem var då Göran Berg, farfar till industrimannen Göransson. För att få reda på det bad jag en annan av mina vänner, Alf Cederlind , att forska lite om Berg. Det gäller att utnyttja sina vänner. Efter någon dag skrev Alf till mej och berättade Göran Berg verkade som handelsman och rådman i Askersund. Familjen Berg bodde på gården 57 och 58 . Gården låg norr om nuvarande Centrumhuset, med adress Väderkvarnsgatan – Storgatan.

Göran Fredrik Göransson

Bergs bodde på gården 57-58. Den här gamla kartan har Eric Englund bidragit med. Han är specialist på att ta fram gamla kartor.

En av handelsman Bergs söner var Anders Peter född 1789 i Askersund. Han flyttade till Gävle där han antog namnet Göransson. En av hans söner var just Göran Fredrik. Den senare blev medlem av Vetenskapsakademin och dessutom filosofie hedersdoktor vid Upsala universitet. Han står också staty i Sandviken.

Göran Berg ledde arbetet med byggandet av Sofia Magdalena kyrka. Fredrik Göran glömde aldrig sitt ursprung i Askersund och hans farfars insatser. År 1916 när kyrkan restaurerades bekostade direktör Göransson den elektriska belysningen i kyrkan. Fredrik Görans son Anders Henrik ledde företaget efter faderns död.

.

Förr i tiden tillhörde nöjes-och sällskapslivet de mera välbärgade i samhället. Så var det förstås också i Askersund. I gamla skrifter om nöjes-och sällskapslivet i Askersund, kan man läsa att man inte spottade i glasen, även om det var dåliga tider. Fester hölls och skålar utbringades gång på gång. I början och mitten av 1800-talet var det vanligt att fira kungliga familjens födelse-och namnsdagar.

Askersundarna kunde ibland få se en skymt av till exempel Carl XIV Johan, när han med stor svit färdades till Stjernsunds slott. Stadens nöjespalats omkring 1860 var det så kallade Sundstedtska huset vid Sundsbrogatan 16. Huset byggdes 1781 av någon i Askersundssläkten Sundblad. I övre våningen inrymdes den så kallade societetssalongen. År 1848 köpte hovmästare Sundstedt huset och drev verksamhet där fram till 1860. I societetssalongen inreddes sedan flera rum. Bland annat bodde teckningsläraren och majoren Hjalmar Trafvenfelt där.

År 1856 bildades sällskapet ”Nytta och nöje” i Askersund. Föreningen blev basen för vinterns nöjen, som dans , musik, sång och föredrag. På tal om teater berättade teatermannen August Blanche i boken ”En skådespelares äventyr” under rubriken ”Avgrunden i Askersund” om ett teaterframträdande i Askersund. ”Hamlet” skulle spelas i ett vanligt uthus med jordgolv. Där Hamlets faders vålnad skulle sjunka ner, gjordes en fallucka och en grop inunder. Men eftermiddagens regn hade fyllt gropen med vatten. När ”vålnaden” sparkade undan luckan och hoppade ner, kom han mycket snabbt upp igen drypande av lervatten till publikens stora förvåning. Men det blev stormande jubel när alla fattat vad som hänt.

I hotellet vid Lilla Bergsgatan inreddes en salong för teater. Där spelades en del föreställningar. Till nöjeslivet hörde också en dansskola med Thora Sax från Köpenhamn som lärarinna, men längre fram i tiden var det fru Almstedt, syster till ”bostonkungen” Theodor Pinet, som undervisade ungdomarna. Skarpskytterkårens fester på Borgmästareholmen var också populära. Senare övertog IFK Askersund ”holmefesterna”.

Fest i Otto Rudebäcks trädgård

Ett stort offentligt nöjesevenemang var också kung Oscar II:s och kronprins Gustavs besök i staden på 1890-talet . Många var engagerade. Ett något beskt eftermäle fick mottagningskommitténs agerande i samband med besöket. Endast vissa personer i stadsfullmäktige hade inbjudits till kungalunchen på hotellet. Fem personer var inte värdiga att representera Askersund vid lunchen. Det väckte ont blod.

Askersunds Fabriks –och Hantverksföreningen byggde sitt föreningshus vid Lilla Bergsgatan 1906 (nuvarande Hantverkshuset). Där visades också film. Någon har berättat ett minne från en föreställning 1910. Det handlade om det amerikanska inbördeskriget och hette ”Broder mot broder”. En gripande film med en begravning. Musiken till filmen spelades på piano av fröken Greta Larsson. På den tiden var det Lehárs musik som gällde. Fröken Larsson var helt inne på den musiken, så till begravningsscenen spelade hon ”Greven av Luxemburg”. Man skulle kunna säga att det blev lite fel.

En bio fanns också i Logen Svan vid Norströmsgatan. En gång visades en film i Elimkapellet och det man mindes från den visningen var sjömännens struttande gång över en landgång till en amerikabåt, har någon berättat.

Leif Linus hjälpt till med bilder och lite andra klipp. Lägger med ett antal klipp och annonser

Snoddas Nordgren upträder i Åmmeberg

Kumla-Greven med sin orkester Roys

Bertil Boo sjunger på slottstrappan på Stjernsund

Linnea och Ingemar Larsson , på dans ute på Idrottsparken (Linus mamma och pappa)

Dansbanan på gamla IP i Askersund

Tivoli i Askersund 1915

Hembygdsfest med Sune Lundgren med ett gäng dragspelare

Hembygdsfest 1936

Julfest i Hammar. Roland Carlsson spelar och Roy Wallgren med barn lyssnar

Bristen på anslagstavlor och klotterplank är stort i Askersunds kommun. Åtminstone i centralorten. Annat var det förr som det brukar heta. Det innebär problem för föreningar och arrangörer. Något måste göras anser många inom föreningslivet. Butikernas anslagstavlor räcker inte till på långa vägar. Om det nu finns några sådana kvar? Där ska i så fall nöjesarrangörer trängas med lappar om upphittade eller bortsprungna hundare och katter. För att inte tala om all reklam för vinterdäck och loppmarknader. Solveig Samuelsson, s, agerade för en del år sedan i frågan och skrev en motion till fullmäktige. Året var 2013. Men då fanns det inga pengar till en tavla. Läget verkar vara oförändrat, med undantag för de elektroniska tavlorna vid infarterna.

Anslagstavla i Askersund på 50-talet. Det var församlingarnas tavla.

Innan tavlan fick sättas upp i tätorten skulle också Sydnärkes byggförvaltning hitta en lämplig plats. Den fick inte äventyra den känsliga småstadsmiljön. I motionssvaret till Samuelsson stod att ”givetvis måste omgivningarna också vara sådana att kraven på fysisk tillgänglighet följs”. Sug på den formuleringen. Vad jag förstår ska den vara lättillgänglig för alla.

Församlingarna hade under många år haft en anslagstavla vid Gårdsjögatan, men som nu fallit för åldersstrecket. Tavlan lutade i flera år, men inga krafter kunde hjälpa att hålla den åldriga tavlan uppe. Den plockades bort. Tavlan användes av alla. Det var en blandning av kyrkomöten, cirkusföreställningar, danskvällar för att nu nämna något. Tror inte det var meningen från början.

IFK Askersund hade en liten egen tavla på planket mellan Letex och Apotekshuset vid torget. Dit kunde alla som spelade kolla om namnet fanns med i laguppställningen till nästa match. Föreningen informerade också om en del andra viktiga saker. För några år sedan hade föreningarna en lottkiosk utanför Rådhuset, som var tapetserad med affischer. Den var inte vacker, men ändamålsenlig, just för affischering.

På planket i bakgrunden syns IFK:s lilla anslagstavla.

Det finns också en del privata lösningar som jag visar upp.

Bosse Molinder gjorde reklam på sitt sätt

En typ av bilreklam.

Gösta Ahlm försöker lockaNisse Gustavsson och Oskar i Kina till Åhlins. Vet inte hur det gick.

Kyrkoherde Bäckgren lockade folk till hembygdsföreningen på det här sättet.

För att starta upp arbetet för byggnation av en konstgräsplan i Askersunds kommun vill vi ge
uppdrag till förvaltningarna i Kultur och tekniknämnden att utreda en konstgräsplan.
Fotbollsföreningarna i Askersund kommun har efterfrågat en konstgräsplan under många år
och förutsättningarna har ändrats med materialet för miljön och problemen med drift.
Uppdraget ska gälla placering, kostnad för byggnation och drift samt miljöpåverkan.
Förslag till beslut:
Att utreda och lämna förslag för genomförande av konstgräsplans byggnation.
Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet.

Som en liten kontrast till dagens äldreomsorgsdebatt tänkte jag påminna om lyckan när servicehuset Linden i Askersund invigdes 1986. Och vad som sades vid det tillfället. Det var många fina ord vid det tillfället. Socialminister Gertrud Sigurdsen invigde huset.

”Som pensionär ska man vara tillförsäkrad en god bostad, social service och en i övrigt god standard”, förklarade socialministern.

” Frågan om boendeförhållanden och för de äldre måste stå i centrum. Det behövs en förändring i sättet att se på äldre människor. Pensionärer ska kunna leva i samhället som andra medborgare. Askersunds nya servicehus står som ett exempel på den stora förändringen som skett i de äldres villkor”, trummade Sigurdsen på i sitt tal.

Många av de som var på invigningen hade aldrig träffat en minister tidigare. Men alla tyckte att hon såg snäll ut. På den tiden fanns det personal som jobbade i servicehuset hela tiden. Det fanns också en husvärdinna. Nu har hemtjänsten tagit över det hela. Att bo på Linden i dag är som att bo i en ”vanlig” lägenhet på stan.

Socialminister Gertrud Sigurdsen invigde Linden 1986. Här i samspråk med Georg Karlsson.

Erik och Anna Lundin var mycket nöjda. De hade flyttat in från en villa i Åsbro.

Det som jag tyckte var märkligt den gången var att de styrande inte räknade med att folk skulle bli äldre . Även de som bodde på Linden och som skulle komma att behöva mer vård senare i livet. Vid invigningen 1986 var de flesta som flyttade in mycket alerta pensionärer. Men det kom ju att ändras av naturliga skäl.

Den totala kostanden för servicehuset låg på runt 44 miljoner. HSB svarade för bygget. Förutom 58 lägenheter fanns och finns ett bibliotek, ett tillagningskök, Apotek och en dagcentral med olika aktiviteter. Apoteket och en dagcentral med olika aktiviteter är dock ett minne blott. I dag är det Väntjänsten som ordnar de flesta av aktiviteterna. Den viktiga terapiverksamheten som kommunen stod för är borta.

Det var också en tävling vad servicehuset skulle döpas till. Birgit Högfelt från Åsbro föreslog Linden. För den insatsen fick hon 250 kronor.

Har inte varit på Gärdshyttan på några år. Vad jag förstår är det matservering och uthyrning av rum i dag. Tänkte istället berätta lite om några händelser där ute. Som journalist var jag där ganska ofta, för det som hände där var ofta kontroversiellt. En gång användes Gärdshyttan till flyktingförläggning var jag där ganska ofta också privat. Hade flera goda vänner där som jag fortfarande håller kontakten med. Lite stolt är jag också över ett av invandrarbarnen döptes till Ove Dritton innan de flyttade till Norge..

Fram till i början av 1940-talet användes Gärdshyttan som ålderdomshem för Hammarsborna. Fastigheten såldes till Birgittasjukhuset i Vadstena som ett sekundärsjukhus. I Hammar byggde man ett nytt ålderdomshem, Lunnagården. Landstinget tog senare över Birgittasjukhusets verksamhet. I slutet på 60-talet började också landstinget tveka om verksamheten vid Gärdshyttan.

Även den gången handlade det om pengar. Landstinget ville inte satsa pengar på verksamheten i det gamla ålderdomshemmet, som trots allt hade rustats. 1974 blev det klart att patienter och personal skulle flyttas över till gamla delen av sjukstugan i Askersund. Det hela skulle ske under 1976.

Gärdshyttan 1974

Landstinget ansåg att Gärdshyttan var omodernt och föreslog i början på 70-talet att verksamheten skulle läggas ned och flyttas till Åkerby, men protesterna var kraftiga för byte av kommun. Personalen ville vara kvar i Askersund. Naturligtvis fanns det politiker som protesterade mot nedläggning av Gärdshyttan , bland annat den moderate landstingsmannen Sivert Andersson från Åmmeberg. Men det hjälpte inte.

Landstinget erbjöd Askersunds kommun att köpa Gärdshytan, men kommunen tackade nej. Istället blev Maranata ägare till stället under ett antal år. Deras ledare Arne Imsen och jag hade många samtal. Imsen styrde det hela med järnhand. När jag besökte stället var det bara han som svarade på frågorna. Ofta gjorde han stora PR-grejer av ”gömda barn” vid sina tältmöten. Det gjorde att stora delar av svenska pressen bevakade mötena.

Själv blev jag utmotad från ett tältmöte, därför att jag samtalade med bänkgrannen som åkte med mej och var lite engagerad. Vi störde inte mötet, men det räckte med ett samtal. Någon slags ordningsvakt menade att vi stört mötet med vårt samtal. Jag ville bara veta namnet på människorna som stod på scenen. Själv menade jag att de var de på scenen som störde mej. När jag kom tillbaka till redaktionen ringde Imsen till mej och förklarade att ordningsmannen måste haft en dålig dag och att han inte var riktigt bra i nerverna. Imsen förklarade lika vänligt som alltid att jag var välkommen.

Det var alltid trevligt att prata med den gamle fackpampen Imsen. Men jag förstod mej aldrig på vad han sysslade med. Men det förlät han mej. Imsen menade att jag inte begrep bättre. Och så kunde det kanske vara.

Maranata klarade inte av det ekonomiska och tvingades sälja fastigheten. Under en period var där en sommarservering. Lite senare kom också blev det också ett behandlingshem för unga människor som hade problem med droger. Och nu matställe.

Hantverksförenings lokal vid Lilla Bergsgatan var förr askersundarnas enda riktig stora samlingssal. Så fort det hände något stort publikmässigt var det på ”Hantverkaren”. Lokalen är nu mera också döpt till Hantverkshuset och drivs av en ekonomisk förening. Det var också den föreningen som räddade huset. Det fanns andra planer. Under en lång period drev Folkets hus verksamheten i huset innan de flyttade över till Sjöängen.

Själv sprang jag och mina kompisar på film så fort det gavs tillfälle på 50-och 60-talet. De fyra första bänkraderna var billigare så det fick bli där. Bänkarna 53 och 54 längst ut till vänster i fjärde raden. Ibland fanns det inte pengar, men det rådde vi bot på. En av kompisarna bodde på övervåningen i ”Hantverkaren”. I hallen mot kompisens våningen fanns en reservutgång från läktaren som alltid var öppen. Problemet när det gällde att gå in ” riktigt billigt” var att det fanns en biljettrivare på varje våning som hade järnkoll på allt. Det gällde att filmen hade kört igång och mörkret hade fallit. Brottet är preskriberat. Och försvarbart enligt min mening.Vi saknade pengar till biljetter.

”Häxan” Mariana Vlady

Från inspelningen av ”Häxan”

Alla teaterföreställningar gavs i lokalen, men då var inte kraven på ljud, ljus och loger var allt för hårda. Många av de gamla skådespelarna tyckte att Askersund var en mycket bra spelplats. Ett av de bästa i landet .Hotellet låg nämligen tvärs över gatan, med mat och inte minst dryck. Någon har berättat att det fanns skådespelare som gick över till hotellet i pausen för att stärka sig lite med en god dryck.

Filmer som ”Åsa-Nisse” och ”Hon dansade en sommar” drog alltid fullt hus. Men frågan är ändå inte om filmen ”Häxan” drog mest publik av alla filmer. En stor del av filmen var inspelad i Askersundstrakten med en massa statister från stan. Folk ville naturligtvis se sig själva på film. Tycker själv att det var en knepig film, men häxan Mariana Vlady var mycket vacker. Bara det. Jag såg den för första gången för några år sedan. När det begav sig gick det inte att få någon biljett.

Det har funnits och finns en del färgstarka biomaskinister, som Bertil ”Bubban” Johansson, Magnus Bromander och nu Roger Ivarsson. ”Bubban” var maskinist i 27 år. Magnus övertog jobbet 1958, för att sedan lämna över till Roger när Folkets hus tog över.

Maskinist Bertl ”Bubban” Johansson

Maskinist Magnus Bromander

Maskinist Roger Ivarsson

Har läste ett referat från 1958 när ”Bubban” blev avtackad. Den hösten infördes också vidfilm och att byta ut den mindre duken och bredda scenen lite betydde en kostnad på 12 000 kronor.

Askersundsbygdens tidning skrev: ”Mannen som drar veven, avtackades i går kväll. Han har sett till att askersundarna fått se rörliga bilder i 27 år. Det är känslig position han haft, där inga misstag tillåts. Då reagerar publiken direkt, trots att visselkonstnärerna i salen själva inte har en aning om vad saken gäller. Vid minsta misstag sätter de igång med att föra oljud Man kan tro det är en Rockn Roll-gala. Publiken är kräsen , men skyll för alla del inte på pianisten ”

Bertil ”Bubban” efterträdde sin far som maskinist. Fadern vevade på sin tid filmerna för hand.

Tidningen passade också på att ge biopubliken en känga: ” Varför behöver egentligen så många biobesökare ständigt rusa in i salongen sedan filmen börjat ? Dessa förstör ju nöjet för dem som varit lojala och infunnit sig i tid. Låt oss för fridens och våra medvandrares skull komma överens om att vi bör passa tiderna. Även på biograferna.

Hantverksföreningen (Folkets hus) för länge sedan

Pressmeddelande från Askersunds kommun

 En ännu mer levande hamn i Askersund. Det är syftet med det förslag till utveckling för hamnområdet som presenterats för kommunstyrelsen. Kommunstyrelsen gav klartecken till fortsatt arbete. Nästa steg är att utkastet presenteras för aktörer i hamnområdet som får komma med synpunkter och idéer.

Förslaget har tre huvudlinjer, att de funktioner som finns ska vara mer utspridda efter hamnlinjen, att trafiken i högre grad än nu ska ske mer på de gåendes villkor och att kontakten mellan land och vatten ska utökas.

 – Vi jobbar väldigt mycket med byggnader, men glömmer allt för ofta bort det som knyter ihop byggnaderna, mellanrummen, de offentliga miljöerna. Det är ju där man rör sig och det är kanske ännu viktigare än själva byggnaderna att det är välplanerat, snyggt och tillgängligt, säger Caroline Dieker (M), kommunstyrelsens ordförande.

Det är hon som har gett uppdraget att utreda hamnområdet och en arbetsgrupp ledd av kommunens utvecklingschef Henrik Olofsson har i sin tur uppdragit åt arkitektfirman Klara att ta fram förslag på skisser över hur hamnen skulle kunna utvecklas utifrån de tre huvudlinjerna. – Även om vi inte kommer kunna förverkliga de här idéerna direkt så är det viktigt att man vet hur det ska se ut när det är klart, då kan man göra lite i taget när man har möjlighet. Vi är väldigt nöjda med principerna i förslaget. Det tillgängliggör verkligen hamnen och vattnet och knyter ihop hamnen så den upplevs som en helhet. Jag tror verkligen att våra näringsidkare i hamnen kommer att gilla det, säger Caroline Dieker.

 Förslaget är efter samråd med aktörer i hamnen och bearbetning tänkt att ligga till grund för fortsatt arbete med hamnområdet. Delar av förslaget kräver ändring av detaljplan.

—————————————————————————————————–

För åtta år sedan skrev jag om hamnen i en bok. Lägger med det för att visa hur läget var 2014

Som gammal journalist har jag den här gången ägnat mej åt lite källforskning på bloggen. Och då handlar det om riktiga källor. Normalt brukar det vara så att dåliga kommunikationer brukar knäcka olika verksamheter på ett eller annat sätt. När det gällde hälsokällan vid Gärdshyttan, var dåliga förbindelser istället ett verkligt plus. När det blev lättare att ta sig till Medevi brunn några mil bort, föll Gärdshyttekällan i glömska. Trots att källans vatten ansågs mycket hälsobringande. Det var festligare vid Medevi. Många tog sig till den brunnen med segelskutor, särskilt då till midsommar.

Prins Bertil och hans Lilian vid Medevi brunns 300-årsjubileum 1978. Det var kungen som skulle komma men han blev förhindrad.

Medevi brunn

Gärdshyttan

År 1895 hade folk i stort druckit färdigt vid Gärdshyttan. Några av de gamla fortsatte ytterligare några år, men det var ingen rusning till hälsovattnet längre. Nu var det Medevi som gällde.

En gammal hemmansägare i Hammar har berättat just om hälsokällor i hans hemtrakter. Han ägde gården Ängarna i Lunna. Även där fanns det en källa som folk besökte för att få sig några klunkar starkt järnhaltigt vatten. Många hade också med en kruka för att ta med sig vatten hem. Det fans bänkar vid källan att sitta på, så folk kunde i lugn och ro sitta och dricka vattnet.

Källan vid Gärdshyttan hade ett starkt flöde av järnhaltigt vatten som lockade många människor. Bredvid källan fanns bänkar för de drickandes bekvämlighet. Under varma sommardagar samlades mycket folk där för att dricka vatten, diskutera och ha det allmänt trevligt. Markägaren hade också satt ned stolpar i marken med slanor, där folk kunde binda sina hästar. Allt var genomtänkt.

På Fröshyttans mark fanns också en gammal bykälla. Gamla har berättat att byns och ortens ungdomar brukade samlas där på midsommarafton. En fiolspelare fanns redan i byn och han liksom alla andra kom också till midsommarfirandet vid källan. Bondmororna bjöd på förtäring, men de fodrade också en motprestation. Att de blev uppbjudna till första dansen runt källan. De som dansade och roade sig drack vid sidan av andra drycker även av källans vatten. Men även källan vid Fröshyttan förlorade sin dragningskraft. En gammal vital man fortsatte att gå till källan dagligen med spänstiga steg. Alla var ense om att det var vattnet som höll honom ung.

Även på Nyhyttans mark , ovanför Nyhyttans banvaktsstuga, på norra sidan om järnvägen Zinkgruvan-Åmmeberg, fanns en välbesökt källa med ett kraftigt flöde. Vattnet var järnhaltigt och enligt alla på den tiden mycket hälsobringande.

Förmodligen finns det väl inga spår av de gamla källorna kvar. Men det kanske är värt att leta på någon om man skulle börja känna sig lite kraslig. Gick det förr med hälsobringande vatten ska det väl gå nu också….

FÖRSLAG PÅ NAMN

Föreningen Gamla Askersund har vid flera tillfällen skrivit remisser

avseende namn på gator och parker och anser oss som remissorgan i dessa frågor

Vi har nu noterat att den reklamskylt för nya bostäder som står invid den park som ligger norr om nya Sjöängsskolan har fått heta ”Kanslihusparken”

Vi menar att förslaget är ett historielöst namn på parken. Vi vill gärna att namnet skall vara bättre förankrat i Askersunds långa historia och samtidigt kännas naturligt i sitt sammanhang.

Vi har sökt historien om Kanslihuset och funnit att det har genom historien haft många funktioner och därmed tillfälliga namn.

Huset byggdes 1909 som Askersunds Sjukstuga och fungerade så fram till 1943. Då fann man att huset var för litet och verksamheten flyttades till sin nuvarande plats vid den senare Smedsgården och har senare tillbyggts med enplans byggnader för Vårdcentral samt varierande  eftervård.

Vad hände då med det så kallade ”Kanslihuset. Jo 1943 blev det ett Kronikerhem och kallades kort och gott för ”Kroniska” fram till 1962.

År 1964 då den ”nyss” rivna Sjöängsskolan stod färdig fick huset tjäna som administrationlokaler för skolan och inrymde också Folktandvården.

För att ytterligare påvisa parkens historieanknytning så hette nuvarande Torebergsvägen, som avgränsar parken åt norr, Sjöängsgatan. När namnbytet skedde vet vi inte men på en karta från 1909 ser vi namnet Sjöängsgatan

Efter att ha tagit del av ovanstående anser vi att det är naturligt att dra slutsatsen att parken skall heta Sjöängsparken och inget annat.

Med vänliga hälsningar

Bengt Tivelius

Ordförande

Föreningen Gamla Askersund (FGA)

Tävlingar av olika slag har blivit allt vanligare. Så fort man slår på TV:en så är det alltid någon tävling som pågår. Allt ifrån baktävlingar till skönhetstävlingar. Klart det kan vara roligt ibland, bara det inte blir för mycket av konstiga tävlingar. Vän av ordning kanske frågar sig varför jag då slår på TV-apparaten, men det är nästan omöjligt att undvika tävlingsprogram. Så det så!

Som en kontrast till alla häftiga tävlingar, ska jag berätta om en totalt misslyckad tävling som ägde rum på den gamla idrottsplatsen i Bastedalen i början på 50-talet. Kanske den mest misslyckade tävlingen i skönhet som hållits. Åtminstone i nuvarande Askersunds kommun.

Till Idrottsmässan i Bastedalen hade arrangörerna SGU IF, utlyst en tävling om titeln ” Fröken Syd-Närke”. Tävlingen var öppen för alla flickor i Sydnärke. Föreningen sysslade med gymnastik och idrott och tillhörde nykterhetsrörelsen. SGU stod för Sundhet-Glädje-Ungdom. Idrottsmässan pågick i två dagar. Reklamen för mässan var omfattande. Det gick till och med bussar från Askersund.

Åtta kandidater anmälde sig till tävlingen och allt såg mycket lovande ut. Publikintresset var mycket stort. Kandidaterna till ”Fröken Syd-Närke” skulle presenteras från scenen under mässan. Av någon outgrundlig anledning vågade inga av de anmälda flickorna upp på scenen! Publiktrycket blev för stort. Nerverna spökade. Samtliga föll ifrån ju närmare det ”kritiska ögonblicket” med presentation kom och det hela fick till slut ställas in till stor besvikelse.

Den stora publiken hade ändå roligt. Under de två mässdagarna kom det inte mindre än 1 200 personer till den lilla festplatsen i Bastedalen. Amatörgruppen ”Glada åttan” roade. Ett karusellprogram med Rune Rask som programledare blev mycket uppskattat. En rolig parodi gjordes av ”Stålfarfar” –som vid den här tiden var ett namn på allas läppar. Det var en amatörartist från Bastedalen som stod för det uppträdandet.

Behållningen från festen gick underhåll av kolonibarn från tbc-hem. Klart att många blev besvikna på att skönhetstävlingen fick ställas in. En del som åkte buss ända från Askersund ansåg att det blev lurade på
”konfekten”. Det kostade ändå några kronor att ta bussen ut till Bastedalen. De kunde ändå glädja sig åt att behållningen gick till något bra. Och gruppen ”Glada åttan” var ändå ett trevligt inslag. Vad det nu var för
några? Men de kanske finns de som vet…

Pressmeddelande 2022-08-08

Onsdag den 10 augusti kl 20 anordnar Folketshus i Askersund och Åmmeberg tillsammans med LO-facken i Askersund, Laxå och Kumla samt Socialdemokraterna i Askersund och Laxå Drive-in-bio.

Filmen visas på grusplanen på IP, idrottsplatsen, i Askersund. Epor, a-traktorer, mopeder och mopedbilar har företräde! Det är gratis inträde.

• Vi vill bjuda ungdomar på en trevlig biokväll dit de också kan åka i sina epor och a-traktorer. Alla är välkomna men bilburna ungdomar har företräde. Motorintresset bland unga är stort och vi vill göra något kul för dem, säger en av arrangörerna Tomas Vynge, LO/Socialdemokraterna i Askersund.

Popcorn och dricka m.m finns till försäljning.

Filmen som visas heter Uncharted. Det är en actionfilm och handlar om den gatusmarte småfixaren Nathan Drake (Tom Holland) som blir kontaktad av den erfarne skattjägaren Victor “Sully” Sullivan (Mark Wahlberg) för att hitta en skatt som förlorades för 500 år sedan. Det börjar som en kupp men förvandlas till en spännande jakt över hela världen.

Det är åldersgräns 15 år. Arrangemanget är drogfritt.

Pressrelease

Unikt specialarrangemang med

s/s Motala Express

STOCKHOLM STEAM den 27 augusti 2022

Den från 2020 och fram till våren 2022 rådande covid 19 pandemin resulterade  som bekant i, att några ångbåtar och skärgårdsbåtar inte kom i trafik utan tvingade dem till att mer eller mindre vara stilla liggande vid kaj, så också den stiliga ångaren Motala Express, som ju skulle ha firat sin 125-årsdag i augusti 2020.

Den 27 augusti i år skall man dock glädjande nog till slut uppmärksamma fartygets 125 – åriga tillvaro så här två år i efterskott.

Motala Express, var det ståtligaste och största passagerarfartyget på Vättern,

Hon byggdes av Jönköpings Mekaniska Werkstad och levererades i augusti 1895 till sin beställare AB Motala Expressångare i Motala för trafik på Vättern mellan Motala och Jönköping och med anlöp av flera mellanliggande hamnar och orter. Även Askersund i norra Vättern anlöptes vissa dagar under de första åren.

På arrangemanget Stockholm Steam vid Riddarholmskajen deltar nio olika äldre fartyg. Ångfartyget s/s Motala Express ”Vätterns fånge” är numera stationerad vid Strandvägen, Stockholm.

Motala Express Ångbåtsförening inbjuder alla intresserade att resa med båten från Stockholm till Drottningholm.

Pressmeddelande från Askersunds kommun 2022-07-29

Fredagen den 2 september arrangerar Ungas fritid i Askersunds kommun en drive in-konsert för åldrarna 14-23 år på Solberga IP med bandet Svenne Rubins. Fri entré gäller, men endast de som blåser grönt i alkoholkontrollen kommer in på konserten.

Framför scenen på idrottsplatsens grusplan kommer det finnas plats för 100 fordon. Plats för fordon och antal personer förbokas.

– Det här är första gången som vi arrangerar en drive in-konsert. Vi har väldigt goda erfarenheter av att arrangera skolavslutningar och kick off inför skolstart för alla som blåser grönt och nu hoppas vi att många motorburna ungdomar vill komma på den här unika konserten. Vi på Ungas fritid vill jobba för att unga ska vilja och våga stå emot alkohol och anordna roliga saker för dem som väljer den vägen, säger Annika Restadh, avdelningschef för Ungas fritid.

Svenne Rubins är bandet som är känt för låtar som ”En gammal Amazon” och ”Långa bollar på Bengt”. I början av 2022 instiftade bandet EPA-traktorns dag som infaller 15 januari och ville med det bygga broar mellan generationer och hylla motorburen ungdom, som ser till att bandets låtar överlever genom att de fortsatt spelas i fordonen.

 Både kommunens kultur- och tekniknämnd och Zinkgruvan Mining AB har skjutit till extra medel för att konserten ska kunna genomföras. – Vi i Kultur- och tekniknämnden tycker att det är viktigt att skapa möjligheter till kulturupplevelser till så många som möjligt, speciellt till dem som inte hör till våra regelbundna besökare. Kultur är viktigt, säger Staffan Korsgren (L), ordförande i kultur- och tekniknämnden.

Insläpp till drive in-konserten startar klockan 19 och arenan fylls på framifrån med fordonen. Det går förstås bra att komma till konserten till fots också. Själva konserten börjar klockan 21. Den som inte blåser grönt i alkoholkontrollen kommer att avvisas från platsen. Popcorn, korv och kaffe med mera finns att köpa på konsertområdet. Bokning av plats sker på visitaskersund.se

September 2011Postad av Ove Danielssonmån, september 05, 2011 14:30:21

Vad kommer smeknamnet ”Garvis” ifrån som sedan smittade av sig över hela Sverige? I Askersund blev Bertil Gustafsson ” Garvis” med hela Askersund . Han finns inte i livet längre men många minns honom. Frågade man efter Bertil Gustafsson i Askersund var det är inte många som hade svaret. Frågade man däremot efter Bertil ”Garvis” Gustafsson, så visste nästan alla vem det var. Bertils smeknamn tog alla verkligen alla tagit till sig. Och det finns många ”Garvis” i Sverige inom idrottsvärlden. För ett antal år sedan fanns det nästan en ”Garvis” i varje lag. Askersunds ”Garvis” har varit aktiv både i bandy och fotboll i många år. Och han hade aldrig haft något emot sitt smeknamn. Snarare tvärtom. När slutade som aktiv blev han ledare. Han var också ordförande i IFK Askersund under några år. Bertil i Askersund fick sitt smeknamn redan som junior efter en vänskapsmatch mot Hallsberg berättade han en gång för mej. Han visste inte själv varför det blev så.

Redan som sexåring fick den ”riktige Garvis” , Henry Carlsson, sitt smeknamn hemma i Falköping, men det var inte för att hans pappa var garvare som många påstått. Så var det inte. I sin bok ”Raka spåret” som kom ut i slutet på 40-talet berättar han sanningen. I Falköping fanns en spelare som hete Eugen Karlsson som kallades för ”Garvis” därför hans pappa var garvare. Henry var ganska liten växten men stenhård. Eugen var ännu kortare. Till att börja med kallades Henry för ”Lill-Garvis”, men så småningom blev bara hälften av smeknamnet kvar. Det hade lika gärna kunnat bli brottning istället för fotboll för ”Garvis”. Brottningen var mycket stor i Falköping på den tiden. Henry hade många hårda duster med OS-guldmedaljören Kurt Pettersén från Borås vid DM-tävlingarna. Men jag tror inte att smeknamnet ”Garvis” hade smittat av sig på så många brottningen blivit han stora sport.

Henry blev känd som fotbollsspelare i AIK, Solna och svenska landslaget. Han blev olympisk mästare i London 1948. Henry ”Garvis” spelade också utomlands, först som amatör i Frankrike och sedan som proffs i spanska Atletico Madrid. Där blev han stor stjärna. Sonen Björn blev också en duktig fotbollsspelare i AIK. Han döptes naturligtvis till ”Lill-Garvis”. Vad annars…..

Det finns en del historier om Henry ”Garvis”. Han var snabb, spänstig och liten till växten. Faktum att han inte var så lång skojade många om. På omslaget till boken ”Raka spåret” finns en bild där han hälsar på Gustaf V. När han skulle hälsa på kungen före matchen var det någon medspelare uppmanade honom att kliva upp ur gropen . Titeln på boken har också en verklighetsbakgrund. Det var efter en vinstlandskamp mot Danmark och en intervju med Sven Jerring. Radiomannen tyckte att ”Garvis” hade gjort et vackert mål.

”Det var inte så märkvärdigt . Gren och Nordahl gjorde grovarbetet, sedan var det bara ”raka spåret” för mej, svarade ”Garvis”

I börja på 60-talet när ”Björn-Lill-Garvis” skulle debutera i allsvenskan gjorde tidningen Expressen en genom gång med bilder och text på ett antal ”Garvis” . Lägger med artikeln som jag fått låna av Bertil i Askersund. Han mamma klippte ur och sparade artiklar om som Bertil tagit över. Med på den presentation fanns ytterligare några länsbor, nämligen Åke ”Garvis” Johansson , IFK Kumla och Sune ”Garvis” Johansson, Åsbyvikens IF. Bland de riktiga kändisarna återfinns bland annat, ”Garvis” Öhrlund, Västerås hockey och ”Garvis” Määttä, då Skellefteå hockey.

Ur Expressen från 1960. En sammanställning av ”Garvis-kopior”. Bertils mamma hade sparat på klippet.

Det finns också några böcker utgivna om just smeknamn inom idrottsvärlden som ”Känt barn har många namn” och ”Från ”Nacka” till ”Vickan”. Trevlig läsning för den som är intresserad av smeknamn och idrott. När det gäller ”Garvis” i Askersund är det säkert inte så många som vet hur namnet kom till. Han är helt enkelt bara ”Garvis”.

”Skrönor i länet” tisdag 30 augusti 2022 kl. 18.00 Bertil-Boo-scenen, Hembygdsgården Askersund

Delar av Örebro Teaters ensemble framför skrönor och historier. Publiken har också möjlighet att dela med sig av sina egna berättelser. Föreställningen bjuder på publiken på många skratt, en del musik och fantastiskt berättande.

Föreställningen är ca 50 min.

Info:

www.visitaskersund.se

Föreställningen är gratis

Titel                                           Skrönor i länet

Producent                               Örebro Teater

Spelplats                                  Hembygdsgården Askersund, Bertil Boo-scenen

Datum o tid                             30 augusti kl. 18.00

Kontakt                                    widell.margareta@gmail.com

Stig Hagerud vid Läggesta skola

Nedläggning av skolor måste vara en mardröm för alla politiker. Politiker som bor på orter där skolor ska läggas ned, väljer förmodligen promenader efter mörkrets infall för att slipa möta ortsbefolkningen. Som reporter var jag med om ett antal informationsmöten där skolor skulle läggas ned. Det var nästan så att smockan hängde i luften. Föräldrar och ortsbor accepterar inte längre att skolorna försvinner. Argumenten för det måste vara mycket skarpa även om det finns väldigt få barn kvar.

Annat var det förr som det brukar heta. På 50-talet försvann ett antal småskolor på landsbygden, utan några som helst protester. De som satt vid makten tog beslut, punkt slut. Vad folk tyckte hade mindre betydelse. Det fanns ingen vana att protestera mot politiska beslut av det här slaget. Skulle själva börja i Läggesta skola, men det år var det ingen intagning i skolan. Jag fick börja i Askersund och det tyckte jag var bra. Med facit i hand. Några år senare lades nämligen skolan ned. Mina föräldrar skulle för övrigt aldrig ha drömt om att protestera mot politiska beslut som skolnedläggelse. Ingen skulle ha lyssnat heller. De hade ingen röst som de kunde göra sig hörda med i samhället. Vad hade de att komma med? Två fattiga människor utan status i samhället. På den fronten har det som tur är blivit mycket bättre. Även om en del tycker det gått för långt åt andra hållet också….

Tänkte berätta på den här bloggen om hur det var just i Läggesta skola. Träffade Stig Hagerud som bodde strax intill skolan för ett antal år sedan . Stig hade själv också gått i skolan. Han kunde berätta hur det var i en så kallad B-skola, där alla barn oavsett ålder hade samma klassrum, med en och samma lärare. Stigs pappa Hjalmar var också lärare i skolan under många år. Från 1916 och nästan fram till nedläggningen 1952.

Konstnär Ingrid Bergsten har bidragit med bild och text. Hon har ordning på sin gamla skola. Ingrid står i främsta ledet tvåa från vänster

”Pappa var ju lärare , så man växte upp i skolan och med skolarbetet. Tiderna var ju annorlunda då. Själv kunde jag både läsa och skriva innan jag började skolan. Men det berodde naturligtvis på pappas arbete”, förklarade Stig blygsamt.

”B-skolan i Läggesta fungerade utmärkt. Jag tror vi lärde oss lika mycket som i dagens skola. Det var betydligt lugnare och fridfullare. Vi hade en bättre skolmiljö.”

Kristendomslektionerna och psalmverserna som skulle rabblas upp som et rinnande vatten var två saker som många barn bävade inför i den gamla skolan. Stig tyckte det var skönt att dagens elever inte behövde lära sig saker som det inte hade så mycket användning av senare i livet. Saker som de nästan glömde direkt. Ordningsproblem fanns inte i den gamla skolan hävdade Stig.

”Visst gjorde vi en del bus, men det var mest oskyldiga saker. Vi behövde inte hålla på att förstöra saker och ting. I närheten av skolan fanns skog där vi lekte på rasterna. På det viset är det synd om dagens elever, som oftast bara har tråkiga asfaltsgårdar att leka på” , tyckte Stig.

En vanlig skoldag i Läggesta skola på 1920-talet började med att läraren fick börja någon timme innan eleverna kom. Den gamla järnkaminen skulle eldas upp. Den uppgiften ingick i lärararbetet. De flesta av barnen som gick i Läggesta skola hade väldigt lång skolväg. På vintern fick många pulsa miltals i djup snö för att komma till skolan. Så var det vid många småskolor på landsbygden. Matbespisningen kom i skolorna på 1950-talet. När Stig och hans klasskamrater gick till skolan var det matsäck som gällde. För de barn som hade någon matsäck at ta med sig.

”Många var väldigt fattiga. Ofta var familjerna stora, så för många blev det bara en brödbit och en flaska mjölk. Minns att vi satt under klädhängaren i tamburen och åt vår matsäck” , berättade Stig.

Eftersom Stig var var son till läraren i skolan var det naturligt att han skulle läsa vidare, då i den sexåriga realskolan. Det var inte alla barn förunnat på den tiden. Stig själv var dock mer intresserad av morfars lantbruk. 1946 tog han över lantbruket tillsammans med fru Gunvor.

Eric Englund var en duktigt elev. Han kunde också skriva bra uppsatser

Vännen Eric Englund gick också i Läggesta skola. Han berättar så här om sin skolgång när jag ber honom.

”Jo det är rätt att jag gick i Läggesta 1948-1952 då skolan lades ner om jag minns rätt. Jag började faktiskt fotografera mot slutet av den tiden men inget från och i skolan tyvärr. Enda korten med anknytning till skolan är ett par kort av det då sällsynta djuret älg som jag tog på ett fält nära skolan. Lärarinnan vi hade då visste visst om mitt intresse och ringde hem. Jag cyklade för brinnande livet dit med kameran och ett par meter från skolan stod älgarna kvar och betade. Bilderna togs sent på em 10/6 1951, film nr 2. Nu växer hög granskog på fältet men skolan är roligt nog välskött och välbevarad. Det är värt en guldstjärna! Lärarinnan som ringde var kanske samma som filmade oss en gång så någonstans kan man se oss åka spark förbi skolan… Konstigt att se sig själv på en vit duk…

Lärarna jag minns mest är nog Rut Wåckner och Hjalmar Hagerud.
Rut W lärde oss att envishet kan försätta berg och Hjalmar H kunde stillsamt byta glaset i ytterdörren som någon av oss kraschat.
Annars var nog det mesta som i liknande skolor – vatten hämtades från en källa i skogen, utedasset låg en bit bort, någon eldade i skolan innan vi kom dit kalla vinterdagar, gick inte termosen sönder på skolvägen åt vi smörgås och drack choklad eller drack opastoriserad mjölk ur en sån där knäppflaska av glas på frukostrasten. Gjutjärnskaminen värmde. Ingen tandborstning eller fluorbehandling, ingen cykelhjälm trots grusväg och backar och sparktåg på vintern. Men så blev vi som vi blev trots att vi hoppade i lönnlövshögarna på hösten trots risken för barnförlamning…

Jag tror inte vi hade video på den tiden i skolan men en sak hade vi som fick mej intresserad av universum och teknik. Vid högtidliga tillfällen tog läraren fram skolans tellurium som fanns i skåpet längst in t h. Kanske tändes ljuset i centrum på den komplicerade apparaten vilket symboliserade solen och sedan fick någon veva runt jorden och månen kring solen. Mycket pedagogiskt att se hur solen påverkade årstidernas växlingar genom jordens lutning! Synd att du missade detta.

Tyvärr – inga bilder eller seriösa berättelser som dom om när vi åkte skridskor på Kattapölen i skogen eller duckade när de sprängde i Marmorbrottet…”

Jag har haft med berättelsen om Läggesta skola tidigare men det är några år sedan. Den är nog värd att berätta en gång till som jag gjort nu.

Pressmeddelande från Askersunds kommun
2022-07-12

–Trafikregleringar ska skapa ett bra arrangemang
Bil- och mc-träffen Car & Bike Meet, som hålls på lördag 16 juli i Askersund, är ett välbesökt
och uppskattat arrangemang. Under den efterföljande cruisingen har det tidigare år funnits
problem med ordningsstörningar. Stora delar av centrala Askersund kommer därför att vara
helt eller delvis avstängt för fordonstrafik under lördagskvällen och -natten.

Bilutställningen hålls öppen i strandparken klockan 09.00-16.00. Besöksantalet brukar vara mycket
stort och man kan vänta sig trafikstörningar i staden och på riksväg 50 under dagen.
Under eftermiddagen och kvällen regleras trafiken. Genomfarten Bergslagsvägen/Drottnings Kristinas
väg/Sundsbrogatan i Askersund kommer att enkelriktas norrifrån mellan klockan 17.00 och 22.00.

Mellan klockan 22.00 på lördagen och 05.00 på söndag morgon kommer flera gator, bland annat
genomfarten, helt stängas av för biltrafik. Undantag görs förstås för boende i de berörda områdena.
– Polisen kommer att finnas på plats i Askersund under lördagskvällen och -natten och jobba för att
vid behov hantera lagöverträdelser i form av ordningsstörningar, säger Jonas Lundh vid lokalpolisområde Hallsberg, polisinsatschef den aktuella kvällen.
– Efter dialog med både arrangören och Polisen har vi gemensamt kunnat ta fram en bra trafiklösning
med fokus på både säkerhet, trivsel och ett bra arrangemang, säger Susanne Jarl, teknisk chef på
Askersunds kommun.
– Vi är glada över att pandemin är över och att vi i år kan välkomna fordonsentusiaster till vårt vackra
Askersund för se fina bilar på ett arrangemang som passar hela familjen, säger Sabina Karlsson från
föreningen Midnight Cruisers.

Kontakt:
Susanne Jarl, teknisk chef, Askersunds kommun, 0583-810 44
Jonas Lundh, Polisen, 114 14
Sabina Karlsson, Midnight Cruisers, 072-543 13 54

2022-07-08 Barnveckan.

 Det händer massor av skojiga saker för barn i Askersundstrakten i sommar. Sedan många år arrangeras barnveckan under vecka 28, som i år inramas av en riktig barnsommar, med många familjevänliga aktiviteter.

 Vecka 28 är extra rolig (fast egentligen startar en del saker redan lördag den 9:e och fortsätter efteråt). Då koncentrerar företag, föreningar och kommunen alla möjliga programpunkter till en härlig blandning.

 Det mesta börjar måndag den 11 juli och håller på till och med torsdag den 14:e. Vad sägs om magnetfiske, kyrkmöss, lera, glasseloppet, Outdoor kids, brandkåren, dans, Mora träsk, naturkul i Tiveden, målarkollo, bio, slottsvisning med prinsessan Lotta, golf, kryssning, traktorsafari i hagen och frisbee? För att inte tala om allt annat som står på programmet?

 -Barnsommaren och barnveckan har en sprudlande, underbar, kreativ bredd tack vare alla arrangörer som entusiastiskt levererar mer och mer varje år. Företag sponsrar, föreningar jobbar, frivilliga engagerar sig och alla har genuint kul tillsammans, säger Claudia Lewandowski, besöksnäringsutvecklare och centrumledare på Visit Askersund.

-Vi välkomnar alla barn till Askersundstrakten och vill även påminna om att ta med så många kompisar och släktingar som möjligt! Askersunds kommuns turistverksamhet Visit Askersund håller ihop barnsommaren och barnveckan, medan respektive programpunkt har sin egen arrangör. Vi svarar gärna på frågor och bistår med kontaktuppgifter om intresse finns för närmare kontakt med någon av arrangörerna.

Vattentornet i Askersund har börjat fyllas med hyresgäster. Jag har besökt någon hyresgäst den senaste veckan när jag vandrat runt och i tornet och fotograferat för bostadsbolagets räkning. Jag har haft den uppgiften under hela ombyggnaden av Vattentornet. Inredningen har gjorts med varsamhet och enkel stil som behövs i ett gammal Vattentorn från början av 1900-talet. Det har varit intressant och givande att träffa hantverkare av olika slag. Nu blir det ett uppehåll till hösten när alla markarbeten är utförda. Då är det dags att göra en sammanfattning av byggena på Norra bergen. Lägger med lite bilder.

Askersundsbostäder har visning av en lägenhet i Askersunds Vattentorn några dagar i nästa vecka (27) men det krävs förhandsanmälan. Annars skulle nog inte fungera. Intresset från askersundarna är stort. Och det är dags för inflyttning i några lägenheter och i de röda husen på Norra Bergen.

Lägger ut några bilder från den här veckan.

Oktober 2011Postad av Ove Danielssonsön, oktober 02, 2011 16:05:23

Gamla Kraftbolaget

I mitten på 80-talet föll gamla kåkar i Askersund på löpande band. Gamla byggnader föll som furor för de glupska grävmaskinskäftarna. Nu var det inte så farligt som det låter. Det rörde sig mest om gamla fallfärdiga byggnader som störde stadsbilden. Men något hus kanske ha gått att rusta. Som gamla Kraftbolaget vid Sundsängen. Med dagens syn på gamla hus, tror jag inte det varit möjligt att riva allt som gjordes vid den här tiden. Då skulle det gamla bort för att ge plats för nysatsningar.

Gamla Kraftbolaget med klapphuset till vänster. Bild från Leif Linus arkiv

Här fanns en gång Kraftbolagets hus.

Bandykändisen Bertil ”Garvis” Gustavsson arbetade som kontorist åt Kraftbolaget i många år. Han tyckte det var synd att hans gamla arbetsplats skulle gå ett sådant dyster öde till mötes.

”Läget var ju underbart. Förr i tiden var huset och trädgården med alla fruktträd mycket välskött. Övermontören bodde på övervåningen. Det var en trevlig arbetsplats där folk kom in och betalade sin elräkningar.. På den tiden var folk noga med at få et ”riktigt” kvitto.. Kraftbolagets gamla förrådsbyggnader norr om huset revs tidigare”, har ”Garvis” berätat för mej.

Det var full trafik av människor som kom och gick till området runt gamla Kraftbolaget. Det kommunala klapphuset låg alldeles intill. Innan tvättmaskinerna gjorde sitt intåg i det svenska folkhemmet, var många hänvisade till klapphuset på Sundsängen. Fortfarande finns det spår efter klapphuset. Ledstängerna at hänga tvätten på finns kvar. I dag har båtfolket tagit över området.

I februari 1986 påbörjades rivningen av ”Viktorinska fastigheten” , som låg utmed Drottning Kristinas väg , mitt emot Sjöängsskolan. Rivningen blev ett vardagsnöje för många askersundare. Massor av skolungdom följde också rivningen från skolgården. I dag finns där ett av Askersundsbostäders hyreshus. En lyckad rivning om man får säga så. Dagab vill köpa tomten för att etablera en butik där, men det sa politikerna nej till. Motivet till den negativa inställningen var att det fanns nog med dagligvarubutiker i Askersund. Ett sådan nej skulle förmodligen aldrig gått igenom dag. Men trycket från handlarna på politikerna var stort. De ville inte ha någon konkurrens i centra staden.

Wiktorinska fastigheten

Så här blev det efter rivningen. Hyreshus och Elimkyrkan i bakgrunden

Samma år revs Lantmännens gamla magasin i hamnområdet. Den gamla magsinbyggnaden hade blivit ett stort härligt tillhåll för tjocka feta råttor som mumsade på rester av säd. I dag finns där ett privat hyreshus, men innan det blev klart fanns det många förslag på hur tomten skulle användas. Ett var att bygga ett antal Sjöbodar till. Det mest radikala var ett Folkets hus med badhus. Det fanns ritningar och kostnadsförslag framme. Kostnaderna för bygget var beräknat till mellan 20 och 30 miljoner. Redan från början stötte projektet på patrull från politikerhåll. Bara namnet Folkets hus avskräckte. Medborgarhus var ett bättre namn ansåg en del politiker. Något parti menade att et badhus skulle vara kommunalägt och ligga intill Närlundahallen. Resultatet av det hela blev ett fint hyreshus. Och Askersund saknar fortfarande ett badhus….

Lantmännen i hamnområdet

Ritning på Folkets hus med badhus i hamnområdet. Bygget blev aldrig av. Politikerna var inte med på tåget.

Så här blev det

Parkeringar var en annan fråga som diskuterades flitigt. Frågan är fortfarande aktuell. Det blir aldrig nog med parkeringar, eftersom nästa alla har en egen bil i dag. Hetast var diskussionen om parkeringen som finns i hörnet Lilla Bergsgatan-Norströmsgatan. I dag är det en öppen parkering, men en del ville göra ett parkeringsdäck där. Politikerna som satt i majoritet den gången tyckte att ett parkeringsdäck i Askersund var att ta till i överkant. Andra menade att de styrande var helt insnöade. Ett snyggt parkeringsdäck var ändå en framtidssatsning som skulle lösa bristen på parkeringsplatser söder ut i staden. Men det blev inget däck som alla kan konstatera i dag. Rätt eller fel?

Parkeringen i hörnet Lilla Bergsgatan-Norströmsgatan vill en del göra som ett parkeringsdäck. Men så blev det inte.

När jag ändå är inne på parkeringsproblem så var polisen i Askersund mycket oroade över situationen redan på i mitten på 50-talet då det inte fanns så gott om bilar. Det hängde ihop med att IFK Askersunds bandylag hade gått upp i allsvenskan. Den ordinarie parkeringsplatsen vid gamla IP skulle bli som en droppe i havet. Särskilt då Örebro SK kom på besök. Till slut fick IFK till en lösning genom att låna lediga tomter i närheten av idrottsplatsen.

Parkeringsfrågan vd gamla IP var et stort problen på 50-talet när bandylaget låg i allsvenskan. Bilden är från 1957.

 Den 8 -10 augusti arrangeras skrivarläger i kulturhuset Sjöängen i Askersund för högstadieelever från hela Örebro län. Utbildade skrivcoacher tar hand om ungdomarna som får prova på många olika tekniker när det gäller skrivande under lägret.

Askersunds kommun har för folkbiblioteken i Örebro läns räkning ansökt och fått 450 000 kronor från Region Örebro län för att anordna skrivarläger och skrivardagar för ungdomar från hela länet under 2022-24. Det ska bli ett läger med övernattning varje sommar och två skrivardagar på höstloven, en dag för högstadiet och en dag för gymnasiet.

Lägren kommer att vara i olika kommuner, men först ut är alltså Askersund nu i augusti.

– Vi har haft ett par läger i Sjöängen tidigare och de har varit mycket uppskattade. Både av deltagare och föräldrar som berättar om att denna sorts aktiviteter passat deras ungdom perfekt. Många läger finns för sportintresserade eller medlemmar i olika samfund. Men inte lika ofta inom kulturområdet, säger Annika Restadh, avdelningschef för bibliotek och ungas fritid i Askersunds kommun.

 Ledare för skrivarlägret är Pernilla Lindgren, skrivpedagog och författare och Kerstin Önnebo, skrivledare och skrivpoddare. De kommer att leda deltagarna i inspirerande skrivpass inom områden som gestaltning, miljöbeskrivning och dialog.

 – Men det blir såklart även traditionella lägeraktiviteter som bad, film, pizza och tacos. Lägret är dessutom helt gratis för deltagarna, till och med bussresan till Askersund ingår, säger Annika Restadh Anmälan till skrivarlägret sker på: askersund.se/unglitteratur

Arbetet med lägenheterna i Askersunds Vattentorn sjunger på sista versen. Om några veckor är det inflyttning i de sju lägenheterna. När jag var där i veckan så arbetade några med den viktiga hissen. Några höll också på med altanerna. Utvändigt jobbades det också hårt med markarbeten och trappor in till tornet.

Här kommer några bilder från vecka 24.

:

Budkaveln startar måndag den 25 juli Kleven, strax utanför Norra Kärr, där gruvan planeras att bli. Den går till Gränna, där den tas emot på stora gatan för att sedan föras till Jönköping, som tar emot Budkaveln tisdagen den 26/7

Från Jönköping färdas Budkaveln till Hjo, där den tas emot torsdagen 28/7 för att föras vidare till Brevik- Den 29/7 och vidare till Karlsborg lördagen den 30/7.

Budkaveln går sedan till Askersund, där den tas emot på söndagen den 31 juli. Arrangörerna hoppas förstås på att många askersundare möter upp på torget.

Måndag 1/8 går den vidare mot Motala med några stopp under vägen, som Medevi, Lemunda och anländer till Motala tisdag den 2/7.

På onsdag den 3/8 går budkaveln över Göta Kanal och vidare till Vadstena. I Vadstena planeras många olika aktiviteter och färden går sedan till Borghamn, anländer där torsdag den 4/8.

På fredagen den 5/8 anländer Budkaveln till Omberg och Stocklycke, för att föras med kanoter och kajaker till Hästholmens Hamn.

I Hästholmen firas sedan flera år ”Kräftans Dag” på lördagen den 6/8. Där blir det många aktiviteter och Budkaveln går vidare till Ödeshög och sedan ”Målgång”  med facklor, musik på söndagen den 7/8.

När Budkaveln kommer fram till ”sin nästa grupp” ska den tas emot högtidligt. Arrangörerna kommer att ta med till varje mottagande- flaggor, banderoller och information, som placeras som en ”portal” till de som tar emot Budkaveln och en fackla.  Båda dessa delar ska lämnas i händerna på någon politiker eller en person som kan hålla ett litet tal.

Varje grupp kan söka upp medverkande, såsom- båt och fiskeklubbar, Hembygds och bygdegårdar, kyrkor, musik grupper, konstnärer, Fältbiologer, andra miljögrupper etc för att knyta kontakter. Varje grupp kan fritt utforma det man vill göra. Budkavlen och facklan kan föras fram vandrandes, cyklandes, springandes, simmandes, paddlandes eller vad man kan komma på. Roligt om det blir grupper av vandrare, simmare eller cyklister tycker arrangörerna. Blir det långa sträckor, så är det helt ok att Budkavlen får åka lite bil också.

Informationsmaterial kommer att tas fram och finnas till turister och andra nyfikna på resan. Ett kortfattat informationsblad görs som ett vykort, en flyer kommer att delas ut på vägen.

Grupperna är fördelade enligt följande:

Grupp 1- Norra Kärr, Gränna, Jönköping

Grupp 2- Jönköping, Hjo, Karlsborg.

Grupp 3- Karlsborg, Olshammar, Askersund.

Grupp 4- Askersund, Motala.

Grupp 5- Motala, Vadstena, Borghamn, Omberg, Hästholmen, Ödeshög.

Föreningen Gamla Askersund har satt upp två nya informationsskyltar på hus den här veckan. Det skedde på föreningens och stadens födelsedag den 13 juni. Många hade mött upp för att vara med om uppsättningen av skyltarna som blivit en tradition varje år. Samlingen skedde vid Sjötullsgatan 10 där den första skylten placerades på det gamla båtsmanshuset. Det hela avslutades med snittar och cider vid bryggeriet där en av skyltarna placerades.

 Dags för andra Vätternrundan genom Askersund – vissa sträckor helt avstängda under lördagen 18 juni . Den 17-18 juni är det dags för Vätternrundan och i år är det andra gången den nya sträckningen genom Askersund körs. Erfarenheterna från premiären i september 2021 var mycket goda, men arrangörerna har tillsammans med Askersunds kommun och Polisen anpassat avstängningarna av vägar utifrån fjolårets intryck.

 Dessa begränsningar i Askersunds tätort gäller under Vätternrundan under hela lördagsdygnet den 18 juni: -Trafiken stängs av helt på Sundsbrogatan, från Sundsgatan till Hospitalsgatan. -Hamngatan enkelriktas, så att utfart därifrån inte kan ske på Sundsbron. -Busstrafiken leds om via Sjöängsgatan och Joel Haugardsgatan. -Trädgårdsgatan är avstängd längs med depåplatsen på busstorget. Trafik från södra Askersund leds ut via busstorget från Norströmsgatan.

 Depåplatsen på busstorget är avstängd från torsdag den 16 juni kl. 07.00 till söndag den 19 juni kl. 18.00. I anslutning till depåplatsen kommer ett antal utställare finnas på plats, exempelvis företag och föreningar som berättar om sina verksamheter och glassförsäljare. Övrig avstängning av vägar i Askersunds kommun sker på sträckan Godegård-Zinkgruvan, som precis som förra året stängs av helt för obehörig trafik och enkelriktas så att det bara blir tillåtet att åka från Zinkgruvan för de som har ärenden längs vägen.

Alternativ vägsträckning går via Mariedamm. Dessutom råder förbjuden infart från Askersundsvägen (väg 586) in på väg 590. Arrangören vädjar om att trafikanter i den mån det är möjligt undviker att köra bil på sträckan för loppet under tiden som Vätternrundans cyklister är ute på banan. I Askersund väntas de största mängderna cyklister mellan klockan 11 och 15 på lördagen.

 Kontakt: Sophie Ljungström, trafikstrateg Askersunds kommun, 0583-810 45 Oskar Höglund, arrangemangschef, Vätternrundan, 0141-22 32 58 Karta över avstängda vägar i Askersunds tätort lördag 18 juni bifogas.

Gålsjö-ett krono-skatte bergslagshemman i Lerbäcks socken. Så är namnet  på ett tjockt häfte om Gålsjö byns historia som en arbetsgrupp tagit fram. Lanseringen sker på Lerbäcksmarken i  början på juli.

Häftet innehåller  massor av bilder  och är  uppdelat i två kapitel. Det första kapitlet  handlar om Gårdsjöbyns historia, näringar, föreningar, post, skola för att nämna något.

 Kapitel 2  handlar  byns gamla  gårdar med underliggande torp från Laga Skifte 1830  fram till nutid. Ett imponerande arbete med namn  på alla som bott på gårdarna.

Tar med några exempel från häftets innehåll:

Det börjar  närma sig inflyttning för de som bokat lägenheter  och  hus  på Norra Bergen i Askersund. Jag har fotograferat i Vattentornet åt Askersundsbostäder. Ibland till min egen blogg sedan byggstarten. Nu kan ett ovant öga som mitt också se hur det ska bli i färdigt skede. Det viktigaste. Toaletterna och köken börjar komma på plats i tornet.

Lägger med några  bilder  från de senaste veckorna.

Tänk vad regn kan verkligen ställa till det för nöjesarrangörer! Någon som fick erfara det
vid sitt första och enda sångframträdande i Askersund var populäre trubaduren Cornelis Vreeswijk.
Han hade inte ställt in en konsert på 20 år innan han kom till Hembygdsgården i
Askersund för ett framträdande. Cornelis hann dra en Bellmanlåt innan de regntunga skyarna tog över helt. Populäre trubaduren fick ta regnskydd i Skomakarstugan.

Cornelis i Askersunds Hembygdsgård i väntan på att det skulle sluta regna. Men regnet forsatte att ösa ner, så populäre trubaduren fick packa ihop och åka vidare.

Regionmusiken i Örebro och Cornelis skulle ge en konsert med namnet ”Visor från två sekel” . En verklig storsatsning i
Askersund. Cornelis var och är ett stort trubadurnamn. Arrangörer var Kulturnämnden och Regionmusiken. Det kom 200 personer i ruskvädret, som naturligtvis fick pengarna tillbaka.

Några veckor innan hade arrangörerna diskussioner om var konserten skulle hållas, utomhus i Hembygdsgården eller inomhus i Närlundahallen. Det blev en chansning med en utomhuskonsert. Något som arrangörerna bitter ångrade. Det hade inte regnat på hela dagen, men om det ändå skulle bli någon skur så räknande man med att kunna
bryta konserten en stund. Publiken väntade tålmodigt på att regnet skulle gå över under sina paraplyer. Problemet var en stor elektronisk utrustning. Arrangörerna vågade inte köra vidare. Det fanns risk för överslag i den
elektroniska utrustningen som kunde drabba artisterna. Och att flytta hela konserten inomhus skulle ta flera timmar.

Minns ändå att en del lantbrukare blev glada över regnet. Men det var av helt andra skäl. Det blev Regionmusiken som fick ta på sig större delen av den ekonomiska
förlusten. Uppgörelsen var sådan att Regionmusiken skulle ta hand om 90 procent av intäkterna från
biljettförsäljningen. Resten skulle gå till kulturnämnden i Askersund.

Året var 1984 då Cornelis verkligen var på ropet.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att folkkäre Cornelis har var i Askersund vid ett
tillfälle för att konsertera. Men det blev bara en sång. Det förbaskade regnet förstörde allt. Själv tog jag skydd under taket på Loftboden i väntan på sång och musik och för att kunna fotografera och plåta för tidningens räkning.

—————————————————–

Cornelis Vreeswijk-stipendiet är ett stipendium som sedan 1988 årligen delas ut av Stiftelsen Cornelis Vreeswijks minne till Cornelis Vreeswijks minne. Pristagaren ska vara minst 35 år och skriva, sjunga eller framträda på svenska. Pristagaren får inte tidigare ha erhållit ett statligt/kommunalt/fackligt stipendium. Stipendiets storlek är beroende av det innestående kapitalet. Första året priset delades ut var prissumman på 15 000 kronor och har sedan mestadels ökat. 2017 delades 750 000 kronor ut, och 2020 500 000 kronor.^[2Uppgifterna är hämtade från Wikipedia

Pressmeddelande från Askersunds kommun 2022-05-20

Kultur- och tekniknämnden har beslutat om vilka som blir årets pristagare och stipendiater inom områdena kultur, idrott och miljö. Priser och stipendium delas ut i samband med Nationaldagsfirandet 6 juni på hembygdsgården i Askersund.

 Anita Palmkvist får årets kulturpris Anita Palmkvist är lågstadielärare, special- och talpedagog med lång erfarenhet inom grundläggande läs- och skrivinlärning och bosatt i Askersund. Hon har tillsammans med kolleger skapat böckerna om Trulle. Trollet Trulle har under årens lopp lärt många barn i Sverige att läsa. De första delarna i det omfattande materialet kom ut 1996. – Anita Palmkvist har roat och lärt barn under lång tid med sina böcker. Det är roligt kunna ge priset till en sådan glädjespridare, säger kultur- och tekniknämndens ordförande Staffan Korsgren (L). Kulturpriset består av ett konstverk till ett värde av 5 000 kronor.

 Matilda Bohman får årets kulturstipendium Matilda Bohman sjunger, spelar flera instrument och komponerar egna sånger. Hennes första låt, ”A better place”, har spelats flitigt i Sveriges Radio Örebro. Hon har musicerat sedan hon var liten och sin musikaliska utbildning har hon fått i musikskolan där hon sjunger både solo och i kör samt spelar gitarr och elgitarr. – Det ska bli väldigt spännande att följa Matildas utveckling som musikskapare och artist i framtiden, säger Staffan Korsgren. Kulturstipendiet är på 5 000 kronor.

Skyllbergs IK:s P17-lag i fotboll/futsal får årets idrottsstipendium Skyllbergs IK: P17-lag har under ledning av bland andra Sanjin Kozomara gått från klarhet till klarhet och lyckades under våren bli svenska mästare i futsal i sin ålderskategori, pojkar 17 år. Det är en framgång som hela laget och föreningen Skyllbergs IK har uppnått efter lång tids träning med god sammanhållning och laganda. – Prestationen att bli svenska mästare i futsal i sin ålderskategori i den enorma konkurrens som råder gör det här unga laget ytterst väl meriterade för att få ta emot kommunens idrottsstipendium, säger Staffan Korsgren. Idrottsstipendiet är på 5 000 kronor.

Föräldrakooperativet Dagsländan får årets miljöpris Föräldrakooperativet Dagsländan är en liten förskola i Askersund med barn i åldrarna 1-5 år. Dagsländans inriktning är natur och miljö. Verksamheten bedrivs gärna utomhus genom lek eller utflykter, ofta till skogen som finns nära. Förskolan värnar om miljön genom att handla kravmärkt och genom att ha ett utvecklat kretsloppstänkande. – Dagsländan är ett kooperativ som tar dagens utmaningar på allvar och förmedlar dessa värderingar till kommande generationer, säger Staffan Korsgren.

Köken och kaklen i badrummen i Vattentornet börjar komma på plats. Även utanför tornet pågår plattläggning. Målarna och golvläggarna kör också hårt. Här kommer några bilder från senaste veckan.

Inflyttning i Vattentornet beräknas till den 1 juli. Besiktningen sker den 15 juni. Det händer nu mycket samtidigt. Golvläggning, målning, tapetsering , och kakel i våtutrymmen är i är i full gång i det 31 meter höga tornet. Samtidigt pågår arbetet med de fristående husen på Norra Bergen. Även utanför tornet pågår omfattande markarbeten. Hyresgästerna måste kunna ta sig in lätt och smidigt. Här kommer några bilder från den här veckan(18).

Askersund var förr något av kaféernas stad. I klass med vad Alingsås är i dag. Det låg nästan ett fikaställe i vart och vartannat gathörn. För oss ungdomar på var fikaställena något av dåtidens ungdomsgårdar. Det var där man träffades, vid sidan allt idrottande på gamla idrottsplatsen (Torsten Carlssons väg).

Vi ungdomarna vandrade mellan de olika ställena. Mycket berodde valet på vilka som jobbade, den och den dagen. Alla var inte så intresserade av ungdomar som satt och hängde med en dricka hela kvällen. Det blev inga förtjänster för ägaren bara med en dricka. Det gick också at lyxa till det hela med en halv kaffe.

Rolf Elving, vid sin uteservering vid Ritz

Efter Storgatan vid Torgparken fanns Tages, senare Ritz. Längre söder låg Hammarbergs. Winerkonditoriet fanns i korsningen Storgatan-Hospitalsgatan. Vid Stora Bergsgatan låg Centralcaféet och Hammarströms. Utmed Sundsbrogatan fanns populära busschaufförfiket Gand. I hamnen fanns logiskt nog Hamncaféet och Café 5:an. Vid Väderkvarnsgatan låg det kommunala ölcaféet. Säkert har jag missat några stycken, men det är inte mycket att göra åt. Och jag har bara räknat upp de jag minns.

Det fanns också flera matställen där det förmodligen också serverades kaffe och bulle om det var så. Men det här gången stannar jag vid fiken. Som nämnts vandrade vi runt lite, men en given samlingspunkt på morgonen innan jobbet var Centralcaféet. Där serverades en halv brödkaka. Populärast var en halv brödkaka med leverpastej och gurka. Men det föll inte mej i smaken. Jag gillar inte lever och blodmat. Men det kan bero på en störning från mitt förflutna vid Slakteriföreningen. Min negativa inställning till blod-och inälvsmat har följt mej hela livet. Samma problem hade jag med grishuvuden på julborden. Men det fanns annat vid Centralcaféet att välja på, som ägg och ansjovis.

Populära Centrealcaféet i hörnet Stöökagatan-Stora Bergsgatan

Askersundare utanför Centralcaféet

Till Centralcaféet kom folk från alla yrkesgrupper. Populärast var de som körde ut tidningar. Alltid hade de med en bunt överblivna tidningar till läshungriga morgongäster. Sent på kvällarna kunde det bli en sväng till Café 5:an i hamnen. De hade öppet väldigt länge vad jag minns.

Med hjälp av Leif Linus Larsson har jag plockat fram ett antal bilder, som kan vara intressanta. Har också letat på lite annonser från den tiden.

Hammarströms uteservering till höger

Café 5:an i hamnområdet

Grand Konditori

Grands Konditori

Hammarbergs gårdsservering

Då var namnet Hamnkafeet, nu är namnet Strandhugget

Mannekänguppvisning på Ritz

Ekumeniskt möte på Grand med Henry Johansson i förgrunden.

Winerkonditoriet i bakgrunden hörnet Storgatan-Hospitalsgatan

Pressmeddelande från  kommunen:

 I förra veckan beslutade kultur- och tekniknämnden i Askersunds kommun om ett nytt avtal om vår- och höstmarknader i Askersund med arrangören Lions. Våren 2022 blir det ingen marknad, eftersom det arbete som krävs i form av förberedelser har försvårats av pandemin.

 Det har förekommit uppgifter om att vårmarknaden ska bli av även i år på vissa hemsidor, men dessa är alltså felaktiga. Höstmarknad är dock planerad till den 10 september, som är en lördag.

 – Tidigare har marknaderna i Askersund alltid arrangerats på onsdagar, men det nya avtalet gör det möjligt att ha marknad även på lördagar. De senaste åren innan pandemin märktes ett minskat intresse för marknaderna både från knallar och besökare, så därför vill både vi från kommunen och Lions testa något nytt, något som vi tror kommer att attrahera fler och bidra till att utveckla Askersunds marknader, säger Daniel Eriksson, förvaltningschef för kultur, evenemang och fritid.

Det nya avtalet mellan kommunen och Lions slår fast att marknaderna även i framtiden kan arrangeras på onsdagar, de sista i april respektive augusti, men att möjlighet finns att arrangera marknad på en lördag i nära anslutning till dessa datum.

 – Nu har vi bestämt att vi testar lördag som marknadsdag, så får vi göra en utvärdering efter några gånger och se hur väl den förändringen utfallit, säger Daniel Eriksson.

fram till nu. Vår  och höstmarknad, sista  onsdagen i  april och sista  onsdagen i augusti. Men  nu blir det alltså en lördag. På prov.

————————————————————————–

Lägger med några bilder från en tidigare blogg:

Marknader i Askersund

Augusti 2011Postad av Ove Danielsson tis, augusti 16, 2011 09:10:32

Marknaderna i Askersund har varit ett flitigt diskuterat ämne de senaste åren. Och det fortsätter. Så var det aldrig på Gustav Wasas tid. Vad jag hört. Han bestämde år 1550 att det skulle vara marknader i Askersund vår och höst. Punkt slut och inget tjafs. Men det är klart, han hade inte ansvar för den kommunala ekonomin. Men väl för hela landets ekonomi.

Tidig 1900-talsbild från Leif Linus samling

Polisen i Askersund har haft sina problem genom åren, men ofta löst del hela bra. Med undantag för några fadäser som inom alla yrkesgrupper. Och det är ju inte alla som är så utsatta för allmänhetens granskning som just poliskåren. Den största missen gjordes redan på 40-talet då man missade att kvarhålla den berömde inbrottstjuven ”Bildsköne” Bengtsson, som då var efterlyst i över hela Sverige. Och då var han ändå inne på stationen, men han var snygg och vänlig så han fick gå. Namnet fick han också av stadsfiskalen som tyckte att Bengtsson var vacker.

I slutet på 50-talet hade dock polisen i Askersund ett verkligt problem, som man kanske kan skratta åt i dag. Men inte då. Polisstationen fanns i Rådhuset ut mot Stöökagatan. Det var innan Rådhuset byggdes ut mot Stora Bergsgatan. Problemet var att en del av stadens ungdomar matade de arresterande med kola och chokladbitar genom fönstergallret. Några av de som satt bakom lås och bom kvitterade artigheten med att bjuda på rocksång. Förste polisassistent Sven Stensved var mycket missnöjd med förhållandena. Det var också landsfiskal Hugo Haag.

Bilder från polisstationen i Rådhuset

Det fanns tre arrester ut mot gården (Rådhusparken). Vid det här tillfället hade en av de häktade försökt bryta sig ut genom att slita loss fönstergallret, som var fastsatt med skruvar i stenväggen. Och han lyckades också nästan. På det viset blev en av arresterna obrukbar. De två andra var också i mycket dåligt skick. Det skulle tusan sitta inne på den tiden.

Hyresvärden Askersund fick med anledning av de dåliga arresterna och ungdomarnas ofog att bjuda de intagna på godis, en skrivelse från polismyndigheten. Något måste göras. Ungdomarna måste stoppas. Sven Stensved menade att en desperat arrestant hade stora möjligheter att skada sig själv på den bedrövliga inredningen. De inburade hade själva möjligheten att lirka upp fönstergluggarna.

Polisstationen fanns i hörnet mot Torghallen.

Gösta Andersson, Lasse Skoog och Ingvar Pettersson, i solen utanför den gamla polisstationen.

I moderna arrestlokaler på den tiden fanns det inga järngaller på insidan som i Askersund. Antingen satt gallret på utsidan eller också hade det ersatts med pansarglas. I slutet på 50-talet fanns det en förvaringsarrest och två fyllefinkor. Ibland blev det brist på plats och då fick renodlade brottslingar placeras i samma finka som fylleristerna.

Ett annat problem var värmen. Elementen var inbyggda i väggarna.

”Hur lätt kan inte en fyllerist ragla omkull och slå huvudet i något hörn eller utskjutande kant”, konstaterade polisen i sin skrivelse.

Stensved efterlyste också en större uppfällbar lucka i celldörren, istället för det lilla inspektionshålet i dörren. Varje gång någon av de inburade skulle ha ett glas vatten fick poliserna låsa upp dörren. Besvärligt tyckte Stensved. Och Haag. Det fanns vidare önskemål om en rastgård mot Stora Bergsgatan, och en bakdörr som ledde direkt in i arresterna. Genom en bakdörr skulle polisen slippa släpa in omhändertagna fyllerister genom stora entrén mot torget. I dag är dörren till och med igenbommad för allmänheten, som i de flesta fall är helt nyktra.

Ansvariga på kommunen var dock mycket skeptiska till att anlägga en rastgård i rådhusparken. Det skulle inte bli snyggt. Senare flyttades polisstation ut från Rådhuset, så det blev aldrig aktuellt med någon ful rastgård.

Som vanligt har jag fått en del bilder från vännen Leif Linus

Målningsarbetet har startat i lägenheterna vid Vattentornet. I övrigt pågår byggarbeten för fullt på Norra Bergen. Tvättstugan och övernattningslägenheten vid sidan om tornet har fått ett fint tak. Ett spännande projekt som ska vara klart till sommaren. Var där och fotograferade på uppdrag av bostadsbolaget Skärtorsdagen. Ett trevligt uppdrag där jag träffar en rad duktiga hantverkare som gärna förklarar för en okunnig vad som pågår.

Bilderna är från 1982 och ett reportage som jag gjorde i Vretstorp med Johanna Björnberg. Ursprunget för cirkusen var Cirkus Rolando och bröderna Johansson.

Johanna Björnberg skadades svårt vid en trapetsolycka 1984. En vajer brast. Johanna föll sju meter. Det gjorde att hon fick ge upp sin cirkuskarriär, och utbilda sig till lärare.

Cirkus Rolandos besök var förr i tiden en av årets stora nöjeshändelser stan. Askersundarna gick man ur huse för att se alla spännande artister, för att inte tala om alla djur. För oss grabbar gällde det att hjälpa till på olika sätt för att skaffa fribiljetter. Det vart det svårt att skaffa fram pengar till en ”riktigt” biljett. Åtminstone var det så för mej och många andra.

Cirkus Rolando spände under många år upp sitt tält på gamla IP:s träningsplan. Under en period fanns tältet gärdet där Konsum finns i dag. På den tiden var inte konkurrens från andra nöjen så stor, och ett cirkusbesök var stort. Cirkusen fick en nära koppling till Askersund på 80-talet genom Johanna Björnberg, men då hade man bytt namn till Cirkus Scala. Och senare startade också cirkusfamiljen Johansson, Cirkus Maximum, som de sålde.

Cirkus Rolando på besök i Askersund på 50-talet. Ägare var bröderna Johansson. Här har Malte Johansson med fru och söner intervjuats för tidningens räkning

Cirkus Rolando starade 1945. Men bröderna hade arbetet på cirkus sedan i början på 30-talet.

Ett av Rolandos cirjusnummer i början på 50-talet.

Et annat cirkusnummer i Rolandos cirkus på 50-talet.

Det var fyra bröder Johansson som startade Cirkus Rolando i mitten på 40-talet. Bröderna hade då varit aktiva inom cirksvärlden sedan början av 30-talet.

-Har man cirkusblodet i ådrorna tar man inte sin Mats ur skolan i första taget, även om det är tufft ekonomiskt för alla cirkusar, upplyste Malte Johansson, i en intervju i mitten på 50-talet.

Malte berättade samtidigt att premiären det året i Lönsboda drabbades av ett kraftigt snöoväder. Och då var det ändå i början av april. När Malte och hans bröder skulle resa tältet låg snön meterdjup på cirkusplatsen. Vägförvaltningens snöskopor fick sättas in i alla hast, och när klockan slog åtta på kvällen blev det ändå premiär. I 10 graders kyla. Maltes söner Jerry, Jimmy och Johnny, blev också cirkusartister och cirkusägare. Ryttarbröderna blev världsmästare i konstridning 1977.

Askersundsflickan Johanna , då Lundberg, gick som liten omkring och drömde om att en gång få arbeta på cirkus. Det var en ovanlig dröm, som så småningom skulle bli sann. Hennes kompisar drömde om at bli damfrisörskor och flygvärdinnor. Johanna blev riktigt biten av cirkuslivet när hon arbetade på sin pappas bensinmack i Askersund. Det låter kanske underligt men så var det. Cirkusen hyrde alltid ett gärde intill macken. Ryttarbröderna var ofta inne i macken och pratade med Johanna. Maltes son Johnny erbjöd Johanna att följa med och jobba en sommar. Då var namnet på cirkusen Scala. De äldre bröderna hade lagt av. Sönerna hade tagit över. Sommarjobbet kom att vara ett antal år och ledde också till kärlek. Och barn. Johanna och Johnny lever inte längre ihop. Men det har många spännande minnen gemensamt.

-1984 råkade jag ut för en svår olycka under en turné sommaren 1984. Jag föll sju mer från en trapets, då en vajer brast. Det medförde att jag fick lägga cirkuskarriären på hyllan. Efter olyckan utbildade jag mej till bild och SO-lärare och arbetar nu på Transtensskolan i Hallsberg sedan 2003, har Johanna berättat för mej.

Johanna arbetade inte bara i cirkustrapetsen. Hon åkte också på styret i en motorcykelcirkus, i en trumma där man kör på väggarna.

William Arne åkte runt med sin motorcirkus under många år. Han körde runt i en tunna med i bilen. Johanna åkte på styret på en motorcykel i en tumna, men jag har ingen sådan bild därför fick det bli Arne som en illustration.

Många i Askersund höjde på ögonbrynen när de fick höra att Johanna jobbade på en cirkus. Man var liksom inte van med sådant i den lilla staden.

-En del tror att de som reser med cirkus var sämre människor. Så är det ju inte alls. De arbetar hårdare än de flesta, upplyser Johanna, som verkligen har erfarenheter från cirkuslivet.

-Jag tycker fortfarande att mitt liv är spännande eftersom ingen dag är den andra lik på skolan. Men det kräver inte lika stora omvälvningar som när jag jobbade som cirkusartist. Men jag tycker det är underbart varje morgon att vakna till en ny dag, förklarar Johanna , som numera är bosatt i Närkesberg, men har planer på att flytta till Askersund om det finns något som passar.

-Tycker om att bo på landet, men ska ändå säja huset, eftersom det snart är för stort. Mitt yngsta barn är snart 18 år Anledningen till att jag vill sälja huset är att jag vill ha frihet på ett annat plan, som att kunna resa mycket. Kanske är det turnélivet med cirkusen som satt sina spår, funderar Johanna.

Johanna ägnar sig i dag åt målning på friden. Hon har också hunnit med några utställningar. Ett avbrott från läraryrket har hon gjort, och då som köksdesigner . Afrikansk dans är ett annat intresse Johanna kopplar av med.

Fortfarande kommer det cirkusar till Askersund varje år. Men inte väcker det så stor uppmärksamhet som Cirkus Rolando och Cirkus Scala , gjorde en gång i tiden. Konkurrensen från nöjesvärlden och alla TV-kanaler är stenhård nu för tiden. Men det är trevligt att det finns cirkusägare som kämpar på.

1980 träffade jag bankonsulent Sten Karlsson i Dalby. Han jobbade då åt Svenska Golfförbundet. Han ville då att Askersunds kommun skulle planera för en bana vid Stavhagen i Askersund. Han ville att kommunen skulle börja med en övningsbana. Om intresset blev stort kunde han tänka sig en bana på Edö. Anledningen till att Sten tyckte Stavahagen var ett bra alternativ var kontakten med andra idrotter. Senare blev han i högsta grad inblandad i arbetet med banan i Åmmberg. Minns att vi var och tittade på Vaskmullen tillsammans. Sten hade stora planer för hur det skulle kunna se ut. Och så blev det också.

Golfarna har fått sitt eget paradis vid sin vackra seasidebana i Åmmeberg vid viken av Vättern Utsikten över Vättern är strålande. Men det har varit en kamp innan golfklubben kommit så långt som man gjort i dag. Området var rena ökenlandskapet tidigare. Gruvbolaget hade dumpat rester av anrikningen där. Naturvårdsmyndigheterna krävde att området skulle gröngöras. Det var då man kom på den lysande iden att anlägga en golfbana på området i samband med återställningen. Och så blev det också. Gruvbolaget och golfklubben enades om att göra något bra av det hela.

Men långt innan banan i Åmmeberg kunde det ha byggts en bana i Askersund på Nordhammar, eller i Stavahagen. Gärdshyttan var ett annat alternativ. Om nu inte kyrkan varit så motsträviga har det funnits en bana på Nordhammarsområdet. I slutet på 60-talet var byggherren och bandyspelaren Ingvar Ulvenheim redo att bygga en niohålsbana strax söder om Askersund. Ingvar hade både ritning och kostnadsberäkning klar. Tyvärr föll projektet i allra sista skedet. Kyrkan ägde en del av marken och de var inte ens intresserad av att tala med Ingvar. Året var 1969.

Ingvar Ulvenheim kämpade i flera år för at få en golfbana på Nordhammarsområdet strax söder om Askersund. Men kyrkan som ägde en del av marken sa nej. Inga golfare på deras mark.

Ingvar berättade en gång för mej att han och arkitekt Nils Sköld åkte runt i kommunen och tittade på olika platser. De tittade bland annat på Edö, Stjersund, Harge och många andra platser. De kom dock fram till att Nordhammar låg bäst till 195 000 kronor skulle hela golfbanan kosta.

”Jag tröttnade. Felet var nog att jag var för ensam. Många ansåg dock att en golfbana på Nordhammarsområdet skulle bli en verklig PR-sak för kommunen. Närheten till Vättern, Tiveden, Husabergs camping, småbåtshamnen skulle göra banan mycket attraktiv”, förklarade Ingvar.

Det var svårt att få bra golfbilder på vintern när banan i Stavahagen var aktuell. Det gick dock att locka ut bandystjärnan och golfaren Svante Eriksson i snön.

Vaskmullen

Vaskmullens historia är lång och mycket omdiskuterad. Som nästan alla vet har det pågått gruvbrytning i århundraden i trakterna runt Åmmeberg och Zinkgruvan. År 1863 togs ett vaskverk i bruk i Åmmeberg , samtidigt med järnvägen till Zinkguvan avslutades. Malmen fördes med järnväg till Åmmeberg där anrikning vidtogs. Den sand som återstod efter det at zink, bly och andra metaller avskiljts, pumpades vattnet ut i Kärrafjärden och lagrades på boten.. ”Nytt land” växte så småningom till längs den östra stranden av på Kärrafjärden.

Hela anrikningen flyttades till Zinkgruvan , där ett nytt anrikningsverk togs i bruk 1977. Vid Kärfjärden fans resterna av 120-årig anrikning av zink och bly. En öde landremsa av gråberg som forslades dit från gruvorna i Zinkgruvan. Det är just på den öde landremsan som nu blivit den vackra golfbanan i Åmmeberg. Arbetsnamnet på golfbanan var också ”Kärrafjärdens golfbana Askersund”.

Vaskmullen 1980. Ingen kunde tro at det skulle bli en vacker golfbana där.

År 1989 dök det upp ännu ett alternativ för placering av en golfbana. Ett Stockholmsföretag hade köpt det gamla vårdhemmet med tillhörande mark. Tidigare ägare var Maranataförsamlingen med Arne Imsen i spetsen. De hade köpt anläggningen av landstinget i slutet av 1970-talet för en halv miljon kronor. Stockholmsföretaget uppgav att de tänkte satsa 30 miljonor kronor i Gärdshyttan. Det skulle bland anat bli en 18-hålsbana. Banan beräknades var spelklar sommaren 1991. Antal anställda beräknades till ett 20-tal personer. Alla kan se i dag vad det blev av det. Inget.

Gärdshyttan var också aktuell för placering av en golfbana. Planerna var storartade, men av det blev det pannkaka.

Under en period var Gärdshyttan ålderdomshem.

Maranata köpte Gärdshyttan av landstinget för en halv miljon. Församlingen klarade inte av att driva hemmet ekonomiskt. Men Arne Imsen kämpade emot i det längsta.

Under en period användes vårdhemmet till flyktingförläggning. Kanske den mest aktiva period Gärdshyttan upplevt. Då var det fart och fläkt där ute .

Till slut blev ändå allt bra. Askersunds kommun kan glädja sig åt den fina banan i Åmmeberg.





Illrött och knallblått! Färgen på husen i Lundbyområdet väckte stor sensation när området byggdes upp. ”Blåbär och lingon” kallades Lundby allmänt. Många turister stannade till och filmade husen. Någon liknande färgsättningen hade man aldrig sett tidigare i ett villaområde. Till och med kom det utländska turister och offrade film på husen. En del stannade också till för att fotografera. Andra både plåtade och gick runt i området och talade med de boende. Hur var det att bo i ett sådant färgrikt område?

Många askersundare var mycket kritiska till färgsättning. Skandal menade många. Det fanns till och med krav på at Lundbyhusen skulle målas om. Men de flesta som flyttade in i husen tyckte det var en härlig färgsättning. Mycket effektfull blev det på vintern när snön bäddade in husen. Huvudsaken var ändå att de som skulle bo där trivdes med färgen.

Elaka rykten berättade att målaren gjorde ett misstag när han blandade färgerna. Det var inte meningen med illrött och knallblått. Men byggnadschefen i Askersund dementerade alla sådana rykten. Det var visst meningen med de klara färgerna. Helt enligt arkitektens intentioner. En del husägare protesterade och bad att få lite diskretare färger. Men det gick inte arkitekten med på. Och byggnadsavdelningen ville inte göra sig osams med arkitekten. Istället hoppades man att det skulle bli flera hus i Askersund med klara färger. Vet inte om det blev så…

Själv tycker jag att det blev ett trevligt område med lite udda färgsättning. Och det behövdes nog i Askersund vid den tiden, när det bara handlade om tegelhus och mexistenhus. Det här var på 70-talet.I dag hör man inget om färgerna på Lundby. Inte om färgerna på några andra hus heller för den delen.

Jättepilen vid Hagavägen har kommit i ropet de senaste veckorna. Det har till och med varit avspärrningar runt klätterträdet på grund av sprickor i grenarna. Men nu har experter gjort en besiktning och blåst faran över. Det är bara att leka på. Men det har funnits en pil i närheten av Stationshuset som väckte sorg i Askersund när den föll till marken. Politikerna uppmanade till och med askersundarna att ta ett sista farväl med sina kameror. Skriver om det nedan.

En lördagsmorgon i början av 1950-talet förvandlades utseende på Strandparken i
Askersund radikalt. Den omfångsrika tiostammade vitpilen i Järnvägsparken
(ibland också kallad Skolparken) föll då till marken. Trädet med sina många
stammar och stora krona var en verklig sevärdhet i Askersund. Något som
askersundarna var stolta över. Redan på 40-talet hade dock pilen börjat
krackelera. Stammarna hölls ihop med stålwirar, men tidens tand och grenarnas
tyngd tärde på stagen tills de brast den här lördagsmorgonen. Fyra av stammarna
knäcktes vid roten, medan de andra grenarna sjönk några meter.

Det ståtliga trädet -på den tiden stadens vackraste-var ett kärt tillhåll för det uppväxande
släktet. I det lättklättrade trädet drömde sig säkert många unga bort till
Tarzans djungler. Sorgen efter det den stora pilen var stor i Askersund.
Tidningen uppmanade till och med askersundarna att ta ett sista farväl, gärna
med en kamera innan trädet sågades ner helt.

Många trodde att pilen var flera hundra år gammal med tanke på storleken. Men så var det
inte. De styrande i stan hade några år före fallet kallat salixforskaren och professorn, Heribert Nilsson, för att titta på det ståtliga trädet. Han konstaterade att trädet inte var särskilt sällsynt.

-Pilar växer hastigt och trädet kan bara vara 60-70 år gammalt, upplyste han de styrande om.

Bild från tidningen 1950

De styrande i Askersund blev naturligtvis en smula besvikna på professor Nilssons
bedömning. Leja en professor och få sådana negativa svar. Han kunde väl
åtminstone ha sagt 100 år tycke somliga.
Hur som helst var trädet dekorativt. Och välbesökt av ungdomar. När
järnvägen försvann, så var inte namnet Järnvägsparken gångbart längre. Parken
var lika gammal som järnvägen, från slutet av 1800-talet. Men av den första
planteringen, som till stor del utgjordes av bokar, finns inget kvar. En rad
björkar stod i strandkanten, men var tvungen att plockas bort efter en tid.
Vattnet underminerade björkarna.

Jättepilen längre ut mot Haga håller på att gå samma öde till mötes
som den stora tiostammade vitpilen i gamla Järnvägsparken. När den planterades
är oklart. Men gamla bilder visar att det borde ha skett någon gång på
30-talet. Många tror att även den pilen är flera hundra gammal. Men det finns bildbevis på att det inte är så. Och professor Nilsson sa en gång att träden växer fort. Om den har bra gener kan den klara sig länge. Precis som för oss människor. Ett annat faktum när det gäller den pilen är att det var rena sumpmarken ut mot Haga efter vattnet. Det fanns inga kommunala planteringar åt det hållet. Det visar också gamla bilder.

Plåten som sätts upp på Vattentornet kommer att smälta bra in i tegelfärgen på det gamla tornet vad det lider. Bygget fortskrider som beräknat. Väggar sätts upp i lägenheterna våning för våning. Och vid sidan om växer det ett tvättrum med gästlägenhet. Husen på berget intill tornet målas och kaklas invändigt. Intresset för bygget stort och det kan man förstå. Det är inte varje dag ett gammalt Vattentorn byggs om till lägenheter.

Filadelfiaförsamlingen i Askersund har sålt sin möteslokal i korsningen Storgatan-Loggatan (Klockaregatan). Köpare är Askersundsbostäder. Köpesumman är 2,8 miljoner efter en värdering av bostadsbolaget.

-På grund av att vi är så få medlemmar som är aktiva i församlingen och också kommit till en ålder då vi inte orkar och kan sköta fastigheten längre ser vi inget annat alternativ än att sälja Pingstkyrkan, skriver ordföranden Per-Olov Skoog , i ett brev till medlemmarna.

Församlingen kommer att få hyra källarplanet i fortsättningen.

Askersundsbostäders planer är att bygga om kyrkolokalens till lägenheter. I dag finns det två lägenheter i byggnaden. Pingstkyrkan ligger bara ett stenkast från ett antal Askersundsbostäder fastigheter. Säkert ett av skälen till köpet. Det finns också en ganska stor tomt i anslutning till kyrkan som ingår i köpet. Innan förändringen kommer till stånd måste det till en detaljplaneändring. Från kyrkoverksamhet till lägenheter.

Klipp från 1938

Klipp från september 1939

Filadelfiaförsamlingen bildades 1922. Första tiden hyrde församlingen en före detta biograflokal vid Hospitalsgatan. Församlingens förste föreståndare, Alfred Blad, kom till Askersund 1921. Han var anställd som vaktmästare vid Knappfabriken. 1938 tog församlingen beslut om att bygga den nuvarande kyrkolokalen. Filadelfiakyrkan var det enda bygge som var på gång i Askersund det året. För att få in pengar till bygget gav bland annat Amy Boström, Ullevi, boken ” Systern och andra Guds barn”. Alla gjorde sitt bästa för att få in pengar till bygget. En del avstod till och med att köpa nya kläder har jag läst i en jubileumsbok. Behållningen från boken gick direkt in i byggnadskassan. I september 1939 var kyrkan färdig. Halva kostnaden betalades inom loppet av några få år.

Bilder  från församlingens jubileumsbok 1982

Vid invigningen för drygt 80 år sedan så kunde inte kyrkan bereda plats för alla som ville närvara. Så var det på den tiden.

Nu börjar man ser hur lägenheterna i Askersunds vattentorn kommer att se ut. För en som fotograferar en gång i vecka åt Askersundsbostäder är det lite spännande. Innerväggarna börja komma på plats. Även de nya husen i området, Norra Bergen, börjar bli färdiga. Åtminstone utvändigt. Tillbyggnaden av tornet kommer att få en plåtbeklädnad. Lite rostigt som blivit så modernt. Förr var det ett elände när prylar började rosta. Men det är fint i dag. Många frågar om det handlar om bostadsrätter på bergen, men så är det inte. Det kommunala bostadsbolaget bygger hyresrätter.

Urmakaren och tusenkonstnären Rulle Bäckström saknas av många och då inte bara i Askersund. Han kunde ordna det mesta, allt från klockor, smycken , blåsinstrument , till vapen. Bara för att nämna något. Rulle fans nästan alltid på plats i sitt vid Stora Bergsgatan , ett stenkast från gamla Samrealskolan. Ibland tittade han upp när man kom in, ibland inte. Det berodde på vad han jobbade med just då. En del små detaljer som han jobbade med krävde stor koncentration. Då gick det inte att sitta och babbla.

Bild från 1958 , Stora Bergsgatan. Huset gick inte att rädda.

Tegelhuset byggde Rulle själv. Kanske någon kompis hjälpte till ibland, men mer än så var det nog inte. Men den här bloggen ska just handla om själva tomten där Rulle byggde sitt hus. När han köpte tomten fanns där ett mycket gammalt timmerhus. Riktigt hur gammalt det var fanns inga uppgifter på när han köpte tomten med timmerhuset.

Från början tänkte Rulle restaurera det gamla huset. Innanför tapeterna hittade han klistrade tidningar med årtalen 1809, 1818 och 1795. Fastigheten var i ett mycket dåligt skick, så Rulle tvekade när det gällde restaureringen. Det skulle bli dyrare än att bygga ett helt nytt hus. Men han var ändå lite sugen på det gamla. Länsbostadsnämnden -som hade mycket att säga till om på den tiden -åkte till Askersund för att inspektera, och gav ett negativt svar. Huset var inte värt att bevara. De dömde ut byggnaden.

Rulle beslutade sig då för att bygga ett nytt hus. Året var 1958. Årtalet finns inristat i trappan. Under bygget flyttade Rulle med familj in i målarverkstaden på gården som ett provisorium. Tegelhuset och målarverkstaden finns kvar i backen upp mot skolan. I dag bor en familj där som rustat och donat Rulles livsverk.

Gamla målarverkstaden inne på gården

Under årens lopp hade jag ofta kontakt med Rulle. Vissa tider någon gång i veckan. Det var spännande samtal. Det har ju också gjorts en film om Rulle, som blivit mycket populär. Massor av folk har sett den. Filmen finns också att köpa. Men Rulle själv var lite skeptisk till det hela. Han trodde inte att det skulle bli någon film. ”De bara filmar och filmar. Vet inte vad det är för påhitt”, sa han till mej flera gånger.

Synd att Rulle inte fick se det färdiga resultatet. Det blev bra och intressant. Precis som Rulle var själv.

Leif Linus har hjälpt till med en del bilder.

Stora Bergsgatan söder ut 1870

Djur och naturmåleri är populärt. Båda bland köpare och konstnärer. Själv har jag haft mycket att göra med den målande bonden Torsten Pettersson, som på senare år var bosatt i Askersund. Hästar var han stora intresse och det avspeglades också hans målningar. Det verkar inte vara helt lätt att göra bra hästmålningar. Har sett många sådana målningar, där hästarna liknar mera kameler och älgar än fyrbenta dragare. Om man nu ska vara lite elak. Men Torsten kunde sin sak. Hans hästmålningar blev mycket levande. Men så hade han gått bakom hästar på åkarna i sin ungdom och kunde fånga rörelserna perfekt. Bonden Pettersson älskade verkligen hästar. Torsten finns inte i livet längre, men hans hästtavlor lever.

Torsten bland sina vänner. Hästarna.

En av Torstens hästmålningar

Torsten var i många år lantbrukare i Vretstorp, men flyttade på äldre dagar till Solhag strax väster om Askersund. Intill gamla tvättinrättningen, som i dag har blivit Jehovas Vittnens lokal. Torsten avslutade sin jordavandring på servicehuset i Askersund för ett par år sedan. Men väldigt många har Torstens tavlor på sina väggar.

”När jag kom till gården i Vretstorp 1946 hade vi fem hästar. Sedan har jag varit med om en lång epok, där landets stallar tömts på hästar. Nu är det bara maskiner som gäller”, suckade Torsten , när vi taldes vid en gång.

” I bibeln lär det stå om hästens skönhet och styrka. I tusentals år har hästen varit människans trogne följeslagare på gott och ont. I krig och fred, i vinterkyla och sommarvärme, har hästen med sin snabbhet och styrka troget tjänat människorna. Vårdad och omhuldad av somliga, misshandlad och illa behandlade av andra” , konstaterade Torsten vidare.

Torsten började måla när han var 30 år. Då kunde han inte dra ett streck. Anders Zorn var hans favoritmålare.

”Vilka fantastiska målningar han gjorde”, berömde han.

Torsten deltog i en rad utställningar. Flera gånger på Galleri Vättern i Askersund, som Bo Lundgren hade skapat. Det var vid ett sådant tillfälle jag skulle skriva och fotografera Torsten. Men en sådan bild gick inte att ta stadsmiljö tyckte jag. Vi måste leta reda på en hästgård. Och Torsten höll med . Hästar var ett måste på en sådan bild. Sagt och gjort , vi åkte ut till Markebäck, där det alltid finns hästar på gärdena. Jag blev nöjd och Torsten glad över att få träffa ett antal av sina kära vänner igen.

Innan Torsten flyttade till Solhag fanns där både en tvättinrätning och rävfarm.

När vi ändå är inne på Galleri Vättern och Bo Lundgren, så var hans insats som gallerist beundransvärd. Ett antal konstnärer fick chansen att äntligen ställa ut sina verk. Många etablerade konstnärer fanns också med på utställningarna. Bo hade en enorm energi när han bestämde sig för något. En del kanske tyckte det var jobbigt, men det hände alltid något. Som när han skapade våffelsevering i anslutning till galleriet. Han grävde fram ett valv med handkraft. För att få den rätta takhöjden grävde han upp golvet och kärrade sedan ut jord med skottkärra. Till att börja med fick han gå dubbelvikt. Galleriet och våffleriet fungerar fortfarande, även om inte Bo är med i bilden längre. Han avled för några år sedan

Bo Lundgren skapade Galleri Vättern och våffleriet i anslutning till galleriet. Han grävde fram ett källarvalv. Ett imponerande jobb.

Ett vykort från 50-talet med Lundgrens hus i bakgrunden

Tillbyggnaden av Vattentornet i Askersund har börjat föräras med ytterväggar av tjock plåt. Koppararbeten längst upp i tornet är också på gång. I veckan kommer det också att gjutas golv. I sommar ska allt vara färdigt, plus husen i området. Här kommer några bilder.

Läraren Karl-Magnus Svensson var mannen som lade grunden för Askersunds skolmuseum. När han började fanns lokalerna centralt vid Stöökagatan. Efter lite rundflytning finns nu samlingarna i Stadsparken. I den gamla kaffestugan på berget efter grusgången upp mot Hembygdsgården.

Karl-Magnus var en verklig eldsjäl när det gällde att bevara lokalhistoria till eftervärlden. Han arbetade inte bara med ”sitt museum” , utan var också mycket aktiv i hembygdsföreningen. Och han hade åsikter om hur det gamla skulle bevaras. Det gällde då både byggnader, bilder och dokument. Ibland bjöds han på hårt motstånd.

”Gamla fotografier är värdefulla dokument. Det vittnar om en tid som gått, om människor och miljöer, om arbete, fest och vardag, om kultur för länge sedan”, förklarade Karl-Magnus, som jobbade hårt för att rädda de gamla bilderna.

Karl-Magnus samlade allt som hade anknytning till flydda tiders skolor. Men också mycket annat. Han efterlyste hela tiden gamla fotografier. Han befarade att de gamla bilderna var i farozonen. Och han fick också in många gamla klasskort. För att inte tala om bilder på alla gamla rektorer. På skolmuseet fanns under Karl-Magnus tid massor av bilder från Sydnärke.

”De gamla bilderna måste räddas innan det är för sent. De gäller framförallt museer, hembygdsföreningar och andra bildsamlande institutioner. Men det gäller också enskilda. Säkert har många människor gamla fotografier i gömmor eller hängande på väggarna. Ring så kommer jag och hämtar”, var Karl-Magnus budskap.

I ett hus vid Stöökagatan öppnade Karl-Magnus sit skolmuseum.I dag äger Askersundsbostäder huset. Bilden kommer från deras hemsida.

Gatuarbete utanför gamla skolmuseet vid Stöökagatan

Ännu ett gatuarbete vid Stöökagatan. I huset till höger i bakgrunden fanns skolmuseet vid starten.

I dag finns skolmuseet i gamla kaffestugan på berget i Stadsparken, strax intill själva Hembygdsgården

Karl-Magnus fick enligt mej inte den uppskattning han förtjänade med sitt samlande. I mitt arbete på tidningen hade jag mycket med den då pensionerade läraren att göra. Vi hade många samtal om både gamla bilder och om hur staden styrdes. I stort sett varje dag kom han på redaktionen för en pratstund och frågor om det fanns några bilder han kunde få. Eller några överblivna tidningar. Allt samlade han i sitt kära skolmuseum.

Ibland hjälpte jag honom att hämta tidningslägg på Rådhusvinden. Ingen på kommunen hade tid att hjälpa honom med att hämta lägg. För det skulle ske ganska omgående. Karl-Magnus var ivrig att få tag på fakta. Han hade problem med astma och det dammade ordentligt på den kalla vinden. Karl-Magnus vågade inte gå upp på vinden själv , med risk för ett astmaanfall. Tidningen hade skänkt alla sin lägg till kommunen och de placerades på vinden helt utan ordning. Nu finns läggen i bibliotekets källare i sorterat skick. Karl-Magnus satt ofta vindstrappan och letade efter uppgifter i de gamla tidningarna.

Karl-Manus och jag träffades nästan varje dag på tidningen. Här förklarar han läget för mej, medan någon tjuvfotograferera.

Lägenheterna  i Askersunds Vattentorn  på gång. Byggarna jobbar hårt för att allt ska bli färdigt i tid. Just  nu skär några bort delar av den gamla vattencisternen för att ge  plats åt delar av lägenheterna. Det är  också mycket borrande.  Väggarna i det gamla Vattentornet  är tjocka.

Flickorna i Askersund har alltid varit populära, om man se till böcker och revyer. År 1912 kom G.H Melin, ut med 25-öresboken ” Flickorna i Askersund” på Albert Bonniers förlag. Fyra år senare , 1916, satte revykungen i Göteborg, Axel Engdahl, upp en nyårsrevy med namnet ”Flickorna från Askersund” på Folkteatern. Säkert var han inspirerad av Melins bok. Visste inte om revyn själv men för en tid  sedan fick jag ett program från Gunnar Schön, som driver ett antikvariat i Helsingborg.

Det fanns inte mycket med i programmet och revyn från Askersund trots namnet. Men flickorna i baletten var från Askersund enligt programmet. Men det var nog mera på skoj. Tror inte det fanns så många balettflickor i Askersund 1916 som åkte till Göteborg för att sprattla med benen. Engdahl skrev bland annat också ”Askersunds-Goliats visa” som handlade om en viss Messalina Pettersson. Många kända teaternamn fanns dock med i ensemblen. Bland annat Erik ”Bullen” Berglund. Han uppträdde som revy-och kuplettsångare. Vid sidan om det var han matskribent och filmaktör. Bullens pilsnerkorv är uppkallad efter honom. Vidare fanns Carl Hagman, Ludde Gentzel och Alfhild André med nyårsrevyn. Erik Bullen Berglund var med i nyårsrevyn.

Flickorna från Askersund i baletten

Bullen Berglund var också matskrivare och blev också känd för sin pilsnerkorv

Från revyprogrammet

Varför skådespelaren, revyförfattaren och teaterchefen, Axel Engdahl, plockade med Askersund i namnet är oklart. Men som jag nämnt , det var nog för Melins bok. Det kanske lät lite roligt med småstaden Askersund som revynamn… Han drev Folkteatern i Göteborg i Göteborg under många år. Engdahl avled 1922, 59 år gammal. Han fick till och med en gata i Göteborg uppkallad efter sig. Engdahl var en mycket aktad teaterman.

Det är några år sedan nu det skrevs om flickorna i Askersund. De flickor som det skrivs mest om nu är Systrarna K, Åsa och Karin Karlson. Två pigga systrar som underhåller med sång och musik. Och då inte bara i Askersund. Arrangörer lite var stans i Sverige har upptäckt systrarna vars vagga stått i Dalby, Zinkgruvan.

Skriv en offentlig kommentar …

Maria Gunnarsson har delat ett inlägg.  · Bild & Kultur AB  · DIN BILD I NY BOK OM ASKERSUND? Under 2022 ger förlaget Bild&Kultur ut en bok med texter av den välkände Askersundsjournalisten Ove Danielsson. De flesta av bilderna kommer vara historiska (varav många kommer från Leif Linus Larssons stora arkiv) men bokens olika kapitel kommer inledas med en nutida bild. Kanske har just du en fin nytagen bild som kan passa?

Dela gärna med dig i tråden nedan, eller mejla simon.wammerfors@bild-kultur.se på Bild&Kultur!Bilderna bör vara tagna i Askersund med omnejd (Askersunds kommun är en bra utgångspunkt). Bildens format bör vara liggande och den bör finnas tillgänglig i en storlek om minst 4000 px på bredden. Personer får förekomma i bild men bör inte vara det huvudsakliga motivet. I vissa fall är det möjligt att kapitelbilden direkt kan koppla till ett kapitel/tema, men ibland är det svårare, så även fina naturbilder kan bli aktuella.

Detta är bokens kapitel/teman:• Stad & torg• Sport• Industri & verkstad• Historiska byggnader• Köpmän, krögare och hantverkare• Skrönor, anekdoter och minnen• Kultur• Lokala profiler Ersättningen är 500 kr per publicerad bild. Du får också ett eget exemplar av boken, signerat av författaren. Bild & Kultur står för bildurvalet och kontaktar fotografen innan publicering. Sista svarsdag 28 februari. Tack!

Gunnar Carlsson var Askersund förste landslagsman i bandy och stor idol. Sedan kom Karl-Erik Södergren, Svante Eriksson och målvakten från Vadstena Karl-Erik Edvardsson. Bandysäsongen är i full gång men i Askersund finns inte bandy kvar. Det här blir lite nostalgi. För mej har alltid bandyn varit förknippad med is och kyla. Så var det åtminstone när jag höll på. Bandyhallar och konstfrysta banor har gjort att bandysporten skulle kunna börja seriespelet strax efter midsommar om det vore så. Men nu sker det i november och det är ändå ganska tidigt tycker jag.

Rekord-Magasinet nr 12 1945. Svenska landslaget med Gunnar Carlsson stående längst till vänster.

Rekord-Magasinet, nr 11, 1948. Svenska landslaget med Gunnar stående näst längst till vänster.

Rekord-Magasinet , nr 10, 1948. IFK Askersund med Gunnar stående längst till vänster.

Rekord-Magasinet, nr 4, 1951. Lesjöfors IF med Gunnar stående näst längst till vänster.

Förr var Annandag Jul den stora premiärdagen för bandysporten. Och då fanns det ofta spelar is på uppspolade bandybanor som saknade konstfryst. Det var inte vanligt med konstfryst. På Stadion in Stockholm fanns den en liten bit konstfryst. Men det var mest till för konståkning. På Rocklunda i Västerås, fanns det konstfryst tidigt. En del av den banan gjordes om till ishockeyrink. Men sedan kom inomhushallarna för hockey.

Alla bandyvänner i den forna bandystaden Askersund är nu hänvisade till Örebro och Motala för att se bandy i verkligheten på nära håll.

När det begav sig fostrade IFK många bra bandyspelare. De bästa var Karl-Erik Södergren, Svante Eriksson och Gunnar Carlsson, alla med landslagsmeriter. Jag stannar vid Gunnar Carlsson som blev stadens förste store bandyidol. Vi hade ganska mycket med varandra att göra under årens lopp. Jag hann också spela några matcher ihop med honom när han trappade ned i B-laget på äldre dagar. Gunnar berättade gärna om sitt bandyliv och jag lyssnade gärna. Bandyn var Gunnars stora sak i livet. Helt klart.

Hade Gunnar valt att spela i någon storklubb, hade det blivit ytterligare ett antal landskamper. Nu blev det fyra landskamper och 14 kvalmatcher. Större delen av sin bandykarriär blev han dock IFK trogen. Redan vid Gunnars första landskamp 1945 mot Finland på Stockholms Stadion visade snabbe IFK-aren sitt kunnande. Han skojade friskt med det finska försvaret på sin högerkant. Det blev vinst med 5-2 och Gunnar gjorde 2-0 på en solorusch. Redan i första anfallet var han så när att göra 1-0. Det var inte tal om premiärnerver där inte. Han utsågs också till matchens lirare och fick för sin insats Kabompokalen. Pressen blev lite överraskade över Gunnars framfart som debutant.

En tidning skrev; ” Han åkte stelt och kantigt och på goda grunder kunde han misstänkas ha svalt en strykbräda, men fort gick det i alla fall och bollen hade han klistrad vid klubban. Men hur kan en landslagsdebutant kan vara så fräck att han gör sig till kedjans mest själviske spelare är en gåta.”

Gunnar Carlsson bryter igenom i landskampen mot Finland 1945 och gör 2-0.

Sin första allsvenska match gjorde han för Örebro SK 1942 mot Växjö. 19 år senare-1961-spelade han sin sista allsvenska match i IFK:s färger. I början på 40-talet gjorde Gunnar två säsonger för Örebro SK. I början på 50-talet blev det också tre säsonger för Lesjöfors ihop med brorsan Elis.

”IFK hade åkt ur allsvenska och jag ville fortsätta i högsta serien, därför skrev jag på för Lesjöfors”, berättade Gunnar för mej.

Det finns mycket att skriva om när det gäller Gunnars bandykarriär. Han var en av landets snabbaste och målfarligaste spelare när han var som bäst. Många gånger togs han stenhårt av motståndarförsvaren utan att säga ett ord. Trots den hårda behandlingen var han nästan aldrig skadad. Han reste sig ofta bara och körde vidare. Inte undra på att storklubbarna stod i kö för att värva Gunnar när han var som störst.

Gunnar spelade i Örebro SK två säsonger i början på 40-talet.

Under tre säsonger i början på 50-talet spelade Gunnar i Lesjöfors. Här bärs han ut som kvalhjälte.

Större delen av sin bandykarriär blev Gunnar moderklubben Askersund trogen

Personligen tycker jag att hans verkliga storhet som storspelare bestod i att han kunde växla från farlig genombrottsman i sin ungdom, till en fantastisk framspelare på äldre dagar från centerposition. Medspelarna fick bollarna på klubbladen. Hans framspelningar till Svante Eriksson ledde rakt in i landslaget för den senare också.

Gunnar hade sparat det mesta från sin bandykarriär när det gällde klipp och bilder. Ibland hade han med sig något album till mej på redaktionen. Gunnar berättade och tyckte jag skulle ta kopior på en del klipp och bilder. Och det gjorde jag. Det var intressant även för mej.

Fyra gånger fanns Gunnar med på Rekord-Magasinets lagbilder, två gånger i landslagets färger, en gång i IFK:s blå tröjor och en gång med Lesjöfors. Bilderna har jag plockat med i bloggen för alla idrottsintresserades bästa.

Har Askersund någon framtid? Det undrade en ledarskribent vid ett tillfälle . Inte den här veckan om någon tror det utan för mycket länge sedan. Närmare bestämt den första ledaren i det första numret av Askersunds-Tidning, i september 1857. Vem som skrivit ledaren framgår inte, men förmodligen var det grundaren av tidningen , Carl Isaac Fahlgrén. Han arbetade både med Askersunds-Tidning och kampen för sitt eget konstruerade blindskriftssystem.

Carl Isaac Fahlgrén

Ledaren svarade själv på frågan om Askersunds framtid. Det blev ett JA under vissa förutsättningar. Enligt ledarskribenten var det nödvändigt med en järnvägsförbindelse mellan Askersund och Örebro, som skulle binda samman Hjälmaren, Mälaren med Vätterns dalgång. På det viset skulle det bli en naturlig förbindelse mellan Smålands och Närkes bergslagsorter, samt med de spannmålsproducerande landskapen Östergötland och Västergötland. Nu blev det ju inte så utan Askersund fick nöja sig med en smalspårig järnväg från Lerbäck. Men Askersund har ju ändå överlevt.

”Läsning för blinda ” kom ut 1866. En unik bok som tidningsmannen, författaren och askersundaren Fahlgrén skapade. Boken är donerad till biblioteket i Askersund. I samband med donationen ordnade enhetschef Annika Restad också en utställning.

Ledarskribent skrev också om vilka framsteg Askersund hade gjort under några år i mitten på 1800-talet. Den första ångbåten som började sina turer till Askersund på hösten 1854. Ledaren berättade också att det skulle bli fyra ångbåtar i trafiken mellan Askersund och Göteborg.. Från att ha varit den mest vanlottade städer när det gällde postgången, hade det blivit stora förändringar 1857. Olägenheten blev undanröjd genom en ny dubbel postgång på Rammundeboda (Laxå) . Post från och till Göteborg tog endas två dygn. Från Stockholm tog det fyra dagar och till Stockholm tre dagar. Och inte nog med det , Askersund hade också fåt telegrafförbindelse med det stora telegrafinätet som nådde ända ut i Europa. Allt det där betydde mycket för den industriella utvecklingen. Bron över Hammarssundet och vägbygget mellan Askersund och Lerbäck var andra stora framgångar för stadens utveckling. Ett önskemål var också förbättringar i hamnen.

Tidningshuset vid Stora Bergsgatan

Carl Isaac Fahlgrén levde mellan 1815 och 1878. Ofta har hans födelseår angives felaktigt till 1816. Det finns inte så mycket fakta om Fahlgréns liv i Askersund. Han kom till Askersund 1857 . Däremot finns det massor av information om det blindskriftssystem han konstruerade. Fahlgéns namn kommer för alltid att vara inskrivet i den svenska blindhistorien. Bibliotikare Sten Gustavsson, Stockholm, har gjort ett imponerande forskningsarbetet när det gäller Fahlgréns arbete med blindskriftsystemet. Stens essä om Fahlgrén kommer att finas med vid utställningen. I drygt 20 år kämpade Fahlgrén för att vinna erkännande för sitt system, som måste kostat honom stora pengar och mycket arbete.

Fahlgrén var född i Uppsala och hade skaffat sig stor erfarenhet och skicklighet som boktryckare när han kom till Askersund 1857. Carl Isaac var en elegant och snobbig då han som 40-åring dök upp i stan. Han var en man att räkna med. Han trivdes i den lilla staden, men om det berodde på den underbara naturen eller den kvinnliga fägringen må vara osagt. Enligt olika skrifter gjorde Askersunds sköna damer verklig good will för staden. Och den unge begåvade konstförvanten var charmig. Han uppträde och världsvant och en smula raljant. Det ledde också rakt in i stadens socitet.

Han slog sig ned i gården 152 (i hörnet Stöökagatan-Lilla Bergsgatan), där även gårdsägaren och målaren Jan Andersson med hustru Maria bosatte sig. Paret fick dottern Lovisa Mathilda och sonen Carl Johan. Sonen kom att bli Fahlgréns gudson. Samtliga inneboende på gården uppmärksammades också senare i Fahlgréns testamente.

Stöökagatan på 1880-talet. Rådhuset till höger.

Axel Fredrikssons bokbinderi inne på gården 152 Stöökagatan 17

Den första tiden drevs Askersunds-Tidning och tryckeriet i någon slags bolagsform. 1857 blev Fahlgrén ensamägare till tryckeriet. Första numret av tidningen utkom den 19 september 1857. Hans yrkesskickighet gav genklang i fackkretsar. Långt senare tog han i sin tjänst en förhoppningsfull yngling, Emil Andersson, som även skulle bli hans efterträdare. Tryckeriet var enkelt och primitivt och illa rustad vid starten på Carlstenska gården vid Stöögagatan –Lilla Bergsgatan. Kan väl nämna att jag i dag bor där inne på gården. Snart flyttade företaget till större lokaler vid Storgatan, där sedan Konsum uppförde sin affärsfastighet. I dag finns Åhlins där. Fahlgrén avled 1878 , nyligen fyllda 63 år. Det blev en ny ägare och namnet ändrades till Askersunds-Veckoblad, för att senare byta tillbaka till det gamla namnet, Askersunds-Tidning. Efter en kort tid övertog A-E Andersson tryckeri och tidning. Överlåtelsen ägde rum 1885. Då var Emil Andersson 23 år gammal. Tio år senare lät han bygga den röda tegelbyggnaden vid Hospitalsgatan som kom att bli en tidningscentral. Emil Anderson avled 1918. Sonen Joel tog då över faderns poster. Joel är mera känd med efternamnet Haugard.

Före bibliotikarien Sten Gustavsson har på uppdrag av Talboks-och punktskriftsbiblioteket donerat ett unikt bokverk av Fahlgrén till biblioteket i Askersund. Blindskriftsboken som nu finns på biblioteket har namnet ”Läsning för blinda” och är från 1866.

Alf Cederlind har forskade lite om Fahlgréns boende i Askersund och gård 152. Linus Larsson har också lite bilder från gården. Själv har jag bidragit med att skriva lite om bokdonationen på min blogg och letat efter lite fakta från Fahlgréns 20 år i Askersund. Det har skrivits om framstående män i Askersund, men inte mycket om mannen som en gång startade Askersunds-Tidning

Det har blivit populärt i media och i böcker att ta upp gamla brottsfall. Och jag vill inte vara sämre. Mitt fall är från 1970 och hände i centrala Askersund. Tjuvar stal 25 000 kronor vid en kassaskåpskupp i Askersunds Rådhus men missade bankböcker med 2 miljoner kronor innestående. En del äldre personer minns säkert händelsen fortfarande. Det var en kupp som alla pratade om vid den tiden. Och det beror säkert på tillvägagångsättet. Tjuvarna behövde inte bryta sig in. Rådhusets ytterdörr stod nämligen öppen hela natten. Och att dörren stod öppen berodde på att borgmästare Bernhagen glömt att släcka lyset på sitt arbetsrum när han gick hem för kvällen.

Ytterdörren till Rådhuset stod  olåst .

Byggnadschefen hade jobbat över och låste som sig bör ytterdörren. När han satte sig i bilen fick han se att det lyste i borgmästarens rum. Han gick då tillbaka och låste upp ytterdörren för att ingen skulle bli inlåst på Rådhuset. Det fanns nämligen inte patentlås på dörren.

Borgmästare Bernhagen hade glömt att släcka   lyset i sitt arbetsrum.

Hade tjuvarna väntat till efter kommunsammanslagningen den 1 januari 1971 hade de inte kommit över några pengar.  Då slopades kontantkassan. Men nu blev det pengar. Tjuvarna gick in genom den olåsta dörren. Kontorsdörrarna på övervåningen bröts upp. Där stals enbart borgmästarens matta, men den lämnades kvar i bottenvåningen. Det säger allt om den mattan.

Kassavalvet som fanns i drätselkontoret saknade tjuvlarm.  Valvet skars upp med en skärbrännare. För att inte flammorna från den skulle synas hängde tjuvarna upp ett skynke för fönstret till bakgården. Inbrottet upptäcktes av en städerska som kom tidigt till jobbet.  Har inget minne av hur det gick för tjuvarna.  Hela det stulna beloppet täcktes av en försäkring.

I dag är säkerheten betydligt bättre på Rådhuset i Askersund. Ytterdörrarna är låsta på kvällstid. Även dörrarna in till tjänstemän och politiker är låsta. Man får säga till i växeln för att få kontakt. Klimatet har hårdnat. Men 1970 var det ingen som  kunde tänka sig ett inbrott i maktens boningar. Sådant höll man inte på med….

Benny Lennartsson är en av Örebro SK:s stora bandy- och fotbollsspelare. Mest känd är Benny
för sin stora insats som spelare, tränare och ledare i fotboll. Under lång tid ute i Europa. Men
det var bandyn som lade grunden till Bennys idrottsintresse.

Som grabb fick jag följa med farsan Ernst till bandymatcherna i Askersund, när IFK spelade i
Allsvenskan. Farsan var från Snavlunda och hade spelat fotboll både i Snavlunda och Skyllberg, berättar Benny. Vi bodde i Kvarntorp men farsan åkte alltid till Askersund för att titta på bandy. Jag fick sitta på
hans axlar och kolla när det var mycket folk. En del bakom oss gnällde över att vi skymde sikten
men sådant lyssnade vi inte på.

Mina första bandyidoler blev Karl-Erik Södergren, Gunnar Carlsson och Svante Eriksson i
IFK:s blåa elva. Karl-Erik kom ju sedan till oss i ÖSK i mitten på 50-talet. ÖSK tränade ofta lådbandy när laget var som
bäst. Och det var allvarliga drabbningar. Jag gick dit och kollade de stora grabbarna.
När det fattades någon fick jag hoppa in. Så började min bandybana. Benny spelade 120 allsvenska matcher, gjorde
44 mål och blev svensk mästare 1965 och 1967. Han blev också landslagsspelare och Stor grabb. Benny spelade också ishockey för ÖSK.

När jag var på väg att bli A-lagsspelare i fotboll spelade jag också både bandy och ishockey. Fick
order om att välja sport. Idolen Södergren valde ishockey i Hallsberg före bandyn, men övertalades att också fortsätta med bandy. Det var lite före min tid. Han lydde inte några order, konstaterar Benny.

Vi var flera som kombinerade bandy och fotboll, som Hasse Nordin och Sören Andersson. Vi
spelade bandy en bit in i mars och tre veckor senare var det allsvensk premiär i fotboll Efter 15 bandylandskamper åkte Benny på otäck smäll mot Ryssland i Örebro (VM 1969). Benny var då en av Sveriges allra bästa bandyspelare.

Okbenet trycktes in och sedan var det färdigspelat med bandy för min del. Flyttade därefter till
Schweiz och satsade mer på fotbollen. Även om det var bandy som startade Bennys
idrottsintresse på pappa Ernst axlar går han inte och tittar på bandy längre.

Senast jag var på bandy var på 60-talet när jag spelade själv. Jag älskade att spela bandy men det
är inte något speciellt att titta på. Bandy ska spelas.

Reportaget om Benny finns i det senaste numret av Idrottsarvet som är Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskaps egen tidning.

Fotboll
Benny spelade 117 matcher för ÖSK och representerade även Fullham FC och FC Monthey.
De lag Benny tränat är FC Monthey, Örebro SK,
IFK Sundsvall, Viking FK, BK Forward, Lyngby
FC, Bristol City FC, Viking FK, Viborg FF, IK
Start, GAIS, U 21 Sverige, OS-landslaget 1988,
Elfenbenskusten.

Förvandlingen av Vattentornet till  lägenheter pågår för  fullt. Norra Bergen i Askersund har  blivit en stor byggarbetsplats med Vattentornet  och alla småhus som växer  upp i  området. Just nu jobbar man men den gamla vattencisternen. Ett knepigt jobb vad jag förstår. De som byggde cisternen gjorde  inget fuskjobb. Här  kommer några  bilder  från den här veckan.

 Cisternen som sitter i Vattentornet rymde 280 kubikmeter vatten och är åtta meter djup.  Nu måste delar skärs bort för att få plats med kök och badrum till lägenheterna.

Sedan i januari 1922 har askersundarna från och till pratat om Elsa Anderssons dödshopp på Alsens is. Berättelsen har gått i arv över generationer. Men det är fortfarande lika målande. Bondflickan från Strövelstorp i Skåne var Sveriges första kvinnan i Sverige som tog flygcertifikat, eller aviatördiplom, som det hette på den tiden. Dödshoppet var bara hennes tredje fallskärmshopp i Sverige. Vid olycksplatsen ute på Edö finns en ganska välbesökt minnessten rest över Elsa Andersson. 100 årsminnet av olyckshoppet kommer att uppmärksammas i Sjöängen den 22 januari med visning av filmen om hennes liv , ”Så vit som en snö”. Vidare kommer det finnas ett bildspel i foajén om hennes liv.

Elsa Andersson omkom vid ett fallskärmshopp i Askersund 1922. Jan Troell gjorde om hennes liv som hade premiär i januari 2001

Bilden är tagen från bergshöjden på Edö där Elsa Andersson slog ned med sin fallskärm.

Kungliga Svenska Aeroklubben reste en minnessten över Elsa Andersson på nedslagsplatsen ute på Edö.

Bilden är från 1922 och Elsa Andersson är på väg mot sin sista flygtur och fallskärmshopp. I bakgrunden syns landskyrkan i Askersund. Cirka 3000 askersundare följde Elsa Anderssons dödshopp över Alsens is. Men det gick fel. Fallskärmen utvecklades aldrig.

Efter hård kamp med SF lyckades Folkets hus föreningen i få en premiärfilm till Askersund. Inte undra på sedan att styrelsen i FH klädde upp sig för at ta emot premiärpubliken. Från vänster Rolf Arvidsson, Ingemar Åhs och Robert Willen.

Runt tre tusen askersundare följde Elsa Anderssons dödshopp ute på Alsens is, som slutade i ett träd på Edö. Fallskärmen utvecklades inte. Fallskärmen föll 600 meter. 50 meter från trädtopparna fladdrade skärmen till som en trasa, men för sent. Många som var med vid uppvisningen har berättat för mej om den tragiska händelsen, som senare blev en film av Jan Troell med namnet ”Så vit som en snö”. Amanda Ooms hade huvudrollen i filmen.

Filmen hade premiär på tre platser, Ljungbyhed, Stockholm och slutligen också Askersund, i januari 2001. Men det skedde efter hård kamp av Folkets husföreningen i Askersund. Askersund fans inte med från början som premiärplats, men SF ändrade sig i sista minuten. Jan Troell hade startat filmprojektet om Elsa Andersson redan 1992, tillsammans med författaren Jacques Werup. Manuset byggde på gamla brev med systern Stina. Werup skrev både filmanuset och en bok om den mytomspunna fallskärmshopperskan.

”Boken bygger på en händelserna i filmen. Normalt brukar det vara så att man bygger en film på en bok”, berättade Troell en gång för mej i telefonen.

Filmaren var mycket överraskad över att filmen väckte så stort intresse och uppståndelse i Askersund. Folkets hus föreningen hade laddat upp både med snittar och cider till premiärföreställningen. Troell tycke inte att ett dödshopp var så mycket att fira för askersundarna. Troell hade aldrig varit på Edö och sett minnesstenen över Elsa Andersson,

”Jag har aldrig varit där. Däremot har jag fått se minnesstenen på bilder”, upplyste han mej om.

Amanda Ooms fans dock på plats i Askersund vid premiären. Hon besökte också minnesstenen på Edö.

Askersundare som kom till premiären hade förhoppningar om att få se bilder från Askersund i filmen. Men så blev det inte. Filmen handlade i stort om vad som drev Elsa Andersson att börja hoppa fallskärm. Det var hennes far som bekostade flygskolan och utbildningen i Tyskland. Elsa beskrev som en kvinna som älskade sensationer av olika slag. En sådan var faran.

Under en ganska lång period var det mycket svårt att ta sig fram till olycksplatsen. I början av 90-talet tog Aste Vikström med sig sitt huggarlag till minnesplatsen för att röja upp och markera stigar. En skylt sattes också upp ute vid Åmmebergsvägen. Kungliga Svenska Aeroklubben reste stenen på Edö.

Bloggen handlar om Ahnérska huset i centrala Askersund och dess historia. De gamla husen är rivna och ersatts med hyreslägenheter som ägs av Askersundsbostäder. Askersundsprofilen och skolvaktmästaren Bertil Nordlund hade jobbat i en butik inne på gården berättade hur det var en gång i tiden.

 Bertil började arbeta  i en speceriaffär som låg i hörnet Sundsbrogatan-Väderkvarnsgatan år 1925. Där stannade han fram till 1940 då han fick vaktmästarjobbet på Samrelaskolan.

Ahnérska huset grannen med Rådhuset. En 50-talsbild.

Kaleb Ahnér en betydelsfull man i Askersund när det begav sig.

Den förste  ägaren till speceriaffären  var Axel Andersson. Efter  honom kom  A R Norry, som senare blev kamrer på Skandinaviska banken. Den tredje  ägaren hete Kaleb Ahnér. Han drev  också  kemikalieaffären, även kallad Ahnérs färghandel.

Kaleb hade också Andersson som efternamn liksom A R. De var inte släkt, men det blev för  mycket av Andersson tyckte de  båda och bytte därför efternamn.

Huslängan byggdes  i slutet  på 1800-talet. Bourenska huset som fanns där innan  brann ner  i augusti 1896.

”Affären disponerade andra  och tredje våningen  i magasinet. På den tiden hade alla speceriaffärer allting på lager. På andra våningen fanns socker  och mjöl, som  kom i stora tunga säckar. Vi fick veva  upp säckarna med hjälp av en  vinsch.  De tunga säckarna fick vi sedan bära på ryggen från magasinet fram till affären. På tredje  våningen  förvarades bland annat  fönsterglas  som var packade i lådor. Där fanns  också fotogenlampor, brännare lampglas, Höganäskärl och konservglas”, berättade Nordlund en gång.

” Det fanns förråd även i källaren under  speceriaffären, med  saltsen  och fotogen. Silltunnorna sod i ett särskilt rum.”

”På bottenvåningen fanns det torrdass, vedbodar, garage, tvättstuga plus förråd  för färghandeln. Det fanns  också ett stall som låg intill gatan. På lördagarna var stallet  välfyllt och på gården var det trångt med alla  vagnar. Under marknadsdagarna  skulle  många av hästägarna som kom till stan använda sig av stallet”, berättade Nordlund  vidare.

Jag berättar här också lite om mannen bakom namnet Ahnér. Huset bär ju fortfarande hans namn. Bara det….

Sedan många år tillbaka är det bara huset i korsningen Sundsbrogatan-Stora Bergsgatan som kallas Ahnérska. Från början var det så att fortsättning fram till torget till och med turistbyrån också kallades Ahnérska. Och det fanns ett antal olika verksamheter i byggnaden. Från post, till bank, telegrafstation och tandläkare.

I lokalen där asiatiska finns i dag mot torget fanns förr en speceriaffär . Förste ägaren var Axel Andersson. En av de praktiserade i den butiken var Kaleb Ahnér, som på den tiden också bar namnet Andersson. Han försvann från Askersund till Mariestad, för att sedan flytta vidare till Åtvidaberg. Där var han föreståndare för Åtvids hushållsförening. 1913 återkom han till Askersund för att ta över speceriaffären i hörnet mot torget, som han tidigare var anställd i. Några år senare köpte han fastigheten. Han hade då också bytt efternamn.

År 1920 öppnade han kemikalieaffären i samma fastighet. En fastighet som byggdes om och moderniserades. 1923 överlät han speceriaffären och inriktade sig helt på kemikalier.

Kaleb Ahnér var en stor man i staden. Och då inte bara till sin längd. Han var ordförande i Askersunds köpmannaförening massor av år. I den kommunala verksamheten deltog han flitigt, liksom inom kyrkan, inom Sparbanken , i Askersunds Luhterska missionsförening och Askersundsmoderaterna. Han var också dirigent för Askersunds manskör.

Ahnér var också ordförande inom något som hette gatuförvaltningen. Omläggningen av vissa genomfartsgator, Gröngatan och Sundsbrogatan, var hans verk. Gröngatan gick från järnvägsstationen till Norrbergahemmet. Sedan tog Bergslagsvägen vid och fortsatte norr ut. Många av projekten som han drev stötte på hårt motstånd. Ett problem enligt dåtidens tidningsreferat var att han ibland gick alldeles för snabbt fram. I fullmäktige kritiserade han sina politiska motståndare hårt. Men han hade också höga krav på sig själv.

Handlare Ahnér älskade också fartens tjusning. När han fick sätta sig i sin Graham var lyckan gjord. Ibland for han in till Örebro eller Stockholm med sin bil för att hos myndigheterna påskynda beslut som gällde Askersund.

Leif Linus Larsson har bidragit med en del bilder till bloggen.

På trappan till PJ:s Livs som fanns i loklar ut mot torget. Fr.v Bertil Andersson, Monika Fredriksson, Pelle Johansson och Leif Swallin

Skandinaviska banken fanns också ut mot torget. På bilden Erik Wassberg, Inga Wahlfridsson och Arnold Wickberg

Sundblads butik ut mot torget 1937. Överst Severin, Sten Sundblad, Bertil Nordlund. Främre raden : Göte Ekstedt. Åke Dunker Karlsson, Börje Didriksson,Gun Sundblad och Gustav Sundblad.

Speceriaffären ut mot torget i början av 1900-talet. Då var Norry ägare till butiken

Postsortering i Ahnérska. Det är Gunnar ”Kina” Karlsson som sorterar julpost 1961.

Telegrafstationen fanns i Ahnérska under många år. Bilden är från 1959

Gun Eriksson hade inga problem att hålla reda på alla kopplingstrådarna.

Just nu visas en dokumentär om folkkäre Evert Taubes liv på tv. Det ska bli tre avsnitt och kommer att bli intressant att följa. Den här bloggen ska dock handla om Everts hustru Astri och redaktören och hembygdsforskaren Joel Haugard. Det finns en koppling. Astri har gjort reliefen på Haugards grav, som är ett porträtt av redaktören. Graven finns på norra kyrkogården i Askersund för den som är intresserad.

ASTRI TAUBE

”Astri Taube föddes 1898 och växte upp i Stockholm som äldsta barnet i en syskonskara på fyra. Fadern drev ett eget konstgjuteri och en egen utställningshall. Hon kom därför tidigt i kontakt med många av tidens konstnärer, såsom Carl Milles, Carl Eldh och Christian Eriksson. Efter Franska skolan gick hon på Tekniska skolan, Sigrid Blombergs skulpturskola samt Caleb Althins och Carl Wilhelmsons målarskolor. År 1920 studerade hon i Paris och därefter fyra år på Konstakademien i Stockholm där hon bland andra hade sin gudfar Carl Milles som lärare. Under studietiden i Paris träffade hon Evert Taube och de gifte sig 1925. Efter bröllopet reste paret till Italien där de arbetade och studerade. De gjorde flera gemensamma utställningar, den första 1925 på Galleri Gummeson i Stockholm. Tidigt i sin karriär ägnade sig Astri Taube åt konsthantverk och gravutsmyckningar, som göts och såldes genom Herman Bergmans firma. Som ung gjorde hon utsmyckningarna till biografen Rio på Hornsgatan i Stockholm (nuvarande Folkoperan), vilken invigdes 1928. Till taket har hon modellerat eleganta hundar, fåglar, fiskar och blommor i vit stuck. Sin första separatutställning hade Astri Taube inte förrän 1974, men åren därefter och fram till sin död hann hon med mer än 25 egna utställningar. Hon målade också akvareller, ofta med motiv från Sjösala, Grekland och Provence eller med inspiration från makens visor. Hennes grafiska blad trycktes i Paris hos Fernand Mourlot. Men det är framför allt för sina barnporträtt som Astri Taube har gått till eftervärlden. Ett av dem finns på Moderna museet”(Text från Wikipedia)

JOEL HAUGARD

Harsdammet från fiolstråkar är en stor anledningen till att Askersunds lokalhistoria blivit så väldokumenterad. Det låter kanske lite märkligt men redaktören, tidningsägaren och hembygdsforskaren Joel Haugard var också en hängiven fiolsamlare. Han hade samlat på sig ett antal dyrbara fiolskatter ute i Europa som han spelade på ibland. Men det blev också hans dystra musiköde. Haugard fick astmaanfall av hartsdammet som rök från stråken. Han tvingades sluta spela. Och istället ägna sig mera åt hembygdsforskning. Haugard levde mellan åren 1892 och 1949.

Under 40-talet skrev Haugard en rad böcker om hembygden och om mänskor som bott där. Redaktörens storverk, Askersundiana, kom ut 1940. Det är nu 60 år i februari som Haugard avled, men hans hembygdsböcker är högsta grad levande för de flesta. I sitt arbete var han synnerligen noggrann. Han kunde i halvtimmar diskutera ett ords betydelse. I sin självkritik var han något av pedant. Han makulerade till exempel en hel upplaga av Askersundiana. Två porträtt fanns på olika ställen och en feluppgift hade smugit sig in om Askersunds hotell. Hellre makulering än lapp med rättelse resonerade han.

Med allt mer imponerande skulder for han runt till Europas storstäder på jakt efter dyrgripar. Sammanlagt ägde han ett hundratal fioler. Haugard spelade också själv. Han var förste violinist i Askersunds musiksällskap. Ofta ackompanjerad av systern Maria Andersson. Haugard var ständigt orolig för att det skulle hända något med hans dyrbara instrument. En natt blev han rädd för att det skulle gå mask i felorna. På fläcken startade han ett flerdagarsjobb som bestod i att spruta fotogen i alla upptänkliga hål i möblerna hemma i våningen . Och så fortsatte det tills han fick ta farväl av violinen.

Joel fick då trösta sig med sin äldre hobby, kulturhistorisk forskning. Något som blivit till stor glädje för dagens askersundare. Så fort någon pratar hembygdshistoria dyker Joel Haugards namn upp.

1918 debuterade Haugard som skönlitterär författare med ”Ann Dayot”. Hans dröm var att bli en berömd författare. Men det blev inte så många skönlitterära verk. Haugard var bättre på att skriva om hembygden.

”Jag skickade manuset till min debutbok Ann Dayot till ett förlag med upplysningen om att verket kostat mej 500 nätters arbete. Till sist kom svaret: ”Huruvida det varit bättre om ni sovit de 500 nätterna eller ej kan vi inte uttala oss om” skrev förlaget”, berättade Haugard i en av få intervjuer som gjorts med honom.

Joel Haugard var född i Askersund. Fadern , A.E Andersson, var boktryckare och tidningsman. Efter studentexamnen studerade unge Joel medicin i Uppsala för att bli läkare, men hoppade av studierna då han ansåg att läkaryrket inte passade honom. Han var allt för blödig. Tidigt kom Haugard in på tidningsbanan. Han blev också redaktör för Askersunds-Tidning och huvudägare till Askersunds Boktryckeri AB. Företaget såldes 1943. Då lämnade han också sin post som redaktör för Askersunds-Tidning. Nerikes-Allehanda tog senare över familjeföretaget. För Joel Haugard var det helt otänkbart att överlåta företaget till någon tidningsman utanför det borgerliga blocket.

Efter försäljningen till NA blev Haugard kvar som chef för Askersunds-Tidning några år. Men mer och mer drog han sig undan offentligheten, undan de gamla vännerna och sällskapslivet. Joel Haugard blev en enstöring som mest vandrade mellan sitt hem på Stora Bergsgatan och sitt stambord på stadens hotell. Han tittade också in en stund på någon film på AHF-biografen (nuvarnde Folkets hus). De sista åren han levde glömde han till och med bort sin kära violin. Han blev inåtvänd och kände sig överflödig.

Joel Haugard skrev alltid sina manus för hand. Han avskydde överdrivna minnesrunor och översvallande hyllningsartiklar som han tvingades skriva ibland. Det ledde också till att han författade sin egen dödsruna. Kärv och verklighetsbetonad. Haugard var en stor man i Askersund. Bestörtningen över hans död den 13 februari 1949 blev stor. Han hade besökt AHF-biografen kvällen för sin död en liten stund. Han hade som vana att aldrig stanna för att se slutet på filmerna. Systern Maria hittade honom död i toalettrummet på söndagsmorgonen. På gamla IP var det allsvenskt bandykval på söndagsmiddagen. Spelarna hyllade honom med en tyst minut. Staden hade förlorat en av sina trognaste söner.

Det råder stor aktivitet på Norra Bergen med byggandet. Det växer upp hus och jobbet med Vattentornet invändigt pågår för fullt. Det har hänt något varje gång jag är där fotograferar. Det brukar bli någon gång i veckan.

Tvättinrättningarna hade fullt upp förr i tiden. Och det fanns ett antal tvättar inom Askersunds nuvarande kommun. De som inte hade råd att lämna in sin tvätt i centralorten var hänvisade till klapphuset på Sundsängen. Morsan Gunborg höll till hemma vid bryggan vid Gårdsjön, i stort sett året runt med tvätt. Så var det på den tiden. Måste erkänna att jag inte tänkte så mycket på hur tvättningen gick till. Men det har ändrats på den punkten.

I dag är tvätterierna borta i Askersund. När tvättmaskinerna gjorde sitt intåg i de svenska hemmen blev det allt svårare för tvättinrättningarna att få till det med ekonomin.

Stortvätt vid kajen i Askersund på 20-talet. I bakgrunden Bäckmans brygga (Marieborg)

Klapphuset med gamla bryggeriet i bakgrunden.

Klapphuset vid Sundsängen

Askersundarna är i dag hänvisade till inlämningsställen- som bensinmackar för vidare befordran till tvätterier på andra orter. Vid Solhaug, strax väster om Askersund fanns ett tvätteri som ägdes av Knut Rosén. Han kombinerade det med en minkfarm och ett skollärarjobb. En ganska ovanlig kombination kan tyckas. En typ av rening pågår fortfarande där. Jehovas Vittnen har förvandlat stället till Rikets Sal. De gjorde ett imponerande arbete med huset på mycket kort tid. Det kom vittnen från hela Sverige och hjälpte till med bygget.

Ingrid Larsson ansvarade för tvätteriets butik i Askersund

Tvätmästare Brunlid vid Solhaug 1966. Han visar upp nya maskiner som allmänheten kunde använda själva. En ny giv inom tvättnäringen.

Läraren och minkfarmaren Knut Rosén drev också tväten vid Solhaug. En lite udda kombination.

Tvätteriet i Solhaug införde moderna metoder på 60-talet. Folk fick åka dit och tvätta själva i maskiner som företaget höll med. Vet inte vad det kostade, men det var ett nytänkande. Tvätteriet hade också en butik vid Sundsbrogatan, där folk kunde lämna in och hämta sin tvätt. Det kallar jag för service.

Vid Sundsängen fanns Westerbergs tvätteri. Han lockade i sin reklam med att han tvättade i ”äkta sjövatten”. Den som tittade i vattnet vid Sundsängen på den tiden blev nog inte särskild imponerad av reklamen. Där flöt det mesta omkring som inte borde finnas i vattnet. Man kan med viss fog säga att reklamen var lätt överdriven. Men Westerberg var en duktig och kunde reklam, så det är honom förlåtet. Och tvätten blev ren. Trots sjövattnet.

Askersundstvätten låg vid Sundsängen. De gamla byggnaderna är borta och har ersatts med garage.

En av det mest populära och billigaste tvättar var , Zinkgruvans Andelstvätt. Den startade 1946 vid kanten av Trysjön och levde kvar i 30 år. Initiativtagare till tvätten var gruvbolaget och Hammars hälsovårdsnämnd. Anslag till att bygga tvättinrättningen kom från olika håll. Fru Vega Adolfsson blev tvättens första föreståndarinna med en lön på 80 kronor i månaden. Tog hon in personal som hjälpte till fick hon stå för det själv.

Fram till 1972 var inte personalen vid andelstvätten fackligt anslutna. 1973 begärde en av personalen inträde i Fabriks och det väckte stor bitterhet i styrelsen. De ansåg at det var helt omöjligt att driva tvätteriet med avtalsenliga löner. Styrelsen vägrade skriva på avtalet. Det slutade med att förbundet satte tvätteriet i blockad. Till slut skrevs avtalet på , men enligt styrelsen var det början till slutet för tvätteriet i Zinkgruvan. 1976 såldes tvätten och andelarna löstes in.

Kommunen köpte tvättstugan, som i sin tur hyrde ut den till Zinkgruvans IF. Under flera år använde klubben huset till klubblokal. Under 90-talet flyttade föreningen sin verksamhet och huset jämnades med marken.

Själv lämnade jag ofta in oljiga arbetskläder till Zinkgruvetvätten. En dam tog med kläderna från mitt dåvarande jobb i Hammar och några dagar senare var kläderna tillbaka i Hammar. Det var många av mina arbetskamrater som också utnyttjade den fina servicen med nytvättade och pressade arbetskläder. Första timmen gick man som en kung. Efter en timme med glaset såg man inte att kläderna varit på tvätt. Och det tyckte de ansvariga vid tvätten i Zinkgruvan var riktigt bra. Det skapade jobb. Det kom nya tvättlådor från Hammar hela tiden. Allt gick sedan framåt. Företaget kom att sköta det hela den sista tiden jag var i Hammar.

Bandystjärnan Gunnar Carlsson, som också drev BE-GE:s i Askersund, var en mästare i att sälja tvättmaskiner när det begav sig. Han tillhörde en av Sveriges bästa försäljare på den tiden. Alla kände honom och han kunde prata för sin vara. En gång berättade Gunnar för mej att han sålt en tvättmaskin när han skulle passera Ingelsby. Vid en brygga låg en kvinna och skurade som hon alltid hade gjort. Gunnar stannade och frågade om han fick ta en bild. Han menade att det skulle bli en unik bild. Det har var i mitten på 50-talet. Folk låg inte vid bryggorna och tvättade längre. Det blev affär.

Bröderna Bertil och Gunnar Carlsson, vid BE-GE:s var duktiga försäljare. Gunar vräkt ut tvätmaskiner till sydnärkingarna i på 50-talet. Men så var han en känd bandystjärna som alla ville prata med. Gunar grabbar driver affären vidare

Leif Linus har som vanligt bidragit med bilder. Faktauppgifterna om tvätten i Zinkgruvan har jag hämtat från en skrift som vännen och före detta kollegan Weine Ahlstrand skrev för ett antal år sedan

Bristen på anslagstavlor och klotterplank var akut i Askersunds kommun för snart tio år sedan. Hur det är i dag ? Det kan jag inte uttala mej om, men en liten uppföljning kan nog vara på plats. Socialdemokraten Solveig Samuelsson ansåg att bristen på anslagstavlor ställer till stora problem för föreningar och arrangörer. Något måste göras snabbt. Butikerna anslagstavlor räcker inte till på långa vägar. Där ska nöjesarrangörer trängas med lappar om upphittade eller bortsprungna hundare och katter. För att inte tala om all reklam för vinterdäck och loppmarknader. Året var 2011.

Anslagstavla i Askersund på 50-talet. Det var församlingarnas tavla.

Samuelsson skrev därför en motion till fullmäktige att det bör göras en översyn om möjligheten att sätta upp en del anslagstavlor i kommunen. Annonser i pressen är inte ett alternativ menade hon. Det är för dyrt för många fattiga föreningar.

Precis som föreningarna får även kommunen vända på sina slantar enligt det svar som Samuelsson fick på sin motion. Det finns inte några pengar till en anslagstavla i Askersunds tätort förrän år 2013. Redan tidigare hade frågan väckts ute bland kommunens byalag , och till dessa tavlor har det anslagits pengar både i liggande budget och i budgeten 2013.

Innan tavlan fick sätts upp i tätorten måste också Sydnärkes byggförvaltning hitta en lämplig plats. Den får inte äventyra den känsliga småstadsmiljön. Den skulle flyta in i miljön även om det nu bara var en anslagstavla. I motionssvaret stod att ”givetvis måste omgivningarna också vara sådana att kraven på fysisk tillgänglighet följs”. Sug på den formuleringen. Vad jag förstår ska den vara lättillgänglig för alla.

Församlingarna hade under många år haft en anslagstavla vid Gårdsjögatan, men som föll för åldersstrecket. Tavlan lutade i flera år, men inga krafter kunde hjälpa att hålla den åldriga tavlan uppe. Den plockades bort.

Tavlan användes av alla. Det var en blandning av kyrkomöten, cirkusföreställningar, danskvällar för att nu nämna något. Tror inte det var meningen från början.

IFK Askersund hade en liten egen tavla på planket mellan Letex och Apotekshuset vid torget. Dit kunde alla som spelade kolla om namnet fanns med i laguppställningen till nästa match. Föreningen informerade också om en del andra viktiga saker. För några år sedan hade föreningarna en lottkiosk utanför Rådhuset, som var tapetserad med affischer. Den var inte vacker, men ändamålsenlig, just för affischering.

På planket i bakgrunden syns IFK:s lilla anslagstavla.

Det finns också en del privata lösningar som jag med hjälp av gamla bilder kan visa. Men till 2013 fanns det ingen anslagstavla i Askersunds tätort.

Bosse Molinder gjorde reklam på sitt sätt

En typ av bilreklam.

Gösta Ahlm försöker locka Nisse Gustavsson och Oskar i Kina till Åhlins. Vet inte hur det gick.

Kyrkoherde Bäckgren lockade folk till hembygdsföreningen på det här sättet.

Några bilder  i veckan på Vattentornet  innan snön kom. Jag var uppe  i tornet och kollade när några jobbare höll  på att borra in i det gamla tornet. Väggarna är minst en  halvmeter tjocka tegelväggar. Som tur är finns det maskiner som hjälpmedel. Husen framför  tornet  börjar också resas.

Gärdshyttans vårdhem strax söder om Hammar används igen . Precis som en gång tidigare till matservering. Tänkte berätta lite om några händelser där ute. Som journalist var jag där ganska ofta, för det som hände där var ofta kontroversiellt. Förra gången Gärdshyttan användes till flyktingförläggning var jag där ganska ofta också privat. Hade flera goda vänner där som jag fortfarande håller kontakten med. Lite stolt är jag också över ett av invandrarbarnen döptes till Ove Dritton innan de flyttade till Norge.

Fram till i början av 1940-talet användes Gärdshyttan som ålderdomshem för Hammarsborna. Fastigheten såldes till Birgittasjukhuset i Vadstena som ett sekundärsjukhus. I Hammar byggde man ett nytt ålderdomshem, Lunnagården. Landstinget tog senare över Birgittasjukhusets verksamhet. I slutet på 60-talet började också landstinget tveka om verksamheten vid Gärdshyttan.

Även den gången handlade det om pengar. Landstinget ville inte satsa pengar på verksamheten i det gamla ålderdomshemmet, som trots allt hade rustats. 1974 blev det klart att patienter och personal skulle flyttas över till gamla delen av sjukstugan i Askersund. Det hela skulle ske under 1976.

Landstinget ansåg att Gärdshyttan var omodernt och föreslog i början på 70-talet att verksamheten skulle läggas ned och flyttas till Åkerby, men protesterna var kraftiga för byte av kommun. Personalen ville vara kvar i Askersund. Naturligtvis fanns det politiker som protesterade mot nedläggning av Gärdshyttan , bland annat den moderate landstingsmannen Sivert Andersson från Åmmeberg. Men det hjälpte inte.

Landstinget erbjöd Askersunds kommun att köpa Gärdshytan, men kommunen tackade nej. Istället blev Maranata ägare till stället under ett antal år. Deras ledare Arne Imsen och jag hade många samtal. Imsen styrde det hela med järnhand. När jag besökte stället var det bara han som svarade på frågorna. Ofta gjorde han stora PR-grejer av ”gömda barn” vid sina tältmöten. Det gjorde att stora delar av svenska pressen bevakade mötena.

Själv blev jag utmotad från ett tältmöte, därför att jag samtalade med bänkgrannen som åkte med mej och var lite engagerad. Vi störde inte mötet, men det räckte med ett samtal. Någon slags ordningsvakt menade att vi stört mötet med vårt samtal. Jag ville bara veta namnet på människorna som stod på scenen för en bildtext. Själv menade jag lite ilsket att de var de på scenen som störde mej. När jag kom tillbaka till redaktionen ringde Imsen till mej och förklarade att ordningsmannen måste haft en dålig dag och att han inte var riktigt bra i nerverna. Imsen förklarade lika vänligt som alltid att jag var välkommen när som helst.

Det var alltid trevligt att prata med den gamle fackpampen Imsen. Men jag förstod mej aldrig på vad han sysslade med. Men det förlät han mej. Imsen menade att jag inte begrep bättre. Och så kunde det kanske vara.

Maranata klarade inte av det ekonomiska och tvingades sälja fastigheten. Under en period var där en sommarservering. Lite senare kom också blev det också ett behandlingshem för unga människor som hade problem med droger. Senare blev det flyktingförläggning. Och nu servering igen.

Adventsstakarna  lyser längst upp i Vattentornet, precis som de gjort under de senaste åren under decembermånaderna. Var med bröderna Törnqvist i bostadsbolaget upp i tornet när de satte upp stakarna första gången.  Askersundarna tyckte det var ett mycket trevligt initiativ. Och nu har det blivit en tradition.

Annars  pågår  bygget av lägenheter vid tornet för fullt. Just  nu  är det kallt att vara byggjobbare, men jobbarna plastar in  ingångarna till lägenheterna för att få upp lite värme att jobba i. Ytterväggarna i lägenheterna ska sättas  upp.

Jag återkommer  med flera bilder  framöver. På bostadsbolagets hemsida finns det också bilder om någon vill kolla.

Askersunds många gamla innergårdar har starkt bidraget till den lokala konsten. Även konstnär Hjalmar Trafvenfelts katthatande foxterrier måste också få ett stort köttben på sin minnessten för sin insats för den lokala konsten. Det finns många gårdsmiljöer bevarade i oljemålningar utförda av majoren och konstnären Trafvenfelt. Hunden tålde inte katter. När han fick se en katt blev det full jakt inne på gårdarna. Konstnären måste då skynda till för att avstyra blodiga bataljer. Det var vid sådana tillfällen konstnären också upptäckte nygammal miljöer att måla. När tavlorna överlämnades till Askersund stad 1921 som en donation förklarade också konstnären att hunden spelat en ej oviktig roll vid tillkomsten av många tavlor. Trafvenfelt dog 1937 vid 85 års ålder.

Den här bloggen handlar just om en innergård, gamla Konsumgården och verksamheterna där. Ofta var det hantverkare med enmansföretag som sin verksamheter inne på gårdarna. Säkert känner många som läser bloggen till mer om vad som hände på gårdarna och vad som fanns där. Kanske någon också har bilder? Då är det bara att höra av sig. Linus Larsson har hjälpt mej med bilder. På den platsen finns i dag Åhlins (Storgatan). Inne på gården där parkeringen finns i dag hölls bland annat auktioner. Innan Åhlins kom fanns Konsum i lokalen. För att ge plats för den nya Konsumhallen revs ett hus där både Konsum och Arrenius kläder var inrymda.

Auktion bakom gamla Konsum på 50-talet

Auktionist Swidén

Bild från 1936. Ryttare inför hembygdsfesten

Innan Konsumhallen byggdes

Arrenius butik vid Storgatan där Åhlins finns i dag

Så här såg det ut innan Konsum byggde den butik som Åhlins finns i.

Bokbindare Holm hade lokal inne på Konsumgården

1

Askersunds har många gånger kallats för ”Sveriges Jerusalem” eftersom det fanns och finns ett antal friförsamlingar. Men Askersund är inte ensam epitelet. Många andra städer i Sverige har kallats för samma namn. Jönköping är en av städerna med samma beteckning. Precis som för många andra föreningar och organisationer är det svårt att behålla medlemmarna och få nya. Men de som finns kvar i Askersund kämpar på med ungdoms-och mötesverksamhet. Frikyrkoförsamlingar har ofta också stora egna lokaler som kräver underhåller och kostar stora pengar. Men det brukar skötas ideellt. Det är bara att lyfta på kepsen för det.

I mitt jobb som journalist hade jag ofta kontakt med frikyrkofolket och församlingarnas pastorer. Ofta var det trevliga möten, även om jag själv aldrig varit med i gemenskapen som jag vet finns där. Men det beror inte på frikyrkofolket. Det beror på mej.

En del församlingar har jag haft mer att göra med än andra. Som Jehovas Vittnen och Maranata. Under många år var Jehovas Vittnen de på jakt efter en möteslokal. Församlingen tänkte bygga nytt och jagade tomter. Byggplanerna föll och istället köpte de gamla tvätten vid Solhag väster om Askersund. Medlemmarna gjorde en enorm upprustning bara på några veckor. En imponerade insats av medlemmar från alla Sveriges hörn. En lite udda episod hände när församlingen sökte bygglov på en tomt strax norr om Askersund. Det kom in proteser mot bygget med en något annorlunda motivering. De som protesterade menade att det var ingen idé att ge församlingen bygglov eftersom ”Jehovas Vittnen alltid pratade om att jorden skulle gå under när som helst”. Det skulle vara bortkastat arbete med ett nybygge. Maranataförsamlingen fanns vid Gärdshyttan. Pastor Arne Imsen var deras store kontroverse ledare som ofta kallade mej till pressinformation. Ibland åkte jag och lyssnade.

Många julaftnar besökte jag också EFS-församlingen vid Gårdsjögatan i mitt jobb. De bjöd in ensamma och de som inte följt den raka vägen i livet precis. Vem har gjort det förresten…. Församlingen bjöd på julmat och lite julgemanskap. Jag tyckte det var ett mycket äkta och sympatiskt drag som var värt at skriva om. Senare tog RIA över det hela. Mannen bakom det hela var Magnus Elf. Visst hade han medhjälpare, men han var den drivande. På senare år hade ofta kontakt med församlingens tidigare präst, Lasse Skogsén, som också jobbade på ett sätt som jag beundrar. Han samlade in julklappar till barn i Öststaterna som i stort saknar nästan allt. Heder åt Lasse som höll på med det i många år.

En person som skrivit om ”Missionshus och kapell i Väckelsens Askersund” är Olle Bergström. Boken kom ut i ArkivCentrums regi. Han beskriver noga väckelserörelsen och dess byggnader i Askersund. Med väckelse menar han i det här sammanhanget ett personligt religiöst uppvaknande hos ett stort antal människor. En mycket intressant bok för alla som vill veta mera om församlingarnas historia i Askersund.

Det var inte bättre förr. Åtminstone inte när det gäller spritkonsumtionen. I på 1800-talet höll vi svenskar på att supa ihjäl oss. Krogar och lönnkrogar växte upp som svampar ur jorden. Som tur var började folkrörelserna agera mot missbruket. Många familjer led hårt under spritens förtryck. Och det gällde det inte ”trevliga viner” som i dag. Då var det rent brännvin som gällde.

Efter ha läst gamla protokoll från Hammars socken kan man få en liten överblick om vilka problem som verkligen fanns. Krogrörelser fanns sedan mycket lång tid tillbaka i Hammar. Det fanns gästgivargårdar både i Hammar och vid Råå, med fullständiga rättigheter Därtill fanns försäljningsplatser både i Lunna och Dalby. Ofta förekom det klagomål mot skötseln av dessa platser. När bolaget Vieille Montagne startade sin gruvdrift i vid Åmmeberg och Zinkgruvan, år 1857, blev det väldigt störigt och bråkigt på avlöningsdagarna. Det var också ett brokigt torgliv på båda platserna när gruvarbetarna fick ut sina löner.

Motbokssystemet användes över hela Sverige från 1917

Det kom tygförsäljare från Knallebygden. Järnhandeln och karamellförsäljare fanns också på plats. I Åmmeberg infann sig alltid ”Brö-Klara” från Askersund. Hon sålde alltid bullar. Den minsta sorten kostade ett öre styck och den lite större logiskt nog två öre. ”Brö-Klaras” försäljning gick alltid bra. Den tidens unga släkte var inte vana med vetebullar till vardags. Och ”Brö-Klara” var snäll. Såg hon någon liten stackare som saknade pengar, så gav hon ofta bort en bulle. Mjöl för både människor och djur såldes av försäljare från Motala-och Mjölbytrakten. Potatisen kom dock från Lerbäck och Godegård.

Det var självklart att en så ny och stor industrianläggning som det belgiska gruvbolaget anläggningar skulle locka en del skumma individer. Smyghandel med öl och brännvin förekom både i Zinkgruvan och Åmmeberg, allt enligt de gamla protokollen. Vid Åmmeberg fanns Hellbergs vinstuga, samt ölförsäljning hos bryggare Gömmel, samt vid ytterligare ett ställe på Tomtevik. Dessa platser hade rättigheter att sälja starkvaror, men skötseln var inte den bästa. Det kom ofta anklagelser mot Gömmel.

Omkring 1890 kom till Åmmeberg en bagare, F O Boman. Förutom bageriyrket hade han sysslat med slakterirörelse. Han började dock snart också att sälja rusdrycker. Tillståndet på platsen blev mycket spänt och irriterat. En stark nykterhetsrörelse hade växt fram i Åmmeberg. Stämningen mot lönnkrögaren hade blivit allt bittrare, sedan han någon gång under åren 1895-96 blivit anmäld för olaglig ruskdryckshantering. Hans hat riktade sig mot en granne, skomakare Alfred Karlsson. Boman trodde att det var han som hade gjort anmälan. För sin säkerhet bar skomakaren sin mynningsladdare med sig när han gick till och ifrån sin verkstad. Vägen till verkstaden gick förbi på landsvägen helt nära Bomans bostad.

Dagen före midsommarafton 1896 kulminerade bråket mellan Boman och Karlsson. Boman hade med sin häst åkte till Askersund för att hämta öl till midsommarhelgen. Från Askersund återkom han med ett stort ölfat liggande på vagnen. Han hade hållit hög fart, kört varmt, och sett upprymd ut. Efter hemkomsten hade han tagit en stor slaktkniv för att gå till ett ställe i närheten för att slipa kniven. De båda trätobröderna möttes. Boman höjde då sin kniv och gick mot skomakaren.

”Kommer du på mej med kniv så skjuter”, varnade skomakaren.

Boman trodde inte att skomakaren skulle göra allvar sin varning utan fortsatte framåt med kniven. Skomakaren tryckte då av ett skot som träffade Boman i ljumsken så han störtade till marken och blev liggande. Han blev sedan fraktad till Askersunds sjukstuga för vård. De båda männen hade varit så nära varandra att papper som använts som förladdning hade följt med in i såret. När läkaren plockade borta pappret ur såret, frågade Boman om det möjligen var ett psalmboksblad. Skomakaren var nämligen religiös.

Efter skottlossningen hade Alfred Karlsson snabbt tagit sig fram över Edöskogarna och vidare ut till kronolänsman Boström i Ullavi (Askersunds by). Han berättade vad som skett. Boström tog det inte så allvarligt. Det var ju midsommar. Han lever ju menade Boström och lät saken bero till efter midsommarhelgen. Ortsbefolkningen i Åmmeberg ställde sig helt bakom skomakare Karlsson. En C.A. Hedlund i Åmmeberg ordnade en namnlista till skomakarens fördel. Ortsborna var nämligen mycket trötta på Bomans krogrörelse. Båda dömdes till böter med ungefär samma belopp Hur det gick med ölfatet som Boman hämtade i Askersund har jag inte hittat några uppgifter om..

Vid Zinkgruvans avlöningstillfällen med åtföljande torghandel infann sig regelbundet förre grenadjären Birger med sin dotter för att sälja sirapsdricka. Drycken höll sin modiga procent. Birger drev nämligen också en lönnkrog . Men det gick illa för Birger. Han och hustrun mördades en söndagsmorgon, när de låg och sov. Mördaren var en rallare Frisk.

Och allt det här hände i spåren av det stora superiet så det var inte bättre förr. Då var det brännvin av starkaste slaget som gällde. Vindrickande räknades inte in den allmänna konsumtionen. Det dracks under ordnade former ansåg de styrande och berördes inte av några restriktioner

Motboken infördes 1917 ( i vissa områden redan 1914) för att minska spritdrickande. Det var läkaren och politikerna Ivan Bratt som låg bakom motboken. Det var ett häfte med plats för stämplar. Genom stämplarna kunde den inköpta ransonen bevakas. Det fanns ingen demokratisk rättvisa i när det gällde motboken. Förmodligen är det ett av det mesta odemokratiska system som införts. Inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition styrde tilldelningen. Den som var arbetslös eller saknade inkomst kom aldrig ifråga. Det gällde också gifta kvinnor och yngre människor i allmänhet. En ogift kvinna kunde få en motbok men hennes ranson var långt mindre än männens. Som kvinna och hushållerska fanns inte en chans att få motbok när mannen i huset hade en.

I augusti 1922 genomfördes en folkomröstning. Ett förslag var ett fullständigt rusdrycksförbud. Förespråkarna använde bland annat en känd affisch av Albert Engström med budskapet, ” Kräftor kräva dessa drycker”. Folkomröstningen blev mycket jämn. Lite oväntat tog förbudsmotståndarna hem segern. Motboken försvann den 1 oktober 1955. Där sviker inte mitt minne. Inte för att jag fick köpa ut själv, utan därför att min kusin fyller år just den dagen. Vad det nu har med det här att göra. Samtidigt infördes mattvång på restauranger och barer. För att få en snaps krävdes också en matbeställning. De som var riktigt sugna tog oftast det billigaste. Det gick rykten om att samma smörgås vandrade från kök till servering hela kvällen. Smörgåsen var inte det viktigaste men ett måste, så den blev oftast kvar på tallriken.

Har också kollat lite vad som hände i Askersund när spriten släpptes fri. Har lagt med några klipp. En som var flitigt i debatten var Askersunds-Tidnings ”Han med örat”. Meningen bloggen är inte spritromantik, utan mera vad som händer om spriten tar över helt. Själv är jag inte nykterist, men tar det lugnt med starka drycker. Tycker man blir i yr i huvudet av för mycket sådant. Men på 1800-talet var det kris. Då verkade som de flesta ville drabbas av konstgjord yrsel…..

Fönstren i de nya lägenheterna vid Vattentornet i Askersund börjar komma plats. Men det är också  en del fönster som ska på plats innan allt är färdigt. Utsikten från lägenheterna in mot staden är formidabel som någon så fint utryckte sig. Jag har varit uppe på sjunde våningen och kollat.  Och pratat med ett antal duktiga yrkesmän. Alla tycker naturligtvis att det är speciellt att utveckla ett gammalt Vattentorn från 1907. Runt tornet växer  det också upp enfamiljsvillor. Ägare till området  är Askersundsbostäder AB. ÅV Bygg i Åsbro är byggfirman som  bygger om tornet.

Askersundskonstnärerna Folke Dahlberg är Månadens författare i länet. Det finns en utställning av hans verk i Sjöängen och flera andra aktiviteter runt konstnären och författaren Dahlberg. Folke Dahlberg har också fått ett eget sällskap där många är engagerade. Men bloggen handlar också om vännen och hans elev Börje Sandelin som också blev känd konstnär.

Folke Dahlberg

När Folke Dahlberg omkom vid en drunkningsolycka i Vättern 1966, tog Börje Sandelin det mycket hårt. Han fick beskedet i en lappkåta norr om Kiruna efter en fjällvandring. Sandelin hade svårt att skriva ett vänporträtt. Men han försökte ändå. Han tyckte att Dahlberg stod hon allt för nära. Det var ungefär som att skriva om en far eller bror. Enligt Sandelin var Dahlberg hans enda verkliga vän.

I en liten grå stuga i öster om Askersund vid namn ”Lägret” höll ofta Sandelin till. Stugan hade också varit hemvist för konstnärerna Dahlberg och teckningslärare Kurt Grönvall. I mitten på 50-talet började stugan från slutet av 1700-talet förfalla. Ansvariga för hembygdsföreningen i Askersund hade planer på att flytta stugan till Hembygdsgården, men det blev för komplicerat och kostsamt.

”Dahlberg blev den förste konstnär jag träffade och talade ensam med. Vi bodde i Askersund. Jag slutade realskolan mitt i terminen för att istället gå i hans lära. Det var höst, Folke var nygift, för vintern hade han lämnat ön, för ett nyinrett hem i staden. Lägenheten som låg vid sidan av en damfrisering (Stora Bergsgatan) hade tre rum och kök och var mycket spartanskt möblerad. Ateljéinteriören var ett staffli, och ett skrivbord. Inget mer. Vi gjorde ibland långa promenader i Askersunds utkanter under ivriga samtal, har Sandelin, berättat.

Lektionerna som Dahlberg höll pågick varje dag mellan tolv och fyra.

”Det kändes hela tiden som om Folke höll mig hårt i handen”, har Sandlin , sagt.

” Vi levde i det lilla Askersund. Det blev nyår 1943 och det blev vår. Folke tecknande på nätterna och såg fram mot sin första separatutställning. På dagarna modellerade han fram relieferna till torgbrunnen. Ännu hade han inte debuterat som bokförfattare, men han skrev en del kåserier för Askersunds-Tidning. Honoraren räckte för en kväll på stadshotellet. När isen gått upp flyttade han åter ut till ön och vi träffades inte mer förrän det blivit vinter igen”, har Sandelin skrivit.

Efter en del trassligheter beslutade sig Dahlberg för att pröva på ett enstöringsliv och byggde sig ateljén ute på Stora Röknen.

”Jag hade Folke som förebild och skaffade mig snart ett liknande hus fast beläget i mörkaste skogen (Lägret). Vi hälsade på varandra då och då, och jag kände mej fortfarande som hans elev”.

På grund av at Vättern blivit militärt skjutfält tvingades Dahlberg lämna Stora Röknen. Han fick en ny stuga på Kyrkogårdsön. Familjen Dahlberg hade nu fått två barn. Deras fasta bostad blev Mariestad. Av myndigheterna hade Dahlberg blivit fråntagen sin älskade segelbåt för obetalda skatter. Det var boken ”Vättern” som inbringade den skattebördan. För övrigt låg inkomsten långt under existensminimum. Man Dahlberg utan båt var omöjligt. Snart hittade han ett gammalt skutvrak som han fraktade till ön med tanke på att rusta upp. Men han orkade aldrig med att rusta det gamla båtvraket.

Sandelin och Dahlberg fortsatte att träffas ett par gånger om året. Ofta ägde mötena rum på stadens hotell. Dahlbergs besök i Askersund, staden som han både älskade och hatade, blev alltid uppseendeväckande. Han var en lokalpatriot av stora mått. Men hur var nu Folke Dahlberg? Enligt Sandelin skulle beskrivningen behöva flera romaner. I artiklar och uppslagsverk framställs han ofta som vek och melankoliker.

”Jag kan inte minnas honom så. Han var stark och seg som en martall och ytterst viril. Däremot var ibland förtvivlad och kunde bli ganska odräglig på restauranger, men i vardagsumgänge visade taktfullhet och finkänsla. Men naturligtvis var han en komplicerad natur och en svår neurotiker” skrev Sandelin en gång.

Folke Dahlberg var en myt så länge han levde. Under hela sitt liv såg han sig själv som misslyckad. I ”Den berusade båten ” talar han om en port som öppnar sig i det inre mörkret, där åter ljuster glittrar. Sista gången Sandelin och Dahlberg träffades var i slutet av juli 1966. Sandelin hälsade på i hans sista sommarhus i Granvik. Båda var på det klara med att någon skulle få skriva den andres dödsruna.

”Vi såg på varandra i ögonen, och så skrattade vi båda två. Sen gick vi ut den vackra sommaren till Bölets ängar”, har Sandelin, berättat.

Börje Sandelin var född i Österplana, Götene kommun, 1926. Han blev bara 44 år gammal. Sandelin avled i Stockholm 1970. Han var son till civilingenjör Gustav Erland Sandelin och Ruth Sandberg. Mamman var dotter till godsägaren och konstnären Axel Theofron Sandberg. Sandelin växte upp i Hällekis och senare i Askersund. Konstutbildningen skede vid Konstfackskolan, Skölds målarskola, och vid Konsthögskolan, bland annat med Sven X:et Erixson som lärare. Han var gift i första äktenskapet med konstnären Eva Margareta Gehlin och i andra äktenskapet med läraren Signe Ingeborg Nilsson. Uppväxten var strulig med problem i skolgång på flera skolor. I Askersund kom han i kontakt med konstnären Folke Dahlberg, vilket ledde in honom på konstnärsbanan. Sandlin insjuknande i tbc vid en studieresa till Paris 1949, och han vårdades därefter periodvis på sanatorier. Han debuterade 1951 på Lilla Galleriet i Stockholm, där han ställde ut grafiska verk, merparten torrnålsgravyrer.

Motivet är från Sandelins stuga i skogen av Börje

.

Eric Englund har sänt mej den här bilden på ”Lägret”..Bilden är från 1960.

Båtvraket som Folke Dahlberg försökte rusta bar namnet Agda. Båtkännaren Anders Engdahl läste min blogg och skrev en liten historia om Agda. Han sände också med en bild. Det inte Anders vet om Vätterbåtar är inte värt att veta.

—————————————————————–

Anders skrev:

Agda hade tidigare ägts av Nisse Winter Södra Kärra och med den seglade han rakt upp i en ärtåker. Han hade tänkt frakta potatis till Stockholm. Men den karriären blev kortvarig han sålde Agda efter resan upp i åkern. Tror det var den strandäng man ser ner mot Kärraviken när man kommit över Brattebrobacke och vidare ner för Grytingabackarna.

Nisses stuga ligger precis vid foten av Grytingabackarna, mellan Askersund och Medevi

—————————————————————–

Bild på Agda Rödesund, Karlsborg.

Pressmeddelande:
Månadens författare är ett samarbete mellan samtliga folkbibliotek i Örebro län, Litteratur Örebro län samt Radio Örebro. November månads författare är Askersundsbördige Folke Dahlberg, något som kommer att uppmärksammas på flera sätt i Askersunds kommun. 12 månader, 12 kommuner, det räcker till varsin månad att presentera varsin författare. En jury har samlat in förslag från alla bibliotek och sedan valt och satt samman så att det speglar Örebro län.

I ett samarbete mellan Folke Dahlbergsällskapet och Askersunds bibliotek äger följande aktiviteter rum för att uppmärksamma månadens författare.
”Dagens Folke” – Två skådepelare från Lerbäcks teater, Mats Eklund och Elin Hansson, har läst in texter av Folke Dahlberg. Dessa kommer att släppas på Askersunds biblioteks Facebook-sida klockan 12 varje dag i november. Folke Dahlbergssällskapets ordförande Jonas Modig presenterar Folke Dahlberg inledningsvis.

Någon dag kommer man också att får höra Folke Dahlberg själv läsa, det finns nämligen inspelningar av honom.
Utställning i Sjöängens konsthall – Bildspel, konst och litteratur visas. Folke Dahlbergällskapet har gjort en lärarhandledning som kan användas för elever på Sjöängsskolan under november månad.

Torsdag på Sjöängen – Torsdagen den 18 november klockan 18:30 samtalar Folke Dahlbergsällskapets ordförande Jonas Modig med den Augustprisbelönade författaren Tomas Bannerhed om Folkes författarskap. Det sker på lilla scenen på plan 2 i Sjöängen.

I gamla dokument kan man  läsa  att det  gick åt 170 000 tegel för att bygga Vattentornet i Askersund. En del av de gamla stenarna ligger nu vid sidan av tornet. Byggarna har börjat öppna tegeltornet  mot lägenheterna på utsidan. Inne  i tornet ska det bli  kök  och badrum. Utsikten  från  lägenheterna  ut över Askersund blir  imponerande. Själv var jag uppe  på femte våningen fotograferade.

Arbetet  med lägenheterna  invändigt vid Vattentornet i Askersund pågår för fullt. Nu kan man få en liten föraning om hur det kommer att se ut. Det är  också klart  med en hiss  på utsidan för  de som jobbar  vid tornet. Det kommer att bli intressant att följa det  unika bygget.

Silverpilen var önskedrömmen för många motorintresserade. Den började säljas i mitten på 50-talet.

Många ungdomars stora dröm i mitten på 50-talet var att skaffa sig motorcykeln Silverpilen från Husqvarna designad av Sixten Sason. Silverpilen såldes mellan 1955 -1965. Den låga tjänstevikten innebar att den på 1950-talet -och 60-talet räknades som lätt motorcykel och fick köras av 16-åringar. Priset för en Silverpil 1955 var 1890 kronor. Många sparade också ihop till den röda motorcykeln. Minns lyckan hos de som hade skaffat sig en sådan motorcykel.

1988 startade Husabergs Motor sin tillverkning i Söderkvist lada ute på Stockshammar. De var fem ägare, varav fyra kom från den nedlagda tillverkningen i Huskvarna. Från vänster Björn Elvin, Urban Larsson och en av männen bakom populära Silverpilen, Ruben Helmin.

Roland Söderkvist fanns också med i gänget som startade Husbergs tillverkning Stockshammar. Han samlade också på gamla motorcyklar.

1959 kom en exportmodell av Silverpilen. Tillverkningen pågick fram till 1965. Då hade den tillverkats i över 11 000 exemplar. Frågan är hur många det finns kvar i dag? 1988 träffade jag en av männen, Ruben Helmin, som var med och tog fram en av de största försäljningssuccéer som gjorts i Sverige inom motorcykelbranchen. Han var med i gänget som startade Husabergs Motor i Roland Söderkvist ladugård vid Sockshammar. Senare blev Yngve Ekberg ägare till ladan. Övriga var Thomas Gustavsson, Urban Larsson, Björn Elvin och Roland Söderkvist. När jag träffade gänget första gången arbetade de med att framställa en ny tävlingsmaskin, som till större delen skulle gå på export. Det gällde att få motorcyklarna så lätta som möjligt. Det skulle bli en ny svensk tävlingsmaskin. Minns att det rådde stor hemlighet kring den nya maskinen. Helmin var mycket noga med att låsa alla dörrar när vi gick. Inga hemligheter fick läcka ut.

Husaberg uppstod i spillrorna av Husqvarnas motorcykeltillverkning, som såldes italienska Cagiva 1986. Produktionen var en förlagd till Askersund och senare Laxå. Företaget såldes 1995 till österrikiska KTM.

Fyra av de fem delägarna hade tidigare arbetat vid motorcykelfabriken i Huskvarna. Men vid den här tiden hade tillverkningen i Huskvarna lagts ned. Gänget var heltända på att skapa en motorcykel. Och så blev det också. Men det var inte aktuellt med någon ”folkmotorcykel” som Silverpilen.

”Silverpilen var en verklig fullträff som gjorde att vi kunde utveckla nya maskiner, förklarade Helmin, den gången.

I övrigt var han inte mycket för nostalgi. Han beundrade alla som orkade med att spara gamla motorcyklar, men det var inget för den gamle konstruktören. Roland Söderkvist däremot var en samlare av gamla motorcyklar. Rune Helmin hade inte alls några planer på att bli motorcykelkonstruktör när han lämnade sina tekniska studier i Örebro.

”Jag sökte ett ledigt arbete vid fabriken i Huskvarna och fick det. Jag har inte bara tagit fram motorcyklar, utan också en del utombordsmotorer”, avslöjade Helmin

Själv har jag aldrig varit intresserad av motorer. Hade en gång en moped och det var en felsatsning. Borde ha hållit mej till min cykel. Blev det fel på moppen kunde jag aldrig fixa det själv, till skillnad från många andra jämnåriga som skruvade själva. Måste erkänna att jag aldrig heller suttit på en motorcykel. Varken fram eller bak. Naturligtvis är det en brist i folkbildningen. Det är bara att erkänna.

Under mina år som journalist gjorde jag många motorreportage, men det är liksom en annan sak. Bland annat har jag bevakat ett flera Novemberkåsor. Den första var 1979 och kördes i Åsbroskogarna. Steve Tell från Södertälje vann överraskande på sin Husqvarna. Storfavoriten Hans Hansson tvingades bryta. Ramen gick av på hans motorcykel och då var det kört. Flera tidningar skulle ha artikarna och då skulle just förarna från deras områden lyftas fram. Det var en knepig tävling att bevaka och särskilt då nattetapperna. Det dök upp ett lyse i skogen och for förbi bland träden. Men vem var det? Efter målgång var det en del förare som mådde väldigt illa och tvingades gå bakom knuten för att göra sig kvitt med maginnehållet. De blev helt enkelt åksjuka på nattetappen.

Jag bevakade Novemberkåsan några gånger. Ett ganska tufft jobb, men så klart inget mot de som tävlade. 1979 vann Steve Tell från Södertälje. Överraskande.

Hamnområdet i Askersund har alltid varit en stor arbetsplats. Förr i tiden slet hamnjobbarna med att lasta och lossa Vätternskutorna. Ett hårt och tufft jobb utan alla tekniska hjälpmedel som finns i dag. ”Julius”, ”Hamn-Sigge, Fredriksson, Frössle, Ivar Karlsson och alla andra slet hårt både med kubb, tackjärn, grus, gödning och spannmål.

I dag har turistfolket tagit över hamnområdet. En näring som också kräver ganska mycket folk, men på ett lite annat sätt. Det behövs inga blåbyxor längre. Det jobbigaste nu för tiden är väl att behöva stå länge i en kö för att köpa en glass. Eller en korv med bröd. För att inte tala om stekt strömming hos Ante. Och ingen längtar väl heller tillbaka till det tuffa hamnjobbet. Det som saknas mest är väl de gamla skutorna som satte liv i Askersunds hamn fram till 60-talet och alla personligheter som jobbade där.

Bild från 1954 och från lastrummet. Det handlar om lossning av tackjärn

Läste ett klipp från mitten av 50-talet som handlade om båttrafiken till Askersunds hamn. Hamnförman Sigfrid ”Sigge” Karlsson berättade då att 45 lastbåtar varit inne i hamnen för att lossa och lasta. Året var 1954. De dominerande lasterna var massakubbarna. Den första båten kom till Askersund den 7 maj det året och den sista gick från hamnen den 10 december. Sigge berättade att den största båten, Vättervik, (det fanns en Vättervik då också) hade lastat 430 kubikmeter kubb. Munksjöbåtarna tog också stora laster. Fyra man jobbade i hamnen med båtarna, som naturligtvis var ett deltidsarbete. Sigge var lite ordad över att spannmålslasterna hade minskat kraftigt. Han visste inte varför och trodde att det skulle bli ännu sämre kommande år.

Bildern på lastfartyget Vättervik kommer från Anders Engdahl.

Har plockat med de gamla tidningsbilderna från klippet. Bilderna är inte av bästa kvalitet och det var ju så i tidningarna på den tiden. Man kan tro att bilden är från en kinesisk kolgruva. Men så är det inte, utan det är Sigge med manskap som är fotograferade i lastrummet på en båt. Nu var det ju inte bara tungt jobb som det handlade om i hamnen förr i tiden. Båtarna kunde också användas till nöjen, som att transportera ut folk till IFK Askersunds populära sommarfest på Borgmästerholmen. Vid ett tillfälle körde det ihop sig ordentligt för arrangörerna. Besättningen på en av båtarna hade festat till och färjetrafiken stoppades. Men då surnade besättningen på den andra båten till och inledde en sympatistrejk. Det ledde till att båta båtarna stod kvar i hamnen medan publiken som skulle över blev allt mer irriterade för att använda ett milt uttryck. Efter en stund fick den något lulliga besättning klartecken att ändå börja köra. Ansvariga tyckte inte det var så farligt. Men vad hade man för val…..

Om det är någon som vill veta mer om forna tiders sjöfart på Vättern, så har jag ett tips. Ta kontakt med Anders Engdahl i Forsa. Han har en imponerande kunskap om Vättern och dess båtar. Men så tillhör han också en gammal båtsläkt.

Linus Larsson har hjälpt till med en del av bilderna.

Nu kan man se hur  lägenheterna  på Vattentornet i Askersund  kommer  att placeras. Inne i själva tornet kommer köken och badrummen att finnas. Det blir sju våningar. Runt Vattentornet  byggs  också och ett antal enfamiljshus.

Alla lägenheter i Vattentornet och markbostäderna är redan tecknade och hyresavtal skrivna. Nu får man vara observant på vad som läggs ut som ledigt framöver om det blir någon lägenhet som blir uppsagd.

Trästommen för lägenheterna på Vattentornet i Askersund har börjar resas. Förvandling av Vattentornet till  lägenheter är en av de  mest spektakulära  byggen som gjorts i Askersund. Bygget väcker  stort intresse.

Det växer  också  upp ett antal småhus  i området. Norra Bergen har blivit ett  mycket intressant byggområde. En del byggnader är resta och några framför Vattentornet förbereds. Utsikten ut över stan  går  inte att  klaga på.

Kanske  någon tror att jag springer runt  och fotograferar hur som helst för bostadsbolaget så  är det fel. VD-Anders har tagit fram den skyddsutrustning som krävs för arbetsplatsområdet. Många av  mina bilder hamnar också på bostadsbolagets hemsida genom Petras försorg.

När Snavlundapojken Gerhard Johansson var fem år lyfte han sin egen pappa. Och det var inte så konstigt kanske med tanke på att han redan då vägde 76 kilo! Som vuxen blev han 2.10 lång och vägde upp till 200 kilo. Det kan nämnas att Gerhards tre syskon och föräldrar var alla småväxta.

Detta ovanliga barn blev av naturliga skäl uppmärksammad av många människor däribland hans blivande impressario , Hjalmar Forsell. Han lyckades övertala Gerhards föräldrar, ett småbrukarpar i Snavlunda, att låta sonen framträda för publik. Baktanken var naturligtvis att tjäna pengar. Gerhard kom att visas upp under flera år, bland annat för de kungliga på Stockholms slott.

Gerhard lämnade nöjesbranschen när det var dags att börja skolan. Efter skolan började han arbeta inom jordbruket. Efter har gått ut lantbruksskolan blev han rättare på olika gårdar i Värmland. I Värmland kom han också att stanna till sin död 1939. Gerhard avled av hjärtslag vid 55 års ålder. Han fick familj, fru och fem barn.

Hur kom det sig nu att Gerhard Johansson blev så lång och tjock. Några arvsanlag kan inte spåras. Förmodligen led Gerhard av en sjukdom, När han som 21-åring vägde 170 kilo så var det en normal vikt för honom. I dag hade det varit omöjligt att åka omkring och visa upp ett barn som man gjorde med Gerhard. Det hade myndigheterna satt stopp för direkt.

Kom åren som underbarn att sätta några spår hos Gerhard senare i livet? Barnen till honom har sagt vid något tillfälle att han gick ganska obemärkt genom uppvisningarna. De trodde istället han trivdes med att få vara i blickpunkten. Han blev så van vid att vara betittad och det satt i hela livet. Gerhard skulle alltid vara medelpunkten. Barnen har berättat att han var mycket sträng, utan att vara elak. Men det som han sa skulle åtlydas.

En sak som Gerhard tog med sig från åren som ”artist” var oron. Oron att alltid flytta på sig. Så fort familjen hade rotat sig på något ställe så ville Gerhard flytta. Han ville jämnt försöka sig på något nytt. Det blev familjen ekonomiskt mycket lidande på. Familjens böner att stanna på någon plats en längre tid lyssnade inte Gerhard på. Hans ord var lag. Att försöka få honom att bosätta sig för gott på en plats gick bara inte. Oron hade han fått med sig från barnaåren och turnélivet.

Enligt familjen slet Gerhard ut sig för andra. Han var aldrig sen att hjälpa till. Mycket av det hängde samman med att han var så stark. Han ville visa att han klarade av vad andra människor misslyckades med. Gerhard fick ofta fungera som domkraft. Lyfta upp timmerlass som hamnat i diken. När han lassade hö var det inte gott för barnen att hänga med. Gerhards fru dog fem år före honom. Enligt familjen fick hon slita hårt . Det var kraftkrävande jobb bara med att sy och tvätta den store mannens kläder. Och sedan skulle hon också se till barnen.

Gerhard Johansson som vuxen. Stilig herre, 2.10 lång.

Gerhard som barn med föräldrar och syskon

Uppgifter om Gerhard har jag hämtat från olika källor. Och så har jag hört folk berättat om honom. Linus Larson har hjälpt till med en del bilder och klipp

Bild från Snavlunda utanför Gerhards föräldrahem.

”Tjommebo” på Norra Bergen i Askersund. Husen har rivits för många år sedan.

Kronblom har alltid bott i Vinkelboda. Men i början på 90-talet var det ytterst nära att han hade flyttat sin bopålar till Norra Bergen i Askersund. Längst ut på berget fanns en röd liten stuga som fått namnet ”Tjommebo”, efter originalet Birger Andersson som gick under smeknamnet ”Tjommen”. Huset stod tomt sedan Birger några år tidigare ”kastat in handduken” för gott. Han bodde där periodvis. När det var för kallt använde hans slaktare Lönns pannrum som övernattningsrum. Birger var lite gårdskarl åt Lönn , så den vinterbostaden det var helt legal.

Tecknaren av Kronblom var intresserad av få ett Kronblomsmuseum i Askersund. Då hade han sommarhus i Åmmeberg.

Birger ”Tjommen” Andersson

Turistansvariga i Askersund var intresserade av att få Kronblom till stan. Det skulle bli en verklig turistattraktion. Det handlade att få fram ett lämpligt hus för ett Kronblomsmuseum. Gunnar Persson som tecknar Kronblomsserien var med på noterna. Familjen hade då en sommarbostad i Åmmeberg. Det fanns många olika bud om lämpliga lokaler innan man fastande för ”Tjommebo”. Gunnar tyckte det var ett vackert område med massor av små fina röda stugor. Ett hus som skulle passa Kronblom bra. Samtidigt med sökandet efter ett boende för Kronblom så ville Gunnar ha någon som spelade Kronblom. Jobbet var mycket enkelt. Det gällde bara att ligga still på en soffa. Ett drömjobb. Alternativet var två skyldockor utklädda till Kronbom och Malin.

Skulle ”Tjommebo” förvandlas till ett Kronblomsmuseum behövde huset rustas. Men det ansåg alla att det inte skulle vara några problem. Kronblomsmuseet skulle göra landets turistchefer gröna av avund . Det skulle bli en verklig turistattraktion. Nu blev det inget av Kronblomsplanerna. Efter en tid revs ”Tjommebo”. Och därmed var planerna på ett museum för den populäre seriefiguren spolade.

Statyn på Kronblom fanns tidigare vid Eyravallen. Så var namnet på arenan vid avtäckningen 1988.

Sören Niklasson skapade Kronblomsstatyn.

Förutom att Kronblomsserien finns med i tidningen Allers varje vecka , har han stått på hedersplats utanför Eyravallen (jo det var namnet på arenan vid avtäckningen 1988). Träskulptören Sören Niklasson skapade statyn. Den har nu plockats bort och placeras utanför en butik i Adolfsberg.

Själv har jag hamnat på två Kronblomstavlor från Askersund. Jag hjälpte Gunnar med lite bilder på personer som skulle var med på tavlorna. Men jag visste inte om att han också skulle ta med mej på tavlorna. Kronblom skapades av Gunnars pappa Elf 1927. Serien gick då i veckotidningen Allt för Alla. Gunnar tog över serien 1968 och nu är sonen Jonas i ansvarig för den populära Kronblomsserien, som bland annat går Allers varje vecka. Gunnar avled 2018.

IFK Askersund  var tidigt ute med cykelsporten. Bilden  är från 1900 och en tävling i Örebro. Och IFK-arna var duktiga. Segrare  i loppet blev Robert Högberg. Han var också IFK:s förste  ordförande. Bilden har jag fått av Eva Holèn i Göteborg. Hennes farfar , Torsten Carlsson, var ordförande i förening i 39 år. Han lämnade sin post 1948. Robert står som nummer  fem från vänster på bilden. Övriga har jag inga namn på. Kanske  någon har  uppgifter? Högberg emigrerade  senare till Amerika  som många  svenskar vid den tiden. Släktingar finns kvar i Askersund. I ett protokoll har jag läst att Högberg senare  blev utesluten  ur föreningen därför att han inte hade betalat medlemsavgiften. Tydligen tog  inte  föreningen hänsyn till att han bodde i Amerika. Det fanns heller inte Swish på den tiden.

Tillägg från IFK:s jubileumsbok 1954 om cykelsporten inom IFK. Säkert finns några av namnen med på bilden:

Så här såg premiärtåget som sattes in i trafik 1884.

Kritiken mot skötseln av våra järnvägar är massiv sedan några år tillbaka. Tågen är försenade och ibland till och med inställda. Nu senast avslöjads också att felaktigheter inte åtgärdas. Det verkar inte bli något slut på eländet. Det bästa är väl om allt förs tillbaka till staten igen och det blir en ansvarig för allt. Ska jag säga som nästan aldrig åker tåg. Brukar ta Skövdebussen upp till Stockholm. Den stannar vid busstationen i Askersund. Bara det. ..

Som en lämplig övergång på det hela tänkte jag skriva lite om järnvägen mellan Askersund och Skyllberg. Den finns inte kvar så det är riskfritt att komma med kritik om det skulle vara så. Jag kanske inte rätte mannen att skriva om tåg. I föreningen ALJS (Askersund.Skyllberg-Lerbäcks järnväg) finns det ett helt gäng med som kan allt om tåg. Men jag tar risken ändå.

Järnvägen lades ner i mitten på 50-talet. Det sista ordinarie tåget från Askersund avgick den 15 januari 1955. Men det gick inte helt smärtfritt. Det fanns många motståndare till nedläggningen, bland annat ägaren till Askersundsverken som var mycket oroad över framtidens transporter från stan. Men det blev ändå en nedläggning. Skyllbergs bruk ville inte driva banan längre och kommunen vill inte ta hand om det hela. En som tyckte det var mycket tråkigt var gamla konduktören Bernhard Karlsson. Han var drygt 70 när järnvägen lades ned, men var ändå i fullverksamhet med andra uppgifter vid bruket. Bernhard hjälpte till på styckegodsbilarna. Men han kunde berätta om konduktörsliv. Han hade ändå drygt 50 tjänsteår på nacken vid Skyllbergsjärnvägen.

Bernhard Karlssonvar konduktör på Skyllbergsjärnvägen. Härmed sin gamla signallampa.

”Järnvägen öppnades 1884 och då var trafiken mycket livlig. Då frustade tre ånghästar dagligen i vardera riktningen, passagerartrafiken stod i sitt flor och minst vid marknader och helger. Upp till 100 resande per dag kunde vi räkna in. Det var nästan obligatoriskt både i Skyllberg och Askersund skulle ner till stationerna när tågen kom och gick. Det var dagens stora händelse”, har Bernhard , berättat.

”Någon komfortabel tur var det aldrig på Skyllbergsjärnvägen då seklet var ungt. Men man kunde dock åka för en spottstyver. 80 öre tur och retur var priset. Trots at vi hade ungefär samma fart som en cyklist, så skakade personvagnarna i alla fogar. Passagerarna sat inlåsta om inte som boskap, men som fångar. Men inget ont om det . Säkerheten blev god”.

Bernhard berättade vid en intervju att han klippt biljetter åt många lustiga figurer. Men mannen som kom med ett paket dynamit under armen blev avvisad.

”Vid marknadstider fick man ta många hårda duster med överfriskade resenärer. Och det hände mer en än gång att jag tvingades sätta foten i baken på någon som tittat för djupt i flaskan. När busstrafiken kom 1931 gjorde jag min sista resa på det gamla kära skyllbergståget. Trots att loket allt som oftast visade tendenser att gå sin egen väg trivdes jag gott i de gamla vagnarna , som från början lystes upp av stearinljus, men som sedan fick något så nymodigt som oljelampor. Spottkoppar i varje hörn ingick också i komforten. ”

En av de mest dramatiska upplevelserna som Bernhard var med om var urspårningen vid Sjöstorp. Då kom domkraften fram och men tåget blev endast två minuter försenat när de anlöpte stationen. Det var ändå en katastrof…

Den 6 december 1884 hölls järnvägsinvigningen i Askersund. Då invigdes den smalspåriga banstumpen till Skyllberg. Bruket i Skyllbergs hade redan förbindelse med Lerbäck på Krylbo-Mjölbybanan. Nu blev även Askersund kopplade till det stora ”järnvägsnätet”. Det väckte stora förhoppningar om ”härliga tider, strålande tider” för askersundarna. Invigningsdagen var staden smyckad från topp till tå. Kring torget fanns flaggor och marschaller. 50 stycken minsann. Stationsbyggnaden var insvept i girlander och flaggor. Och som toppen på det hela pryddes fasaden med Närkevapnet.

Problemet invigningsdagen var det bedrövliga vädret. På förmiddagen rådde full snöyra. Det blev lite bättre framåt dagen när folk började samlas vid stationen för att ta emot det första tåget. Alla affärer hade stängt och hantverkarna hade slagit igen för dagen. En mängd landsbor hade också tagit sig in till staden på den stora dagen. Invigningståget tuffade in under kanonsalut från Borgmästareholmen. Tåget bestod av tre personvagnar, en så kallad finka och en öppen lastvagn. På den hade regementsmusikkåren placerats. Det var ingen lyckad placering i snöblötan. Lokomotivet hade under färden spytt massor av sot över dem. Det var precis ingen glittrig musikkår som stod uppställda vid stationen.

Höjdarna med borgmästare Waldenström i spetsen radade upp sig på perrongen för att hålla tal. Landssekreterare Heling kunde också meddela att hans majestät utnämnt borgmästaren till riddare av Vasaordern. Så var det på den tiden. Borgmästaren fick ta åt sig hela äran för den nya järnvägsförbindelsen. Ett värmande besked för borgmästaren i snögloppet, även om det muttrades på sina håll. Varför skulle just han hedras av kungen. Vad hade han gjort? Den nersotade och snöblöta militärmusiken spelade ett nytt stycke och så tågade järnvägsbolagets aktieägare och andra stadens mäktige i väg till en festmiddag på Stadshotellet.

Marchallerna tändes vid torget och vid den så kallade Bergmansberget brann dessutom tjärtunnor så nog var det en riktigt festkväll. I tidningen stod det också sedan att ”ingen minnes sig någonsin förut ha sett Askersunds stad förete en så skön och strålande anblick”.

Som journalist var jag med några gånger vid Järnvägsbolagets årsstämma. Bolaget var igång långt efter nedläggningen av järnvägen. Det var en trevlig samkväm utan tuffa beslut. Det fanns ju ingen tågtrafik att besluta om. Styrelsen och aktieägarna ät en god middag med lite gott att dricka till. Ofta hände det att ett gäng muntra personer med borgmästare Bernhagen i spetsen kom upp till redaktionen på Stora Bergsgatan när årsstämman var över. De skulle prata ut med mej om framtiden för bolaget stärkta av den goda middagen. Trevliga minnen som kom att handla väldigt lite om Järnvägsbolaget. Men det fanns som tur var annat att prata om. Som Bernhagens viktiga jobb för kommunen…

Wirsén och borgmästare Bernhagen hälsade på vid redaktionen ibland efter bolagsstämmorna. Bild:Ove Danielsson

Faktauppgifterna i den senare delen av bloggen har jag läst på olika ställen och sedan gjort min skrivning av det hela. Allt stämmer , men det är beskrivit med mina ord. Linus Larsson har också hjälpt till med en del bilder.

Spåret ut från Askersund i Strandparken

Biljettluckan i Askersund. Håkan Persson och Torsten Ljungåsarn Larsson

Askersunds station

Järnvägsparken med spåret intill vattnet.

Stationshuset i Askersund år 2000. Bild:Ove Danielsson

Till kommunfullmäktige i Askersunds kommun

Askersund är känd som en sjöstad, både nu och förr. I marknadsföring pratar vi gärna om den fantastiska skärgården. Vattnet har alltid varit viktigt. Det har varit och är ett livsmedel, vi dricker vattnet. Sjöfarten har varit väldigt viktig för staden. Läget intill Vättern gjorde att Gustav Vasa på

1500-talet bestämde att marknader skulle hållas i Askersund. Läser man i äldre kommunala beslut och i gamla tidningar är det tydligt att de som bestämde och de som bodde här tyckte det var viktigt att vyerna mot vattnet och kyrkorna behölls öppna. För att förtydliga vad som menas med öppna vyer så handlar det om att bevara den gamla stadsplaneringen som ger charm, trivsel och knyter an till stadens historia. De äldre kvarteren är uppbyggda i ett rutnät. Om man till exempel står vid före detta Norrbergaskolan ska man kunna se rakt över Stora Bergsgatan och till Alsen. Står man på torget och tittar västerut mot Stöökagatan ska man se vattnet i sundet.

Det har aldrig fattats något formellt beslut om detta. Nu när dessa tankar tycks ha fallit i glömska vill vi med denna motion ha ett beslut. Det som är unik med vår anrika stad behöver skyddas genom ett beslut att hålla vyerna öppna när arbetet med utveckling pågår. Historien ska kunna gå hand i hand med en modern och växande boendeort.

Askersund är en sjönära stad och upplevelsen när man vistas här ska vara att sjön är nära.

Förslaget är

– Att vid all stadsplanering till exempel vid byggnation, renoveringar och planteringar arbeta för att behålla öppna vyer mot vattnet

– Att uppdatera Stadslivsmanifestet utifrån motionens intentioner

Förslag från socialdemokraterna i Askersunds Fullmäktige genom

Siv Ahlstrand (S)

Vi fortsätter gårdsvandring i Askersund till Väderkvarnsgatan. Närmare bestämt stadsäga 82 bara ett stenkast från torget. Just från den gården finns det en mycket intressant berättelse nerskriven av Ingrid Hartman Söderberg med namnet ” Gästgivardöttrarna”. Det är ett familjealbum om hennes släkt som bodde på gården i mitten på 1800-talet och en bit in på 1900-talet.

Väderkvarnsgatan på 1800-talet. Porten in till 82:an ligger i höger i bildkant.

Väderkvarnsgatan 1915

Berättelsen börjar med Ingrids farfars mor Augusta Hartman född Ericsson och hennes stora familj. Gamla fina fotografier visar hur det såg ut på gården vid den tiden. Huvudpersonerna i Ingrids berättelse som döpts till ”Gästgivardöttrarna i Askersund”, är systrarna Augusta, Hilma och Emile, samt deras mor Lotten. Den senare blev familjens överhuvud . Som gårdsägare nådde hon en viss social position i Askersund.

Den äldsta av gästgivardöttrarna, Augusta Ericsson, gick under namnet ”Askersunds ros” för sin skönhet. Bilden är från 1870-talets början.

Kafferep i trädgården med Emelie och Hilma Ericsson, samt Ester och Lisa Hartman i mitten av 20-talet

Med gårdens centrala läge var den mycket lämpad som gästgiveri. En senare bouppteckning visar att det fanns åtta hästar och en rik uppsättning av vagnar på gården. I ett av uthusen fans också en ko, två grisar och tre höns. Det handlade om självhushåll. När Lottens man Anders Gustaf avled stod hon ensam med sina tre små flickor. Matserveringen och hyresintäkter var familjens försörjning. Den äldsta av de tre systrarna växte upp till en verklig skönhet. Hon fick också smeknamnet ”Askersunds ros”.

Innergården vid Lottens gästgiveri vid Väderkvarnsgatan. Husen revs 1935.

Kommunala ölcaféet låg också vid Väderkvarnsgatan . På bilden är det originalet Tiveds-Oskar som klämmer en pilsner i glada vänners lag

Jag har bara plockat några delar ur Ingrid Hartman Söderbergs fina berättelse. Den som inte har läst den och är intresserad av gamla tider i Askersund borde skaffa sig ett exemplar. Som vanligt har Linus Larsson hjälpt till med en del bilder.

När det gäller slutna innergårdar med parkeringar finns det lysande undantag, som motbild till alla öppna fula parkeringar . Som Englunds fastighet i hörnet Väderkvarnsgatan- Hospitalsgatan.

Yttrande över motion gällande utveckling av Strandparken i Askersund

Förslag till beslut

Kultur- och tekniknämnden beslutar att anta förvaltningens tjänsteskrivelse som sitt yttrande i ärendet.

Ärendebeskrivning

Tomas Vynge (S), Billy Ludvigsson (C), Margareta Widell (MP) och Annika Finnström (V)har lämnat in en motion om utveckling av Strandparken. Kommunfullmäktige har beslutat att skicka motionen till kommunstyrelsen för beredning.

Kultur- och tekniknämnden ombeds att yttra sig över motionen.

Motionen föreslår, med syfte att ytterligare utveckla strandparken för att underlätta attraktiv utevistelse att man i området har ”nyttiga planteringar” det vill säga planterar växter som attraherar pollinerare och sätter ut bihotell, iordningställer en brygga med stege för vinterbad samt omklädningsrum i anslutning till bryggan, fler bänkar i Strandparken samt att göra i ordning grillplatser i Strandparken.

Beredning

Ärendet har beretts av förvaltningschef Susanne Jarl i dialog med utvecklingschef, Henrik Olofsson, avdelningschef gata-park, Stefan Alander samt Kultur- och evenemangschef Daniel Eriksson.

Ärendet

Motionen ger bra förslag som skulle öka trivsel, biologisk mångfald och bidra till ökade möjligheter till utomhusaktiviteter i centrala Askersund. Som motionen nämner finns ett pågående arbete med att utveckla Strandparken och det finns ett arbetsdokument för områdets utveckling där flera av föreslagna åtgärder upptagna. Programmet är inte politiskt beslutat men en politiskt förankrad – programhandling för Strandparkens storskaliga utveckling skulle vara ett bra hjälpmedel för att få en långsiktig och väl genomtänkt utveckling av området. Förvaltningen föreslår därför att Kultur- och tekniknämnden ska föreslå Kommunstyrelsen att besluta om att ett utvecklingsprogram för Strandparken ska tas fram.

Motionen föreslår:

Nyttiga prioriteringar:

När förvaltningen förändrar eller nyskapar perennrabatter är målsättningen att växterna ska attrahera bin och fjärilar (dragväxter). Det finns även ett långsiktigt arbete att ersätta finklippta gräsytor med slåtterängar eller blomsterängar vilket förbättrar livsmiljöerna för bin och andra pollinerare. Dessutom finns tankar på att anlägga ytterligare planteringar med dragväxter i Strandparken. Det finns dock inte budgeterade investeringsmedel eller en driftorganisation som har möjlighet att sköta en utökad drift.

Förvaltningen har påbörjat arbete med att ta fram skötselplaner med målsättning att effektivisera driften, tex att minska ytor som finklipps till förmån för annan skötsel och det kan på sikt ge möjlighet till nya och andra former av parkförvaltning.

Vinterbad

Vinterbad har utvecklats till att bli en mycket populär vinteraktivitet. Hagabadet skulle kunna utvecklas för att möjliggöra vinterbad tex genom att förbättra belysning utomhus såväl som i omklädningshytter. Förvaltningen kan återuppta undersökningar om möjligheter att kunna erbjuda en säker plats för vinterbad.

Parkbänkar

Förvaltningen har ett kontinuerligt arbete för att underhålla och placera parkbänkar i väl besökta stråk och platser generellt i Askersund inklusive Strandparken. I arbetet med att ta fram skötselplaner kommer en översyn av placering av bänkar ses över och eventuellt även utökas.

Grillplats

Det finns långt gångna planer på att iordningsställa en grillplats i Strandparken, arbete kommer genomföras under höst/vinter så grillplatsen är färdigställd våren 2022.

Finansiering

Samtliga föreslagna åtgärder medför en investering och utökad drift. Nämndens budget för parkutveckling är begränsad, driftansvaret är stort och resurserna är begränsade. Det pågår arbete för att förändra och effektivisera drift vilket på sikt kan ge utrymme för utökning av skötselintensiva anläggningar. Större investeringar behöver utökad investeringsbudget alternativt prioriteras tillsammans med andra åtgärder.

Tekniska förvaltningen

Att få sin fastighet bedömd som kulturhistorisk värdefull kan vara glädjande. Men medaljen har också en baksida. Det fick några fastighetsägare i centrala Askersund erfara i mitten 50-talet. Ägarna till fastigheterna där Apoteket och Lek och Bo finns i dag hade stora planer för sina hus ut mot torget. Men det blev inte så. Myndigheterna sade nej.

När det gäller Aptekshuset, som i dag ägs av Askersundsbostäder AB, slog den ”röde hanen” till i slutet på 80-talet. Huset brann ner till grunden för att sedan byggas upp i samma stil som tidigare. Systembolagets lokaler och hyreslägenheter söder ut mot Väderkvarnsgatan fanns redan med i planerna på 50-talet. Öhrmans järnhandel fanns under många år där Apoteket finns i dag, Ägare till huset och rörelsen var direktör Bengt Olai under många år.

Olais planer var att riva det gamla huset vid torget och bygga ett nytt trevåningshus. Fyra butiker skulle ligga på bottenplanet och finnas på djupet in i det nybyggda huset. Öhrmans skulle dock ha kvar sitt läge ut mot torget. Tredje våningen skulle disponeras för lägenheter. Utmed Väderkvarnsgatan var planerat en tvåvåningslänga 75 meter långt, med plats för tre butiker. Bland annat då Systembolaget som redan i mitten på 50-talet hade hört sig för om en ny lokal. Så blev det ju också. Men då var inte Olai med längre.

Den öppna gården skulle förses med ett glastak. Med en ”snäckrondell” (vet inte riktigt vad det är) skulle bilarna slussas in till plan ett, samt till källarlokalerna. Kostandena för bygget var beräknat till 1,2 miljoner.

Även ägarna till den Lindborgska fastigheten (Lek och Bo och Letex) hade också planer på en nybyggnad mot torget. Huset ägdes vid den här tiden av Konsum Askersund-Örebro. För Konsums del handlade det om en trevåningsfastighet i tegel. Förutom egna affärslokaler ut mot torget, var det planerat för ytterligare butiker och bostäder. Anledningen till att Konsum ville riva byggnaden var dess dåliga skick.

Planerna gick i stöpet sedan landsantikvarie Bertil Waldén uttalat sig mycket negativt om rivning och nybyggen mot torget. Två nya tegelbyggnader mot torget skulle förstöra stadsbilen ansåg han. Moderna fastigheter skulle aldrig kunna ersätta de gamla kulturhistoriska byggnaderna var hans besked. Byggplanerna söder ut vid Väderkvarnsgatan kunde han dock tänka sig. Avgörandet låg dock inte hos Waldén, utan hos byggnadsnämnden i Askersund. Men landsantikvariens ord vägde tungt när politikerna i Askersund skulle fatta beslut. Waldén var en stor man i sådana här sammanhang.

Det kan ha sitt intresse att se tillbaka på den historia som inramat den Öhrmanska fastigheten. Det sannolika året får gårdens färdigbyggande är 1779. Husets herre var rådmannen och riksdagsmannen Jacob Lundberg, gift med Anna M.E. Christiernsen. Han kom på obestånd som det så vackert hette på den tiden. Året var 1810. Gården köptes då av sonen rådman Carl Lundberg, som drev ett väveri. Brodern Gustaf fanns också i lokalen med en diversehandel. Carl Lundberg upplät hela övervåningen till skollokaler. Tyvärr gjorde också Carl Lundberg konkurs.

Efter Carls konkurs gjordes försök att av prins Oscar få 4 500 riksdaler riksmark banko för inköp och reparation av gården , samt uppförande av en gymnastiksal enligt ritningar från fäktmästare Ling. Men det blev inga pengar. 1819 såldes fastigheten till postmästare P.G Fischer och magistratssekreterare Anders Göthén. Den senare övertog efter en tid hela fastigheten. Nästa ägare blev rådmannen och handlanden Gustaf Norselius, som år 1875 sålde den till handlare Torbjörn Berg. Den 28 december 1912 såldes fastigheten till AB Öhrmans&Co, vars innehavare var Sten Öhrman, Johan Öhrman och Nils Apelskog.

Järnaffären öppnade 1907 i nordöstra hörnet. 1926 trädde bolaget i likvidation och sålde då fastigheten till Nils Apelskog. Bengt Olai köpte fastigheten av sterbhuset efter Apelskog. Senare blev Rune Edblad ägare till gamla Öhrmansfastigheten. Efter det tog Anders Lindgren över . Efter branden blev till slut Askersundsbostäder AB ägare till ett nytt hus i hörnet av torget.

Linus Larsson har bidragit med gamla bilder.

Hamnområdet i Askersund ska utvecklas. Ett gäng tjänstemän har fått i uppdrag att utreda hur området ska kunna utvecklas. Uppdraget kommer från kommundirektören och kommunstyrelsens ordförande. Det framgår  inte riktig när den ”vanlige ” askersundaren ska kopplas in och komma med förslag så det inte bara blir tjänstemän och politiker. Men det har väl de ansvariga tänkt på kan jag förmoda. Själv går jag  nästan dagligen i området och träffar folk som har massor av åsikter  på hur  de tycker området ska se  ut. De är viktiga att lyssna på.

——————————–

Nedan  de  kommunala handlingarna:

Utredningsuppdrag för utveckling av Askersunds hamnområde

Uppdraget

Kommundirektören har av kommunstyrelsens ordförande fått i uppdrag  att utreda hur hamnområdet skulle kunna utvecklas. Uppdraget har sedan tillfallit utvecklingschefen i samråd med samhällsbyggnadschefen och tekniska chefen.

I detta uppdrag finns följande punkter formulerade, som avgränsning:

Uppdraget omfattar att övergripande skissa på förutsättningar och ta fram förslag på:

 Flöden för motortrafik respektive oskyddade trafikanter där motortrafiken ska anpassa sig till de oskyddade trafikanterna.

 Parkering.

 Att knyta ihop områdets olika delar så att de upplevs som en helhet.

 Tillgänglighet till hamnen från vatten.

 Gästhamn, båtplatser för tillfälliga besökare till staden.

 Annat som kan bidra till ett attraktivt hamnområde.

Arbetsgrupp:

 Utvecklingschef Henrik Olofsson, (sammankallande)

 Samhällsbyggnadschef Fredrik Idevall

 Teknisk chef, Susanne Jarl

Till arbetsgruppen kan tidvis även andra personer knytas. Till exempel bör driftpersonal involveras i tidigt skede.

Arbetsgruppen avser att knyta en konsult som är specialiserad inom området, vald ur samhällsbyggnadsförvaltningens ramavtal för sådana. Kostnaden för utredningen tas inom kommunledningsförvaltningens budget för fysisk planering.

I första hand skall lösningar föreslås, som kan rymmas inom befintlig detaljplan. Eventuella förslag som kräver ändring av denna skall presenteras på sådant sätt att det är tydligt att detaljplaneändring krävs.

Arbetsmodell

Arbetsgruppen avser att driva utredningen med följande hållpunkter

 Startmöte för arbetsgruppen (2021-08-11)

 Förankring av utredningsuppdragets utformning hos kommundirektören och kommunstyrelsens ordförande

 Fastställande av utredningsuppdrag genom beslut i KSAU

 Avtal med konsult upprättas. Konsult väljs ur samhällsbyggnadsförvaltningens ramavtal.

 Orienterande möte med arbetsgruppen, konsulten, kommunstyrelsens ordförande och oppositionsrådet

 Arbetsgruppen och konsulten arbetar fram ett förslag. Under arbetets gång tas kontakter med aktörer verksamma i hamnområdet.

 Förankring av förslaget med arbetsgruppen, konsulten, kommunstyrelsens ordförande och oppositionsrådet

 Förankring av förslaget och beslut i KSAU om fortsatt arbete genom beslut om utredningsuppdrag för projektering, kalkylering och tidsplanering

 Fortsatt arbete enligt ny projektplan

Presentation av resultat:

Resultatet av utredningen skall presenteras med:

 Skiss över föreslagna lösningar och åtgärder i området. Detta i form av övergripande kartbild och skisser med förslag på utformning.

 Förslag till fortsatt projektplan

Presentationen kommer inte att omfatta kalkyler och tidplaner. Dessa kommer i nästa skede, vid beslut om att projektet skall fortsätta.

Man ska inte försköna öldrickande allt för  mycket, men i Askersund betydde faktiskt mängden av konsumerat öl  på det  kommunala  ölcaféet vid Väderkvarnsgatan  en kulturgärning. Det fanns möjlighet att söka pengar i ”öl-café-fonden”. En del av vinsten från öldrickandet placerades i en fond.

Bertil och Rut Johansson ansvarade  för  ölcaféet  vid  Väderkvarnsgatan  i många år. Först i kommunal regi  och sedan i egen  regi.

En som utnyttjade fonden var kantor Nils Björck. En person som absolut inte för att glömmas bort när det gäller ungdomars musikutbildning i Askersund. Han finns inte kvar i livet längre, men hans insats lade grunden för dagens musikskola i Askersund. Och inte bara det. Nils startade simundervisning för skolbarn i början av 30-talet. Han var också ordförande i hembygdsföreningen mellan åren 1962 och 1977.

Rut Johansson serverar hon  några av sina gäster. Bild från ett tidningsreportage.

Men det var på musikens område Nils gjorde sin största insats för Askersund. Sonen Per har fört arvet vidare med glans. När Nils kom till staden på 30-talet fanns ingen musikundervisning i skolan, men det ändrade han på snart.

”Jag tyckte synd om ungdomarna som stod på stan och inte hade något att göra. Jag köpte en tonett för fem kronor och försökte intressera barnen för att spela. Intresset blev över förväntan. Efter några år blev det blockflöjt. Intresset växte och jag försökte få pengar till verksamheten av skolstyrelsen, men det fanns inga pengar. Då vädjade jag till riksdagsman Matteus Berglund om hjälp och han ordnade så vi fick pengar ur något som hete ”öl-café-fonden”.

Nils Björck

Tuff föreståndare vid ölcaféet var Bertil ”Bubban” Johansson. Tuffheten behövdes säkert när gubbarna hade tagit någon pilsner för mycket. Ju mera öl ”gubbarna” drack, ju mera pengar fanns det i fonden. Och det dracks mycket öl, men inte av ungdomar som i dag. Utan det var ”ölgubbar” som konsumerade.  Ska man dra det hela till sin spets så har dessa gubbar också en liten del i dagens musikskola, även om de inte stod i speciellt hög kurs på den tiden när de satt och halsade pilsner hos ”Bubban”. ”Ölgubbar” var fult på den tiden.

Från ölstugan på 60-talet. Bild från ett  tidningsreportage.

”Lillen” Gustavsson  och Bertil. Bild  från ett tidningsreportage.

Väderkvarnsgatan. Vykort. Till höger  upp på gatan låg det  kommunala ölcaféet 

På gatan utanför  ölcaféet. Bild från Leif Linus bildsamling.

På skolan fanns inget piano, men det ordnade Nils fram. Tillsammans med två fröknar på skolan-Sandström och Bergström- samlade de in pengar.

”Ett piano kostade i alla fall 3 000 kronor. Vi samlade papper och hade en massa andra saker för oss som gav pengar. 1951 hade vi fått ihop 4 800 kronor och köpte ett piano. För pengarna som blev över åkte vi på skolresa”, har Nils , berättat.

Varje år i sin egen klass bildade också Nils en barnkör. På det viset fick han med alla i undervisningen.

”Jag tyckte alltid att alla skulle vara med i musikundervisningen, därför att musiken ger så otroligt mycket. Finns det  något finare  än när en klass tillsammans kan sjunga och spela. När jag hade musikundervisning slapp ingen undan”.

Nils hann också med att komponera ett 30-tal barnvisor, som kampsången ”Hej här kommer vi igen”

Den stora insatsen för hembygdsföreningen gjorde Björck när det gäller flyttningen och bygget av den så kallade Klockargården i Hembygdsgården. I runt tal skaffade han fram 140 000 kronor genom att gå runt med listor och gå på dem som han visste hade pengar. Och var intresserad av hembygden. En del med mycket pengar gjorde stora omvägar för Nils när de såg honom på stan. De ville inte bli av med sina pengar.

”När jag kom till Askersund 1932 var jag faktiskt erbjuden lägenhet i Klockargården, där den låg utmed Storgatan. Jag ville ha en del ändringar gjorda innan jag flyttade in, men det tyckte kyrkorådet blev för dyrt, så därför flyttade jag aldrig in”, berättade Nils , för mej en gång.

40 år senare fick han dock ändringarna gjorda, även om huset då stod på en annan plats.

Simundervisning var en annan sak som låg honom varmt om hjärtat.

”När jag kom till stan 1932 blev jag mycket förvånad över att det var så många barn som inte kunde simma. I Askersund med närhet till vatten fanns det ändå möjlighet att lära sig. På den tiden fanns något som hetta Askersunds simsällskap och de hade också hand om simundervisningen .

Undervisningen skedde vid kallbadhuset och det var bara några få barn som deltog.  Jag tyckte det var underligt eftersom man ändå hade en lärare anställd för 125 kronor i månaden”.

”På den tiden fick man också betala tio öre gången för att bada i kallbadhuset. Det var mycket pengar på den tiden, så därför skrev jag till kallbadshusföreningen och föreslog att man skulle slopa avgiften för barn. Det gjorde man också och bara några veckor senare var det ett 60-tal barn som deltog”, omtalade Nils, för mej vid ett tillfälle.

Senare övergick undervisningen i kommunal regi.

Nils satt också i kyrkofullmäktige i 40 år och han var kyrkoorganist i 42 år. Tillsammans med IFK:s bandytränare Karl-Ivan Appelgren startade han också den populära skolbandyn i Askersund.

Alla som gick i skolan för Nils Björck vet att han var sträng men rättvis.

”Jag har aldrig varit arg på något barn i skolan. Men ibland kunde jag bli arg på deras uppträdande”, upplyste Nils, mej om.

Jag har själv haft Nils som lärare i något som kallades fortsättningsskolan. Den pågick i några veckor på sommaren. Varje dag fick vi gå till gamla kallbadhuset för att simma. Det fanns en herr -och damavdelning. Minns att vi ibland kickade in på damerna. Det ledde till att Nils knackade på hos damerna och frågade om vi inte kunde få titta ordentligt så vi slapp tjuvkika. Han var trött på att hålla kollen på oss grabbar.

Markköp brukar kosta pengar. Därför ska jag berätta om ett markövertagande som inte kostade kommunen en krona. Ett verkligt markklipp. Bara som en liten motvikt till dyra markinköp.

Från invigningen av gamla IP 1925

För drygt 50 år sedan övertog Askersund stad IFK Askersunds gamla idrottsplats. Det ledde ett 15-tal år senare till att Askersund beslutade sig för att lite oväntat bygga hus på gamla IP. Det var inte vad ansvariga inom IFK hade tänkt sig. En ny anläggning skulle byggas på Solberg, där man från början tänkt bygga husen. Varför planerna ändras känner jag inte till. Men märkligt var det. Beslutet kom helt oväntat. 1982 var det skrinnarpremiär på Solberga med Svenska juniorcupen.

De flesta inom IFK Askersund och de flesta askersundare ville behålla gamla IP, och med en träningsplan intill. Där Konsum finns i dag. Pengarna till både allsvensk bandy och skötsel av en idrottsanläggning fanns inte. Det var en kommunal anläggning under IFK:s tid , men ändå inte. Staden blev nu ägare till anläggningen, så det var politikerna som bestämde hur det skulle vara i fortsättningen. Några politiker var emot flytten, men de var inte nog många. Solberga blev en fin anläggning för den stora allmänheten, och för föreningens stora ungdomsverksamhet inom fotbollen, men ändå lite knepig. Själva fotbollsanläggningen blev utan omklädningsrum fram till nu, 2021. Men den som väntar på något gott….

Dansbanan på gamla IP

Gamla IP 1957

År 1964 tog Askersunds stad över idrottsplatsen med bland annat löften om att IFK skulle få disponera anläggningen som tidigare. Löftet hölls inte när det gällde klubbrummet. Efter en del år plockades klubbrummet under gamla läkaren bort med löfte om ett nytt rum. Nu dröjde det fram Solberga IP blev klart i början på 80-talet. Under många år var prissamling, bilder och viktiga klubbsaker nedpackade i kartonger för att forslas runt till olika platser. En del prylar kom bort och andra förstördes.

IFK Askersund, vars medlemmar hade byggt idrottsplatsen, fick inte en krona för själva markområdet! Staden gjorde ett verkligt markklipp 1964.Området hade köptes in i början på 20-talet av IFK och den nya idrottsplatsen var klar för invigning 1925. Ersättningen till IFK blev inlösen av ett lån på 15 000 kronor i Sparbanken 1964, vidare fick IFK 10 000 kronor för täckande av utgående skulder, samt 5 000 kronor för inventarierna. Sammanlagt 30 000 kronor. Men överlåtelsekontraktet står inte en rad om betalning för marken där hyreshusen står i dag. Det kan också nämnas att föreningen också hade ett årligt bidrag från stan för spoling av isbanan som aldrig räckt till. Men kravet var ändå att alla skulle ha tillgång till isen, skolor som allmänhet. Och så var det också.

Det som finns kvar av gamla IP i dag är ett antal stora björkar. Träd som en skogsägare skänkte till föreningen. I övrigt finns det inget som vittnar om att området varit en idrottsplats. Jo, möjligen gatunamnen, Torsten Carlssons väg. Han var ordförande i föreningen en herrans massa år. Punkten om överlåtelse av idrottsparken-den viktigaste frågan i föreningens historia-vållade ingen som helst diskussion vid årsmötet. Alla var säkra på att IP skulle finnas kvar på samma plats och att den skulle få användas som den alltid gjort. Det var ingen dramatik i det. Men politikerna efter kommunsammanslagningen 1970 hade andra större planer.

I dag hade flytten av idrottsplatsen var betydligt mera komplicerad. Tror aldrig kulturen gått med på en rivning av den gamla läktaren från 1925. Kanske en flyttning till Solberga, men inte en rivning. Det är vad jag tror. En liknanden läktare finns på Skyllbergsvallen. Den är från slutet av 30-talet. Idrottsföreningen där har fått kulturbidrag för att rusta läktaren. Och det har man gjort bra. Medlemmarna har jobbat hårt med den gamla läktaren, som blivit en prydnad för Skyllbergsvallen.

För oss alla som varit aktiva inom idrotten var gamla IP en betydligt gemytligare arena än vad Solberga är. Men det beror förstås på storleken. Och så förstås på lite nostalgi av mej som spelat massor av matcher på gamla IP

Folke Dahlberg Sällskapet har hållit årsmöte i Hantverkshuset Askersund. Till mötet hade det fina sammanträdesrummet genom Hantverkshusets försorg förvandlats till ett Folke Dahlberg-rum, som invigdes av kommunstyrelsens ordförande Caroline Dieker.

-Det är en ära för oss i Askersund att få möjlighet att hedra Folke Dahlberg på detta sätt. Det bekräftar också Hantverkshusets betydelse, framför allt de människor som verkar i huset för att vårda traktens kultur, framhöll Caroline Dieker.

45 personer deltog i mötet under ledning av ordföranden Jonas Modig. Håkan Bagger från styrelsen i Hantverkshuset berättade om husets historia och betydelse som kulturellt minnesmärke. Jonas Modig presenterade sin nya bok Genom vattenåren – Anteckningar om Folke Dahlberg, som är nr 14 i Sällskapets skriftserie. Erling Öhnell talade om Brosundet om hösten, den nya bilden i Sällskapets bildserie.

Jonas Modig omvaldes som ordförande och som ledamöter omvaldes Marianne Karlsson, Johan Dahlberg, Erling Öhrnell, Janne Andersson, Elisabeth Göthberg, Thomas Skalm, Björn Franzén och Christina Müntzing. Mattias Dahlberg omvaldes som suppleant, medan Ulrica Dahlberg avböjt omval. Som ny suppleant valdes Jimmy Åkerfeldt.

1971 var det premiär på Hasse Alfredsson och Tage Danielssons film ”Äppelkriget”. Handlingen utgick från ett försök att exploatera natursköna Änglamark för att bygga nöjesparken Deutschneyland. Änglamark var ett lät förklätt Österlen. Äppelodlarfamiljen Lindberg kämpade mot projektet och med hjälp av sina släktingar lyckades de besegra politikerna och storfinansen. Men allt det här utspelades på film. Faktum är att det förekommit ett ”riktigt” äppelkrig på torget i Askersund i mitten på 50-talet. Striden stod mellan torghandlare paret Sandin i Tived och Askersunds köpmannaförening. Sandins gick segrande ur striden med hjälp av allmänheten.

Med påtryckningar från Köpmannaförening beslutade Drätselkammaren att införa en ”fruktull”! Det skulle kosta 50 kronor per dag för en ”utsocknes” att sälja utländsk frukt på torget. Avgiften skulle drabba torghandlare som inte var bosatta i Askersund och hade fräckheten att också sälja utländsk frukt och konfektyrer. Men då hade inte de beslutande och de styrande i Köpmannaföreningen räknat med att Sandins från Tived hade ett stort folkligt stöd i Askersund. Bygdens eget folk kunde dock sälja utländsk frukt utan avgift.

Köpmännen menade att den utländska frukten präglades av osund konkurrens. Man anklagade också en del torghandlare för att sälja sekunda varor till dumpade priser.

”Frukt finns i att få i varenda speceriaffär runt torget och köpmännen anser det är rät att säljare utifrån förstör markanden utan kostnader. Frukthandlarna inom kommunen har vi igen anledning att vända oss emot. De betalar liksom vi skatt i till staden. De utsocknes ifrån hälsar vi som objudna gäster på torget”, förklarade en i Köpmannaföreningens ledning.

Paret Sandin blev naturligtvis upprörda över beslutet. De förklarade att de betalat tull för alla utländska äpplen. Till det skulle Askersunds egen ” äppeltull” läggas till. Paret upplyste också de styrande om att Askersund var ensamma i landet om att ta ut ”tullavgift”, samtidigt som man undrade om det verkligen var lagligt.

Sandin fortsatte med sin försäljning men då utan den billigare utländska frukten. En platshyra på 50 kronor per dag skulle bli rena försluten.

”Till hösten har vi svenska äpplen från våra egna 350 fruktträd att ta till. Om ett eller ett par år-när odlingen blivit lite mer bärande har vi möjlighet att erbjuda svensk frukt till grossistpriser. Tivedsborna har Askersunds som huvudort och affärerna i Askersund skulle säkert inte vara glada åt att mista oss som kunder. Man kan därför fråga sig varför de skall behöva ta extraavgifter på oss för att vi säljer utländska äpplen i Askersund, jämsides med våra egna produkter”, funderade Sandins i en tidningsartikel från torgbråket.

Köpmannaföreningen insåg snabbt att beslutet om ”frukttullar” skulle ge mycket dålig reklam. Folk blev helt enkelt förbannade. I en skrivelse till Drätselkammaren skrev föreningen att beslutet skulle upphävas. Det hade väckt stor irritation. Folk ville köpa billig frukt. Men föreningen stod dock fast vid att utsocknes torghandlare innebar osund konkurrens, med tanke på vilka som betalade skatt till staden.

Drätselkammaren upphävde också sitt beslut om ”frukttullar”. Men det var under galgen. Sandins tänkte driva ärendet vidare till Länsstyrelsen. Och det var Drätselkammarens ordförande Matteus Berglund och hans kamrater livrädda för. De insåg också att beslutet var något förhastat.

Det kan väl nämnas att torghandlarna stod gratis på torget vid den här tiden, med undantag av marknaderna. Då vill staden ha lite betalt för platserna. Har inte riktigt kläm på vad en torgplats kostar i dag? Förhoppningsvis är det inte allt för dyrt. Torghandeln är ett givet och mycket trevligt inslag i torgbilden, även om det i dag kan vara svårt at upptäcka handlarna för alla bilar.

Makarna Sandin som fick askersundarna på sin sida i äppelstriden

Vilka verksamheter har funnits på innergårdarna i Askersund. Ofta var det hantverkare med enmansföretag. Säkert känner många som läser bloggen till mer om vad som hände på gårdarna och vad som fanns där. Kanske någon också har bilder? Då är det bara att höra av sig. Den här bloggen handlar om Konsumgården

Auktion bakom gamla Konsum på 50-talet

Auktionist Swidén

Askersunds många gamla innergårdar har starkt bidraget till den lokala konsten. Även konstnär Hjalmar Trafvenfelts katthatande foxterrier måste också få ett stort köttben på sin minnessten för sin insats för den lokala konsten. Det finns många gårdsmiljöer bevarade i oljemålningar utförda av majoren och konstnären Trafvenfelt. Hunden tålde inte katter. När han fick se en katt blev det full jakt inne på gårdarna. Konstnären måste då skynda till för att avstyra blodiga bataljer. Det var vid sådana tillfällen konstnären också upptäckte nygammal miljöer att måla.

När tavlorna överlämnades till Askersund stad 1921 som en donation förklarade också konstnären att hunden spelat en ej oviktig roll vid tillkomsten av många tavlor. Trafvenfelt dog 1937 vid 85 års ålder.

Bild från 1936. Ryttare inför hembygdsfesten

Innan Konsumhallen byggdes

Arrenius butik vid Storgatan där Åhlins finns i dag

Så här såg det ut innan Konsum byggde den butik som Åhlins finns i.

Bokbindare Holm hade lokal inne på gården

Linus Larsson har hjälpt mej med bilder till Konsumgården. På den platsen finns i dag Åhlins (Storgatan). Inne på gården där parkeringen finns i dag hölls bland annat auktioner. Innan Åhlins kom fanns Konsum i lokalen. För att ge plats för den nya Konsumhallen revs ett hus där både Konsum och Arrenius kläder var inrymda.

Inne på Stöökagården i centrala Askersund rådde stor aktivitet förr med. I kvarteret fanns många butiker som hade sina bakdörrar ut mot gården. Klädfirman STÖÖK:s dominerade stort. I dag finns Be-Ge:s i lokalerna. Linus Larsson har plockat fram en del bilder från gården, men även ut mot finrummet , Storgatan.

Stööks butik ut mot Storgatan i början av förra seklet

Bild från 1912

Stöökagården syns i bakgrunden. Bilden är tagen från Stöökagatan för en del år sedan

Det kan väl nämnas att både jag och Linus har trampat gården åtskilliga gånger under ungdomsåren. Linus föräldrar drev en charkuterifirman , Ekegård och Larssons Livs intill Stööks. Anledning till att jag ofta också var inne på gården allt som oftast berodde på att farsan Sven fanns i ett litet rum där han slipade skridskor. Han slipade både åt Be-Ge:s , bandyfolket och allmänheten. På övrig tid spolade han isen på gamla IP. Två viktiga uppgifter som hörde ihop på den tiden i bandytokiga Askersund. Det var farsans bandyidol Gunnar Carlsson som hade ordnat rummet. Han ägde butiken tillsammans med brodern Bertil.

Farsan Sven slipade skridskor inne på Stöökagården, när han inte spolade is på gamla IP

Bandy på innergården. Snoddas Nordgren i sällskap med bröderna Gunar, Bertil och Elis Carlsson.

Gunnar Carlsson och Ingemar Larsson (Linus pappa). De hade butiker intill varandra vid Stöökagården

Personalen vid Ekegård och Larssons Livs

Bild från Stööks på 1920-talet

Hugo Stöök och Karin Lindh

Kvinnor som jobbade vid Stööks skrädderi

Gun Andersson i säljartagen inne på Stööks. Makarna Sandin från Tived är kunder.

Längre ner i kvarteret fanns en speceriaffär. Har själv ett speciellt minne just från den innergården. En torghandlare från Ljungås förvarade bord, vågen och vikterna till vågen i en av handlarens bodar. Gratis. Torghandlaren kom väldigt tidigt till stan på lördagsmorgnarna. Ofta långt före handlaren som skulle låsa upp. Torghandlaren blev lite irriterad på att inte ägaren till bodarna var upp i tid och påpekade också det. Men det skulle han inte ha gjort. Specerihandlaren hade ett mycket häftigt humör. Han slängde ut torghandlarens prylar så det ekade mellan väggarna på innergården, samtidigt som han bad honom flyga till något varmare land. På den tiden jobbade jag i en butik i närheten och hörde när de båda ”herrarna” började skrika åt varandra. Men jag vågade inte gå in på gården utan stannade ute på gatan. Så feg är jag.

I kvarteret Lejonet utmed Lilla Bergsgatan fanns Lindströms bageri, senare KIA:s bageri som hade ”slankor” som specialitet. Det var ett sorts bröd som nästan alla askersundare köpte. Gammal som ung. Gamla askersundare minns säkert det goda brödet. Kopparslagare Widing fanns också inne på gården , liksom åkare Ernst Skoog. Det som ofta slår mej när man ser gamla bilder från gamla Askersund är alla skraltiga hus. Det fanns oftast inte pengar till underhåll. Husen är borta och stora delar av kvarteret har förvandlas till parkeringsplats.

En 50-talsbild

Kopparslagare Widing

Parkeringsplatser är viktiga, men de är inte vackra? Går det inte att göra det bästa för att det ska bli något sånär skapligt? Nu handlar allt om att det ska bli praktiskt. Det kanske går att kombinera det vackra med det praktiska? Parkeringen ett stenkast från centrum i korsningen Stöökagatan-Lilla Bergsgatan är ett bra exempel på en riktigt ful parkeringsplats. Kanske någon häck, plantering eller plank skulle lyfta den parkeringen. De finns de som vet mycket bättre än jag när det gäller planering, men det här är bara några förslag. Kan nämna att jag själv har bil så jag förstår att det måste finnas parkeringsplatser.

En anledning till att jag nämner just parkeringen i kvarteret Lejonet är min lilla bildserie om innergårdar på bloggen. Med hjälp av bilder från Leif Linus kan man se hur det såg ut en gång i tiden. Därmed inte sagt att allt gammalt går att bevara.

Lindströms bageri-senare KIA:s -på 40-talet

Lindströms bageri inne på gården

Askersund var mycket nära att få sin första ”skyskrapa” i mitten på 50-talet. Det handlade om ett åttavåningshus och Askersund kan man väl ändå kalla det för en ”skyskrapa”. Huset skulle placeras där ICA-jouren finns i dag, i korsningen Floragatan-Gårdsjögatan. Det skulle minsann bli Askersunds första bostadshus med hiss. Just hissen blev också ett problem för stadsarkitekt Fredriksson. Han menade att hissar och barn inte hörde ihop. Med anledning av det skulle det bara bli smålägenheter som inte var anpassade för barnfamiljer. En lite udda inställning kan man tycka.

På den här flygbilden är Florahallstomten obebyggd.

Affärshuset med lägenheter på plats.

I ”skrapans” bottenvåning skulle det bli affärslokaler och konditori för att nu nämna något. Det fanns stora planer. Med facit i handen kan alla se i dag vad det blev av det högtflygande planerna. Det blev en affärslokal i ett normalthögt hyreshus. Kommunen ägde marken där höghuset skulle uppföras. Marken annonserades ut i lokaltidningen , Askersund-Tidning. Två intressenter anmälde sig innan tiden för svaren hade gått ut, det var HSB och Konsumtionsföreningen. Det märkliga var att ingen av dessa blev köpare, utan marken såldes till Hakonbolaget och byggherren Anders Diös.

Försäljningen gick dock inte helt smärtfritt. Det hela fick avgöras i stadsfullmäktige. Med röstsiffrorna 15-12, till Hakonbolagets fördel. Motståndarna ville inte ens ta upp Hakonbolagets ansökan om köp, eftersom anbudet kommit in för sent. Drätselkammarens ordförande Matteus Berglund, hade lärt sig bortförklaringarnas svåra konst på högre nivåer. Han var också riksdagsman. Berglund förklarade vid beslutet att Hakonbolaget hade hört sig för om tomten flera år tidigare. Att sedan annonsen gick bolaget förbi berodde helt enkelt att annonsen enbart fanns i den lilla lokala tidningen som i stort sett inte lästes mer än av de som bodde i Askersund. Ett annat starkt skäl till försäljningen just till Hakonbolaget var att de flesta affärsmän i staden redan var anslutna till bolaget. Berglund hävdade också att det inte fanns någon villkorad sluttid i tidningsannonsen. Så det så…

Precis som alltid, har det gått att styra beslut på ett visst sätt efter ideologier och kontakter. Och då får också demokrati stryka på foten för att komma fram till beslut. Och i det fall som jag berättar om blev det ändå 15-12…..

Tomten fortfarande öde.

Pensionärssamling för resanutanför Florahallen (ICA-jouren)

Hur som helst fick inte Askersund någon ”skyskrapa”. Men huset som byggdes på tomten får duga gott. Det blev en affärslokal som tänkt från början. Och det var väl ändå det viktigaste.

Som vanligt har Linus Larsson hjälpt till med en del bilder.

I politiskt oroliga tider som dessa kommer jag att tänka på Snavlundalantbrukaren Erik Gustaf Eriksson. Och hur svårt det kan vara att få till det. Han hade en dröm om att bilda ett bolag med namnet ”Arbete och frihet. Det blivande bolaget skulle hjälpa ”de förtryckta mot kapitalismens bojor”. Men det gick inte som den djärve bonden Erik Gustaf hade tänkt sig. Han blev utsatt för spått och spä.

Arbetare vid Hammars glasbruk på 1800-talet

Lantarbetare vid Stockshammar

I tidningen Nya Dagliga Allehanda ironiserade man över hans bolagastankar. Svindel och spekulation var andra omdömen Erik Gustaf. Askersunds-Tidning tillhörde de värsta när det gällde att misstänkliggöra Erikssons bolagasplaner.

”Eriksson från Snavlunda socken kommer att pryda förnämsta platsen i det museum, som han i Askersund tänker inrätta”, ironiserade A-T.

Det var i senare delen av 1800-talet som Snavlundabonden tänkte bilda det jättelika arbetarögda bolaget. Upprinnelsen ägde rum under nödåren 1867-1868, då folket svalt och led brist på det nödvändigaste. Det hölls folkmöten runt om i landet. Särskilt gick missförhållandena ut över lantbrukarna. Man utvandrade till Amerika från de små torvorna.

Det var i det ögonblicket arbetaren Gustaf Eriksson framträdde inför södra Närkes svältande bönder med förslag om ekonomisk frigörelse, med bildandet av bolaget ”Arbete och frihet”. 250 000 aktier skulle spridas ut bland arbetarna , summan skulle uppgå till 2.500.000 riksdaler. Av de olika grenarna som skulle ingå i bolagets verksamhet, nämnde s mineraliska och industriella företag, samt jordbruk, handel, anläggande av tryckeri, utgivning av tidning, ett bibliotek, ett museum , en arbetsskola, sjukvård och ålderdomskassa, för att nu nämna något av Snavlundabondens planer. Som tjänstgörande generaldirektör ansåg sig Eriksson vara självskriven.

Nerikes –Allehanda misstänkte i en artikel att Erikssons förslag var en bluff, enbart för att få in pengar till en planerad Amerikaresa. ”Arbetarklassens självverksamhet är god och riktigt, med dessa galenskaper är att beklaga”.

Företaget startade också i blygsam skala, men tidningarna fortsatte att varna för konsekvenserna och för Eriksson. Det ansågs att han helt saknade kompetens att leda ett stort företag. Vid en allmän bolagsstämma 1871 togs beslut om att bolaget skulle upplösas. Bolagsbutikerna i Åmmeberg och Askersund lades ned. Två års slit gick om intet.

Hur gick det för Gustaf Eriksson, mannen med de stora drömmarna och ambitionen att bryta kapitalismens makt? Sedan hans stolta bolag upphörde, flyttade han 1871 till landet i väster. Men han var tillbaka i Sverige redan efter två år. Då bosatte han sig i Timrå. Sedan tonar hans liv bort i ett dunkelt fjärran. Eriksson var född i Lerbäck 1834, där han också gifte sig. Men där slutar mina kunskaper om honom. Men jag har ändå tyckt at det var en intressant historia att berätta.

Nya Dagliga Allehanda ironiserade över Erikssons tankar under lång tid. Vid ett tillfälle skrev tidningen: ”Blir Erikssons planer realiserade, så bör Askersund lyftas i jämnhöjd med London och Paris. Tänker er gott folk, när bolaget ”Arbete och frihet” får ordning på sin bank och sina övriga företag och sin generaldirektör, ja då blir det bäst för örebroare att flytta sin stad”. Och så säger folk att en del tidningarna i dag är elaka och hänsynslösa….

Arbetare vid Zinkgruvan Nygruvan

Skyllbergs bruk Kårberg

Askersund blev aldrig riktigt en storstad, eller så präktig som Eriksson hade tänkt sig. Många arbetare förlorade troligen också sina sista slantar på det erikssonska finansäventyret. Banken och företagen hade ingen täckning för sin verksamhet. Allt förblev en hägring om arbetarnas ekonomiska frigörelse. Men bakom drömmarna låg det ändå en tanke om en ljusare framtid för människorna. Men förståelsen och förutsättningarna på den tiden var grymma och vidriga. Eriksson föll på ett räkneexperiment , som förmodligen inte ens dagens räknenissar och nationalekonomer hade kunnat lösa.

Har försökt att hitta en bild på Gustaf Eriksson, men det har inte gått. Kanske någon i bygderna har en sådan bild? I så fall hör av er. Däremot har jag hittat massor av gruppbilder på arbetare utanför sina arbetsplatser. Det var mycket vanligt på den tiden att man tog gruppbilder på hela arbetstyrkan. Det förekommer nästan inte längre. Vilken fin gruppbild det skulle bli om alla kommunal personal ställde upp sig på torget för en bild. Det skulle bli en unik bild att sätta upp väggen eller klistra in i familjealbumet .

Arbetare vid Harge tegelbruk

Arbetare vid Askersundsverken på 20-talet

Gamla dagböcker är intressanta. Särskilt om det är någon annans bok och det finns lite skvaller. Men det är fult att läsa andras hemligheter. Är man nyfiken så är man. En liten ursäkt är dock om dagboken är väldigt gammal. Och det är just vad den här bloggen ska handla om . En gammal dagbok från 1800-talet som berättar lite om livet och tankar i småstaden Askersund på den tiden. Dagboken är skriven av en dam och den handlar mycket om nöjen och kärlek i hennes ungdoms Askersund. Lite samma sak kanske….

”Nu är det vår igen och jag är 12 år. Björkarna vid Nordhammar har fått ljusgrönt lyster. Vi for till Björstorp och fann mormor vid god hälsa. På kvällen är det storkalas i parken hos Mamsell Dahlgren. Jag åt en pudding och den var så god att min mage värkte. På söndagsmorgonen kom Oskar tidigt från Björstorp och vi for sedan till Tortärn. Jag hade en ny klänning och jag dansade fram på lätta fötter. Jag tyckte Oskar var stilig och hela livet lekte.”

”Den 20:e avlöpte den stora seglatsen på Alsen. Vi var på sjön från tre till nio. Vita svanar låg vid Klockarholmen. Jag känner mej som en dam, men jag får inte göra som jag vill. Allting ska pappa bestämma, men mamma tycker jag bäst om. Vi for till Björns, där vi kokade kaffe i en bergsskreva. De pratade också om att vi ska få en järnväg, men det är nog inte sant. Det är säkert bara önskedrömmar.

Det blåste på holmen. Det finns inte så många träd där. Då är Borgmästareholmen mycket rarare. Där är som en park. Sedan seglade vi till Djupviken, där vi var hela kvällen och dansade och sjöng.”

Borgmästareholmen var ett kärt tillhåll för många askersundare för i tiden. Det vittnar dagboken om.

” I dag fyller jag 14 år. Jag har druckit kaffe hos mormor. Det liksom spritter i mej av liv. Men mormor säger att det inte passar, jag måste vara sedesam säger hon. Jag tycker det är dumt, för mormor har så många och vida kjolar på sig, men det ska jag nog inte ha. Vi promenerade till Åbron på kvällen. Nu skjuter dom inte så mycket på Borgmästareholmen och det tycker jag är bra. Då behöver man inte vara rädd.”

Skarpskyttekårens övningar skrämde många

”Emilie och Tolins gick i dag på nykterhetspredikan och så blev det seglats till Kalvholmen. Det var också musik och roligheter på Borgmästareholmen. Man blåste i mässingsinstrument. På aftonen var vi på Kyrkbacken. Det var Beckmans och vi.”

”Jag är nu 16 år och har inte skrivit i boken på länge. I dag ska tant Medin komma till Askersund. Hon skall bo vid Nordhammar hos Hedendals. Undrar om hon är snäll?

Jag har varit på båda julottorna och undrar i dag om Gud var med i kyrkan? Det glunkas om på stan att tant Medin har en fästman. Får se hur det går. Hon talar mycket om honom och hon virkar i hemlighet på mellanspets till örngott och lakan åt sig själv. Vad tror hon egentligen? Jag skrattar så förfärligt åt vad? Ingenting.

Vi var ute och provade skridskorna. Vi åkte runt Byfogden två gånger, men det var så kallt. Men nere i vilken, där dom säger att en järnväg ska gå fram, eldade dom på sjön för värmens skull. Där var en ung man som ville hålla mej i armen. Jag vågde inte låta honom göra det även jag själv ville det innerst inne. Han såg trevligt ut , men var kom han ifrån?”

” I dag har fröken Sundblad varit här. Hon har lärt mej knyppla. Sångföreningen har sjungit i dag. I dag har också Emil predikat här. Vi har varit hos faster på kalas. Boströmarna och någon som hette Waldenström och mamsell Berg var där. I går kom mamsell Andersson hem, hon har varit hos sin fästman. Får se hur det går, han är liten och tjock och har varit gift tidigare. Ack,ja…”

En flickaktig förälskelse har börjat spira. Så här låter det:

”Jag såg honom i går, han gick genom östra tullen. Han var lika stilig som vanligt. Men tyst nu min mun! Mamsell Andersson och vi var på Borgmästareholmen och drack kaffe. Det ska bli så fint där ute i framtiden säger dom. Det skall bli alla möjliga förlustelser. Men om man kunde gå över dit på en bro skulle allt bli så mycket lättare. Det skall bli dans och servering av alla slag. När jag skriver just nu har faster gått till Långhällan och en hel syndafamilj har böjt sig vid Jesu fötter”

”Jag såg honom igen. Det har på nytt blivit en bedårande vår. Vinden leker så milt i min kjol och jag känner en berusande längtan att leva ut mitt liv. Förbindelsen tycks gripa mej trots att han varken är vacker eller rik. Men ändå dras alla flickor till honom. Man har dock hindrat mej att gå ut. Jag stod alltid bakom gardinen och såg min vän snedda över parken.”

”Jag måste tänka en stund innan jag skriver. Jag stod nyss nere i torghörnan där jag gömde mej vid Rådhusets gavel. Det ligger en krog strax intill och utanför stod några oroliga hästar. Då-just då-gick han över torget, han kryssade mellan vattenpussarna och höll på att ramla i en stor grop. Mitt hjärta bävade, men han såg mej inte.”

”Vi har varit ute och åkt släde. Efter slädfärden var jag på bal i Stadskällaren. Det var hög stämning, men det luktade sprit av herrarna. Och det tycker jag inte om.”

Sundstedska huset vid Sundsbrogatan, stadens ”societetshus under första hälften av 1800-talet.

Men nu spetsar situationen plötsligt till sig. Ägaren till dagboken har nåt mogen ålder och så här låter det sommaren därpå:

”Jag har gråtit en hel natt. Jag har endast talat med honom en gång och han höll mej i sin famn. Det gjorde mej yr och besinningslös. Men det blev inget mer. Han kysste mej inte ens. Men hur hade inte den natten kunnat sluta? Kanske det var bäst som skedde?”

”Åter har det kommit höst . Jag gråter dagar och nätter. Aldrig mer ska någon få min kärlek. Jag vill nu vara hos Gud och träffa mormor.”

Den 2 juni 1886 kan man läsa följande i dagboken:

”Ja nu sitter jag på tåget. Jag skriver för sista gången i min dagbok. Jag ser dej ej mer älskade lilla stad. Jag tar alla minnen med på färden mot det okända. Nu försvinner staden i ett svart töcken från det bolmande loket. Nu ser jag den sista skymten av mina drömmars stad. Tåget går in en kurva och nedför en backe.

Jag känner att jag börjar bli gammal”.

Som vanligt har vännen Linus Larsson hjälpt till med en del bilder

Vattenår heter den samling av Folke Dahlbergs lyrik som gavs  ut  1964 av FIB:s Lyrikklubb. Så heter också en av hans centrala  dikter och den har fått ge namn åt det medlemsblad som Folke Dahlberg Sällskapet ger ut två gånger om året sedan starten 2002. I varje nummer har Jonas Modig skrivit en krönika med reflektioner kring Folke Dahlbergs liv och verk.

De finns nu samlade Genom vattenåren, bearbetade  och utvidgade och rikt illustrerade med Folke Dahlbergs  teckningar . Tomas Bannerhed  har skrivit förordet.

Debatten om kriminalvården är het i Sverige just nu. Partierna presenterar olika tuffa förslag någon gång i veckan. Det verka vara en tävling vilket parti som går tuffats fram. Det får mej att tänka på när Askersund hade en egen rådhusrätt. Då var det som det var. Sällan några nya förslag på straff. Men då var det heller inga stora mål som dök upp.

Rådhusrätten i Askersund hade sina sammanträden i Rådsalen fram till i december 1947. Det sista målet var så simpelt som ett rattfyllerimål. En man från Falköping hade lånat en av försvarets lastbilar och låtit två flickor från Askersund åka med till en dans i Åmmebergs Folkets hus. Utrymmet i bilen var bara avsett för en person, men finns det hjärterum så finns det stjärterum brukar det heta. Eller om det är tvärtom? Mannen från Falköping skulle imponera på sina damer och trampade gasen i botten. Vid Djupviken bar det sig inte bättre än att lastbilen körde in ett vägräcke, varpå bilen gick utför vägbanken och slog runt. Turligt nog blev det inte några allvarliga personskador.

Ett annat problem för Falköpingsbon var att han tittat för djup i flaskan redan innan färden till Åmmeberg. Han var starkt påverkad av rusdrycker, på ren svenska var han jäkligt full. Föraren dömdes för grov vårdslöshet i trafiken. Han hade också olovligt åkt runt på nöjesfärder med försvarets lastbil. Det är förbjudet. När det gäller försvaret handlar det om allvar. Föraren dömdes till en månads fängelse och att ersätta staten med 1.463,50 kronor för skadorna på bilen. Och inte nog med det. Vägförvaltningen krävde 182,93 kronor för skadorna på vägräcket. Ingressen på tidningsreferatet vid det sista mötet var lite smått lyriskt.

I december 1947 bröts en 300-årig hävd när rådhusrätten försvann. Askersund skulle vid årsskiftet läggas under landsrätt. Det innebar att magistraten avvecklades och borgmästareämbetet drogs in. Istället för en borgmästare , tillsattes en kommunalborgmästare. Det var skillnad på det. Gunnar Bretzner hade varit borgmästare i Askersund i 34 år när han lämnade sin post. Han var lite ”Kung av Askersund” skulle man kunna säga. Kommunalborgmästare Viktor Bernhagen fick när han tillträdde lite mera förvaltande uppgifter. Inte riktigt lita fint som under Bretzners ära. Efter kommunsammanslagningen i början på 70-talet, förändrades Bernhagens roll. Titeln borgmästare var bara en titel. Men ibland uppfattade inte Viktor Bernhagen att det skett förändringar. ”Bönderna” hade kommit in till stan” som han så vördsamt uttryckte sig. Det ledde till att politikerna tröttnade på honom och lyfte ut honom från Rådhuset. Sista tiden satt han i annan huslänga på rådhustomten och var inte helt nöjd med sin situation.

Vid det sista rådhusrättssammanträdet överflyttades också Askersunds handelskassa, 13.890.17 kronor, till kommunalborgmästaren, två köpmän och till två av stadsfullmäktiges ledamöter. Avkastningen skulle gå till understöd åt efterlevande änkor till köpmän, samt till deras barn.

Rådsalen i Askersunds Rådhus moderniserades för några år sedan. Drottningens Kristinas porträtt pryder en vägg. Drottningens allvarliga blick ska påminna om att det tas viktiga och riktiga beslut i salen även i dag.

Askersund har aldrig haft någon Folkets Park, som exempelvis Vretstorp. Det var dit vi askersundare istället fick åka om vi skulle roa oss med att kasta pil och ta en citronil som det heter i schlagertexten. Ibland kunde det också bli en något starkare dryck. Det gick bussar från Askersund till parken i Vretstorp när det begav sig. De var alltid fullsatta. Ibland var det nödvändigt att dela på en taxi för att komma dit.

I mitten på 50-talet fördes diskussioner om att anlägga en Folkets Park i Stadsparken. Mannen bakom idén var stadsarkitekt Fredriksson. På gamla idrottsplatsen i Askersund fanns en festplats som drevs av idrottsföreningen. Under många var den mycket välbesökt. Askersundarnas eget nöjesfält. 1953 slog Gösta ”Snoddas” Nordgren publikrekord i parken. Men det gjorde han nästan på varje ställe han uppträde på den tiden.

Arkivcentrum i Örebro gav för ett antal år sedan ut en mycket trevlig bok om folkparkerna

Snoddas slog publikrekord på IP 1953

Snoddas kom gärna till Askersund. Han ville gärna prata bandyminnen med bröderna Carlsson , Gunnar, Bertil och Elis

Gamla IP var det stora nöjesfältet i Askersund en gång i tiden

Fredriksson tyckte inte att natursköna Stadsparken inte hade något att erbjuda som lockade till regelbundna besök. Han ville helt enkelt flytta IFK:s festplats till Stadsparken. Ett annat av skälen till den föreslagna flytten var också att staden hade gjort intrång på gamla IP, med planerad villabebyggelsen ute vid Skrinnargatan. En ny festplats i Stadsparken skulle bli lite plåster på såren för IFK.

Frågan var också uppe i drätselkammaren för diskussioner. Fredriksson föreslog också att Torebergsvägen skulle dras fram över bäcken och järnvägen för att göra uppfarten till Stadsparken bättre. Stadsarkitekten hade inte pekat ut något område i Stadsparken för en festplats. Men han menade att det fanns flera lämpliga platser i parken att välja på. Det skulle heller inte kosta särskilt mycket att anlägga en Folkets Park. Det behövdes bara lite inhägnader…

Det var nog med en Hembygdsgård i Stadsparken. Stadsarkitekt Fredriksson fick aldrig sin vilja igenom med en Folkets Park

Nu blev det aldrig något med stadsarkitekt Fredrikssons förslag. Det blev aldrig någon Folkets Park i Askersund. Det enda som genomfördes av hans förslag var att Torebergsvägen förlängdes över bäcken fram till gamla järnvägsbanken så småningom. Men det var inte för att det skulle bättre uppfart till Stadsparken. Gamla järnvägsbanken är i dag döpt till Banvallsvägen . Vägen blev ett måste för den byggnation som finns där i dag.

Vi alla som åkte till Vretstorpsparken en gång i tiden kan glädja sig åt att parken finns kvar och ibland pågår det också aktiviteter där. Även om det inte var som på 50-talet. Men när man passar parken i Vretstorpsbacken så väcks minnen. Helt klart

I slutet av  40-talet  fick Askersunds  hamn besök av  några  torpedmotorbåtar. Inte för att hamnen och staden var  hotad. Andra världskriget var avslutat. Det hela rörde sig helt enkelt  bara om en propagandatur på Vättern. Informationen har  jag fått av Anders Engdahl som kan allt  om båtar.  Han berättar också att en av båtarna  hörde hemma ett tag i Karlsborg och ingår numera i Veteranflottiljen. Bilderna  har jag fått på posten av en gammal askersundare.

Det har varit premiär för en hemsida för alla butiker i Askersunds kommun. Webbplats är: https://askersund.smastadsshopping.se/

Det är en stor satsning på att främja och digitalisera den lokala handeln. Erik Gunnarsson vid DELTA WEBBYRÅ AB har hållit i projektet.

Askersund saknar sedan många år tillbaka en ”riktig” fiskaffär. Lite märkligt med tanke på att hela staden är sjönära och intresset för fiske är stort. I de stora butikerna finns det fiskdiskar och på sommaren en hamnkiosk med fiskförsäljning. Men ingen ”riktig” butik som förr. Äldre askersundare minns förstås Bröderna Arvidsson fiskaffär vid Väderkvarnsgatan. Huset är borta för länge sedan, men som tur är finns det bilder och folk som fortfarande minns.

Henning Arvidsson utanför sin butik vid Väderkvarnsgatan.

Från början var firmanamnet Bröderna Arvidssons fiskaffär, men blev så småningom bara Arvidssons fisk i annonserna. Har inte kläm på varför brödranamnet försvann. Henning Arvidsson var den ägare som de flesta askersundare minns. Han tillhörde de handfasta karlarnas släkte.

Några av hans anställda var profilerna Verner Johansson och Axel Rosengren. Den förste gick under smeknamnet ”Silla-Verner”. Förmodligen var det bara han själv som inte visste om smeknamnet. Verner var en mycket aktiv föreningsmänniska, med massor av förtroendeuppdrag. Han var bland anat ordförande både i IFK Askersund, länets skidförbund, och mångårig ledamot av stadsfullmäktige. Verner avslutade sin yrkeskarriär vid Hammars glasbruk.

Axel Rosengren var en färgstark person med en knastertorr och udda humor. Han blev känd ute i bygderna när han åkte runt med Arvidssons fiskbil. Det berättas massor av historier om Axel på Norra Bergen och de blir bara bättre och bättre för varje år som går. Själv har jag flera minnen av Axel. Inte minst från gamla idrottsplatsen i Askersund , där han eldade bastun och spolade isen.

Axel Rosengren säljer fisk på landsbygden

Verner Johansson säljer fisk på torget i Askersund

Henning Arvidsson öppnade Askersunds första fiskaffär 1913. Han kom då från Västra Ny och hade sysslat med fiske i hela sitt liv. Fadern var fiskare, fjärdingsman och lantbrukare. I en 60-årsintrevju 1945, berättade han om sin hårda uppväxt. När han gick i skolan fick han också hjälpa till med fisket. Både vinter som sommar. Betinget var bland annat att binda tre nät i veckan, annars blev det stryk. I samma intervju berättade han några lyckade fångster , en lax på 26 kilo, en gädda på 27 kilo vid Rökneöarna och på en långrev 280 kilo röding på en hankning. Långreven var matad med siklöja. Storfångsten togs mellan Fjuk och Copön.

Arvidsson berättade också om många hårda stormar på Vättern. Vid ett tillfälle låg hankade Arvidsson långrev strax intill segelslupen Sjöjungfrun när en cyklon rev bort segel och allt på slupens däck. Både Arvidsson och slupen klarade ovädret utan att gå under. Arvidsson arrenderade ett antal fiskevatten när han drev sin butik. Han exporterade fisk ut i landet och då mest röding. Han var också orolig för att norra Vättern skulle bli en skjutbana för Provskjutningscentralen i Karlsborg. Arvidsson var rädd för att rödingen skulle bli utrotad med skjutningarna. Nu blev det en skjutbana, och en del röding finns dock fortfarande kvar.

Förutom fisket var Arvidsson vice brandchef i Askersund under många år. Han satt i stadsfullmäktige, kyrkofullmäktige , i styrelsen för Hantverksföreningen och sedan ungdomen tillhörde han IOGT. Det gjordes några försök med fiskaffär efter Arvidssons men de torskade ganska snabbt. Men vem vet, kanske en sådan butik uppstår igen och då kanske i anslutning till en liten fiskerestaurang….

Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med bilder.

Eveborgarn Pettersson och Stig Roos med sopbilen utanför fiskaffären

Väderkvarnsgatan på 50-talet. Fiskaffären i det vita huset till vänster.

Henning Arvidsson var också aktiv politiker. Här går han strax bakom landshövdingsparet Olsson på gamla IP

Henning Arvidsson

Mjölk ger kraft och styrka. Drycken stärker också skelettet. Ett par glas om dagen var ett måste. Annars kan det gå riktigt illa som vuxen. Om inte råden följs var det nästan kört när man kommer upp i vuxen ålder. Man skulle inte att orka med några tunga jobb. Idrott var uteslutet.

Så lät det ofta när jag växte upp. Inte så underligt att det sedan fanns några mjölkbutiker i stan att välja på. Mjölk skulle alla ha. Både vuxna och barn. I Askersund fanns också ett andelsmejeri som så småningom också öppnade mjölbutik i huset. Inte så konstigt för övrigt att kraftsportklubben tagit över de gamla mejerilokalerrna i korsningen Trädgårdsgatan-Stöökagatan. Med tanke på propagandan för mjölk under min uppväxt är det ganska logiskt. Styrkan sitter förmodligen kvar i väggarna.

Vän av ordning undrar kanske vad jag vill komma med all mjölpropaganda. Jag som inte druckit mjölk sedan i 15-årsåldern. Men det är bara en liten knepig övergång till bilder om just mjölkhantering i Askersund. Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med bilder. Båda minns mjölkaffärerna i stan och särskilt då Ekstedts butik på Stora Bergsgatan. Det låg mitt emot kommunens parkering på rådhustomten. Som grabb fick jag gå dit med en kruka och hämta mjölk efter skolan. Normalt där jag bodde några kilometer utanför staden kunde man gå till en bondgård och köpa mjölk. Men farsan hade genom stora politiska affischer på tomten intill vägen gjort det omöjligt med mjölkköp på hemmaplan. Han tillhörde inte samma parti som lantbrukarna hemmavid gjorde. Men vad gjorde det. Mjölkkrukan var inte så tung att bära på.

Einar Sundblad jobbade på mejeriet fram till nedläggningen 1956. Sedan drev han egen butik i ett antal år.

Mejeribesök. Mannen längst till höger är kommunalrådet Erik Karlsson, Laxå

Gustav i Långetorp med mejeridräng

Mjölkbedömare Alvar Eriksson. Han var med fram till nedläggningen 1956.

Mejerist Nilssons hustru.

Massor av lokalkändisar har jobbat inom mejerinäringen i stan. Flera av dessa blev sedan viktiga personer i Askersund på olika sätt. Om mjölken var en inkörsport i karriären låter jag vara osagt. Det var i alla fall en stor verksamhet. Namn som Evert Pettersson, Sven Almstedt, Kalle Gustafsson, Axel Larsson, Einar Sundblad , Birger ”Tjommen” Andersson , och naturligtvis mejeristen Nilsson, jobbade alla med mjölk.

Själv är jag inte särskilt insatt mjölkens historia när det gäller Askersund. Men jag har hört de som vet berätta lite om mjölkhistorien. Det finns också bilder och tidningsklipp som berättar. En kvinna , Anna Sköld, tillhör pionjärerna på området. Hon började redan i början på 1900-talet med försäljning. Sedan öppnade hon en butik på Stora Bergsgatan. En butik som de flesta äldre Askersundare minns. Det kom kvinnor från andra orter till Askersund för att jobba åt Anna Sköld. Många blev kvar på orten, gifte sig och fick barn. Och så har det rullat på. Precis som i Povel Ramels visa om Karl Nilsson. Så småningom tog Göte och Wilma Ekstedt, över butiken. Senare revs de gamla husen i kvarteret för at ge plats åt HSB –huset ut mot Sundsbrogatan och Stora Bergsgatan

Senare drev också Einar Sundblad mjölkbutik. Han hade sin sista butik ut mot Drottning Kristinas väg, mitt emot Sjöängsskolan innan mjölkbutiksepoken dog ut helt. Men då var nog godis till skolbarnen var det stora försäljningsartikeln. Säkert finns det många läsare av bloggen som kan tillföra en massa faktauppgifter. Jag har bara skummat lite på ytan som det bör heta i mjölksammanhang

Holger Karlsson Dampetorp på mejeristämma. Han måste ha gjort något bra med en så stor blomsterkvast

Birger Andersson var anställd på mejeriet ett antal år. Bland många andra Askersundskändisar.

Mjölkbonden Bertil Karlsson

Mjölkerskor vid Stockshammar. Namnet på kvinan vid krysset är Alvida Karlsson

När jag ändå är inne på mjölk kan jag inte gå förbi mjölkbaren i Askersund. Lägger med ett stycke om det också.

Mjölkbaren i Askersund

.

I min ungdom åt jag ofta på mjölkbar, Fenixbaren, som låg central vid Storgatan. Billigt och bra. På den tiden öppnades mjölkbarer på många ställen i Sverige. Där servades husmanskost. Anna-Lisa Jedenmark var kvinnan som vågade satsa också i Askersund. Hon kom från Leksand och hade där drivet en mjölkbar med samma namn.

Ibland fick jag sällskap av en person som ofta hade tagit sig ett glas eller två redan innan lunchen. Och då handlade det inte om mjölk. Men han var snäll och vänlig. Han hade läst i en tidning att det var bra att ”äta grönt”. Men han visste inte riktigt vad det var bra för, men det som stod tidningen var rätt. Jo, det stod i tidningar även på den tiden om nyttan av att äta rätt, även om det inte var några stora artiklar som nu. Det gröna skulle göra livet lite lättare och nyttigare. Men det fanns ett problem med det för mitt matsällskap. Han tyckte inte om grönt men ville ändå hålla den nyttiga stilen utåt och att han hängde med i tiden.

När det serverades stekt falukorv så förklarade han alltid att det skulle var spenat till korven för att göra det hela lite mera nyttigt. Att han sedan satt och petade bort det gröna var en annan sak. ”Nu står man sig ett tag och lite grönt har man också fått i sig” var alltid kommentaren när vi reste oss från matbordet, allt medan barens ägare plockade in tallriken till disken och skrapade av spenaten. Själv tycker jag inte att spenat är någon höjdare. Det är bara grönt.

Fenixbaren fanns vid Storgatan. Skylten syns till vänster.

Mjölkbaren vid Storgatan var populär. Enkel och billig husmanskost. Verksamheten försvann från Storgatan till hamnen när husen revs. Då var det Ebba Johansson som basade för verksamheten.

…

Adressen till min hemsida är: https://ovedanielsson.se/index.html.

 Pressmeddelande från Askersunds kommun

2021-05-12

Från och med den 15 maj kan alla som vill lära sig mer om sjön Vättern, genom en utomhusutställning som ska ställas upp i närheten av Sundsbron, mellan Hotell Norra Vättern och sundet. Fotokonst möter fakta när Sjöängens konsthall flyttar ut i det fria!

Utställningen ”Vättern” har funnits sedan 2017 och har sedan dess stått i Hjo, Jönköping och Karlsborg. Nu är det Askersunds tur och besökarna får både njuta av vackra bilder och lära sig mer om Sveriges näst största insjö.

– Den lyfter Vätterns betydelse för människorna som bor runt sjön, men även det rika djurlivet, säger Daniel Eriksson.

Utställningen är framtagen av aktören Up on Walls med stöd av offentliga bidrag, vilket gör att själva utställningen inte kostar något att hyra.

– Det vi får betala för är transporten och uppsättningen. För oss blir det här ett sätt att hålla liv i våra utställningar när vi inte kan ha verksamhet inomhus, i Sjöängens konsthall, säger kommunens kultur- och evenemangschef Daniel Eriksson.

All text på de 14 utställningsskärmarna är på svenska, engelska och tyska och dessutom finns en QR-kod i anslutning till texterna som leder vidare till mer information på webben. Utställningen Vättern kommer att stå kvar över hela sommaren.

Pressmeddelande från Askersunds kommun
2021-05-11
Askersunds kommun har utsett 2021 års pristagare
Kultur- och tekniknämnden har beslutat om vilka som blir årets vinnare och stipendiater inom områdena kultur, idrott och miljö.
– Det är viktigt att vi visar vår uppskattning till invånare i vår kommun som lägger ner hårt arbete för att på olika sätt förgylla vår tillvaro och framhäva Askersunds kommun som en bra plats på jorden, säger Staffan Korsgren (L), ordförande i kultur- och tekniknämnden,.

Systrarna K får årets kulturpris
Motivering: Systrarna K, Åsa och Karin Karlson, tilldelas Askersunds kommuns kulturpris 2021 för sin långa gärning inom kulturen. Åsa och Karin har med ett brinnande engagemang skapat musik- och sångföreställningar för barn och bidragit till många barns positiva kulturupplevelser.
Systrarna K turnerar över hela Sverige med barnmusik, allsång och shower. De är goda ambassadörer för Askersunds kommun. I år firar de dessutom 20 år tillsammans som artister.
Priset består av ett konstverk till ett värde av 3 000 kronor.

Ann-Charlotte Svensson får årets kulturstipendium Motivering: Konstnären Ann-Charlotte Svensson tilldelas Askersunds kommuns kulturstipendium 2021 för att fortsätta stärka och främja intresset för konst i kommunen.
Ann-Charlotte har tagit initiativ till visning av filmer inom ämnet konst med efterföljande samtal i Sjöängen. Hon har även modererat konstnärliga samtal i samband med vernissager i Sjöängens konsthall. Under 2020 påbörjade Ann-Charlotte arbetet med en skulpturpark i Hammar.
Ann-Charlotte Svensson är konstnär och beteendevetare, utbildad vid Örebro konstskola.
Priset består av ett stipendium på 5 000 kronor.

Linnéa Larsson och Gabriel Ahlm får dela på årets idrottspris
Motivering Linnéa: Idrottspriset tilldelas Linnéa Larsson för hennes kämpaglöd och träningsvilja i simbassängen. Under 2020 gjorde Linnéa stora framsteg och presterade den 14:e bästa tiden på 100 m fritt av flickor födda 2005 i Sverige.
Motivering Gabriel: Idrottspriset tilldelas Gabriel Ahlm för hans goda resultat som placerat honom bland de bästa golfspelande juniorerna i Sverige. Gabriel tävlar på elitnivå både på juniortouren och seniortouren.
Priset består av 5 000 kr. Idrottspristagarna Linnéa och Gabriel erhåller 2 500 kr var.

Natursnokarna får årets miljöpris
Motivering: Organisationen Natursnokarna får årets miljöpris för att de erbjuder barn och deras familjer möjligheter att med naturens egna material upptäcka närområdet som en spännande och kreativ lekplats.
Priset har anknytning till miljön och meddelas senare.